The pros and cons of delstrider
"Iaf - inledning av delstrider? Vad menar du då? "
Idén uppstod som en reaktion på den klassiska klumpbanken i DoD: Adam, Bertil och Cesar slår på Ärling och Östen. Närmaste bestämt så slår Adam och Bertil på Ärling och Cesar på Östen. Dessutom går initiativet av någon anledning i ordningen Adam, Bertil, Ärling, Östen, Cesar.
Antag nu att Adam slår ihjäl Ärling, bara tjoff sådär. Då är det Bertils tur. Bertil får för sig att slå ihjäl Östen istället, i och med att Ärling är död. Om Bertil får göra det, och slår ihjäl Östen, så kommer Östen inte att kunna anfalla Cesar. Om Bertil inte får göra det, så kommer Östen att kunna anfalla Cesar. Plötsligt blev det väldigt, väldigt kritiskt med fallet huruvida Bertil kan byta motståndare bara sådär.
De två traditionella sättet att lösa det är a) Bertil kan anfalla Östen utan problem, samt b) Bertil måste förflytta sig den här rundan innan han kan angripa Östen. Lösning a) känns väldigt otillfredsställande för mig - det känns som att Bertil mer eller mindre teleporteras bort till Östen, och lösning b) kräver snorhård koll på terräng och var folk är, det vill säga golvplaner och figurer. Och jag gillar inte golvplaner och figurer.
Det finns lite andra bieffekter av det konventionella initiativförfarandet. Båda lösningarna kräver en fix global stridsklocka som tickar fram med X sekunder per runda. Det blir väldigt lätt så att striden hackas upp för spelarna, att de bara är intresserade av de tjugo sekunder som de själva får agera och sedan totalt ointresserade i fem minuter tills det är deras tur igen.
Eon närmade sig problemet genom att säga att Adam och Bertil är engagerade i närstrid mot Ärling, och Cesar engagerad mot Östen. Skulle Bertil bli "fri" så måste han ge sig in i striden mellan Östen och Cesar, "öppna striden" med Eon-termer. Det kändes som en rätt vettig idé, så jag tog och renodlade den till delstrider.
En delstrid definieras som en deltagare på ena sidan och en eller flera deltagare på andra sidan. Dessa delstrider körs som separata strider, med helt asynkrona "stridsklockor". En delstrid kan ta två rundor under tio sekunder, en annan delstrid kan ta fem rundor på samma tio sekunder. Vidare så körs inte en runda i varje delstrid, utan man kör först en delstrid i några rundor, och sedan en annan delstrid i några rundor. På så sätt får man lite bättre kontinuitet i striden. En spelare är nu intresserad i ett par minuter i sträck. Dessutom så får de andra spelarna bättre koll på vad som händer i de andra delstriderna, i och med att det är möjligt att få ett sammanhang i dem, och blir således mer intresserade av vad som händer i dem.
Genom att använda delstrider så slipper man hålla reda på initiativet i konstellationen Adam-Bertil-Ärling kontra konstellationen Cesar-Östen. Initiativet i Adam-Bertil-Ärling är helt oberoende av Cesar-Östen. Det gör att man kan ta bort hälften av initiativberoendet.
Taktikvalen tar bort nästan allt av resten. Då de olika taktikerna ställs mot varandra så ger det en ordningsföljd rent automatiskt, om det ens behövs. Om ena parten spelar Offensiv och andra Försiktig så ska ena parten slå anfallsslag och andra försvarsslag. Vad är då meningen med att ta fram en turordning över huvud taget?
Det som är kvar är fallet då två identiska taktikkort ställs mot varandra. Mer specifikt är det Offensiv mot Offensiv respektive Försiktig mot Försiktig. Då är det respektive anfallsslag som avgör vilket anfall som beräknas först.
Det finns vissa nackdelar med det här systemet, som dess belackare är snabba med att påpeka. Till att börja med finns det de som inte gillar den asynkrona stridsklockan, eller att man kan köra flera rundor i en och samma delstrid och man sedan "spolar tillbaka" för att köra flera rundor i en annan samtidig delstrid. Gillar man det inte så gillar man det inte. Sen finns det de som säger att en delstrid borde kunna påverka en annan - Bertil borde kunna hoppa ur sin delstid och ge sin in i Östen-Cesar-delstriden. Tja, det var ju exakt det som var problemet förut, så när jag tar bort problemet så är problemet att orsaken till det förra problemet är borttagen.
Hur som helst så är det inte så stort problem som det verkar.
Slutligen, och det är väl det största problemet, så passar det bäst i duellsituationer eller klumpdueller. Det passar mindre bra i formationsstrid och avståndsstrid. Avståndsstrid går att lösa, även om det inte blir helt realistiskt, och formationsstrid går precis lika dåligt med konventionellt initiativ i alla fall.
Hur som helst så får man väga för- och nackdelar mot varandra. Konventionellt initiativ har för- och nackdelar, precis som det här systemet. På det stora hela så tar det ut varandra. Jag valde att använda det här systemet i Skymningshem och Andra Imperiet då det passar miljön bättre, och för att visa att man kan få ett fungerande stridssystem utan konventionellt initiativ. Det är bra med lite nytänkande, helt enkelt.