Nekromanti Illustrerade tjejer i rollspel...

[Cybot]

Så för mig skulle S&S med kvinnliga hjältar och manliga våp fortfarande vara S&S.

Kvittar det inte vilket kön våpet/hjälten har? Och varför skulle våp/hjältar vara segregerade enligt könslinjer?

Jag menar, om vi tar Conan så finns det en rad personer med offermentalitet som inte är kvinnor. Conan tänder på kvinnor, alltså är det de offren som Conan räddar (trots att han egentligen inte vill).
De är svagheterna i Conans rustning. Hans sexualdrift och hans girighet (framför allt sexualdriften. Om det går tillräckligt långt droppar han skatterna om de sinkar honom).

De andra räddas inte utan får klara sig själv. Det förhindrar dock inte att Conan fortfarande föraktar offermentaliteterna på någon nivå. De av hans romanser som har varat en längre tid har varit med kvinnor som är mer action-orienterade, och som inte har den offermentaliteten. När det gäller våpen så är de inte kvar i historien nästan gång vi ser Conan, oavsett om de red iväg i solnedgången tillsammans eller inte.

Om Conan tände på män istället så skulle han ha räddat undersköna ynglingar, men hans true love skulle ha varit någon 300-kopia.

 

[Dante]

Kvittar det inte vilket kön våpet/hjälten har?

Jo, det är ungefär det jag försökt hävda.

Och varför skulle våp/hjältar vara segregerade enligt könslinjer?

Det behöver de såklart inte vara – men är det ändå, påfallande ofta.

 

[Tsianphiel]

Jag säger ju: lösningen finns redan. Twilight et al erbjuder ju en manschauvinism-fri litteratur. Så skapa sådana rollspel då, istället för att föreslå motsvarigheten till att Stephanie Meyer ska skriva varannan Conan-bok!

Stephenie Meyer är lika misogyn som vilken manlig fantasyförfattare som helst*, skillnaden är att hon av någon helt outgrundlig anledning har lyckats sälja in sin rätt deprimerande kvinno- och manssyn till tusentals unga kvinnor.

Tittar man på Bella ser man en klassisk damsel in distress, skillnaden är att hon genom sin omedvetna sexuella dragningskraft på en vampyr och en varulv helt plötsligt blivit intressant för dessa två varelser och alltså hamnat i en situation där hennes känsloliv blir en dragkamp mellan två män. Bella själv är ett spöke. Hon har så lite personlighet att det är skrämmande.

Ta exemplet Buffy istället för Twilight. Där finns en stark person i centrum, på precis samma sätt som det gör i Conan-böckerna. Apropå det finns det en himla mysig remix med Edward och Buffy, som säger en hel del. Buffy vs. Edward - remix

Vilket ställer den väldigt intressanta frågan: finns det något med rollspel som tilltalar det ena könet mer än det andra? (Och nu tänker jag inte på att en hobby som dominerats av finniga tonårspojkar tenderar att inte locka tjejer). Kan det vara någonting med att styrkan i film och litteratur (dvs en stark historia med starka karaktärer) lockar ett kön mer än styrkan med rollspel (som tenderar att överlåta historieberättandet till spelledaren, tärningarna och/eller spelarna). Alltså en ökad handlingsfrihet, men betydligt sämre persongalleri och "story arcs"...? (Hela idén bakom "flicka får pojke" kräver nog en annan grundidé än ett rollspel där framgång hänger på ett Karismaslag. Och att kodifiera känslor så som man kodifierat strid; blir det bra? Frågor, frågor...)

Det korta svaret på den frågan är "nej". Det långa svaret är lite mer komplicerat. För min del, och vad jag utläst av de otaliga diskussioner jag har haft med andra tjejer som spelar rollspel, så handlar det om tycke och smak, och det är precis lika brett som hos killarna. Jag tror däremot att det - för en person som just börjat spela - kan finnas kulturella skillnader mellan vad som är "tillåtet" och inte, vilket mycket väl kan styra in spelandet på ett spår eller annat, beroende på vad som är tillåtet för just den gruppen.

