"Min karaktär lyssnar på musik från mobilen utan hörlurar på bussen!"
"Jasså? Min karaktär slänger snus och tuggumi på golvet i affärer!"
Ideologiska motståndare som rollpersoner.
- Thread starter nano
- Start date
"Jasså? Min karaktär slänger snus och tuggumi på golvet i affärer!"
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Vad är Mundanas motsvarighet till att ha telefonen på högtalarläge och hålla den som en macka när man pratar i den?
Swedish Chef
Hero
Högläsa romantiska sabriska riddarnoveller bland folk?
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,076
Jag brukar skapa rollpersoner utefter vad som blir bäst story och mest intressanta relationer rollpersonerna emellan, och det rimmar rätt sällan med min egen livsåskådning. Jag brukar inte se det som ett självändamål att tramsa bort karaktärer för att de inte delar min ideologi. Ibland kan jag gilla att göra humoristiska karaktärer men derbyt inte deras livsåskådning som dikterar om så sker eller inte.
Två av mina bästa karaktärer har haft annan livsåskådning än jag. Den ena var en pensionerad krigsveteran som själv trodde att han var väldigt progressiv mot andra folkslag (alver, dvärgar, halvlängdsmän etc.) för att han var det med måtten från när han var ung, men nu i gammal ålder hade han en rätt förlegad och smått rasistisk syn på folkslagen utan att själv förstå det.
Den andra var en alv som var en religiös fanatiker. Han hade på grund av komplicerade orsaker hamnat på en ö mitt i havet och varit strandsatt där i typ tusen år. Under den tiden har han helt gått upp i sin religion och blivit smått tokig.
Två av mina bästa karaktärer har haft annan livsåskådning än jag. Den ena var en pensionerad krigsveteran som själv trodde att han var väldigt progressiv mot andra folkslag (alver, dvärgar, halvlängdsmän etc.) för att han var det med måtten från när han var ung, men nu i gammal ålder hade han en rätt förlegad och smått rasistisk syn på folkslagen utan att själv förstå det.
Den andra var en alv som var en religiös fanatiker. Han hade på grund av komplicerade orsaker hamnat på en ö mitt i havet och varit strandsatt där i typ tusen år. Under den tiden har han helt gått upp i sin religion och blivit smått tokig.
Kexet
Sitter här och smular
- Joined
- 25 Jun 2021
- Messages
- 204
Äta macka med öppen mun.
afUttermark
Swashbuckler
- Joined
- 17 Oct 2011
- Messages
- 2,016
Att vägra ta av plåtrustningen när man ska göra några småärenden på stan.
Brödbane
Kristallkrönikör
- Joined
- 1 Oct 2020
- Messages
- 895
Var länge sedan jag spelade en rollperson men senast var det en häcklande nidbild (arketypisk Danny Devito-trollkarl). Som spelledare försöker jag dock variera mina npcs så att hela spektrat av åsikter och arketyper finns med, även de jag själv inte delar värderingar med.
SpringandeKulle
Warrior
- Joined
- 15 Aug 2022
- Messages
- 270
Min politiska åsikt är rätt tråkig så ja jag spelar ofta karaktärer med helt andra åsikter. Spelar främst fantasy och de känns rätt främmande från dagens politiska bilder. Sen tycker jag att det sällan kommer fram i spelet dessa värderingar. Man har liksom inte tid att sitta vid lägerelden och diskutera handelspolitik, orchernas rätt till att rösta, om animerade döda ingår i facket...
entomophobiac
Low Prep High Play
Jag spelar rätt ofta rollpersoner som använder dödligt våld. Något jag generellt försöker undvika i mitt verkliga liv. Att kliva över den moraliska barriären känns nästan som en större grej än att ha en konstig uppfattning om någonting. Nästan oavsett hur konstig den uppfattningen skulle vara.
Jag spela ju rätt sällan, och skapar därmed nästan aldrig rollperson numera. Men när jag gör det brukar de ligga hyfsat nära mig ideologiskt. Jag spelar ju för att 1) "klara äventyret" och 2) leva mig in i rollpersonen – där det senare såklart blir enklare om rollpersonen ligger närmare mig.
