Nekromanti icke-rasistisk skildring av rasism?

[Bassejr]

Ska man rollspela 1840' tal blir det svårt att spela troget utan att vara ärlig om att folk såg mycket anorlunda på, till exemper, svarta afrikaner. Jag är allmänt obekväm med att använda mig av såna rasistiska uttryck i spel, eftersom tanken på en så nedvärderande människosyn äcklar mig, men jag vet ju om att det har en del i storyn, och borde skildras, om inte annat för att spelarna ska få aktivt välja att inte vara rasister. Det fans ju faktiskt en inte så liten rörelse som ville avskaffa slavhandeln.

Vad ska jag göra? Hur ska jag spelleda en rik svensk godsägares syn på koloniseringen av afrika, eller amerikanska slavhandlares syn på svarta människors rättigheter och värde?

 

[Dilandau]

Känns som det är viktigt att hålla verklighet och fiktion åtskilda här. Det första du borde gör att ta reda på vilka fördomar om och stereotyper av svarta som faktiskt fanns 1840, och se till att det är dessa som används i spel. Rasismen i dag och rasismen då skiljer sig ju faktiskt åt ganska väsentligt i hur den tog sig uttryck. Då var en vanlig fördom att svarta är ointelligenta och korkade, något som inte är särskilt vanligt idag. Och "alla svarta är gangsters och våldtäktsmän"-fördomen som finns idag, var inte fullt så vanlig i början av 1800. Exempelvis.

Börja där. Gör rasismen historiskt korrekt och se hur det känns.

 

[Mtb]

Se på det hela som en film i samma ämne. Det var säkert känslomässigt jobbigt att spela en elak slavägare i 12 years a slave, Rötter eller Nord & Syd men inte desto mindre utmanande.

Utmaningen ligger ju i att försöka sätta sig in i en annan människas mentalitet. Sånt är ganska lärorikt faktiskt även om det är jobbigt. Jag tror ju inte det är helt enkelt att spela sadistisk psykopat, pedofil eller nazist på film och det ska det nog inte vara heller. Men det är säkert kul på så sätt att man får en unik inblick i något som man annars aldrig skulle befatta sig med. Lärorik på så sätt att man kanske kan få förståelse för varför vissa människor växer upp till fullfjädrade psykopater och individer med en ondskefull inställning till omvärlden.

Med det inte sagt att man ska acceptera att människor är rasister, nazister, barnaskändare, våldtäktsmän od men förståelsen för varför de blir det kan göra att det blir lättare att se vilka unga människor som löper en risk att halka snett innan det är för sent.

Det viktiga är nog att ha en spelgrupp med mycket balanserade människor som inte spelar över och som inte blir såpass känslomässigt engagerade att de tar skada av det. Precis som det finns filmer för vuxna finns det säkerligen rollkaraktärer och äventyr som bäst lämpar sig för vuxna.

Personligen vet jag inte om jag skulle vilja spela en rasistisk slavägare. Isåfall skulle det krävas oerhört mycket av spelgruppen och spelledaren. Stämningen måste bli exakt rätt och det får inte råda några tvivel om att det bara är ett spel och inte egna personliga åsikter som porträtteras.

Skulle jag spela ett sånt äventyr skulle det bli en engångsföretéelse, inte en lång kampanj där man benhårt håller fast vid sina rasistvärderingar. Det lockar lika lite som att i vecka efter vecka spela en fullfjädrad, våldsam nazist á la Hando i Romper Stomper eller en våldtäktsman. Jag skulle må dåligt och bli äcklad av det.

 

[Mtb]

Känns som det är viktigt att hålla verklighet och fiktion åtskilda här. Det första du borde gör att ta reda på vilka fördomar om och stereotyper av svarta som faktiskt fanns 1840, och se till att det är dessa som används i spel. Rasismen i dag och rasismen då skiljer sig ju faktiskt åt ganska väsentligt i hur den tog sig uttryck. Då var en vanlig fördom att svarta är ointelligenta och korkade, något som inte är särskilt vanligt idag. Och "alla svarta är gangsters och våldtäktsmän"-fördomen som finns idag, var inte fullt så vanlig i början av 1800. Exempelvis.

