Nekromanti Inblick i Kopparhavets hjältar: Aidne

[Mogger]

[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","src":"https:\/\/i.postimg.cc\/BQdN4PN4\/AIDNE.jpg"}[/IMG2]
[h=1]Aidne[/h]
Aidnehalvön domineras av vilda berg, djupa skogar och rikena Kardunien och Zorakin. Zorakin ligger på den bördiga södra delen av halvön medan det dogmatiska Kardunien behärskar den karga nordvästra delen. Längs den västra kusten ligger Faltrakien som har visst självstyre och fungerar som tillflyktsort för de som motsätter sig den nuvarande karduniska drottningens styre.

Den väldiga skogen Goiana har sedan urminnes tider varit hem åt skygga alver, som skyddar den mot inkräktare. Norr om Goiana finner man den karga Klomulkusten där barbarer och fattiga stammar kämpar om de knappa tillgångarna. Västerhavets makter har sedan länge härjat Klomulkusten på jakt efter slavar. Furst Grimowan av Hammersklint håller varje år ett gladiatorspel till Anxalis ära där Klomulkustens tolv främsta krigare koras och fraktas sedan till Staden O för att säljas som slavar. De skänker därmed både guld och ära till sin hemby.

Aidnebergen hemsöktes i århundraden av den fruktade Häxmästaren i Svarta tornet. Orchhorder strömmade ner från bergen och plundrade byar. De nådde ända till Sarbon innan de möttes av en enad solriddarhär från Aidnes alla riken. Horderna besegrades och Svarta tornet intogs. Efter segern grundades den heliga Tornväktarorden som gjorde om Svarta tornet till sitt mausoleum för att hedra de fallna. Enligt rykten har svart rök återigen synts från tornets krön och orchernas härjningar har återupptagits.

Schismen mellan Utu-dyrkare och Shamash-dyrkare delar numera Aidne som ett öppet sår. Shamashkyrkan backas upp av det mäktiga Heliga kishatet och Zorakin finner stöd bland den erebosiska arkipelagens många furstendömen, republiker och tempelstater.


Relationen mellan Kardunien och Zorakin

Kardunien och Zorakin, Aidnehalvöns stora riken, är grannar och rivaler. De har blandat sig i varandras affärer sedan de båda var jorpagniska provinser. Kardunien präglas av branta kuster, regnigt klimat och karga livsförhållanden. I kontrast till detta står Zorakins grönskande slätter, ängar och kullar. På samma sätt kontrasterar Karduniens strama Shamashdyrkan mot Zorakins majestätiska Utu-tro. De två rikena var fram till för två generationer sedan allierade. Skillnaderna i skyddsgud hindrade inte nära band mellan deras kungahus. Men så hände något. Det heliga kishatets inflytande blev allt större, och med hot om ransardiska härjningar och orchplundringar kunde Kishatet stärka sin närvaro kring kolonin Torilia i norra Kardunien.

De asketiskt lagda kardunierna såg dessutom med avsmak på den allt mäktigare grannen Zorakins moraliska förfall. En kort maktkamp blossade upp i dåvarande Kardien, och när krutröken lagt sig stod de Shamashtroende som segrare, och döpte om riket till Kardunien, i enligt med klavykiskt namnbruk. Konung Achant flydde till Faltrax. Idag styr drottning Maldixa I, även kallad Tiggardrottningen, över riket med Shar Kishatins välsignelse och under sig har hon flera lojala Shamashpräster, vars makt har ökat avsevärt på bekostnad av adelsmännen. Men det är inte bara Shamashprästerna som har vind i seglen. Samma gäller för de övriga av de gamla gudarna och deras tjänare. Även om de flesta av Tiggardrottningens vasaller accepterar denna nya ordning så knorras det och ädlingarna förklär ofta sina utsvävningar till asketism. De enkla linneskjortorna vävs i själva verket av mästersömmare på Qourba av krunskt linne, med subtilt invävda mönster som endast ses av ett tränat öga, den anspråkslösa svartsoppan tillreds av gåsblod, smaksätts av exotiska kryddor och serveras med torkad gåsleverkorv istället för torkad galla som Shamash påbjuder.

I kungariket Zorakin visar man gärna upp sitt överflöd. Även om fattigdomen är utbredd och de livegna sliter på åkrarna, så anses riket vara ett av Kopparhavsregionens absoluta stormakter med en väldig flotta och ett tungt kavalleri på över 1000 lansar. Rikets regent, Hans Högst Upplyste Höghet Konung Balian IV av Huset Zorac, är en avkopparhavets mäktigaste personer. Rikets högsta adel, furstarna, intrigerar ständigt mot varandra och mot monarken. De har land långt bortom Zorakiens gränser, och är till stor del självstyrande. De samlas oregelbundet i riksrådet för att diskuterariksangelägenheter, men mest är det ett tillfälle för förorättade furstar att skaffa sig fullmakt att kriga med sin granne, ta ut tull vid omtvistade gränsområden och liknande med solmonarkens välsignelse.

 

[Grisodlar'n]

Jo, det ser bra ut. Är det Spelknepe som är Kartsmidaren? Däremot fattade jag inte det där med Häxmästarens torn, hur det hade förvandlats till ett mausoleum av Tornväktarorden efter bataljerna men att det nu syntes svart rök från tornkrönet och att orcherna började härja igen? Tappade de kontrollen över platsen?

