Makt och hänsyn
NilsH said:
min poäng är nog mer att det ofrånkomilgt blir en maktfråga om någon väljer att säga "nu ska vi prata om de här sakerna"- jag går in och bestämmer att detta ämne bör diskuteras. Sen har jag inget problem med att det blir en maktfråga- det är ofrånkomligt. Tvärtemot upplever jag att dessa diskussioner blivit bäst då det funnits ett tydligt uttalat maktförhållande. Du kommer till oss för att spela som vi gör.
Åh gud, ja! Tell me about it! Jag vet precis på vilka grunder jag vill spela rollspel, hur det ska gå till, men det betyder inte att jag kan gå ut och argumenta hur mycket som helst för detta i en spelgrupp.
Tänk er, "bla bla bla johnstone kreativ agenda bla bla bejaka och blocka..." Det kommer till en gräns, där jag slutar förklara mig och börjar utöva makt över de andra spelarna. Makt eftersom jag har tillgång till snygga ord, teorier och argument för min
smak. De andra kanske inte vill sitta och snacka rollspelsteori utan bara
spela, men vad kan de göra om jag börjar argumentera mot dem? De måste ju svara på något sätt, och då styr jag vad vi gör, och vi gör något där jag har ett övertag.
Tydligt nu också när jag vill starta en grupp. Jag är med i olika spelgrupper och har kul, men jag vill också ha en grupp som är
precis som min spelstil, där jag inte behöver kompromissa utan kan få blomma ut min spelstil så mycket jag vill. Okej, jag har liksom fyra personer här i stan som jag känner alltid höjer min kreativitet och inte går emot den. Utmanar ibland, men inte krockar. Två av dessa har inte tid med en grupp till. Så jag
måste kompromissa om jag vill ha en grupp på mig och tre till.
Och man måste ju kompromissa, eller hur? Jag skulle vilja gå in på det ämnet också:
Ännu värre är det ju när andra spelare vill spela med mig, men jag inte känner mig tänd av dem. Vad fan säger jag då?
Ska jag
undervisa mina spelare tills de gör rätt enligt mina kriterier? Precis som du säger så kommer en del spelare nicka och le för att det jag snackar om låter bra, eller för att de tycker om att umgås med mig, men sedan så spelar de på samma sätt ändå, (Det händer jämt) och då skulle jag sitta där som någon gestapo och säga "fel, fel, fel" till allt de gjorde, hälla neggosås på vår träff, och inget skulle ändå förändras.
Allt blir inte lustfyllt med kommunikation och vänlighet. Det finns vissa saker man gör av ansvar och lojalitet också. Jag har vänner som inte tänder mig och skapar energi i mig, men jag umgås med dem ändå, för att jag bryr sig om dem, de är hyggligt folk och förtjänar lite common decency av en som medmänniska.
Man kan inte slänga bort människor som inte passar en. Det är livet, att leva med andra människor.
Men vafan, jag ska göra ett försök att bygga min drömgrupp från början. Det har jag nog faktiskt rätt till.
Nå, jag har lovat att skriva klart nya Berättelser från Staden i sommar, och det ska jag göra. Det nya spelet kan jag stå för helhjärtat.