Börja där. Gör rasismen historiskt korrekt och se hur det känns.

Precis så. Mycket vettigt.

 

[Bassejr]

Det som fick mig att fundera var ett kapittel i Call of Cthulhu, där det står (sid 193, rad 1-2, 6:e utgåvan) om Nyarlathotep "there is some evidence that the Black Man of Witch ceremonies is also a form of Nyarlathotep" och en bild jag fick upp av en poliskommisarie i sitt viktorianskt utsmyckade kontor, med mustach och uniform, som fäller kommentaren "De dyrkar ju en neger".

Jag tänker lite på vad det skulle betyda för mig, som spelledare, att gestalta en karaktär som på ett sätt bara känner till den här förvrängda rasistiska världsbilden. Och jag menar, det var till och med en bit inpå 1900 talet som det var fullständigt normalt att hänvisa till centralafrika som "Negerlandet", om jag mins rätt.

Hur kan jag få en bra uppfattning om hur rasismen såg ut på den tiden? Skildrar de tre nämda filmerna rasismen på ett talande sätt? Fins det andra källor att undersöka?

 

[!Paxen]

Nu vet jag inte hur det var i Sverige under samma tid, men jag har för mig att någon har berättat för mig att strax innan inbördeskriget så ansågs ordet "nigger" redan då vara väldigt fel av Nordstatare (exakt hur spritt det här tankesättet skulle ha varit vet jag inte dock).

 

[Björn den gode]

Nu vet jag inte hur det var i Sverige under samma tid, men jag har för mig att någon har berättat för mig att strax innan inbördeskriget så ansågs ordet "nigger" redan då vara väldigt fel av Nordstatare (exakt hur spritt det här tankesättet skulle ha varit vet jag inte dock).

Pippis pappa var ju negerkung på 1950-talet, och var det fortfarande till synes utan kontrovers vid serieutgåvan på 1970-talet, så utan vidare efterforskningar gissar jag att det inte var ett belastat ord på 1840-talet...

 

[!Paxen]

Nu vet jag inte hur det var i Sverige under samma tid, men jag har för mig att någon har berättat för mig att strax innan inbördeskriget så ansågs ordet "nigger" redan då vara väldigt fel av Nordstatare (exakt hur spritt det här tankesättet skulle ha varit vet jag inte dock).

Pippis pappa var ju negerkung på 1950-talet, och var det fortfarande till synes utan kontrovers vid serieutgåvan på 1970-talet, så utan vidare efterforskningar gissar jag att det inte var ett belastat ord på 1840-talet...

Kan ju ha gått i vågor, kan också ha varit andra ord som vart tabubelagda. Som sagt, jag vet inte hur det var exakt på den tiden, men det finns det säkert någon annan som kan säga.

 

[Dilandau]

Pippis pappa var ju negerkung på 1950-talet, och var det fortfarande till synes utan kontrovers vid serieutgåvan på 1970-talet, så utan vidare efterforskningar gissar jag att det inte var ett belastat ord på 1840-talet...

Här måste man vara noga med vad man är ute efter. Amerikansk rasism och svensk rasism är två olika monster, speciellt historiskt sett, och det går inte riktigt att bara översätta rakt av. Exempelvis är "colored" ett mycket negativt laddat ord i USA, på ett sätt som "färgad" inte är i Sverige. Liksom att det inte finns en tradition av blackface och pickaninny i Sverige, men att detta är extremt rasistiska företeelser i amerika.

Detta gör det ännu mer viktigt för oss i Sverige att inse att t.ex. blackface faktiskt är ett uttryck av rasism. Bara för att det inte varit en "grej" här, historiskt, så betyder det inte att vi kan komma undan med det i studentspex, på maskerader, eller var det nu kan vara.