 

[Mogger]

Jo, det ser bra ut. Är det Spelknepe som är Kartsmidaren? Däremot fattade jag inte det där med Häxmästarens torn, hur det hade förvandlats till ett mausoleum av Tornväktarorden efter bataljerna men att det nu syntes svart rök från tornkrönet och att orcherna började härja igen? Tappade de kontrollen över platsen?

Ja, det är Tobias "Spelknepe" Tranell som ritat kartan. Den är egentligen i färg med måtten 50x70 cm och 7 ggr så snygg! Detta är en inzoomad svartvit variant som ett exempel på de som används i bokens olika regionskapitel.

Ja, Svarta tornet... Något har ju hänt... Det är ju inte så ofta folk bryr sig om vad Tornväktarorden ägnar sig åt (de är lite som Nights Watch när jag tänker efter) så det där med svart rök är helt klart olycksbådande.

Edit: Ska lägga till lite så det framgår tydligare

 

[Genesis]

Rikets regent, Hans Högst Upplyste Höghet Konung Balian IV av Huset Zorac, är en avkopparhavets mäktigaste personer.

Är det här en referens till Den yttersta domen eller bara ett sammanträffande?

 

[Mogger]

Är det här en referens till Den yttersta domen eller bara ett sammanträffande?

Det smyger sig in mängder med obskyra kulturella och historiska referenser, och de flesta går över mitt huvud, så jag vågar inte svara på det Jag tror Leon ligger bakom det mesta i just det citerade stycket.

 

[Leon]

Är det här en referens till Den yttersta domen eller bara ett sammanträffande?

det hade visserligen varit snyggt, men riktigt så vass har jag inte varit. Balian är istället en sammankokning av Basileus, Valien, Balian (av Ibelin) etc

 

[afUttermark]

"Tre fångar stod på knä i leran framför det provisoriskt byggda altaret. Hertig Gyldenkrants af Derenham, hans yngste son och gardeskaptenen för deras livhird, Bakom altaret stod Asksystern med de ecklesiastiska regalierna framdukade på altaret för Gudarnas ära.
Runt omkring stod folket med böjda huvuden, där stod smedlärlingarna, urmakaren och mästern för kittelflickarnas skrå, nu var de alla jämnbördiga och ingen vågade få ögonkontakt med asksystern. Så sent som i går hade de fått krusa för hertigen men nu tjänade de alla drottningen istället. En av dem, en drottning av folket.

Bakom fångarna stod skarprättaren och hennes drängar.
Viascara hade varit skarprättare i tolv år, hon räknade sig som en av de mest dugliga i Derenham. Men aldrig hade hon fått ett sådant hedersuppdrag som nu. Att bistå en av Shamaz utvalda, Asksystern Malocostra och hennes värv att förse Trocuspas armé med dugliga kämpar mot demonhorden vid tidens slut."

 

[afUttermark]

"Att konungen Achant av Kardien belönade sina mätresser var ingen hemlighet på hovet.
Min mor belönades med att hennes dotter togs ifrån henne och barnet skickades till Umra.
Barnet(som var jag), hennes amma, en kunglig fogde, en handfull vakter och ett tiotal tjänare i en fallfärdig barfred.
Till min mors lycka erkändes barnet, hon (barnet)fick titlar och land. Olycka för barnet som inte fick träffa sin mor.
Umra: sex byar, en kvarn, en köping.Strax norr om Umra ett stinkande träsk, steniga leråkrar, fårskötsel och svin, i öster skog, i söder berg och västerut otacksamma grannar som alltid sett Umra som sitt.
Amman dog i lungsot, när barnet var åtta år. Fogden hade aldrig haft barn och fostrade det som han själv mindes att han blivit fostrad. Så när barnet (eller jag) fyllde fjorton red en tropp Vitmantlar in i köpingen och proklamerade att min skökomor var avrättad, att min Far flytt till Faltrax och att bönderna inte längre skulle beskattas av mig.
Fogden, min kammarjungfru och en handfull soldater, började en resa som pågått den dess.
Vid femton vann jag ett tornerspel i Gonderslätt, blev inbjuden till Valon i Zorakin, reste dit. Vann Solspelet i Tyndal, jag nyttjar inte vin, bakfulla riddersmän och fulla riddersmän är inte lika duktiga, pft Zorakier liksom!
Vann min hynsolgiske springare och en hynsolgisk stallare. Vid sjutton års ålder under tornerspelet i Tofia träffade jag Solriddaren, från den Uppgående Solens stränga brödraskap.
Hans tro hade fått sig en törn och vi lierade oss.
Min amma förtäljde innan hon dog sotdöden om en drakbest som lurar i Marsklandet. Jag är övertygad om att besten sedan länge är död. Mitt följe och jag ska finna drakskatten, städsla ett legoknektkompani och ta tillbaka mitt fadersarv, därefter kan jag knäböja inför drottningen och svära henne tro och lydnad. Men jag ska ha vad som är mitt, Trocuspa hiälpe mig."

