TV-rollspel kontra bordsrollspel
I TV-rollspelens värld förekommer det alltid en hel del saker som är minst sagt underliga. Det här är saker jag själv stött på, som känns väldigt fel, särskilt om man själv som spelare i ett rollspel skulle stöta på dessa företeelser:
*Byarna består av högst 10 hus och 10 invånare, varav ett hus är värdshus, ett hus är vapensmeden, ett hus är rustningssmeden (fast ibland bor han tillsammans med vapensmeden), ett hus är diversehandeln, ett hus är kyrkan, ett hus är byäldstens, och de övriga husen är bostadshus.
*Samma regler gäller för städerna, bortsett från att det nu är högst 20 hus, och högst 20 invånare. Har man tur kan det finnas två affärer av samma slag. Dessutom påstår folket i staden att staden är stor!
*I både byar och städer kan man gå in vilka hus man vill, inga dörrar är låsta (med några få undantag). I husen finns lådor och skåp, men man hittar aldrig kläder i dem, man hittar bara föremål, t.ex. helande drycker, vapen, rustningar, och dylikt. Invånarna i huset är inte ett dugg förvånade över att det kommer in främmande människor i deras hus, och de bryr sig inte ett dugg om att dessa främmande människor rotar igenom alla lådor och skåp, i jakt på mysko föremål. Dessutom har dessa främmande människor fräckheten att stjäla dessa saker från invånarna, men det är aldrig någon som säger något om det.
*Varje invånare säger en speciell sak när man pratar med denne. Pratar man med denne igen, säger han kanske en annan sak, men oftast inte. Det spelar ingen roll hur många gånger man pratar med personen, denne upprepar sig i evigheters evighet…ända tills det händer något speciellt, som att byn blir anfallen av något monster, eller dylikt. Då kan invånarna tänka sig att säga även en tredje mening, men sen är det nog. Mer än så får man dem inte att säga. Tre meningar är tydligen gränsen för hur mycket de stackars invånarna får prata under sin livstid. Men det är fritt att upprepa meningarna så många gånger man vill! Åh, vilken lycka.
*Det finns alltid en Hjälte, och denne hjälte är oftast 12-15 år, men lika mogen för sin ålder som en 20-åring. Hjälten har oftast en halvsyster/styvsyster, och hon är alltid hemligt förälskad i Hjälten. Systern är naturligtvis yngre än Hjälten, typ 10-14 år. Det lutar åt incest på hög nivå…(Hjälten brukar nämligen återgälda kärleken)
Hjälten vill alltid ut och äventyra, antingen helt planlöst, eller vill han till närmsta monsterbebodda grotta för att visa hur dumdristig han är, eller vill han bara ut och resa och äventyra lite under tiden. Systern hänger naturligtvis med, dum som hon är. Hjälten är alltid bra på att slåss med svärd, systern är alltid klen och svag och helt värdelös i strid, men hon kan hela Hjälten när han får stryk. Och stryk får han med jämna mellanrum, men då och då går han upp i Level, och då gör han någon mysko gest, hoppar upp och ned, eller ropar något klämkäckt. Och när man går upp i Level blir man naturligtvis mycket bättre än man var förut (det här fenomenet känns igen i flera bordsrollspel, och det är lika underligt där…som tur är slipper ens rollperson hoppa upp och ned och säga klämkäcka saker när man levvlar upp). Som tur är levvlar även systern upp, men hon är fortfarande hopplöst klen och svag och värdelös i strid. Fast hon kan hela oftare.
*Ganska snart börjar det hända saker, och det är oftast två scenarion som är aktuella. ”Onda monster dyker upp och gör livet surt för alla”, eller ”Onda personer dyker upp och gör livet surt för alla”. Monstren och/eller personerna vill antingen
A: Härska över världen
eller
B: Förstöra världen
Behöver det sägas att alternativ B är ganska fånigt? Vad fan ska de göra när de har förstört världen? Jaja, huvudsaken är att världen är i fara, och måste räddas.
*Och det är då det uppdagas att det är Hjälten som måste rädda världen. Antingen är han så dum så han själv kommer att tänka på det, eller är det någon sinnesslö invånare som kommer på det och påpekar det (därmed har den personen sagt sina tre tillåtna meningar).
