Nekromanti Icke rollspelande rollspelare?

[Troberg]

Mitt tips

Min erfarenhet är att det finns ett effektivare sätt än alla andra att locka in en person i rollspelande:

NPC-följeslagare.

Låt en intressant NPC hänga på gruppen av en eller annan anledning. Nyckelordet här är intressant. Det ska inte vara en tyst grå mus som sitter tyst i ett hörn, det ska vara någon med karaktär och märkbar närvaro.

Exempel:

De räddar en prinsessa undan ett kuppförsök då gamla kungen dog och en baron tog makten och de ska hjälpa henne att på långa omvägar ta tillbaka tronen. Hon lovar dem pengar, titlar och sånt som ersättning. Baronen vet att hon kom undan när resten av kungafamiljen mördades och söker efter henne eftersom hon är enda kvarvarande rättmätiga arvingen till tronen, så hon måste följa med spelarna så att hon inte hittas och så att hon är skyddad. Problemet är att hon är bortskämd, så hon kör mycket med spelarna, klagar på maten, att det är smutsigt, att sova i skogen, är rädd för vargar och så vidare. Samtidigt så är hon förståeligt nog medtagen av händelserna och gråter ibland för sin familj, så det är svårt för spelarna att bli alltför irriterade på henne. Gör henne till en halvkompetent magiker som bara har bekvämlighetsspells när det behövs riktiga spells men som kan zappa någon som klagar på hennes frisyr med en blixt när det passar henne. Gör henne sådan att spelarna inser att de måste uppfostra henne lite, visa hur vanligt folk har det, ge henne en vidare världsbild än slottslivet för att hon ska bli en bra drottning, så blir hennes utveckling en quest i sig. Kan du dessutom få en karaktär romantiskt involverad med henne (något regelspelaren borde gilla eftersom han om inte annat ser halva kungariket framför sig) så är saken biff. Hon finns där, hon låter sig inte ignoreras och det är spelmässigt viktigt att interagera med henne.

Works every time.

 

[Jarre]

Re: Evigt gnäll.

" Vilket inte fungerar ifall det skall förekomma högljudda klagomål såfort det är dags för rollgestaltande. "

Jag tror att den här deltråden drog iväg åt ett håll där allt sågs på svart eller vitt, renblodig gestaltare eller ärkekobold. Problemet ser antagligen inte ut sådär i varken trådstartarens verklighet eller er.

Det är precis lika fel att säga "rollspel handlar bara om att fördjupa sig i en roll" som "rollspel handlar bara om att slå ihjäl andra och ta deras grejer". Nyanser, mina vänner!

Som Krille säger så är det meningen att man (läs alla) ska ha roligt, oavsett hur det uppnås. Låter man gruppens standardkampanj vara lite mer laid-back kommer alla få utrymme att spela på sitt sätt. Sedan så gör man på Risings vis och drar igång andra scenarion där man har mer krav på spelarna och "tvingar" dem till att gestalta (ingen kräver att alla måste vara med på dessa) om det intresset nu finns. Å andra sidan, kan man inte acceptera övriga gruppens spelstil, den de trivs i och har roligt, samtidigt som spelledaren inte kan göra mycket åt saken, ja då ligger inte problemet hos gruppen längre utan hos individen.

Så ha roligt hur ni än gör, snacka om hur ni spelar och vad ni kan göra för att förbättra er ett steg i den riktning som gör spelet bättre och roligare. Tappa bara inte bort varandra på vägen dit.

 

[Selly]

Re: Evigt gnäll.

Den här deltråden saknar helt existensberättigande, vilket jag borde ha klargjort i mitt första inlägg. För mycket obefogat gnäll, helt enkelt. Det förslag till lösning som Krille föreslog i sitt första inlägg tycker jag verkade bra. Let's leave it at that, och då jag i skrivande stund har sista ordet så tänker jag glömma bort den här deltråden helt, tills dess att Krille eller någon annan bemödar sig att svara. Förhoppningsvis sker dock inte det över huvud taget, varvid vi alla istället kan diskutera något mindre meningslöst än det här icke-problemet.

 

[Evil Peter]

För det första så säger det att någon spelar fel, och det tycker denne någon inte om. Han blir inte en bättre rollspelare av att höra att han har felfelfel och tio armhävningar på stället! I många fall så blir han nog direkt sur.

Nu är det ju faktiskt så att det i startinlägget står att det är den ensamme, icke rollgestaltande, spelaren som klagar på de andra för hur de spelar och därigenom förstör, inte tvärtom. Ändå hoppar du på de som inte tycker det är roligt och säger inte ett ord om att han gjort fel, något som ter sig lite konstigt för mig måste jag säga.

2) Gör nackdelarna till en spelmässig fördel! Ja, jag menar exakt vad jag säger. En icke-rollgestaltande spelare som tar nackdelen Alkoholism gör det inte för att spela ett fyllo, utan för att få mer poäng till fördelarna, och han kommer att göra ganska mycket för att undvika att drabbas negativt av sin alkoholism. Så gör alkoholismen till en fördel istället - uppfinn "Druckna Apans Kung Fu", som enbart funkar om spelaren spelar råpackad. Han kommer aldrig att spela sin alkoholism annars.