Men, för att återgå till rollspelsammanhang, så tror jag det vettigaste är att ha en öppen dialog i spelgruppen. Känner någon sig obekväm, börjar jargongen bli för hård, ja .. då måste man få säga det. Ett safe word, kanske?

 

[Tell]

kör hermaneutiskt.

enkelt. Se det som man gjorde då.

De svarta stater som fanns, var (med undantag av det kristna etiopien som inte var speciellt mycket trevligare) ännu brutalare än de europeiska samhällena. Man räddar de svarta från sig själva, genom att omvända dem till kistendom och se till att de utvecklar lag och respekt för människoliv och egendom. Låt din godsherre endast känna till Zuluriket (straff för de flesta brott är tortyr, vanligen pålning), Zanzibar (aparthaidslavhandlarstat, utan några rättigheter över huvud taget, och med noll respekt för kvinnor (ännu mindre än hemma, och oartigare)), samt Sokoto (som just börjat utrotnings-/omvändelsekrig mot de omkringliggande befolkningarna). Markera mot de skoningslösa (barbariska) kapitalisterna i england, som själva fallit bort från den sanna (företrädesvis lutherska) kristenheten, och hur dessa kommer snubblande nära de barbariska djuren i afrika. Visa på Kannibalismen på Andimanöarna, och konstatera att inte ens spaniorernas nyfria kolonier ägnar sig åt just sådan brutalitet.

Visa varför rasismen som attityd föreföll rimlig från periodens synsätt.

Kom ihåg Tabularasateorin. Kultur är allt. Kristendomen lär ut mildhet, och det är bevisligen det som skiljer "oss från dom". Det finns ingen motteori till detta, och även de mest infödingsvänliga menar fortfarande att de måste omvändas. De mer rasistiska är mindre vetenskapliga, och tror inte att det går. De flesta argumenterar för att kolonialism, och västerländsk överhöghet, är nödvändigt därför att det onda vi gör dem alltid kommer vara mindre ont än det onda de gör sig själva.

För en modern motsvarighet: Titta på människor som vill intervenera i Syrien eller Centralafrika. I båda fallen kommmer en intervention för att vara framgångsrik tvinga fram en långtgående ockupation (till dess folk har förlåtit motparten för att ha våldtagit och styckmördat deras farmor).
Om vi ockuperar, så måste landet hållas för att inte falla tillbaka i religiöst utrotningskrig, om inte, så har vi förlorat alla landvinningar så snart trupperna lämnar marken. OM vi håller, är vi tillbaka i kolonialism.

Det enda som har förändrats är buzzworden som rättfärdigar ockupationen. Tidigare var det kristendom, och den västerländska civilisationens överhöghet, nu är det (västerländska) mänskliga rättigheter och (västerländsk) demokrati. Markförhållandena är i gemen bättre i kolonisationsobjekten, men Zanzibar sysslar fortfarande med (informell) slavhandel, och i Nigeria ägnar man sig fortfarnde åt storskaligt utrotningskrig. Somalia och Katanga behöver vi inte tala om.

Lätt raljant:
Välj valfri "humanist" som ogillar "tyranner" och menar att demokrati och mänskliga rättigheter måste spridas till varje hörn av världen eftersom det är "det naturliga tillståndet för människor att ha rättigheter" (oavsett hur många som måste mördas för att de skall acceptera sagda rättigheter). Byt buzzwords, men behåll retoriken. Grattis till din nya 1800-talsrasist/kolonialförkämpe.

 

[Tell]

OT för att inte bli kallad rasist själv senare.

Min personliga ståndpunkt reflekteras inte i inlägget ovan. För att inte få ett dåligt namn på forumet senare, gör jag bäst i att förklara den.