När jag pratar om "tillåtet" i det här fallet så pratar jag om de sociala och kulturella normer som har en inverkan på hur vi beter oss baserat exempelvis på könstillhörighet.
_______
* Med förevändningen att det handlar om författare som exempelvis Robert E. Howard

 

[krank]

Jag känner iallafall inte knappt till något relationsfokuserat rollspel (för att nu knyta ihop vad jag precis läste i Smallvilletråden...)

Tja, beror väl på vad man menar med "fokuserat". Måste det finnas regler för det för att det ska räknas som relationsfokuserat?

 

[krank]

jag ifrågasätter bara den väldigt klåfingriga lösningen.

Den blir bara "klåfingrig" om vi utgår från kulturproducenter som antingen är ointresserade eller okunniga vad gäller det faktum att deras skapelser inte bara "väljs" av en målgrupp, utan också formar konsumenterna. Som kulturproducent har man givetvis ett ansvar för vilka memer man propagerar.

 

[Vitulv]

Vi är alla offer för de patriarkala strukturerna, och det är okej, liksom, ett halvnaket våp hit eller dit i rollspel, no biggie, men vi kan försöka bättra oss, och den dag vi, som snubben som den här tråden handlar om, sitter och aktivt försöker försvara strukturerna, då har vi tagit steget från passivt medverkande till direkta puckon.

- Ymir, förtydligar

Bara ett kort förtydligande; jag är inget jävla offer. Jag är rätt glad över att det är mitt kön som råkar vara på topp (om det sen är moraliskt rätt eller fel lämnar jag utanför just det här inlägget).

 

[krank]

Bara ett kort förtydligande; jag är inget jävla offer. Jag är rätt glad över att det är mitt kön som råkar vara på topp (om det sen är moraliskt rätt eller fel lämnar jag utanför just det här inlägget).

Intressant frågeställning: Har individen alltid tolkningsföreträde vad gäller sin egen situation? Kan man vara slav utan att veta om det? Kan man vara offer utan att själv se sig som det?

Jag lutar åt "ja, det kan man". Respektive "nej, det har den inte".

 

[Botulf]

Relevant i ämnet är nog också att som genrekonvetion är S&S just karaktäristiskt i och med att den är totalt amoralisk i sin natur(inte nödvändigtvis dess författare men fiktionen är det) med sitt mycket övertydliga eskapistiska förhållningsätt. Däri ligger det svårsmälta bland moralpanikens mångfacetterade väktare. Var sig det gäller moralistiska sedlighets- eller genuslagar, att det måste finnas ett budskap eller sensmoral för allt våld och otrevligheter, det behöver inte finnas något underliggande budskap, att tunga och hemska saker bara är effekter och inget man fäster noggrann värdering vid eller reflektion över osv.

 

[Vitulv]

Bara ett kort förtydligande; jag är inget jävla offer. Jag är rätt glad över att det är mitt kön som råkar vara på topp (om det sen är moraliskt rätt eller fel lämnar jag utanför just det här inlägget).

Intressant frågeställning: Har individen alltid tolkningsföreträde vad gäller sin egen situation? Kan man vara slav utan att veta om det? Kan man vara offer utan att själv se sig som det?

Jag lutar åt "ja, det kan man". Respektive "nej, det har den inte".

Indeed intressant. Kan man vara kränkt utan att känna sig kränkt? Kan det ha gått inflation i uttrycket 'kränkt'?

 

[krank]

Indeed intressant. Kan man vara kränkt utan att känna sig kränkt? Kan det ha gått inflation i uttrycket 'kränkt'?

Det är möjligt. Jag försöker undvika det så mycket jag kan, eftersom det liksom individualiserar vad jag tycker är en fråga om övergripande strukturer. Eftersom jag som sagt lutar åt att man kan vara förtryckt utan att själv veta om det, så följer också att man kan vara fri från förtryck men ändå uppleva det. Upplevelse av förtryck är egentligen ingen indikation på existensen av faktiskt förtryck, så att säga.

Och då blir "kränkt" irrelevant.

 

[Dante]

Vi är alla offer för de patriarkala strukturerna […]

Bara ett kort förtydligande; jag är inget jävla offer. […]

Det där var en onödigt bokstavlig tolkning av ordet »offer«. I det här sammanhanget menas ju bara att vi alla påverkas av de patriarkala strukturerna, vare sig vi vill eller inte. Och oavsett om vi gynnas eller missgynnas av dem.

