wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Slutet på en era av konvent är en hyffsat ny post på Boningen, som jag tycker tål ett lite större uppmärksammande. Gå och läs den nu, och kom sedan tillbaka.
Jag kunde känna igen mig i mycket av det som skrevs, uppgivenhet över dålig kvalitet på spelledare och scenarion, att lockelsen att sova på liggunderlag på klassrumsgolv har minskat med åren och att man inte får ut så mycket av besöken längre - en känsla av att det inte finns mer att lära och uppleva.
Men jag konstaterade också att jag har en annan inställning i dag. Vi hade samma utgångspunkt, men landade i olika slutsatser.
Ja, scenarierna på konvent suger ofta. Spelledarna är ofta oerfarna, illvilliga, trötta, dåliga eller oengagerade, och de nya grepp man en gång i tiden hoppades lära sig har man redan snappat upp. Men det går att ha skoj på konvent ändå, åk dit och var en av de bra konstruktörerna och spelledarna, en av dem som lär nykomlingarna så som bra spelledare en gång i tiden lärde dig.
Att tända en a-ha lampa i huvudet hos spelare och se strålande glädje i deras ögon när de efteråt snackar om spelpasset är värt en hel del. Och det är fantastiskt kul att leda en sådan spelsugen och hungrig grupp.
Själv hittade jag Indierummet, en plats där entusiastiska arrangörer och gäster samlas för att spela spel. Men samma känsla kan man få på mindre konvent också när man spelleder traditionellt. Jag vet inte riktigt varför det är så, men kanske är det de mindre och mer informella formerna som ger folk förmågan att fokusera, slappna av och engagera sig i arrangemanget för stunden.
I ännu mindre skala fann jag huskonventen. Små konvent inrymda hemma hos arrangörerna. Nordnordosts konvent är sådana, alla gästerna är där på rekommendation av någon annan (som värsta frimurarsekten ). Samma informella stämning, samma engagerade människor, nya bekantskaper när inbjudningarna efter en tid börjat gå i andra-tredje led.
För mig slutade inte konventandet bara för att jag växte ur upplevelsen så som den såg ut när jag kom in i hobbyn. Jag hittade andra former och jag har minst lika roligt i dag som jag hade då.
Men jag konstaterade också att jag har en annan inställning i dag. Vi hade samma utgångspunkt, men landade i olika slutsatser.
Ja, scenarierna på konvent suger ofta. Spelledarna är ofta oerfarna, illvilliga, trötta, dåliga eller oengagerade, och de nya grepp man en gång i tiden hoppades lära sig har man redan snappat upp. Men det går att ha skoj på konvent ändå, åk dit och var en av de bra konstruktörerna och spelledarna, en av dem som lär nykomlingarna så som bra spelledare en gång i tiden lärde dig.
Att tända en a-ha lampa i huvudet hos spelare och se strålande glädje i deras ögon när de efteråt snackar om spelpasset är värt en hel del. Och det är fantastiskt kul att leda en sådan spelsugen och hungrig grupp.
Själv hittade jag Indierummet, en plats där entusiastiska arrangörer och gäster samlas för att spela spel. Men samma känsla kan man få på mindre konvent också när man spelleder traditionellt. Jag vet inte riktigt varför det är så, men kanske är det de mindre och mer informella formerna som ger folk förmågan att fokusera, slappna av och engagera sig i arrangemanget för stunden.
I ännu mindre skala fann jag huskonventen. Små konvent inrymda hemma hos arrangörerna. Nordnordosts konvent är sådana, alla gästerna är där på rekommendation av någon annan (som värsta frimurarsekten ). Samma informella stämning, samma engagerade människor, nya bekantskaper när inbjudningarna efter en tid börjat gå i andra-tredje led.
För mig slutade inte konventandet bara för att jag växte ur upplevelsen så som den såg ut när jag kom in i hobbyn. Jag hittade andra former och jag har minst lika roligt i dag som jag hade då.