Jag håller med om att "vara ok med att mörda folk"-grejen är ett större kliv bort från mig själv än någon ideologisk skillnad, men å andra sidan så brukar det mest vara i strid det dödas och i strid dissociserar jag från rollpersonen rätt mycket. Om SL kör den typ av kampanj där vi ibland måste slåss, så skapar jag en rollperson som är OK med att slåss. Men all tid då vi inte slåss så vill jag gärna ha en rollperson som är hyfsat sympatisk och lätt att leva mig in i.
Så nä, inte direkt "motståndare" skulle jag säga. Mindre variationer absolut, men inte diametriskt motsatta eller med större skillnader.
Jag har ingen aning om huruvuda jag skulle klara av att ge en nyanserad bild av en nyliberal eller en fascist, faktiskt. Jag menar, jag har ju läst på om de ideologier jag tycker är vidriga för att kunna bemöta deras argument utan att det blir alltför mycket non sequitor, men det betyder ju inte att den bild jag skapat mig är korrekt eller rättvis.
Jag håller med om att "vara ok med att mörda folk"-grejen är ett större kliv bort från mig själv än någon ideologisk skillnad, men å andra sidan så brukar det mest vara i strid det dödas och i strid dissociserar jag från rollpersonen rätt mycket. Om SL kör den typ av kampanj där vi ibland måste slåss, så skapar jag en rollperson som är OK med att slåss. Men all tid då vi inte slåss så vill jag gärna ha en rollperson som är hyfsat sympatisk och lätt att leva mig in i.
Så nä, inte direkt "motståndare" skulle jag säga. Mindre variationer absolut, men inte diametriskt motsatta eller med större skillnader.
Jag har ingen aning om huruvuda jag skulle klara av att ge en nyanserad bild av en nyliberal eller en fascist, faktiskt. Jag menar, jag har ju läst på om de ideologier jag tycker är vidriga för att kunna bemöta deras argument utan att det blir alltför mycket non sequitor, men det betyder ju inte att den bild jag skapat mig är korrekt eller rättvis.
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Jag har som filosofi att de flesta personer fundamentalt formas av sociala strukturer och förväntningar.
Därför är jag mycket fascinerad av media som på ett trovärdigt vis lyckas porträttera hur individer förhåller sig till strukturerna, särskilt i historiska kontexter. Ett praktexempel är "Rome", där de flesta tittare verkar uppfatta Lucius Vorenus som mer osympatisk än Titus Pullo, men jag håller inte med - Titus Pullo är lynning och brutal, och slår ihjäl maken till slavflickan han förälskat sig i, utan att någonsin känna ånger över det. Lucius Vorenus däremot, som kommer från ett högre socialt skikt, strugglar med att vara en god romare. Han är i hög grad en produkt av normerna i det sociala skikt han kommer ifrån, men innerst inne trivs han inte med dem. Han är dock en konformist, och därför fortsätter han hela tiden att försöka reproducera och leva upp till dessa normer. Detta gör honom konstant plågad.
Samma sak gäller för Alicent Hightower i Fire & Blood. Fans hatar henne, men jag tycker inte det är rättvist. Hennes enda brott är att hon är en tvehågsen, ängslig konformist, som hela sitt liv blivit manipulerad av sin far och nedtryckt av patriarketet, och absolut, hon är inte helt oskyldig, hon har också begått tvivelaktiga handlingar av egen vilja, men de bottnar i hennes rädsla och hennes patriarkala och machiavelliska uppfostran. Hon känner, med all rätt, en oro för sin och sina barns säkerhet, och eftersom hon är en konformist eftersträvar hon trygghet, medan Rhaenyra är en rebell och eftersträvar frihet, och detta är den fundamentala skillnaden mellan dem. Alicent är varken grym eller hänsynslös, däremot är hon en dålig mor, som uppfostrat för jävliga ungar, men hon gavs knappast några bra förutsättningar för något annat, eftersom hon tvingades in i ett kärlekslöst äktenskap när hon var alldeles för ung.