Som jag ser det är det dock oerhört respektlöst att intervenera för mänskliga rättigheter, med mindre än att man kan garantera att man har planer (och resurser) för att hantera staten de närmaste tjugofem åren, samt trovärdiga samarbetspartners på marken; helt enkelt eftersom även de mest repressiva tyrannierna vanligen är mindre repressiva mot vanliga människor än vad krigssituationer är.

Eftersom inbördes- utrotnings- och religionskrig tenderar att vara mer brutala än andra, och dessa blir konsekvensen av dåliga interventioner, menar jag att det finns anledning att vara skeptisk mot krigsivrare. Samtidigt måste man respektera att de vanligen vill väl - liberala fri- och rättigheter (helsingforsdeklarationen, FN:s mänskliga rättighetsdeklaration, grundlagarna i Frankrike och Sardinien, Självständighetsförklarinen och så vidare) representerar bland de vackraste idéer som finns, och viljan att göra dem universella är mer än begriplig.

MEN: Liberalism är otvivelaktigt ett västerländskt påfund, i sin nuvarande tappning, och de länder där det framgånsrikt implementerats har både tagit mill till sitt hjärta, och har funnit källor i den egna historien som kan tjäna som komplement (anektodiskt, är det artashastra och diplomatin under Mahajapadaperioden som är indiens referenser, enligt de agitatorer jag känner därifrån, medan sassanidernas halsstarrighet är uppskattad bland de intellektuella liberala iranierna).

Att hävda att man kan bomba fram respekt för andra människor är naivt, och oansvarigt eftersom det sällan eller aldrig fungerar (utan kollaboratörer på marken), men lika oansvarigt är det att förneka historien.

Som jag ser på din fråga, så säger den historia jag känner till att (undantaget Liverpools slavhangarer, romagnas landsbyggd, och vissa av trälägargodsen bland ryssarna), det inte fanns 1800-talsbyggder i Europa, vilka ens kommer i närheten av hur obehagliga Zulu (eller Sokoto) var. Dessa var dåtidens Assad eller Khmer Rouge. Detta trots 1800-talets förkastande av liberalism och Code-napoleon till förmån för Romersk och Kyrklig rätt och Heimdalitiska värderingar.

Om man uppskattar iden att avsätta Assad (eller uppskattade tanken på att avsätta Khmer Rouge) och visste att man kunde komma undan med att göra det (vilket europeerna gjorde), så måste man för intellektuell heders skull också uppskatta kolonialismen, för den baserades på samma motiv. Lönsamhetsmomentet är i hög utsträckning en efterhandskonstruktion - tag nästan vilken kolonisation som hälst utanför Amerika och Australien (vilkas status som nyupptäkt mark innebar att man juridiskt kunde hävda ägarskap omedelbart); när de expanderar bortom handelsstationer, sker det med säkerhetsaspekter eller humanitära aspekter för ögonen. Köpmännen finns redan i området, och blomstrar, även utan egen stat. Faktum är att de ofta protesterar mot ingreppen, eftersom deras vinster MINSKAR när man blir tvungen att avsätta pengar för att vakta områden (såsom exempelvis under annekterandet av Bengalen, eller holländarnas VOC övertogs av staten snabbt började expandera).

Tillspetsat, så får jag det till att man antingen tror på statssuveränitet oavsett vilka brutaliteter som pågår, eller också måste acceptera att kolonialisterna 1) gjorde det bästa de kunde, och 2) hade herdervärda motiv, utifrån sina egna värdesystem (vilka vi naturligtvis inte måste tycka var sympatiska). Det faktum att de dessutom inte ingrep där de inte kunde hålla territoriet (och alltså undvek inbördeskrig under lång tid - se vad som hände när de lämnade territorierna) måste också stå dem till heder, eftersom krig är fult och ondskefullt.

Dixit.

