Mogger
Hipsteranka
[IMG2=JSON]{"data-align":"none","data-size":"full","src":"https:\/\/i.postimg.cc\/BQdN4PN4\/AIDNE.jpg"}[/IMG2]
[h=1]Aidne[/h]
Aidnehalvön domineras av vilda berg, djupa skogar och rikena Kardunien och Zorakin. Zorakin ligger på den bördiga södra delen av halvön medan det dogmatiska Kardunien behärskar den karga nordvästra delen. Längs den västra kusten ligger Faltrakien som har visst självstyre och fungerar som tillflyktsort för de som motsätter sig den nuvarande karduniska drottningens styre.
Den väldiga skogen Goiana har sedan urminnes tider varit hem åt skygga alver, som skyddar den mot inkräktare. Norr om Goiana finner man den karga Klomulkusten där barbarer och fattiga stammar kämpar om de knappa tillgångarna. Västerhavets makter har sedan länge härjat Klomulkusten på jakt efter slavar. Furst Grimowan av Hammersklint håller varje år ett gladiatorspel till Anxalis ära där Klomulkustens tolv främsta krigare koras och fraktas sedan till Staden O för att säljas som slavar. De skänker därmed både guld och ära till sin hemby.
Aidnebergen hemsöktes i århundraden av den fruktade Häxmästaren i Svarta tornet. Orchhorder strömmade ner från bergen och plundrade byar. De nådde ända till Sarbon innan de möttes av en enad solriddarhär från Aidnes alla riken. Horderna besegrades och Svarta tornet intogs. Efter segern grundades den heliga Tornväktarorden som gjorde om Svarta tornet till sitt mausoleum för att hedra de fallna. Enligt rykten har svart rök återigen synts från tornets krön och orchernas härjningar har återupptagits.
Schismen mellan Utu-dyrkare och Shamash-dyrkare delar numera Aidne som ett öppet sår. Shamashkyrkan backas upp av det mäktiga Heliga kishatet och Zorakin finner stöd bland den erebosiska arkipelagens många furstendömen, republiker och tempelstater.
Relationen mellan Kardunien och Zorakin
Kardunien och Zorakin, Aidnehalvöns stora riken, är grannar och rivaler. De har blandat sig i varandras affärer sedan de båda var jorpagniska provinser. Kardunien präglas av branta kuster, regnigt klimat och karga livsförhållanden. I kontrast till detta står Zorakins grönskande slätter, ängar och kullar. På samma sätt kontrasterar Karduniens strama Shamashdyrkan mot Zorakins majestätiska Utu-tro. De två rikena var fram till för två generationer sedan allierade. Skillnaderna i skyddsgud hindrade inte nära band mellan deras kungahus. Men så hände något. Det heliga kishatets inflytande blev allt större, och med hot om ransardiska härjningar och orchplundringar kunde Kishatet stärka sin närvaro kring kolonin Torilia i norra Kardunien.
De asketiskt lagda kardunierna såg dessutom med avsmak på den allt mäktigare grannen Zorakins moraliska förfall. En kort maktkamp blossade upp i dåvarande Kardien, och när krutröken lagt sig stod de Shamashtroende som segrare, och döpte om riket till Kardunien, i enligt med klavykiskt namnbruk. Konung Achant flydde till Faltrax. Idag styr drottning Maldixa I, även kallad Tiggardrottningen, över riket med Shar Kishatins välsignelse och under sig har hon flera lojala Shamashpräster, vars makt har ökat avsevärt på bekostnad av adelsmännen. Men det är inte bara Shamashprästerna som har vind i seglen. Samma gäller för de övriga av de gamla gudarna och deras tjänare. Även om de flesta av Tiggardrottningens vasaller accepterar denna nya ordning så knorras det och ädlingarna förklär ofta sina utsvävningar till asketism. De enkla linneskjortorna vävs i själva verket av mästersömmare på Qourba av krunskt linne, med subtilt invävda mönster som endast ses av ett tränat öga, den anspråkslösa svartsoppan tillreds av gåsblod, smaksätts av exotiska kryddor och serveras med torkad gåsleverkorv istället för torkad galla som Shamash påbjuder.
I kungariket Zorakin visar man gärna upp sitt överflöd. Även om fattigdomen är utbredd och de livegna sliter på åkrarna, så anses riket vara ett av Kopparhavsregionens absoluta stormakter med en väldig flotta och ett tungt kavalleri på över 1000 lansar. Rikets regent, Hans Högst Upplyste Höghet Konung Balian IV av Huset Zorac, är en avkopparhavets mäktigaste personer. Rikets högsta adel, furstarna, intrigerar ständigt mot varandra och mot monarken. De har land långt bortom Zorakiens gränser, och är till stor del självstyrande. De samlas oregelbundet i riksrådet för att diskuterariksangelägenheter, men mest är det ett tillfälle för förorättade furstar att skaffa sig fullmakt att kriga med sin granne, ta ut tull vid omtvistade gränsområden och liknande med solmonarkens välsignelse.