*Hjälten beger sig till grannbyn/staden tillsammans med sin incestuösa syster, av ingen särskild anledning. Troligen ska de leta efter ondingar som de kan banka på, eller be någon sinnesslö kung om hjälp. På vägen till staden blir monstren större och elakare och svårare att ha ihjäl, men det gör inte så mycket, eftersom man får erfarenhetspoäng och pengar för att ha ihjäl monstren. Med tanke på att man får pengar för att ha ihjäl monster, kan man fråga sig varför det inte är fler bybor som försörjer sig på att ha ihjäl monster? Man blir ju både rik och stark. Men bybor verkar aldrig vilja levvla upp. De tror säkert att det är farligt.
*När sällskapet kommer fram till staden finns det alltid bättre vapen och rustningar där än det fanns i hembyn, och dessa vapen och rustningar kostar oftast ganska mycket. Vid det laget har de dock tjänat mycket pengar på monsterslakt och kan därför köpa bättre vapen och rustningar, så de kan fortsätta slakta större och elakare monster. I staden brukar det också finnas en eller ibland två äventyrare som är villiga att hänga med ut och levvla upp lite (kämpa mot ondskan). Det måste vara kul att hoppa upp och ned och ropa klämkäcka saker? Dessa andra äventyrare kan vara en av följande arketyper (men du får nästan aldrig välja vilka du vill ha, och det är synd):
Magikern: Denne påstås ofta vara mäktig, men detta är lögn, då han för det första bara kan ett fåtal besvärjelser, och för det andra befinner sig på level 1. Hur kan han då vara mäktig? Han, förresten…det är ganska ofta en Hon också. Hur som helst. Magikern är också klen och svag och fullkomligt värdelös i strid, men han är ännu sämre än Hjältens syster. Han slår inte hårt, och hans magi brukar inte heller vara särskilt bra. Be en bön om du får med magikern i sällskapet.
Krigare: Denne är 2 meter lång, och 1,5 meter bred. Han har ganska ofta en yxa, men kan lika ofta ha något annat stort och tungt som det gör ont att bli träffad av. Han är stark, tål mycket stryk, har ett respektingivande vapen som nitar det mesta, och mycket mer än så är det inte.
Bågskytten: Ofta mycket användbar, då denne dels har bra stridsförmåga, och även kan ha tillgång till en del trevlig magi. Dock är bågskytten inte så stryktålig som Hjälten eller krigaren, men han är ändå ganska användbar.
Prästen: Helare, svag, värdelös i strid. Övriga kommentarer överflödiga.
Tjuven: Kan dyrka lås, och är halvbra på att slåss. Har ibland tillgång till udda magi. Typ.
Nå, två eller ibland tre av dessa personer joinar gruppen, och så bär det av igen.
*Värdshusen är trevliga, för där kan man vila en natt och återhämta sig från både allvarliga skador, förgiftning och annat. Ibland säger byborna att man måste skynda sig för att skurken inte ska hinna iväg. Då kan Hjälten lugnt gå ut och levvla upp lite, gå till värdshuset och vila en natt, gå ut och levvla lite till, gå till värdshuset och vila igen, osv, och så kan man hålla på i flera veckor, och ändå har skurken inte hunnit iväg. Ganska mysko. Ibland fungerar värdshus även som save points, där man kan spara sitt äventyr.
*Apropå värdshusen, blir det också successivt dyrare och dyrare att övernatta på värdshusen. En av de bybor som lever i ens hemby, skulle uppskattningsvis behöva jobba ett helt år, utan att köpa någonting, inte ens mat, för att ha råd att bo en enda natt på värdshuset i den sista byn man besöker i spelet. Inflation på hög nivå?
*Kyrkorna fungerar som save points (om inte värdshusen har den funktionen), dessutom kan man bota sig från förbannade vapen, osv. Det underliga är att om man hittar ett förbannat vapen och använder det, så kan man inte bli fri från det. Prästen (byprästen alltså) säger då att han kan ta bort förbannelsen. Bra, nu kan man äntligen använda vapnet, utan att drabbas förbannelsen, tänker man, men det enda prästen gör är att fixa så att man kan bli fri från vapnet. Det är väl inte att ”ta bort förbannelsen”? Jävla fusk-präst.
Jaja, det var nog alla sjuka saker jag kunde komma på just för tillfället. Ni får gärna fylla på med fler mysko saker. Märk väl, det här är de värsta och knäppaste företeelserna jag har stött på, och det är långtifrån alla TV-rollspel som är så här…men ganska många av dem innehåller ett flertal av dessa företeelser.