-Ur Prinsessan Vinghilde af Umras sporadiska nedteckningar -

 

[Mogger]

"Att konungen Achant av Kardien belönade sina mätresser var ingen hemlighet på hovet.
Min mor belönades med att hennes dotter togs ifrån henne och barnet skickades till Umra.
Barnet(som var jag), hennes amma, en kunglig fogde, en handfull vakter och ett tiotal tjänare i en fallfärdig barfred.
Till min mors lycka erkändes barnet, hon (barnet)fick titlar och land. Olycka för barnet som inte fick träffa sin mor.
Umra: sex byar, en kvarn, en köping.Strax norr om Umra ett stinkande träsk, steniga leråkrar, fårskötsel och svin, i öster skog, i söder berg och västerut otacksamma grannar som alltid sett Umra som sitt.
Amman dog i lungsot, när barnet var åtta år. Fogden hade aldrig haft barn och fostrade det som han själv mindes att han blivit fostrad. Så när barnet (eller jag) fyllde fjorton red en tropp Vitmantlar in i köpingen och proklamerade att min skökomor var avrättad, att min Far flytt till Faltrax och att bönderna inte längre skulle beskattas av mig.
Fogden, min kammarjungfru och en handfull soldater, började en resa som pågått den dess.
Vid femton vann jag ett tornerspel i Gonderslätt, blev inbjuden till Valon i Zorakin, reste dit. Vann Solspelet i Tyndal, jag nyttjar inte vin, bakfulla riddersmän och fulla riddersmän är inte lika duktiga, pft Zorakier liksom!
Vann min hynsolgiske springare och en hynsolgisk stallare. Vid sjutton års ålder under tornerspelet i Tofia träffade jag Solriddaren, från den Uppgående Solens stränga brödraskap.
Hans tro hade fått sig en törn och vi lierade oss.
Min amma förtäljde innan hon dog sotdöden om en drakbest som lurar i Marsklandet. Jag är övertygad om att besten sedan länge är död. Mitt följe och jag ska finna drakskatten, städsla ett legoknektkompani och ta tillbaka mitt fadersarv, därefter kan jag knäböja inför drottningen och svära henne tro och lydnad. Men jag ska ha vad som är mitt, Trocuspa hiälpe mig."

-Ur Prinsessan Vinghilde af Umras sporadiska nedteckningar -

När spelar vi!?!?

 

[afUttermark]

”I tjugo års tid har jag varit på flykt, aldrig spenderat mer än två nätter i samma bädd. Men det är slut med det nu.
Det var inte ett liv på flykt jag såg framför mig när jag blev antagen till akademin i Kandra. Att jag skulle bli förföljd, bespottad och förlöjligad förtäljde aldrig någon av de läromästare som jag studerade. Inte heller läste jag om det i någon av alla de luntor, pergament och skrifter som jag plöjt mig igenom för att behärska magin och alla dess besvärjelser. Jag borde stannat i Berendien, Sholak har en mer pragmatisk syn på mitt värv än vad Shamaz har.
I Kandra visades mitt skrå respekt. I Ekeborg steglas vi på Draktorget. I Berendien grät mödrarna om inte barnen blev antagna till Akademin, i Kardunia sticker mödrarna ut ögonen på de barn som sneglar på skrifter skrivna av Akademin.

Jag kan teckna eldrunor, få en låga att dansa i handflatan, värma soppan med en handrörelse, öppna en dörr genom att knäppa med fingrarna. Jag kan bända viljan hos en bångstyrig häst, slipa ett slött svärd med tanken och likt fisken kan jag andas vatten till priset av en ofantlig trötthet. I Berendien såg de på mig med vördnad och respekt, i mitt hemland Kardien, ses jag med illvilja och hat.

De säger att vrider på Gudarnas skapelse, att jag besudlar Gudarnas trädgård och tär på själarnas väsen. Att jag sliter sönder väven mellan världarna och släpper in demonerna i Athos.
Länge kämpade jag emot det, de sa om mig. Jag försvarade mig tålmodigt och visade att mina krafter kunde hjälpa mina grannar och mina medmänniskor. Men de bröt ner mig och jag började tro på lögnerna som spreds om magins sanning. Och i Sjukna Sjöns grav fann jag Edraweens stridshandske. Nu kostar mig magin i föga så länge jag ger henne blod från mina fallna fiender. Och mina fiender är många. Alla dem som gjort mig orätt, alla som någon gång spottat på marken framför mina fötter ska få skörda det de sått. Dem ska få betala och dem ska få betala dyrt.”

• Barthald Haarde, Magiker i Kardunia -

 

[afUttermark]

”Blodstänke stirrade ner mot dalen, här uppifrån bergen såg den fridfull ut, men han visste bättre. Den inslagna dvärgporten bakom honom och hans klans segerrusiga sånger som steg från djupet i bergen gjorde honom illa berörd. Strupsång, trumma och dans för att hylla gudarna, betala tributerna till shamanerna med blod och plundrat gods.
Han visste att han tänkte för mycket, grubblade, vred och vände på shamanernas ord.

Varför hade Gudarna så konstiga namn? Gisslaren, Skallsörplaren, Hydran, Nattdräparen och Köld.

I mörkret precis innanför den inslagna porten stod Hama och iakttog krigsledaren. Han förbannade sin otur att blivit Gudsröst till klanens mest villrådiga ledare. Blodstänkes krigare var fruktade, de drog sig inte för att slåss med andra klaner om byte och plundring. Men Blodstänke ifrågasatte shamanerna och Gudarnas vilja. Och det var Hamas lott att få honom dit Gudarna ville och utföra det som de var ålagda av mästaren i Svarta tornet.

Ytterligare ett ögonpar var riktat mot Blodstänke och den lilla dvärgiska utposten. På den motsatta bergssluttningen satt Fogor och skrockade belåtet. Listen hade lyckats bara ledaren återvände ner i bergets inre så skulle fällan slå igen och ingången raseras. Sen skulle de vara fast i bergets djup och ingen skulle höra deras sånger igen.”