Jag gillar att spela sådana här karaktärer. Rollpersoner har en tendens att vara kaotiska rebeller, men jag gillar att utforska konformister, personer som är starkt lojala till organisationer, ideologier eller strukturer i problematiska sammanhang.
Tex har jag spelat en blitzmädchen i en WW2-kampanj till Svart av kval, vit av lust, som hade som jobb att leda en death squad för att jaga ned vampyrer med dålig rashygien och bränna dem. Var hon sympatisk? Hell no. men hon var inte full-blown Reinard Heydrich heller. Hon hade begått hemska handlingar och vid någon punkt i hennes karaktärsutveckling hade hon behövt stå till svars för dem, men jag kunde samtidigt förstå var hon kom ifrån, vad som format henne till den person hon blivit. Hon var inte en psykopat eller en sadist, bara en hjärntvättad följeslagare.
Därför är jag mycket fascinerad av media som på ett trovärdigt vis lyckas porträttera hur individer förhåller sig till strukturerna, särskilt i historiska kontexter. Ett praktexempel är "Rome", där de flesta tittare verkar uppfatta Lucius Vorenus som mer osympatisk än Titus Pullo, men jag håller inte med - Titus Pullo är lynning och brutal, och slår ihjäl maken till slavflickan han förälskat sig i, utan att någonsin känna ånger över det. Lucius Vorenus däremot, som kommer från ett högre socialt skikt, strugglar med att vara en god romare. Han är i hög grad en produkt av normerna i det sociala skikt han kommer ifrån, men innerst inne trivs han inte med dem. Han är dock en konformist, och därför fortsätter han hela tiden att försöka reproducera och leva upp till dessa normer. Detta gör honom konstant plågad.
Samma sak gäller för Alicent Hightower i Fire & Blood. Fans hatar henne, men jag tycker inte det är rättvist. Hennes enda brott är att hon är en tvehågsen, ängslig konformist, som hela sitt liv blivit manipulerad av sin far och nedtryckt av patriarketet, och absolut, hon är inte helt oskyldig, hon har också begått tvivelaktiga handlingar av egen vilja, men de bottnar i hennes rädsla och hennes patriarkala och machiavelliska uppfostran. Hon känner, med all rätt, en oro för sin och sina barns säkerhet, och eftersom hon är en konformist eftersträvar hon trygghet, medan Rhaenyra är en rebell och eftersträvar frihet, och detta är den fundamentala skillnaden mellan dem. Alicent är varken grym eller hänsynslös, däremot är hon en dålig mor, som uppfostrat för jävliga ungar, men hon gavs knappast några bra förutsättningar för något annat, eftersom hon tvingades in i ett kärlekslöst äktenskap när hon var alldeles för ung.
Jag gillar att spela sådana här karaktärer. Rollpersoner har en tendens att vara kaotiska rebeller, men jag gillar att utforska konformister, personer som är starkt lojala till organisationer, ideologier eller strukturer i problematiska sammanhang.
Tex har jag spelat en blitzmädchen i en WW2-kampanj till Svart av kval, vit av lust, som hade som jobb att leda en death squad för att jaga ned vampyrer med dålig rashygien och bränna dem. Var hon sympatisk? Hell no. men hon var inte full-blown Reinard Heydrich heller. Hon hade begått hemska handlingar och vid någon punkt i hennes karaktärsutveckling hade hon behövt stå till svars för dem, men jag kunde samtidigt förstå var hon kom ifrån, vad som format henne till den person hon blivit. Hon var inte en psykopat eller en sadist, bara en hjärntvättad följeslagare.
Last edited:
Tror att det beror mycket på vilken sorts spel jag lirar. I ett spel om vanliga jävla människor spelar jag generellt folk som är ganska vanliga, lätta att känna sympati för. Genrellt ganska vanliga "ideologiska" åsikter i den mån de är relevanta (men det är de oftast inte). Jämfört med mig själv så tror jag att jag ofta gillar att spela personer som är lite mer osäkra på sig själva, men det är ju personlighet och inte ideologi.