 

[Vitulv]

Vi är alla offer för de patriarkala strukturerna […]

Bara ett kort förtydligande; jag är inget jävla offer. […]

Det där var en onödigt bokstavlig tolkning av ordet »offer«. I det här sammanhanget menas ju bara att vi alla <span style="font-weight: bold;">påverkas </span>av de patriarkala strukturerna, vare sig vi vill eller inte. Och oavsett om vi gynnas eller missgynnas av dem.

Med offer menas såklart att "påverkas negativt" och inte "påverkas".

Så är det.

 

[krank]

Med offer menas såklart att "påverkas negativt" och inte "påverkas".

Så är det.

Å andra sidan kan man, som jag tycka att även de som befinner sig på den priviligerade sidan av en maktojämlikhet påverkas negativt.

Oavsett om de tycker det själva.

 

[Ymir]

Vi påverkas alla negativt av strukturerna, även de män som faktiskt passar in i den hegemoniska manligheten (dvs den dominerande normen för hur riktiga män ska vara) och tokgynnas av den. Då menar jag dock inte tvunget negativt på ett personligt plan, men åtminstone negativt i avseendet samhället i stort - det är trots allt den hegemoniska manligheten som är roten till en jävla massa dåligt skit i samhället. I.e, om män inte vore fucked up av patriarkatet de med hade vi haft mindre kvinnodiskriminering och bögknackande och sexövergrepp, fler män hade gillat att shoppa kläder, sy och läsa böcker, manliga vänner hade vågat ha mer fysisk närhet till varandra och tala mer om känslor med varandra, pojkar hade haft bättre betyg i skolan, etc, etc.

Om du beter dig som ett arsle mot någon på grund av patriarkala värderingar, idéer, attityder, känslor och föreställningar som samhället har format, så är du påverkad negativt av strukturen, även om den gett dig en odiskutabelt priviligierad position.

Men visst liksom, är du personligen 100% nöjd med samhällsnormerna runt manlighet och känner att du trivs perfekt i strukturen, well, good for you.

- Ymir, förtydligar

 

[Man Mountainman]

Skitbra inlägg.

Jag vill bara tillägga att hela den här diskussionen (det vill säga, både "Raggis" inlägg och genusdiskussionen i allmänhet) genomsyras av en oförmåga att skilja på perspektiv: Det personliga, det sociala... men även perspektiv som skär på tvären mot dessa vanligen erkända kategorier, såsom det psykopatologiska som berör var och en av oss som individer men som samtidigt är ett socialt fenomen, kanske rentav en av de strukturerande principerna för hela vår civilisation. Som Freud sa: Vi vantrivs i kulturen. Jag har inte läst ursprungsinlägget (jag håller med Vitulv om att bloggmediet inte lämpar sig för länge reflektioner, dem vill man gärna tillgodogöra sig i liggande ställning, gärna med ett glas vin eller ett fint rökdon tillgängligt -- vilket är skälet till att jag i min egen blogg (och på detta forum (jag avhåller mig i synnerhet från att låta mitt resonemang brodera ut sig i långa nästlade parenteser)) allid fattar mig väldigt kärnfullt, vilket ni kan erfara själva om ni följer länken nedan (nej kolla, jag har tydligen inte någon länk till min blogg i min sigg längre. My bad.)), men det räckte med de åtta första styckena eller så för att jag skulle fatta att han (hon? Jag fick intrycket av att det var en hon. Jag vet inte med er. "Lamentations of the flame princess" och allt. Jag är säker på att ni andra har bättre koll) led av denna vanliga åkomma.

Varför fortsätter vi överhuvudtaget att prata, när allt är så jävla uppenbart? Min gissning: För att fördriva tiden.

 

[Organ]

Bix Beiderbecke

Å andra sidan kan man, som jag tycka att även de som befinner sig på den priviligerade sidan av en maktojämlikhet påverkas negativt.

Oavsett om de tycker det själva.