 

[afUttermark]

Advard ´Karc väntade, han stod i skuggan. Medans han väntade, fiskade han upp en butelj ur ränseln som stod lutad mot korsvirkeshuset, han bet korken ur buteljen och tog en djup klunk, strävt något ljummet vin svaldes. Han blickade ner i ränseln, rotade en stund och fick fram en brödskalk. Blötte ner den med vin och slukade sedan alltihop. Han återgick till att vänta. Med blicken fäst vid den grönmålade ytterdörren. Han hade uppsikt över huset med den gröna dörren men få som gick förbi tog någon notis av Advard. Dagen till ära var han klädd som en snickargesäll, med läderförkläde, sågspån i håret och en liten slöjdyxa i bältet. Men någon gesäll var han inte. Och detta var första gången på tio år som han lämnat Baals Brygga, påminde nästan om hans ungdom när han kuskat runt i världen som följeslagare till Markisen av le Laness. Markisen hade gjort sig ett namn som problemlösare åt högadeln men vad hade Advard uppnått.
Han var nyss fyllda fyrtiotre, sådana här uppdrag borde utföras av någon raskare. Någon med livet framför sig inte en gamling som han. Han grinade illa, han fick för lite återhämtning och för mycket prestigelösa uppdrag. Men han höll god min, han hade inte nått dithän att han var oantastlig. Yngre och raskare män hade manövrerat ut honom och när han tänkte på det blev han bitter. ”Marduks testiklar”, vad det retade honom att Godhard Viarg som han hade tränat upp sedan barnsben numer kunde titulera sig Tenente. Och att han, som i sällskap av le Laness och Hogin Hynsolgiern dräpt dryaderna i Ylarpasset och plundrat deras skatt, fortfarande inte ens fick dricka gratis på Tretton Stupade.
Jovisst han hade haft otur, köpt dyrt, lierat sig med fel gäng, pengarna som han en gång haft hade runnit mellan fingrarna. Hynsolgiern hade tydligen investerat klokt, ryktet sa att han var stallmäster på hyrstallet vid Salttorget. Och le Laness den skökan, ryktesvägen hade han hört att hon bredde gyllensmör på sina bakverk och åt papegojägg till frukost.
Han fick tjuva sina brödskalkar för att kunna köpa sitt vin eller tvärtom.

Dörren öppnades och en kutryggad herre med grått skägg, och sliten sammetsklädnad uppenbarade sig. Han bar en gigantisk lunta under ena armen och höll stadigt tag i en nyckelknippa i den andra. Med viss möda försökte han låsa dörren.
Advard slog genast bort tankarna på annat och fokuserade på uppdraget.
Han lät apotekaren försvinna ner längs gatan innan han skred till verket. Ur ränseln fick han fram änterhaken och silkesrepet och med ett skickligt kast hade han fäst repet vid en skorstenspipa. I nästa ögonblick hade han klättrat upp till andravåningen och med hjälp av en glimmerplatta petat upp fönsterluckan och till sitt förtret upptäckt ett blyinfattat fönster. Han förbannade spejaren som han betalt tre silverdaler och lade till honom på sin dödslista. Men improvisation är alla äventyrares moder så han klättrade snabbt upp på taket och såg sig omkring. Takpannor, med hjälp av ett bräckjärn lyfte han undan en, innertaket var murket.
Nu hade turen vänt. Han plockade snabbt bort åtta takpannor och med hjälp av slöjdyxan och bräckjärnet högg han upp ett ålbart hål ner till vinden. Något brydd märkte han att ett sken från vinden. Han firade ner sig i dunklet med hjälp av repet. En underlig åttakantig cirkel dominerade rummet, den var målad i trägolvet med silvriga runor som glänste svagt i skenet av sju svarta vaxljus, ett åttonde ljus låg vält och släckt i bråten av taket som trillat ner på det.
” Advard ´Karc det är min lyckodag idag äntligen har du kommit, som jag har väntat…” han hörde den vackraste röst han någonsin hört. Mitt på golvet låg en kniv, en oansenlig liten kniv annars var rummet tomt.
”Se så Advard plocka upp mig, inte skall väl lilla jag ligga här i dammet och våndas medans jag väntar på dig…” han böjde sig ner tog tag i kniven och allt blev svart.

Den gröna dörren öppnades och någon som inte var men som såg ut som Advard ´Krac steg ut på Pendons gator.

 

[afUttermark]

En lönnmördare i röd klädnad och i mässingsmask, med kontrakt från självaste Kejsarinnan gled tyst genom nattens mörker på sin Acherontia Atropos. Svärmaren var närmare tolvmeter mellan vingspetsarna och den överdimensionerade insekten hade varit i sin ryttares ägo sedan larvstadiet. Dessa remarkabla nattfjärilar hade biofagerna på Melukha avlat fram som riddjur. Och sedan hade de skänkt dem till ett av de ryktbara lönnmördarskrån som återfanns i staden vid Palatsets slut. Just denna fjäril reds av en mörderska av yttersta rang från de Stulna Speglarnas Gille.

Biofagerna i Melukha var välkända när det gällde att utplåna gudarnas skapelser och förvanska dessa till att bli exakt så som människan ville. Om man nu skulle kunna kalla Biofagerna mänskliga. Utan tvekan hade de sedan länge höjt sig över den vanliga människans vedermödor och var enligt sig själva skapelsens krona. Biofagerna använde sig främst av insekter och i ett årtusende hade de korsat mänsklighet och insektoider i sina marmorpalats för att säkerställa sig de främsta tjänarna och de starkaste knektarna.

