Flaggar först för att detta kommer från någon som faktiskt inte ser detta som så himla viktigt, det är inte "rollspelande" för mig i någon central mening. Jag är personen som ex. lätt skulle spela od&d med folk som höll sig helt på ett metaplan och karaktäriserade endast i slutet av spelmötet när de fått feeling och fått tillräckligt med cl rye innanför västen. Men, med det inte sagt så är det ju inget jag ogillar, tvärtom är det ju extremt trevligt och när det händer organiskt och när folk vill, så är det ofta sjukt intressant. Hela förra spelmötet i marvel-spelet vi körde vara egentligen bara en enda lång dialog mellan två RP och en SLP. Men, sen ser jag ju ingen skillnad mellan SLPs och RPs och jag förstår inte vad trad är heller, så ta detta med valfritt antal nypor salt.
Min erfarenhet är att det känns extremt konstigt och krystat så fort det finns ett mål bortom att agera som min karaktär. Dvs när vi i en rälsad story ala Cthulhu kommer punkten när vi interagerat med nästa "hinder" jag jag som greve adolfsroth förväntas säga "vid min räv, det var det värsta jag hört sen herrgården byggdes, eller vad säger du bäste bibliotekarie dunker?" och så ska dennes spelare svara på dialekt och dra en krigsskröna från sin familj, sen kan vi checka den boxen det här spelmötet och gå vidare till att försöka hitta platsen ledtråden pekar mot. Tycker det här går igen så fort man har en riktning, även dungar tycker jag detta karaktäriserandet som ibland är svinskoj och bra, rätt ofta kan bli konstlat och pressas in för visst är det det som "är" rollspelande? Det är min uppgift som spelare?
Kontrastera detta med ex. interaktionen mellan de två karaktärerna som spelade i grejen jag spelledde förra året som utspelades sig i lilla samhället Ferna under mitten av 1800-talet, spelarnas ageranden och porträtterande kom naturligt utifrån vad som hände, rätt ofta var de i olika scener, ibland i samma, men när en spelares karaktär greppade den andre och pressade upp honom mot väggen och hotad honom med stryk (en en alkoholiserad storväxt man, den andre tolv trettonårig pojke) så var interaktionen naturlig och kom genom spelandet, det var inte forcerat eller påtvingat, det var vad karaktären och spelaren ville göra.
Kort tycker jag just att karaktärisera (med det menar jag nu specifikt att prata in-character och beskriva/spela ut manér och gester osv) har fått en konstig unik status som "rollspelande" kontra att sammanfatta vad karaktären säger, att berätta vad hen gör, både i det lilla detaljerat och utförligt men också större svepande och över större tidsperiod blivit degraderat till något annat. Är inte allt det vi gör rollspelande? Karaktäriserandet bör ju komma från en vilja att just nu agera som min karaktär och välja ut exakt vilka ord som ska sägas och säga dem just för att jag vill det. På samma sätt som att säga "jag anfaller" bör komma från vad en karaktär och spelare vill, osv. Min erfarenhet är att denna vilja kommer automatiskt när det spelar roll att man gör det, det är inte utfyllnad och underhållning för resten av spelbordet utan jag vill fan säga dessa ord till denna karaktären för det spelar roll för mig.
Jämför exempelvis dessa två:
Vi har samma backstory, låt säga något onämnbart härjar nattetid när det är molnigt ute på landsbygden utanför Boston. Vi har samma scen där vi på en fest med societeten i Boston talar om händelserna, minglar och hoppas på att hitta någon ung kvinna att uppvakta för att kanske bli en framtida fru greve om man spelar sina kort rätt.
I den ena följer vi ledtrådarna som SL eller äventyret puttat ut längs tågrälsen, choochoo, och när vi hittat en kommer vi till nästa, oavsett om det är femton växlar där emellan så är det fortfarande räls. Vi har hittat ett lik och där hittat en ledtråd, en adress inne i boston insydd i dennes kavajslag. Vi vet alla att min uppgift som spelare är att följa ledtråden, vill jag rollspel dialog och möten kring mitt uppvaktande så kan vi såklart göra det, men det kommer inte ha någon större inpakt på vad som kommer ske.
I det andra har vi ingen räls. Vi bara interagerar och låt säga min karaktär är helt utan insikt om dessa oroligheter, pga slag och interaktioner har jag faktiskt en bild av dumma lantisar som råkat släppa lös en tjur utan att de förstått det själva. Vi kan rollspelande på, jag kanske får feeling och försöker flörta upp någon jag kan se som en blivande fru här, kanske är interaktionen sådan att den lockar med hela hennes sällskap ut till mitt gods för en större fest efter denna tillställning skett. Helt plötsligt är det inte oroligheter på landsbygden kring mitt gods, det är oroligheter kring mitt gods dit jag nu lyckats dra en hel hop unga rika från bostons societet!
Sen kommer ju någon rälsvurmare nu droppa in och säga "man kan pausa tåget och gå från rälsen också" och ja det kan man, men jag tycker det är en enorm skillnad att låta det som sker spela roll och skapa det nya vi tar avspark från och gå från tåget tjugo meter, eller rent av ta ett litet stickspår, för att sen åka tillbaka till huvudrälsen igen.
Så, min personliga erfarenhet är att karaktäriserandet kommer automatiskt när det faktiskt är något mer än utfyllnad, när orden man väljer, sättet de levereras på, oavsett om man säger dem ord för ord IC eller sammanfattar dem lite och berättar hur de levereras, när de får spela roll på ett större plan. Då blir de inte gästspel i någon annan story likt de där små ljuden i de gamla kassettböckerna som signalerade att nu, nu är det dags för nästa sida/ledtråd/förberedd scen.