 

[Ymir]

Följande klassiska lilla ruta i Call of Cthulhu har sedan många år tillbaka fått mig personligen att känna att det generellt inte är lämpligt att låtsas som om det regnar och ignorera historiska fördomar och obehagligheter, utan att det snarare är vår plikt som mediaskapare att porträttera, analysera och problematisera dem (notera min emfas i citatet).

Most Call of Cthulhu scenarios are set in the United States, in the 1920s or the present day. The latter half of the 1920s and the first half of the next decade were Lovecraft's most productive period. Some players enjoy a slightly more genteel epoch: 1890s games are usually set in England. Others find the 1920s too strange, too plodding, and too lacking in firepower, and move games forward into the modern era, where bullet holes can aid the air conditioning. Supplements exist for each era. The eras are distinguished when the rulesbook refers to historical information, but one era is not better than another. Set play when you wish. Make a new era if you like.

Historical settings are as real as possible. The world and the United States were very different in the 1890s and 1920s from now, and behaviors most find repugnant today were ordinary and acceptable then. Racism, xenophobia, religious bias, and sexual discrimination as we now perceive them were then normal parts of life, and often loudly espoused. Local, state, and federal laws systematically supported segregation and discrimination of every sort, and social forces of great power underwrote that legislation.

Scenario authors can choose to ignore social history as not germane, or decide to incorporate specific elements into their plots. Both sorts of approaches have been published. To preclude information about earlier eras (or about this one) dishonors the memory of those who prized freedom, fairness, and opportunity, perhaps long before we were born.

 

[Ymir]

Re: OT för att inte bli kallad rasist själv senare.

Tillspetsat, så får jag det till att man antingen tror på statssuveränitet oavsett vilka brutaliteter som pågår, eller också måste acceptera att kolonialisterna 1) gjorde det bästa de kunde, och 2) hade herdervärda motiv, utifrån sina egna värdesystem (vilka vi naturligtvis inte måste tycka var sympatiska).

Nej! Opiumkriget samt belgiska Kongo är bara två helt spontana exempel på hur europeisk kolonialism i hög grad var motiverad av girighet, rovlystnad, maktfullkomlighet och en koncentrerad form av rasistisk illvilja. Inte ens samtida tänkare hade kunnat ursäkta opiumkriget utan att slå knut på sig själva. Sen har vi exemplet med Påskön, aka "Rape Island", för att inte tala om hela institutionen med det transatlantiska slaveriet, som fick båtsmän att bli illamående redan på 1600-talet...

Med detta sagt vill jag för protokollets skull påpeka att jag tycker du har andra bra poänger; det är viktigt att problematisera västerlandets vilja att pracka på andra sina värderingar, det är viktigt att problematisera 'noble savage'-myten, och det är inte alls en dum approach, om man vill komma under huden på en kolonialist, att tänka sig att de har ungefär samma agenda, i sin kontext, som en modern humanist. Att däremot dra detta så långt att man som du menar att kolonialismen de facto fungerade enligt samma premisser som moderna humanitära insatser, det är att grovt förvanska historien. Jag skulle snarare uttrycka det så här: moderna humanitära insatser sker ofta under förtecknet av ekonomiska/strategiska/politiska intressen, medan tidigmoderna koloniala insatser ibland skedde under förespeglingen av humanism. Men det fanns inte ett spår av ambitionatt förändra/förbättra lokalsamhällena hos de centrala koloniala maktsystemen. Hos jesuiterna i Paraguay? sure, men de var ett undantag, inte regel; hade British Raj tex haft för avsikt att göra samhället i Indien bättre, hade de inte styrt med indiska lokala furstar som lydkungar och levt i små glasburar där de fullständigt gav blanka fan i vad indierna hade för sig. (Sen är det dessutom problematiskt att ta för givet att Europa var bättre än andra samhällen, men inte mer än att ta för givet att andra samhällen var bättre (mer 'oskuldsfulla', är väl klyschan) än Europa. Men ett problematiserande exempel bara: Kina var rikare än Europa fram till cirka 1800, med högre social rörlighet, och en bondebefolkning som hade det bättre än bönder i allt utom det allra rikaste (industriella) nordvästliga hörnet av Europa).