De stulna speglarnas Gille var för första gången kontrakterade att utföra uppdrag i Pendon. Mörderskan hade lämnat sin ö i skymningen ett par dagar tidigare. Svärmare flyger bara nattetid och under dagarna söker ryttare och flygfä skydd i regnskogens skugga eller på de molnplatåer som Marduk skapat för sina luftvarelser att beta på. Men nu äntligen såg den rödklädda, hur siluetten och ljusen från staden Pendon växte sig större vid horisonten. I mitten av staden alldeles intill Konungatorget låg de rikaste stadsbornas nöjeskvarter. Mörderskan hade siktet inställt på ett särskilt etablissemang, ett som hade rykte om sig att vara Pendons mest dekadenta kanske till och med världarnas mest syndfulla näste.

Spelpalatset Ivons Lustgård var ett nybyggt skrytpalats i vitgrön marmor, koppar och glas. Som en övergödd grönmögelost fick den närbelägna nöjes etablissemang att se ut som torra skalkar i jämförelse.
Övervåningens magnifika och välputsade fönster gjorde att folket utanför kunde se in i spelarnas skrytsamma och luxuösa värld. Innanför glaset paraderade horor, hallickar, betjänter och slavar, minsta nyck eller vink från spelarnas åtföljdes och besannades. Så länge en spelares dukater och krediter gav likviditet kunde dessa damer och herrar göra vad än de önskade. Hos Ivon fanns knappast någon dröm som inte gick att besanna.

Fast att midnattstimman före länge sedan passerat och man nått gryningen, var Lustgårdens spelsalar fylld av gäster. De mest vulgära ynglingarna njöt av uppmärksamheten från fattigfolket på gatan utanför och stod och kråmade sig i fönstren. Likt regnskogstuppar struttade de förbi fönstren och vickade på sina stjärtar. Plutade med små munnar och tvinnade sina guldfärgade mustascher. Allt för att pöbeln skulle avogt hytta med näven mot etablissemangets fanborg.

Den kardunska beskickningen hade sitt palats mitt över Kungstorget och för de Shamashpräster som var stationerade här var det verkligen ett stålbad dagligen att blicka ut över denna ogudaktiga skymf.

I mitten av spelsalen dit blickarna från folket på gatan inte nådde satt en litet sällskap och spelade Smickelbräde. En ung pojke endast iförd ett höftkläde av svanplymer serverade en äldre herre i fotsid himmelsblå kaftan, gyllengul nektar ur en kristallkaraff. Spelaren var så rik att han inte behövde hålla sitt eget glas. Han var så rik att flera timmar av förluster kring spelbordet knappt bekom honom det minsta. Länge sedan han ens brytt sig om guldet och silvret som rann mellan hans korvfingrar.

Hovmagikus Pallacs gom fylldes av den gyllengula vätskan. Ett gurglande läte och en förnöjsam min avslöjade för hans bordsgrannar att han njöt av honungsnektaren. Framför honom på bordet låg mässingstärningarna och tärningsskålen i alabaster. Med ett graciöst svep lyfte han skålen, skakade tärningarna och med ett knyck på handleden slog han tärningarna över bordsytan. Klappret av tärningarna mot det lackade bordets yta, betraktarnas blickar mot utfallet på tärningarna och vadhållarens minspel var i regel saker som gjorde Pallac förnöjd. Fast blickarna hos betraktarna liksom hos vadhållaren följde inte tärningarnas färd över bordsytan. De stirrade unisont på något bakom Pallac och just som han skulle vända sig om själv för att syna vad de såg, kände han en kraftig smäll i bakhuvudet. Vad som sen följde hade han mindre koll på, eftersom han råkade vara död. Han behövde inte se hur den sylvassa teleskopsvärjan i dvärgstål penetrerade hans bakhuvud och hur spetsen for genom hjärnans vrår för att sedan pressas ut ur Pallacs vänstra öga.

Ingen kunde se hur brett möderskan log bakom masken. Det var något speciellt som fascinerade henne med dödsögonblicket. Något hon inte kunde sätta fingret på men som fick henne att känna en viss form av lättare njutning. När hon förtäljde för sina gillesvänner om känslan brukade hon likna den vid känslan man får när man insuper en helt ny rosendoft. Hennes gillesvänner brukade nicka för att sedan bakom hennes rygg flina åt hennes galenskaper. Något som de aldrig skulle våga öppet säga till henne då hon sedan länge var den absolut bästa av dem.

Vadhållaren släppte sina skuldsedlar och ryggade baklänges panikslaget, spelare, tjänare och horor ryggade alla bakåt en aning. En enkel handrörelse fick teleskopsvärjan att återigen ta sin grundform. En av gästerna på etablissemanget sträckte sin hand mot en vacker Solbrünnvärja som hängde i hans bälte och han drog densamma i en smidig rörelse. Mörderskan registrerade genast hotet och häktade loss drakhaken från rygghölstret under manteln. Innan fäktaren ens gått i färdig fäktställning ekade ett dån i rummet och fick kristallkronor och fönsterglas att klirra och skälva. Marmorkulan träffade mannen strax under hakan och fick den numer huvudlöse mannen att ta ett vacklande steg bakåt.


Skottet snarare än morden fick skänkrummet i spelpalatset att snabbt tömmas på folk. Skjutvapen var absolut förbjudna i spelsalarna liksom på Pendons gator. Bara Drottninggardet och Stadsmilisens härskaror var tillåtna att bära krutvapen innanför Pendons murar och vad alla kunde utröna tillhörde den rödklädda sannolikt ingen av dessa grupperingar. Så med vilda skrik flydde panikslagna gäster ut ur spelsalen. Utkastare i foajén häktade av sina batonger och knuffade sig inåt i lokalen.

