SKall jag slå först eller vänta?
Hur skall vi börja. Jag gillar initiativkonceptet. Jag gillar att få reda på vem som är snabbast/först.
För att bäst kunna reda ut detta vill jag kalla in två vittnen, vi börjar med Krille, i ett uttalande från denna tråd.
1) Det håller ordning på procedurhanteringen vid spelbordet. Den talar helt enkelt om i vilken ordning man ska avgöra vad Kalle och Bertil gör.
2) Det simulerar någon form av "snabbhet" hos rollpersonen.
Av dessa två så anser jag att den första uppgiften är den viktigaste. Den andra tycker jag mest är bogus utom möjligen i revolverdueller i Dodge City, typ.
Det har ju uttalats om att det skall finnas ett tredje användningsområde med, men det kommer jag att ta upp som ett av dessa två.
Användningsområde 1 är väl egentligen bara en annan vinkel på tvåan. För oss som spelare ger 1:an en bra syn på hur striden artar sig. Vem som anfaller först, vem som anfaller sen und so weiter. Men 2;an då? Ingen som deltar i en strid upplever ju en direkt turordning, utan det handlar om vem som väljer att anfalla först, och om flera vill anfalla först, vem är snabbast?
Då kan man, i alla fall enligt mig, snabbt utröna att synvinkel 1 är till för att spelare och spelledare lättare skall ha kontroll på en strid, medan synvinkel 2 är för att det lättare skall gå att sätta sig in i karaktären under striden, så att vi skall få mer känsla för stridssituationen.
Så de två är egentligen ett. Då skippar vi den biten.
Så, för att gå till synvinkel två, den som karaktärerna upplever.
Krille säger att det uttalar sig om någon form av snabbhet hos karaktären, och jag kan hålla med. Vad jag inte håller med om är att det är rent bogus. Allt beror, återigen enligt mig, på hur man definierar snabbhet, vilken snabbhet det gäller.
Om man definierar snabbhet som "förmåga att röra vapnet i hög hastighet" kan jag hålla med Krille om att det är onödigt bogus. Om man istället, som jag föredrar, definierar snabbheten som: "Förmågan att kunna uppfatta och bedömma situationen utifrån tidigare erfarenheter och förmågan att med hög hastighet kunna agera därefter" blir det en helt annan situation. Då handlar det nämligen inte om hur snabbt man kan parera, eller hur snabbt man kan anfalla. Det handlar om att hinna se vad av anfall eller försvar som lämpar sig bäst i situationen och då hinna utföra detta. Det handlar om att kunna bedöma om det är mer fördelaktigt att göra det där första anfallet, eller när motståndaren anfaller så kan man bedöma om det är mer fördelaktigt att parera eller om man bara skall kliva åt sidan medan man gör sitt eget hugg. Här tycker jag iaf att man tar död på myten "högt initiativ handlar om att attackera först", i alla fall i system med motståndsslag där det helt plötsligt inte är ett utbyte av hugg och att det då är fördelaktigt att hugga först eftersom man försöker få motståndaren att tappa fart genom skada. Initiativ blir helt plötsligt förspelet till ett taktikval, speciellt om man har mer möjligheter till handling än bara hugg och parering.
Sen går vi vidare till Vittne nummer två, Nippro, där han som förste respons till tråden skriver:
Nu antar jag att du pratar om strid och vem som får agera först däri, eller?
Isåfall tycker jag bäst om system med motståndsslag, vilka gör initiativregler överflödiga.
Där jag väl delvis har svarat på detta i det övre stycket, men jag förtydligar lite. I ett system med motståndsslag har man fortfarande bra användning av initiativ, i alla fall om man kliver bort från tanken "vem som får agera först" om man med agera inte menar "att överväga situationen och ta ett beslut" utan om man med agera menar anfalla. Detta har jag redan avhandlat och skall inte snubbla runt i mer.
Jag vill se system med motståndsslag, där taktikval görs enklare med hjälp av ett initiativslag i början, då man bestämmer vem som har snabbast för att kunna bedömma situationen för att sedan kunna agera korrekt därefter.
Fram för initiativslag, men då ett inledande initiativslag, låt sedan motståndsslagen avgöra vem som styr striden efter varje "dust"...