Det finns överväldigande många exempel på att även individer som var personligen delaktiga i det koloniala systemet ibland såg det för vad det var och skämdes över sin roll (och detta menar jag alltså är starka belägg för att hävda att det koloniala systemet -inte- var hedervärt ens utifrån samtida värdesystem):

I wish your Your Majesty to understand the motive that moves me to make this statement is the peace of my conscience and because of the guilt I share. For we have destroyed by our evil behaviour such a government as was enjoyed by these natives. They were so free of crime and greed, both men and women, that they could leave gold or silver worth a hundred thousand pesos in their open house..So that when they discovered that we were thieves and men who sought to force their wives and daughters to commit sin with them, they despised us. But now things have come to such a pass in offence of God, owing to the bad example we have set them in all things, that these natives from doing no evil have turned into people who can do no good.. I beg God to pardon me, for I am moved to say this, seeing that I am the last to die of the Conquistadors."
—Mansio Serra Leguizamon

 

[Mtb]

Det som fick mig att fundera var ett kapittel i Call of Cthulhu, där det står (sid 193, rad 1-2, 6:e utgåvan) om Nyarlathotep "there is some evidence that the Black Man of Witch ceremonies is also a form of Nyarlathotep" och en bild jag fick upp av en poliskommisarie i sitt viktorianskt utsmyckade kontor, med mustach och uniform, som fäller kommentaren "De dyrkar ju en neger".

Jag tänker lite på vad det skulle betyda för mig, som spelledare, att gestalta en karaktär som på ett sätt bara känner till den här förvrängda rasistiska världsbilden. Och jag menar, det var till och med en bit inpå 1900 talet som det var fullständigt normalt att hänvisa till centralafrika som "Negerlandet", om jag mins rätt.

Hur kan jag få en bra uppfattning om hur rasismen såg ut på den tiden? Skildrar de tre nämda filmerna rasismen på ett talande sätt? Fins det andra källor att undersöka?

12 years a slave är bra. Obehaglig men välspelad och mycket sevärd (handlar om en fri man som blir tillfångatagen och såld som slav). Tv-serien Rötter efter Alex Haleys förlaga är en lång fantastisk serie som sträcker sig ända in på 1900-talet och tv-serien Nord & Syd som delvis behandlar amerikanska inbördeskriget är även den riktigt bra. Numera hädangångne skådisen David Carradine (Kill Bill) spelar en biroll som mycket sadistisk slavägare som plågar sina slavar, våldtar dem, misshandlar sin fru osv. En genuint ond människa. ett riktigt avskum kan man säga. Grymt gestaltad. Såvitt jag vet anses de alla skildra historien på ett tämligen korrekt sätt.

 

[Troberg]

Först och främst, kom ihåg att ingen (förutom rena psykopater) försöker vara ond. Heck, till och med Hitler, som onekligen måste räknas som en av historiens ondaste människor, trodde i sitt huvud att han gjorde något bra.

Man trodde verkligen att man hjälpte slavarna genom att civilisera och kristna dem, att deras "naturliga tillstånd" var ociviliserade ogudaktiga vildar, mer djur än människor, och att det var den vite mannens börda att se till att de civiliserades, vilket man gjorde med hård diciplin och hårt arbete eftersom man såg det som det enda som dessa "vildar" kunde förstå.

Man trodde att man gjorde en god och gudfruktig gärning.

Förklara den världsbilden för spelarna, och ge dem uppgiften att "rädda vildarna".

Läs gärna om det där berömda experimentet (någon här vet säkert vad det kallades och har en bra länk) där försökspersoner fick anamma rollen av fångar och fångvaktare, och "fångvaktarnas" enda direktiv var att "hålla ordning". Det gick överstyr och man var tvungen att avbryta, trots att det var vanliga, moderna människor med moderna värderingar.

