OT för att inte bli kallad rasist själv senare.
Min personliga ståndpunkt reflekteras inte i inlägget ovan. För att inte få ett dåligt namn på forumet senare, gör jag bäst i att förklara den.
Som jag ser det är det dock oerhört respektlöst att intervenera för mänskliga rättigheter, med mindre än att man kan garantera att man har planer (och resurser) för att hantera staten de närmaste tjugofem åren, samt trovärdiga samarbetspartners på marken; helt enkelt eftersom även de mest repressiva tyrannierna vanligen är mindre repressiva mot vanliga människor än vad krigssituationer är.
Eftersom inbördes- utrotnings- och religionskrig tenderar att vara mer brutala än andra, och dessa blir konsekvensen av dåliga interventioner, menar jag att det finns anledning att vara skeptisk mot krigsivrare. Samtidigt måste man respektera att de vanligen vill väl - liberala fri- och rättigheter (helsingforsdeklarationen, FN:s mänskliga rättighetsdeklaration, grundlagarna i Frankrike och Sardinien, Självständighetsförklarinen och så vidare) representerar bland de vackraste idéer som finns, och viljan att göra dem universella är mer än begriplig.
MEN: Liberalism är otvivelaktigt ett västerländskt påfund, i sin nuvarande tappning, och de länder där det framgånsrikt implementerats har både tagit mill till sitt hjärta, och har funnit källor i den egna historien som kan tjäna som komplement (anektodiskt, är det artashastra och diplomatin under Mahajapadaperioden som är indiens referenser, enligt de agitatorer jag känner därifrån, medan sassanidernas halsstarrighet är uppskattad bland de intellektuella liberala iranierna).
Att hävda att man kan bomba fram respekt för andra människor är naivt, och oansvarigt eftersom det sällan eller aldrig fungerar (utan kollaboratörer på marken), men lika oansvarigt är det att förneka historien.
Som jag ser på din fråga, så säger den historia jag känner till att (undantaget Liverpools slavhangarer, romagnas landsbyggd, och vissa av trälägargodsen bland ryssarna), det inte fanns 1800-talsbyggder i Europa, vilka ens kommer i närheten av hur obehagliga Zulu (eller Sokoto) var. Dessa var dåtidens Assad eller Khmer Rouge. Detta trots 1800-talets förkastande av liberalism och Code-napoleon till förmån för Romersk och Kyrklig rätt och Heimdalitiska värderingar.
Om man uppskattar iden att avsätta Assad (eller uppskattade tanken på att avsätta Khmer Rouge) och visste att man kunde komma undan med att göra det (vilket europeerna gjorde), så måste man för intellektuell heders skull också uppskatta kolonialismen, för den baserades på samma motiv. Lönsamhetsmomentet är i hög utsträckning en efterhandskonstruktion - tag nästan vilken kolonisation som hälst utanför Amerika och Australien (vilkas status som nyupptäkt mark innebar att man juridiskt kunde hävda ägarskap omedelbart); när de expanderar bortom handelsstationer, sker det med säkerhetsaspekter eller humanitära aspekter för ögonen. Köpmännen finns redan i området, och blomstrar, även utan egen stat. Faktum är att de ofta protesterar mot ingreppen, eftersom deras vinster MINSKAR när man blir tvungen att avsätta pengar för att vakta områden (såsom exempelvis under annekterandet av Bengalen, eller holländarnas VOC övertogs av staten snabbt började expandera).
Tillspetsat, så får jag det till att man antingen tror på statssuveränitet oavsett vilka brutaliteter som pågår, eller också måste acceptera att kolonialisterna 1) gjorde det bästa de kunde, och 2) hade herdervärda motiv, utifrån sina egna värdesystem (vilka vi naturligtvis inte måste tycka var sympatiska). Det faktum att de dessutom inte ingrep där de inte kunde hålla territoriet (och alltså undvek inbördeskrig under lång tid - se vad som hände när de lämnade territorierna) måste också stå dem till heder, eftersom krig är fult och ondskefullt.
Dixit.
