Nekromanti Iain M. Banks, alltså...

[Man Mountainman]

Jag gillar honom stenhårt, men han har ett ganska frustrerande sätt att bygga upp sina romaner.

Det börjar alltid med en massa mer eller mindre lösryckta individer och händelseförlopp, som bara gradvis vävs ihop till ett sammanhängande narrativ. Man vet alltid att allt det här kommer att knytas ihop till något storslaget, men man serveras det i små, små portioner. Ungefär som att titta på en skärm där några pixlar fylls i här och var, slumpmässigt, och bara gradvis tar formen av en sammanhängande bild. Och det slutar alltid med någon knasig twist, som går ut på att Minds är i princip gudalikt mäktiga.

Det är lite frustrerande, man blir alltid otålig och vill komma förbi build-up:en så snabbt som möjligt.

Eller så är det kanske bara jag som är lite för adhd-ig för den typen av böcker.

 

[Gurgeh]

Det är ju lite av en generalisering. Beskrivningen stämmer in på Excession, Matter, Surface Detail och The Hydrogen Sonata, medan exempelvis Consider Phlebas, The Player of Games, Against a Dark Background och The Algebraist har en betydligt rakare struktur som med en huvudperson som man följer genom hela berättelsen (om än med avstickare i vissa fall). Hans mainstream-böcker är också betydligt enklare, oftast i alla fall.

/tobias

 

[Sapient]

Men tillräckligt mycket, i tillräckligt många böcker för att som Dnalor säger, skapa en viss frustration. (Jag håller med!)

Och jag tycker ibland att Banks överdriver splittringen inledningsvis och inte riktigt kan hålla tempot, jämfört med andra författare som skriver lite på liknande sätt - Hamilton och Reynolds t.ex.

Banks skulle ibland behöva trimma storyn en del. Även om han skriver bra, är det inte för prosans njutbarhet som man söker sig till hans böcker - så lite mer fokus i storyn vore önskvärt.

 

[Man Mountainman]

Det är ju lite av en generalisering. Beskrivningen stämmer in på Excession, Matter, Surface Detail och The Hydrogen Sonata

Och Look to Windward.

Att döma av dina exempel (jag har inte själv läst alla böckerna) verkar det ju dessutom som att tendensen förstärks med tiden -- enda undantaget skulle vara The algebraist. Så att det här är ett kännetecken för hans mogna författarskap.

 

[Man Mountainman]

Och jag tycker ibland att Banks överdriver splittringen inledningsvis och inte riktigt kan hålla tempot, jämfört med andra författare som skriver lite på liknande sätt - Hamilton och Reynolds t.ex.

Jo. I alla fall i Look to Windward är det ju...

Spoiler

En subplott som är helt och hållet påklistrad, den med ap-snubben i gasbbubblan, som bara tangerar huvudplotten genom att bli varse konspirationen mot orbitalhubben, men som sedan aldrig lyckas framföra sin varning utan blir utkastad i rymden. Här verkar det som att Banks bara velat skildra sin coola idé med gasbubblevärlden och dess extremt långlivade invånare, och inte riktigt lyckats lista ut hur den ska fogas till berättelsen i övrigt. Coolt coolt, Iain, men du kanske skulle ha sparat det till någon Culture-novellsamling?

 

[Gurgeh]

Det är ju lite av en generalisering. Beskrivningen stämmer in på Excession, Matter, Surface Detail och The Hydrogen Sonata

Och Look to Windward.

Att döma av dina exempel (jag har inte själv läst alla böckerna) verkar det ju dessutom som att tendensen förstärks med tiden -- enda undantaget skulle vara The algebraist. Så att det här är ett kännetecken för hans mogna författarskap.

Ja och nej. Två av hans tidigare böcker -- Walking on Glass och The Bridge -- använder samma teknik. Walking on Glass består av tre helt olika berättelser som bara högst eventuellt har något med varandra att göra. Men det är ju förstås inte riktigt samma sak, eftersom de splittrade berättelserna i hans senare böcker i alla fall, oftast, leder fram till någon sorts klimax.

Banks är helt enkelt väldigt förtjust i att lägga upp sina berättelser på finurliga sätt, kanske ibland lite för finurliga. Use of Weapons innehåller till exempel tre tydliga berättelsetrådar, varav två går framåt i tiden och en bakåt.

/tobias

 

[Sapient]

Jo, och det är tydligt att han ofta utforskar vad detta kan användas till på ett lekfullt sätt. Som du nämner, är Walking on Glass väldigt subtil och det är lite upp till läsaren att bestämma hur mycket de tre berättelserna hör ihop. Och det där har Banks själv vid något tillfälle erkänt inte var helt lyckat - han hade tydligen fått en del ilskna reaktioner från läsare som uppfattade det som om han var ute efter att lura dem.

Och rätt använd är tekniken alldeles utmärkt på många sätt. Som författare kan man förflytta läsarens uppmärksamhet mellan olika aspekter, mycket enklare och utan onödiga krumbukter. Man kan använda det både för att gömma saker som annars hade blivit uppenbara för tidigt eller för att slippa dötid och onödiga utläggningar.

Men till en viss gräns.

En annan författare som är förtjust i tekniken, men också med viss svårighet (och inte är alldeles lysande i sitt författarskap heller) är Harry Turtledove.

Hans idéer är det i regel inget fel på. Alternate history kan vara väldigt fascinerande. Men jag läser böckerna med viss motvilja, eftersom det alltsom oftast känns väldigt formulariskt och långt ifrån levande. Han verkar ha bestämt sig för "Så här många sidor per karaktär, sen byter vi, och varje byte innebär små hopp fram i tiden, och sen strör jag in alla balla alternativa förlopp och blinkningar till den verkliga historien som jag har kommit på".

Man kan inte bara skriva utifrån en intressant berättarteknik. Man måste genomföra själva berättelsen också.

 

[Simon]

Bara lägger till att även Inversions har en rak, fokuserad berättelse. Även om den följer två geografiskt skilda huvudpersoner så kopplas de ihop tidigt och har väldigt oröriga berättarlinjer. Bara för protokollet, då.