 

[Robban]

Stanford Prison Experiment.

Värt att nämna är att det gick så över styr att man kom fram till att man aldrig kan genomföra såna experiment igen. Bra där.

 

[Hubarth]

En tanke är väl att man, bara för att man är anhängare av *stoppa in valfri valfri osympatisk åsikt/verksamhet* så behöver man inte vara genom-ond i allt möjligt. Det går (paradoxalt nog) att vara en kärleksfull far samtidigt som man piskar slavar på jobbet. En utmaning i karaktärsdjup helt enkelt.

 

[Ymir]

Man trodde verkligen att man hjälpte slavarna genom att civilisera och kristna dem, att deras "naturliga tillstånd" var ociviliserade ogudaktiga vildar, mer djur än människor, och att det var den vite mannens börda att se till att de civiliserades, vilket man gjorde med hård diciplin och hårt arbete eftersom man såg det som det enda som dessa "vildar" kunde förstå.

Det är sant, men det är viktigt att förstå att 'man' i detta sammanhang betyder 'majoriteten'. Ända från det transatlantiska slaveriets begynnelse fanns det även människor som såg det som ett problematiskt, grymt och okonstruktivt system, och genom historien växte denna grupp sig sakta men säkert starkare. Dåtidens ideologier var alltså inte mer monolitiska än nutidens, och det är inte annorlunda från hur somliga här på forumet betraktar till exempel kommunismen som ett bra system, medan andra har en mycket mer negativ syn på det.

 

[Mtb]

En tanke är väl att man, bara för att man är anhängare av *stoppa in valfri valfri osympatisk åsikt/verksamhet* så behöver man inte vara genom-ond i allt möjligt. Det går (paradoxalt nog) att vara en kärleksfull far samtidigt som man piskar slavar på jobbet. En utmaning i karaktärsdjup helt enkelt.

Låter vettigt. Även dåliga människor har ju vänner och bekanta som de bryr sig om. Yrkesmördaren kanske älskar djur (inte bara att skiva upp dem på vitt bröd med majonnäs), seriemördaren kanske är svag för gamla damer och den i vanliga fall så känslokalla yrkeskriminelle busen kanske har ett sorts rättspatos som innebär att han aldrig skulle låta bli att ingripa när han ser någon vara elak mot ett barn eller sin fru/sambo/flickvän/motsvarande? Lite Léon-stuk typ "no women, no kids, thats the rules"

Ett bra exempel på en sån mångfacetterad litterär "ondskefull" karaktär är kommissarie Nyman i Sjöwall Wahlöös klassiska roman Den vedervärdige mannen från Säffle. Han är så osympatisk så jag blir arg bara jag tänker på honom. .

Han är en elak, manipulativ och rentav sadistisk polis med militär bakgrund (befäl hos fallskärmsjägarna) som njuter av att trycka ned, misshandla, plåga och förnedra beväringar, delinkventer och yngre poliskollegor längre ned i hierarkin.

Samtidigt är han en man med integritet som månar om privatlivets helgd och aldrig någonsin låter eländet i arbetslivet gå ut över familjen. Han umgås inte privat med sina kollegor (vilket torde vara ovanligt i de kretsarna) och han pratar aldrig om jobbet hemma. Enligt hustrun var han varm, kärleksfull och vänlig privat och han varken höjde rösten eller visade något som helst drag av elakhet eller minsta våldsamhet. Det är förstås hans betéende i yrkeslivet som i början av boken leder till att han får magen uppsprättad och halsen avskuren på Sabbatsbergs sjukhus. Bra bok för övrigt.

Ska man skildra ondskefulla människor eller folk med bara allmänt osympatiska åsikter tror jag att det även bör finnas utrymme för andra karaktärsdrag för att det ska bli en intressant och spelbar karaktär och inte bara spekulativt snaskande i otäckheter.