Mörderskan visiterar Pallacs livlösa kropp när utkastarna gör entre. De tittar på på den rödklädde med den mässingsgula metallmasken. Hon reser sig irriterat upp, föremålet som hans uppdragsgivare beskrivit att hovmagikern skulle ha i en halskedja runt halsen, bar han inte. Hälften av uppdraget är således olöst, lösa trådar kan lätt tvinna upp det starkaste rep. Mörderskan reser sig sakta från den mördade magikern, hela hennes uppenbarelse förmedlar fara.

Utkastarna fyra till antalet försöker själva sporra sig genom att verka hotfulla och de försöker att omringa den rödklädde som står still i rummet och bara betraktar situationen genom smala ögonspringor.

Så krossas plötsligt de meterhöga fönstren och ett gigantiskt svärmarhuvud uppenbarar sig. Utkastarna ryggar bakåt men den rödklädda reagerar blixtsnabbt och kastar sig ut genom fönstret och upp på sin trogna flygare. Flygmonstrumet släpper taget om fönsterkarm och husvägg och lyfter sig och sin ryttare in i gryningens skuggor.

 

[afUttermark]

Pius vaknade av vibrationerna från den jättelika drakormsklockan i koppar som hängde i taket och gengöd i tjänarnas sovsal. Han, liksom elva andra unga män reste sig ur sina bäddar. Med van hand bäddade Pius sängen, han sträckte lakan och filtar tills dess allt var helt plant. Rutinmässigt och effektivt vek han vant ner kanterna av lakanet och fäste dessa under madrassen. Ur kistan under hans bädd plockade han fram en mässingsskiva stor som en Erebosisk dukat. Han släppte den på bädden och fångade den blänkande plattan efter att den studsat mot sängens perfekt bäddade yta. Därefter böjde han sig ner och fiskade upp sin klädnad ur kistan. Som alla av hovmagicus Pallacs tjänare bar han vitt. Löst sittande byxor, tunika och vitt läderbälte. Mäster Pallac var så rik att hans tjänare kunde klä sig i vitt. Och hans nåd krävde att kläder som inte kunde tvättas rena brändes på vilodagen av överintendenten.




Pius liksom alla andra tjänare som hade rang tre eller högre visste dock att överintendenten sålde de vita persedlarna till Madame Florine på de Nio Fröjdernas gata och bara brände lump på gårdsplanen under vilodagen.

Det hade gjort överintendenten till en förmögen man, förmögen nog att ha sig en helt egen rotvälsktalande livgardist från yttersta Hynsolge att skydda sitt liv med. Något som i alla andra Hus säkert hade väckt avund men tjänarna hos herr Pallac behövde inte hysa sådana känslor ty de hade det alla väldigt gott ställt om man jämförde med tjänare och pöbel utanför husets väggar.

Huset var uråldrigt, tre våningar högt ovan jord, sex våningar under jord. De vackraste salarna låg som brukligt under jord. I en av salarna under marken växte frodigt grönt gräs och små rosa blommor, Pius var särdeles fascinerad av detta rum. Det magiska ljuset i taket gjorde att gräset kunde växa och Mäster Pallacs alla tjänare kånkade var dag ämbar med vatten för att växtligheten inte skulle torka ut och dö( då Vatten var ett element som Mästermagikern inte behärskade till fullo). I rummet fanns ett litet ekosystem av myror, fjärilar, spindlar som var inköpta av biofagerna på Melukha. Insekternas färger var de mest underbara. Myrorna var bjärt turkosa, spindlarna röda och fjärilarnas vingar var guldglänsande.




Efter att ha avslutat sitt morgonmål begav sig Pius till sin herres sovgemak. Hans herre var ännu ej hemkommen från nattens och gårdagens bravader något som Pius var föga förvånad av. Den han tjänade var en av Pendons mest dekadenta hovmagiker. Vad han dock inte var van vid var att lådorna i Mästarens kommod var utdragna och tydligt genomsökta, inte heller hörde det till vanligheterna att hans herres klädskåp var nedfällt över sängen och att alla hans mästares kläder låg slängda i en stor hög mitt på golvet.

Pius suckade och försökte att baxa upp klädskåpet mot väggen. Det var dock alldeles för tungt så han beslöt sig för att vika ihop kläderna i fina högar. Därefter plockade han upp alla de tvålar, rougeburkar och sminkvippor som fallit ur kommodens lådor och återbördade dem till möbeln. Städningen av rummet tog över två glas i anspråk och Pius förbannade sig själv för att inte ropat på någon. Nu låg han bedrövligt sist i sina sysslor och hans dag skulle vara en kämpig uppförsbacke det var han säker på. Han försökte ytterligare en gång att lyfta det jättelika klädskåpet och baxa det på plats nu från en annan vinkel, till ingen nytta. Dock lade han märke till att en list på baksidan av skåpet var sned och när han försökte rätta till den föll ett föremål ner på marken. Det var en rektangulär smal platta i svart metall med tre hål i och forntecken graverade i dess yta. Föremålet var lite mindre än Pius handflata och var något tyngre än det såg ut att vara.

Pius stoppade på sig metalldisken, den kändes värdefull och som om det var hans plikt att den inte hamnade i orätta händer. Pius började ana att detta kanske inte var hans mästares verk. Någon annan än mästaren och hans tjänare hade varit inne i rummet och ställt till med oredan. Pius tänkte så det knakade. Nagas var inte kända för sin intelligens, men de var lojala mot sina herrar. Som alltid när Pius hjärna kämpade med något lurigt som gick emot inlärda uppgifter spelade hans kluvna tunga och då uppfattade han en främmande lukt. Hans tunga smakade på luften, det luktade svagt av Insektoid.