Skuggvarg
I TV-rollspelens värld förekommer det alltid en hel del saker som är minst sagt underliga. Det här är saker jag själv stött på, som känns väldigt fel, särskilt om man själv som spelare i ett rollspel skulle stöta på dessa företeelser:
*Byarna består av högst 10 hus och 10 invånare, varav ett hus är värdshus, ett hus är vapensmeden, ett hus är rustningssmeden (fast ibland bor han tillsammans med vapensmeden), ett hus är diversehandeln, ett hus är kyrkan, ett hus är byäldstens, och de övriga husen är bostadshus.
*Samma regler gäller för städerna, bortsett från att det nu är högst 20 hus, och högst 20 invånare. Har man tur kan det finnas två affärer av samma slag. Dessutom påstår folket i staden att staden är stor!
*I både byar och städer kan man gå in vilka hus man vill, inga dörrar är låsta (med några få undantag). I husen finns lådor och skåp, men man hittar aldrig kläder i dem, man hittar bara föremål, t.ex. helande drycker, vapen, rustningar, och dylikt. Invånarna i huset är inte ett dugg förvånade över att det kommer in främmande människor i deras hus, och de bryr sig inte ett dugg om att dessa främmande människor rotar igenom alla lådor och skåp, i jakt på mysko föremål. Dessutom har dessa främmande människor fräckheten att stjäla dessa saker från invånarna, men det är aldrig någon som säger något om det.
*Varje invånare säger en speciell sak när man pratar med denne. Pratar man med denne igen, säger han kanske en annan sak, men oftast inte. Det spelar ingen roll hur många gånger man pratar med personen, denne upprepar sig i evigheters evighet…ända tills det händer något speciellt, som att byn blir anfallen av något monster, eller dylikt. Då kan invånarna tänka sig att säga även en tredje mening, men sen är det nog. Mer än så får man dem inte att säga. Tre meningar är tydligen gränsen för hur mycket de stackars invånarna får prata under sin livstid. Men det är fritt att upprepa meningarna så många gånger man vill! Åh, vilken lycka.
*Det finns alltid en Hjälte, och denne hjälte är oftast 12-15 år, men lika mogen för sin ålder som en 20-åring. Hjälten har oftast en halvsyster/styvsyster, och hon är alltid hemligt förälskad i Hjälten. Systern är naturligtvis yngre än Hjälten, typ 10-14 år. Det lutar åt incest på hög nivå…(Hjälten brukar nämligen återgälda kärleken)
Hjälten vill alltid ut och äventyra, antingen helt planlöst, eller vill han till närmsta monsterbebodda grotta för att visa hur dumdristig han är, eller vill han bara ut och resa och äventyra lite under tiden. Systern hänger naturligtvis med, dum som hon är. Hjälten är alltid bra på att slåss med svärd, systern är alltid klen och svag och helt värdelös i strid, men hon kan hela Hjälten när han får stryk. Och stryk får han med jämna mellanrum, men då och då går han upp i Level, och då gör han någon mysko gest, hoppar upp och ned, eller ropar något klämkäckt. Och när man går upp i Level blir man naturligtvis mycket bättre än man var förut (det här fenomenet känns igen i flera bordsrollspel, och det är lika underligt där…som tur är slipper ens rollperson hoppa upp och ned och säga klämkäcka saker när man levvlar upp). Som tur är levvlar även systern upp, men hon är fortfarande hopplöst klen och svag och värdelös i strid. Fast hon kan hela oftare.
*Ganska snart börjar det hända saker, och det är oftast två scenarion som är aktuella. ”Onda monster dyker upp och gör livet surt för alla”, eller ”Onda personer dyker upp och gör livet surt för alla”. Monstren och/eller personerna vill antingen
A: Härska över världen
eller
B: Förstöra världen
Behöver det sägas att alternativ B är ganska fånigt? Vad fan ska de göra när de har förstört världen? Jaja, huvudsaken är att världen är i fara, och måste räddas.
*Och det är då det uppdagas att det är Hjälten som måste rädda världen. Antingen är han så dum så han själv kommer att tänka på det, eller är det någon sinnesslö invånare som kommer på det och påpekar det (därmed har den personen sagt sina tre tillåtna meningar).