Det är en rolig idé men tyvärr inte nödvändigtvis något som får någon att börja karaktärsspela. Vad är det som säger att han inte säger "jag dricker mig full" bara för att få sin fördel och sedan beter sig som vanligt ändå? Då är man ju återigen vid precis samma problem; att spelaren gör fel.

 

[hyperdrive]

begreppsförvirring

Jag förstår inte hur du kan se det som nödvändigt att "rollspela" i ett rollspel. Allt sedan jag började så har spelprocessen kunnat sönderfalla i följande:
1. Problembeskrivning med många parametrar
2. Rollfigur med olika egenskaper som påverkar parametrarna.
3. En interaktion mellan spelare och spelledare att lösa problemet och gå vidare till nästa problem.

Har man bara presenterat problemet tillräckligt detaljerat och med intressant språk så att det inte blir tråkigt att lyssna på så brukar det vara lätt att provocera fram en reaktion. Att detta ibland leder till att spelaren försöka 'fuska' genom att tillgripa problemlösningsmetoder som ligger utanför reglerna för gällande problem är inte konstigare än att man ibland försöker skruva tärningen när man spelar fia med knuff.

För att spelaren inte ska känna sig frustrerad är det dock viktigt att man väljer en problemvärld där varje problem har en lösningsmetod som går att förutse inom en rimlig tids funderande. (Ett för mig starkt vägande argument varför friform oftast är skit.)

Jag tror du ska göra så här: Bli bättre på att spelleda genom att förtydliga hur dina spelande vänner kan påverka spelet. Bli bättre på att förklara olika problemställningar på ett fängslande sätt. Bli bättre på att välja problem som engarerar dina spelande vänner mer personligt.

 

[hyperdrive]

oops

svarade på fel inlägg och nu är jag för lat att ändra.

 

[Krille]

"Nu är det ju faktiskt så att det i startinlägget står att det är den ensamme ickerollgestaltande spelaren som klagar på de andra för hur de spelar och därigenom förstör, inte tvärtom. Ändå hoppar du på de som inte tycker det är roligt och säger inte ett ord om att han gjort fel, något som ter sig lite konstigt för mig måste jag säga."

Jupp. Jag blev lite putt på Entos inställning att det alltidalltidalltid är icke-rollspelarna som gör fel, oavsett om de är i majoritet, minoritet eller Överkalix.

"Det är en rolig idé men tyvärr inte nödvändigtvis något som får någon att börja karaktärsspela."

Även den som enbart agerar som sin rollperson borde göra rollspelar. Man behöver inte veva munläder och kräla som en ångestförtvivlad Lars Norén för att rollspela - det räcker med att man agerar som sin rollperson borde göra. Så om ens rollperson är alkoholist och man säger "jag dricker mig full" så rollspelar man. Faktiskt.

Det kanske inte lika mycket inlevelse som Norénångestkrälaren, men rollspel är det.

"Vad är det som säger att han inte säger "jag dricker mig full" bara för att få sin fördel och sedan beter sig som vanligt ändå?"

Men då får han ju inte sin fördel. Det är det som är tanken med förslaget: det ska löna sig att vara dålig. Att bara fejka sina nackdelar ska helt enkelt vara som en fejkad orgasm. Det är helt enkelt ingen orgasm.

 

[Evil Peter]

Jupp. Jag blev lite putt på Entos inställning att det alltidalltidalltid är icke-rollspelarna som gör fel, oavsett om de är i majoritet, minoritet eller Överkalix.

Okej, fast i det här exemplet stämde det dock, även om det främst verkar bero på den enes intolerans för de andras sätt att spela, inte hur han spelar själv.

Även den som enbart agerar som sin rollperson borde göra rollspelar. Man behöver inte veva munläder och kräla som en ångestförtvivlad Lars Norén för att rollspela - det räcker med att man agerar som sin rollperson borde göra. Så om ens rollperson är alkoholist och man säger "jag dricker mig full" så rollspelar man. Faktiskt.

Ja, även fast det är en fejkad orgasm här också. Rollpersonen dricker inte pga ett destruktivt beroende utan för att spelaren vill ha en fördel. Troligtvis dricker bara en riktig kobold när han kan tänkas behöva fördelen. Jag tror inte regelmässiga applikationer är den bästa lösningen på att få folk att rollgestalta, även om de kan tvinga in en liten del av det.

Men då får han ju inte sin fördel. Det är det som är tanken med förslaget: det ska löna sig att vara dålig. Att bara fejka sina nackdelar ska helt enkelt vara som en fejkad orgasm. Det är helt enkelt ingen orgasm.

Jag glömde att det stod att spelaren skulle spela packad, my bad. Dock kräver det att man inte har alltför stora krav på realism i rollgestaltandet då riktiga nackdelar sällan har någon fördel värd att nämnas. Om spelaren tvingas spela packad jämt (och därmed blir värdelös på allt annat än sin kampsport) avskräcker det nog kobolder ändå.

 

[entomophobiac]

Jupp. Jag blev lite putt på Entos inställning att det alltidalltidalltid är icke-rollspelarna som gör fel, oavsett om de är i majoritet, minoritet eller Överkalix.

Inställning? Var nämner jag hur jag ALLTID gör när jag spelar?

Det enda jag gjorde var att jag gav förslag på hur originalinläggets författare kanske kan lösa sitt dilemma. Jag sa inte svart på vitt att alla som tycker om att slå tärning men inte spela amatörteater är dumma i huvudet...