Genesis;n86033 said:Jag är ju av åsikten att immersion=flow, vilket innebär att det inte handlar om två olika känslor. Upplevelsen av immersion i berättelse är samma upplevelse som den av immersion i rollpersonen, men eftersom de sker i två olika aktiviteter (author-stance-spelande* kontra actor-stance-spelande*) så upplevs de något olika. "Symptomen" är samma: glömma bort omgivningen, glömma bort sitt eget jag, totalt fokus på aktiviteten, tappa koll på tiden, etc.
(--)
?
---
* För de som inte är hemma i fikonspråket: Author stance är typ "Vad vore intressant om det hände i berättelsen just nu?" och actor stance är typ "Vad gör min rollperson i den här typen av situation?".
Rickard;n86359 said:
(återigen en bild från min Gplus-sida)
Känslor är väldigt starka (av psykologiska orsaker då de bland annat hjälper oss med minneshantering [hej, fobier!]) och ger därför en väldigt stark upplevelse. Känslor har jag mestadels sett i spel som Svart av kval, Fiasco, och Medan världen går under när det är just bleeders som har spelat dem ... med ett undantag, och det skapas riktigt bra dilemman genom att sätta rollpersonens mål i kläm med något rollpersonen verkligen bryr sig om. Så jag ställer mig frågan om historieberättarspel är, i allmänhet, dåliga på att blanda in just känslor. Det var lite det här som kändes skumt när jag fick speltesta mitt Imagine på GothCon nu senast, där vi byggde upp en sinnesstämning tillsammans - det var för mig som om vi var inneslutna i en bubbla skapad av den sinnesstämningen - genom att utforska fiktiva personers minnen och hopp. Det som var skumt var att skapandet av sinnesstämningen var inget som jag hade byggt in i spelet, men det var ändå en känsla av hopp, förtvivlan och medkänsla som hängde i luften. Något som var en bieffekt av deltagarnas interaktion med varandra. Precis som bleed är, enligt mig, i rollspelssammanhang (främst då lajv).
[edit] När jag pratade med de två andra deltagarna efter spelomgången så sade de att de också var djupt inne i historien och jag kommer fortfarande passionerat ihåg vad som hände i historien nu runt 10 dagar efter konventet. Dock tror jag att det råkade slumpa sig så att vi alla hade samma spelstil från första början.
w176;n87900 said:Men varför pratar du om immersion när du menar flow?
Flow är ett väldefinerat begrepp: http://en.wikipedia.org/wiki/Flow_(psychology)
Immersion är inte väldefinerat men annorlunda från flow: http://nordiclarp.org/wiki/Immersion
http://www.psychologyofgames.com/2010/07/the-psychology-of-immersion-in-video-games/
http://leavingmundania.com/2012/08/08/nordic-larp-for-noobs/
Immersion när man diskuterar det både i lajv och andra spelsfärer är ett begrepp som handlar om andra saker än flow.
Immersion =/= Flow
Du kan uppleva flow och immersion samtidit. Och du kan uppleva immersion utan att uppleva flow. Och du kan uppleva flow utan att uppleva immersion.
Men
Immersion =/= Flow
Det är två olika fenomen. Flow äe jättebra begrepp. Skriv flow när du menar flow. Inte immersion.
Pohjola said:Immersion is the player assuming the identity of the character by pretending to believe their identity only consists of the diegetic roles.
- http://nordiclarp.org/2015/04/22/st...dic-larps-a-new-understanding-of-elaytyminen/
Immersion = flow? För vissa tycks detta vara självklart, för andra osjälvklart och för mig med flera lite kanske. Varför är de samma sak? Varför är de inte samma sak? Vad kan vi lära oss om immersion genom att titta på flow och vice versa (jag vet att den här frågan besvaras delvis i citaten ovan men det kanske går att utveckla resonemangen lite, jag är i alla fall inte helt med på noterna)?