*Hjälten beger sig till grannbyn/staden tillsammans med sin incestuösa syster, av ingen särskild anledning. Troligen ska de leta efter ondingar som de kan banka på, eller be någon sinnesslö kung om hjälp. På vägen till staden blir monstren större och elakare och svårare att ha ihjäl, men det gör inte så mycket, eftersom man får erfarenhetspoäng och pengar för att ha ihjäl monstren. Med tanke på att man får pengar för att ha ihjäl monster, kan man fråga sig varför det inte är fler bybor som försörjer sig på att ha ihjäl monster? Man blir ju både rik och stark. Men bybor verkar aldrig vilja levvla upp. De tror säkert att det är farligt.
*När sällskapet kommer fram till staden finns det alltid bättre vapen och rustningar där än det fanns i hembyn, och dessa vapen och rustningar kostar oftast ganska mycket. Vid det laget har de dock tjänat mycket pengar på monsterslakt och kan därför köpa bättre vapen och rustningar, så de kan fortsätta slakta större och elakare monster. I staden brukar det också finnas en eller ibland två äventyrare som är villiga att hänga med ut och levvla upp lite (kämpa mot ondskan). Det måste vara kul att hoppa upp och ned och ropa klämkäcka saker? Dessa andra äventyrare kan vara en av följande arketyper (men du får nästan aldrig välja vilka du vill ha, och det är synd):
Magikern: Denne påstås ofta vara mäktig, men detta är lögn, då han för det första bara kan ett fåtal besvärjelser, och för det andra befinner sig på level 1. Hur kan han då vara mäktig? Han, förresten…det är ganska ofta en Hon också. Hur som helst. Magikern är också klen och svag och fullkomligt värdelös i strid, men han är ännu sämre än Hjältens syster. Han slår inte hårt, och hans magi brukar inte heller vara särskilt bra. Be en bön om du får med magikern i sällskapet.
Krigare: Denne är 2 meter lång, och 1,5 meter bred. Han har ganska ofta en yxa, men kan lika ofta ha något annat stort och tungt som det gör ont att bli träffad av. Han är stark, tål mycket stryk, har ett respektingivande vapen som nitar det mesta, och mycket mer än så är det inte.
Bågskytten: Ofta mycket användbar, då denne dels har bra stridsförmåga, och även kan ha tillgång till en del trevlig magi. Dock är bågskytten inte så stryktålig som Hjälten eller krigaren, men han är ändå ganska användbar.
Prästen: Helare, svag, värdelös i strid. Övriga kommentarer överflödiga.
Tjuven: Kan dyrka lås, och är halvbra på att slåss. Har ibland tillgång till udda magi. Typ.
Nå, två eller ibland tre av dessa personer joinar gruppen, och så bär det av igen.
*Värdshusen är trevliga, för där kan man vila en natt och återhämta sig från både allvarliga skador, förgiftning och annat. Ibland säger byborna att man måste skynda sig för att skurken inte ska hinna iväg. Då kan Hjälten lugnt gå ut och levvla upp lite, gå till värdshuset och vila en natt, gå ut och levvla lite till, gå till värdshuset och vila igen, osv, och så kan man hålla på i flera veckor, och ändå har skurken inte hunnit iväg. Ganska mysko. Ibland fungerar värdshus även som save points, där man kan spara sitt äventyr.
*Apropå värdshusen, blir det också successivt dyrare och dyrare att övernatta på värdshusen. En av de bybor som lever i ens hemby, skulle uppskattningsvis behöva jobba ett helt år, utan att köpa någonting, inte ens mat, för att ha råd att bo en enda natt på värdshuset i den sista byn man besöker i spelet. Inflation på hög nivå?
*Kyrkorna fungerar som save points (om inte värdshusen har den funktionen), dessutom kan man bota sig från förbannade vapen, osv. Det underliga är att om man hittar ett förbannat vapen och använder det, så kan man inte bli fri från det. Prästen (byprästen alltså) säger då att han kan ta bort förbannelsen. Bra, nu kan man äntligen använda vapnet, utan att drabbas förbannelsen, tänker man, men det enda prästen gör är att fixa så att man kan bli fri från vapnet. Det är väl inte att ”ta bort förbannelsen”? Jävla fusk-präst.
Jaja, det var nog alla sjuka saker jag kunde komma på just för tillfället. Ni får gärna fylla på med fler mysko saker. Märk väl, det här är de värsta och knäppaste företeelserna jag har stött på, och det är långtifrån alla TV-rollspel som är så här…men ganska många av dem innehåller ett flertal av dessa företeelser.
Skuggvarg