[h=1]Aidne[/h]
Aidnehalvön domineras av vilda berg, djupa skogar och rikena Kardunien och Zorakin. Zorakin ligger på den bördiga södra delen av halvön medan det dogmatiska Kardunien behärskar den karga nordvästra delen. Längs den västra kusten ligger Faltrakien som har visst självstyre och fungerar som tillflyktsort för de som motsätter sig den nuvarande karduniska drottningens styre.
Den väldiga skogen Goiana har sedan urminnes tider varit hem åt skygga alver, som skyddar den mot inkräktare. Norr om Goiana finner man den karga Klomulkusten där barbarer och fattiga stammar kämpar om de knappa tillgångarna. Västerhavets makter har sedan länge härjat Klomulkusten på jakt efter slavar. Furst Grimowan av Hammersklint håller varje år ett gladiatorspel till Anxalis ära där Klomulkustens tolv främsta krigare koras och fraktas sedan till Staden O för att säljas som slavar. De skänker därmed både guld och ära till sin hemby.
Aidnebergen hemsöktes i århundraden av den fruktade Häxmästaren i Svarta tornet. Orchhorder strömmade ner från bergen och plundrade byar. De nådde ända till Sarbon innan de möttes av en enad solriddarhär från Aidnes alla riken. Horderna besegrades och Svarta tornet intogs. Efter segern grundades den heliga Tornväktarorden som gjorde om Svarta tornet till sitt mausoleum för att hedra de fallna. Enligt rykten har svart rök återigen synts från tornets krön och orchernas härjningar har återupptagits.
Schismen mellan Utu-dyrkare och Shamash-dyrkare delar numera Aidne som ett öppet sår. Shamashkyrkan backas upp av det mäktiga Heliga kishatet och Zorakin finner stöd bland den erebosiska arkipelagens många furstendömen, republiker och tempelstater.
Relationen mellan Kardunien och Zorakin
Kardunien och Zorakin, Aidnehalvöns stora riken, är grannar och rivaler. De har blandat sig i varandras affärer sedan de båda var jorpagniska provinser. Kardunien präglas av branta kuster, regnigt klimat och karga livsförhållanden. I kontrast till detta står Zorakins grönskande slätter, ängar och kullar. På samma sätt kontrasterar Karduniens strama Shamashdyrkan mot Zorakins majestätiska Utu-tro. De två rikena var fram till för två generationer sedan allierade. Skillnaderna i skyddsgud hindrade inte nära band mellan deras kungahus. Men så hände något. Det heliga kishatets inflytande blev allt större, och med hot om ransardiska härjningar och orchplundringar kunde Kishatet stärka sin närvaro kring kolonin Torilia i norra Kardunien.
De asketiskt lagda kardunierna såg dessutom med avsmak på den allt mäktigare grannen Zorakins moraliska förfall. En kort maktkamp blossade upp i dåvarande Kardien, och när krutröken lagt sig stod de Shamashtroende som segrare, och döpte om riket till Kardunien, i enligt med klavykiskt namnbruk. Konung Achant flydde till Faltrax. Idag styr drottning Maldixa I, även kallad Tiggardrottningen, över riket med Shar Kishatins välsignelse och under sig har hon flera lojala Shamashpräster, vars makt har ökat avsevärt på bekostnad av adelsmännen. Men det är inte bara Shamashprästerna som har vind i seglen. Samma gäller för de övriga av de gamla gudarna och deras tjänare. Även om de flesta av Tiggardrottningens vasaller accepterar denna nya ordning så knorras det och ädlingarna förklär ofta sina utsvävningar till asketism. De enkla linneskjortorna vävs i själva verket av mästersömmare på Qourba av krunskt linne, med subtilt invävda mönster som endast ses av ett tränat öga, den anspråkslösa svartsoppan tillreds av gåsblod, smaksätts av exotiska kryddor och serveras med torkad gåsleverkorv istället för torkad galla som Shamash påbjuder.
I kungariket Zorakin visar man gärna upp sitt överflöd. Även om fattigdomen är utbredd och de livegna sliter på åkrarna, så anses riket vara ett av Kopparhavsregionens absoluta stormakter med en väldig flotta och ett tungt kavalleri på över 1000 lansar. Rikets regent, Hans Högst Upplyste Höghet Konung Balian IV av Huset Zorac, är en avkopparhavets mäktigaste personer. Rikets högsta adel, furstarna, intrigerar ständigt mot varandra och mot monarken. De har land långt bortom Zorakiens gränser, och är till stor del självstyrande. De samlas oregelbundet i riksrådet för att diskuterariksangelägenheter, men mest är det ett tillfälle för förorättade furstar att skaffa sig fullmakt att kriga med sin granne, ta ut tull vid omtvistade gränsområden och liknande med solmonarkens välsignelse.