I spel som handlar mer om att slå ihjäl folk så behöver man ju ofta (men inte alltid) spela någon som är "okej med dödligt våld" och då blir det ju direkt en skiljelinje. Här gillar jag ofta att spela folk där jag inte riktigt kan bestämma mig för om de är rövhål eller inte. Människor som är sympatiska på vissa sätt och försöker att göra gott, men som kanske använder metoder som inte känns helt okej. Och vad som är "göra gott" kan ju såklart variera här.
Men generellt har jag inget problem att spela till exempel kommunister, vars ideologi jag inte delar men känner att jag kan förstå och respektera, i de fall det inte bara handlar om att vilja ha makt över andra. Högerextremister skulle jag nog inte heller ha problem med att spela, men det brukar vara känsligare och jag skulle nog inte våga göra det med folk jag inte känner väl, för att jag vet att folk kan ta illa upp av sådana ämnen oavsett hur de behandlas. Religiösa extremister har jag spelat, och då handlar det om att ta deras världsbild på allvar och agera i enighet med vad som vore ett rimligt agerande om man tror på den världsbilden. Oavsett vilket så vill jag spela dem med empati och medkänsla, annars känns det lite menlöst. I ett flamsigare spel hade jag inte låtit politik och ideologi ta plats överhuvudtaget.
I spel som handlar mer om att slå ihjäl folk så behöver man ju ofta (men inte alltid) spela någon som är "okej med dödligt våld" och då blir det ju direkt en skiljelinje. Här gillar jag ofta att spela folk där jag inte riktigt kan bestämma mig för om de är rövhål eller inte. Människor som är sympatiska på vissa sätt och försöker att göra gott, men som kanske använder metoder som inte känns helt okej. Och vad som är "göra gott" kan ju såklart variera här.
Men generellt har jag inget problem att spela till exempel kommunister, vars ideologi jag inte delar men känner att jag kan förstå och respektera, i de fall det inte bara handlar om att vilja ha makt över andra. Högerextremister skulle jag nog inte heller ha problem med att spela, men det brukar vara känsligare och jag skulle nog inte våga göra det med folk jag inte känner väl, för att jag vet att folk kan ta illa upp av sådana ämnen oavsett hur de behandlas. Religiösa extremister har jag spelat, och då handlar det om att ta deras världsbild på allvar och agera i enighet med vad som vore ett rimligt agerande om man tror på den världsbilden. Oavsett vilket så vill jag spela dem med empati och medkänsla, annars känns det lite menlöst. I ett flamsigare spel hade jag inte låtit politik och ideologi ta plats överhuvudtaget.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,759
Eller i alla fall i House of the Dragon, där bägge de kvinnliga huvudrollerna är betydligt "snällare" än i böckerna, men också (särskilt Alicent) samtidigt förlorar en del agens.
Mogger
Hipsteranka
Håller helt med @Ymir här. RPns sociala kontext är superintressant och jag brukar försöka låta mina RP vara lika komplexa som människor är IRL. Att vara kapten i det kejserliga gardet samtidigt som en son leder det lokala upproret, eller vad det nu kan vara. Att balansera sitt ansvar som far och befäl utan att någon kommer i kläm.
Jag har väldigt svårt för schabloner eller stereotyper som bara är X eller Y. Jag vill ha setting m.m. Att ta spjärn ifrån.
Och eftersom vi oftast spelar i världar som är rätt olika vår blir det ju rätt annorlunda.
Jag spelade en överklassrojalist i CoC Sverige senast. Vi hade nog inte så många frågor där vi var överens. Men han var en far och en bror och tvingades hantera det samtidigt som kung och fosterland ställde andra krav.
Jag har väldigt svårt för schabloner eller stereotyper som bara är X eller Y. Jag vill ha setting m.m. Att ta spjärn ifrån.
Och eftersom vi oftast spelar i världar som är rätt olika vår blir det ju rätt annorlunda.
Jag spelade en överklassrojalist i CoC Sverige senast. Vi hade nog inte så många frågor där vi var överens. Men han var en far och en bror och tvingades hantera det samtidigt som kung och fosterland ställde andra krav.
Då var det nog inte samma scenario, för det här var två män.Jag kikade igenom scenario och det verkar som hela gruppen hade en crush på den otroligt snygga Dr. Heidi Rundstedt