( Hundar, Nagas och Vargmäns luktorgan till hör klotets mest formidabla.) Pius kunde uppfatta tolv olika lukter ur ett ruttnade stycke kött. Därför var han också mäster Pallacs munkskänk.




Pius backade ut ur rummet och skräcken för myrmänniskorna fick honom att skyndsamt ta sig uppåt i huset.

Det var ovanligt lugnt i huset, ingen syntes till och när Pius åter trädde in i köksregionerna möttes han av en fasansfull syn. Kocken var dränkt i stora grötgrytan, en köttyxa hade nästintill huggit av huvudet på en av kökspigorna. Två serveringsgossar låg dräpta vid utgången mot matsalen och när Pius slängde en blick in i tjänarnas matsal möttes han av en fasa så stor att han ryggade bakåt och gömde tungan i sin munhåla. Ty så stort var blodbadet att han inte ville känna dess lukter och aromer från sina när och kära.

Han gled snabbt ut i hallen och uppåt i huset och i trapphuset belönades hans iver på att träffa någon vid liv.




Pius lade märke till rörelser på de övre våningsplanen. I trappan uppåt låg en insektoid, kroppen var skild från huvudet och en hand av fyra greppade fortfarande en bendolk fast den låg ett dussin alnar från resten av kroppen. En duns av en formicid som slog i marmorgolvet i trapphuset fick Pius att rycka till och trycka sig mot väggen. Någon måste slängt ut myrmannen från den tredje våningen. Pius var en lydig tjänare, han fick under inga omständigheter lämna huset, utan att någon av högre rang ledsagade honom. Han tillhörde husets inre krets, han var tjänare åt mäster Pallac själv. Stärkt av att någon slogs mot insekticiderna på de övre våningsplanen fick honom att tassa uppåt. På avsatsen till våning två stannade Pius och smakade av luften, ett krutvapen hade nyligen avfyrats, svavel från Majura, kol från ett vinterhuggen fjällbjörk och salpeter.

Så såg han plötsligt i ögonvrån hur ett flertal myrmänniskor flydde ner från övervåningen. Bakom dem skymtade en man vars huggvärja glänste av blod från inkräktarna, överintendentens Hynsolgiske livvakt gjorde slarvsylta av mördarna. Som innan dess haft ett smörgåsbord av lätthanterlig tjänarstab att slå ihjäl.




Pius tecknade ett tack åt den Hynsolgiske knekten och frågade honom var överintendenten befann sig.



- Slut upp med ditt handjidder, snokpojk. Jag fattar inte ett jota av ditt flaxande, svarade Jantzen och torkade av huggvärjan mot en gobeläng innan han satte ner den i skidan.



Pius i sin tur begrep dock vad knekten sagt, som alla Nagas var han döv men likt alla dem som var födda till tjänare var han en ypperlig läppläsare och han kunde läsa av tjugotvå mänskliga tungomål. Och för att inte förarga sin räddare och nye herre slutade han att påkalla uppmärksamhet och slog ner blicken.

 

[afUttermark]

Espen stirrade mot det av mörker dolda taket. Sömnen hade lämnat honom och han försökte förstå varför. Han hade inte vaknat med ett ryck som efter en ond dröm, eller vid ett plötsligt oljud. Utan med eftertänksamhetens stillhet, som av en nyfunnen insikt.

Men vad var det då som han så plötsligt hade insett? Gryningen var fortfarande flera timmar bort och allting var tyst, ändå kunde han inte släppa känslan av att något med ens hade förändrats i hans omgivning. Ännu stirrandes ut i det kompakta mörkret låg han kvar och försökte samla sina tankar. Då insåg han vad som hade väckt honom, han kunde inte höra sin vapendragare snarka i storrummet en trappa ner.

Bland de som delat tak med denne formidable krigare var det ändå hans snarkande som blivit en källa både till irritation och roade samtal. För Espen hade de nattliga ljuden från hans följeslagare med åren blivit ett naturligt och rogivande inslag. Men nu var det tyst. Djupsovaren hade aldrig varit en person som vaknade på natten för att förrätta sina behov och hans bekymmerslösa natur gav honom alltid en djup och ostörd sömn. Espen hann dock inte med några funderingar över vad han skulle kunna tänkas ha för sig vid denna sena timme då han plötsligt förnam ett lätt knakande från trätrappan som ledde upp till hans våning.

Träet i den gistna trappan var sådant att det gnisslade och knarrade i hela husen då man begagnade sig av den. Det svaga ljud som nu hördes kunde därför bara vara resultatet av att någon med största försiktigt var på väg upp från undervåningen. Hos Espen vaknade instinkter han hade vunnit under de mer våldsamma tiderna i sin ungdom. Med ett sinne rensat från ytterligare funderingar beväpnade han sig raskt med med kniven och lerkruset från det lilla bordet bredvid hans säng. På lätta steg skyndade han sig bort till dörren där han fattade posto alldeles bredvid ingången. Där väntade han tyst medan ljudet från personen i trappan kom allt närmare.

Två lät den smala ljuskäglan från urverkslyktan vandra över den illa sargade kroppen i sovlådan. Mannen hade inte ens hunnit vakna innan Ungers yxa hade skapat det djupa hugg som nu prydde mannens panna. De följande fem huggen hade förmodligen inte behövts men Unger hade alltid varit grundlig i sina värv och Två tänkte inte läxa upp sin lärjunge även om hon ansåg att måttfullhet var en dygd.