Så är det absolut. Ett lysande exempel på detta är Bix Beiderbecke. "Vem fan är det?", undrar de flesta. Att de ställer den frågan är en klar illustration av min poäng. Bix Beiderbecke var kornettist och var verksam under jazzens barndom på 20-talet. Bix var en lysande instrumentalist och kompositör. Tyvärr så fick aldrig hans begåvning komma till sin rätt. Han var nämligen vit. På den tiden var jazzen, precis som resten av det amerikanska samhället nästan helt segregerad. Att vita och svarta skulle stå på samma scen var en omöjlighet, till Bix Beiderbeckes, och jazzens, stora olycka. Vita jazzmusiker var på den tiden ganska få och, framförallt, mycket sämre. Visst, vita och svarta musiker träffades och jammade loss men endast efter stängningsdags och på skumma lönnkrogar. Att de skulle spela ihop mer officiellt, vare sig på scen eller i inspelningsstudior, var som sagt en omöjlighet. Så Bix fick nöja sig med att spela med sina mediokra rasbröder. Hans talang fick aldrig chansen att blomma ut i sällskap med musiker på hans egen nivå. Officiellt alltså. Man vet att han t ex jammade tillsammans med Louis Armstrong som bara hade gott att säga om honkyn med kornetten. Men inget av detta fångades någonsin på skiva.

Så att även de priviligerade i ett ojämnlikt sammhälle kan lida av ojämlikheterna i detta är för mig en självklarhet.

Klicka här för lite schysst Bix

/Anders

 

[Dante]

 

[Vitulv]

<img alt="" src="https://www.rollspel.nu/oldsitefiles/files/484.jpg" align="none">

Haha, det där får väl ändå anses vara rätt subjektivt. Du får dock poäng för att det är fint med bilder.

 

[Vitulv]

Med offer menas såklart att "påverkas negativt" och inte "påverkas".

Så är det.

Å andra sidan kan man, som jag tycka att även de som befinner sig på den priviligerade sidan av en maktojämlikhet påverkas negativt.

Oavsett om de tycker det själva.

Fast vem är det då som definierar vad som är negativt eller inte? Det blir ju väldigt svårdiskuterat om en grupp som anser sig positivt särbehandlade skall diskutera utifrån perspektivet att de enligt någon annan i själva verket är negativt påverkade av det privilegium som de anser sig åtnjuta.

Jag har precis köpt och monterat ihop en Space Marine Predator. Den var ett helvete att montera ihop, särskilt med tanke på att jag hängde på extra pansar från Forge World som inte alls passade modellen särskilt bra. Dessutom är jag bekymrad över de små pinnarna som håller upp sidovapnen. Är övertygad om att de kommer gå sönder, så jag funderar på att bryta loss vapnen och limma fast dem direkt i de utskjutande konstruktionerna så att de sitter fast. Det finns ju faktiskt inget spelteknisk krav att sidovapnen måste gå att snurra på. Det räknas alltid, vad jag minns, som att sådana vapen kan skjuta upp till 45 grader från fordonets tänkta färdriktning.

Anledningen till att jag köpte Predatorn är att min kompis har börjat spela Dark Eldar (oj vad populära de har blivit förresten) och jag har märkt att de tuggar i sig infanteri obehagligt snabbt - även Space Marines! Så ju mer pansar man kan få in i sin armé desto bättre. Det känns tryggt nu när jag kan komma åkandes med mina Marines i Rhinos, min command squad i Razorback och med understöd från en Predator och två Dreadnoughts.

 

[krank]

fast vem är det då som definierar vad som är negativt eller inte? Det blir ju väldigt svårdiskuterat om en grupp som anser sig positivt särbehandlade skall diskutera utifrån perspektivet att de enligt någon annan i själva verket är negativt påverkade av det privilegium som de anser sig åtnjuta.

Tja, det är ju som med allt annat; jag har en definition av vad som är negativt, du har kanske en annan. Jag kan inte ta något ansvar för att din syn ska få någon större del av diskussionen, det får du sköta själv.

Själv ser jag stora problem för de som i det här fallet tillhör den priviligerade klassen; dels är vi i ganska hög grad utestängda från öppen och ärlig diskussion med halva mänskligheten (egentlig kommunikation är bara möjlig mellan jämlikar), och dels begränsas vi i viss grad vad gäller vilka uttryck som är acceptabla för oss - det kostar att ligga på topp. Man får ju inte hålla på och vara bögig, liksom.