Unger var redan på väg upp för trappan som ledde till övervåningen i det lilla huset. Trots den unge mannens försiktighet knarrade den betänkligt, men Två visste att oväsendet hördes betydligt mindre än vad den som försökte vara obemärkt ofta tycktes tro. Hon riktade istället sin uppmärksamhet till rummet hon befann sig i. Det var knapphändigt upplyst från hennes handledslampa samt den falnande glöden i eldstaden. Det tilltänkta offret, husets herre, borde tillhöra Pendons elit. Han hade nämligen varit styrman på ett kaparskepp som seglat kopparhavet runt trettio år. En sådan bedrift och andra tjing på skatter och byten borde ha renderat i ett ståtligare hus.
Detta var dock ett kyffe, ett enkelt tvåvåningshus i stadens sämre delar. Inredningen var enkel och spartansk, grovt tillyxade möbler gjorda av en lekman eller en lärling. Med undantag av den döde framför honom fanns det inga tjänstehjon.

Det hela slog henne som en smula märkligt. Även om hon aldrig hade gjort det för pengarna, var tjänsterna som hennes skrå erbjöd ingalunda billiga. Att någon var villig att betala 500 guldstycken för att se en person av så liten betydelse död hörde inte till vanligheterna. Arbetets simpelhet tycktes henne nu snudd på förolämpande. För en bråkdel av vad hon själv hade begärt hade man kunnat leja vilket rövarpack som helst för att göra jobbet. Att ta av daga en sextiofemårig före detta pirat som numer bodde i ett kyffe likt en träl, borde inte vara ett arbete för någon av hennes kaliber.

Vem än uppdragsgivaren var, hade Två ingen kännedom om. Men att det var en person med resurser rådde det ingen tvekan om. Ombudet som hade kontaktat skråets representant i Krilloan hade inte yppat något om detta och det låg inte i Tvås intresse att fråga. Oavsett offrets låga status tycktes denne Espen Trebow ha lyckats skaffat sig mäktiga fiender. Ljudet från trappan hade upphört och Två såg upp mot Unger som tittade frågande mot henne från trappans övre avsats. Hon nickade lätt och Unger sträckte sig efter dörrhandtaget.


Espen höll andan. Ljudet från trappan hade tystnat och personen på andra sidan dörren kunde nu inte vara mer än en meter ifrån honom. Vad som kändes som en oändlighet förflöt. Innan dörren till rummet med ens började glida upp. Espen stod placerad så att han kunde se handen som försiktigt tryckte upp dörren till öppet tillstånd och han kramade krampaktigt de vapen han hade. Den fortfarande osynlige personen utanför dörren verkade avvakta, kanske för att hans ögon hade svårt att urskilja något i den mörka sovkammaren. Då inkräktaren till slut steg över tröskeln kunde Espen skönja en yxa som illgärningsmannen greppade med en av sina händer. Espen lät inkräktaren ta ytterligare ett steg in i rummet innan han med all kraft han kunde uppbåda slog vattenkruset i bakhuvudet på främlingen så att lerskärvorna regnade över golvet. Espen följde snabbt upp sin attack med en precis vänsterhandsstöt i mannens rygg, som torde punkterat lungan och som fick denne att tumla in i rummet. Och sedan med ett stön stupa på golvet bredvid sängen.



Espen vände sig därefter mot storsalen varifrån hans motståndare hade kommit. En rödklädd person med gyllne mässingsmask stod vid eldstaden. I samma ögonblick som Espen lade märke till personen där nere i dunklet höjde denna ett armborst med tvenne bågar, varför Espen kastade sig in i sovkammaren innan mördaren på bottenvåningen fått vapnet skjutfärdigt.

Mannen som Två konstaterade var Espen Trebow drog sig snabbt ur skottlinjen. Och Två höll inne skottet. Hon rättade till magasinet på armborstet och tog sig snabbt fram till trappan. Med några enkla handgrepp flyttade hon lampan från handleden och fäste den under armborstet. Inte helt utan tillfredsställelse konstaterade hon att arbetet kanske inte var över. Espen hade lyckats överraska självaste Unger och kanske till och med lyckats dräpa denne. Var denne Espen till och med en värdig motståndare för en mästare som Två?

Med makliga steg tog sig Två upp för trappan. Väl uppe på trappkrönet lät hon ljuskäglan spela in i det mörka rummet med sitt vapen skjutklart. En öppen fönsterlucka släppte i nattens svala bris. Vid sängen låg Unger i en pöl av blod. Två steg försiktigt fram till det öppna fönstret och blickade ut mot de mörka kvarteren som omgav huset. Hon hörde de panikslagna springande stegen som försvann i natten. Bara en kort blick ägnade hon sin lärjunge, denne rörde sig något och belönades med en skäkta genom skallen som fick lidandet av dolkstöten att upphöra. Därefter gick hon bort till sängen där hennes offer sovit. Hon tog upp hans sängkläder och med dem i famnen gick hon nerför trappan och ut ur huset. Hur bältesväskan plockade hon fram en burk som hon skakade. Hon belönades med ett ilsket surrande som hördes inifrån behållaren. Två skruvade av locket och släppte ut en sniffarbagge över sängkläderna. En knytnävstor brandgul skalbagge bökade kring i sängkläderna innan den började sprinta iväg ner längs gatan.

Två följde efter.