Är det bara jag som blir extremt tilltalad av ideen eller kanske konceptets uppbyggnad eller någon annan som får några tankar av det?
Bakgrunden är ju ganska extrem med enorma spelgrupper och en DM som med möda lyckas hålla koll på villka som är närvarande.
Lite kul att läsa tråden från The Forge.
Om man antar att principen skulle användas för spel med färre spelare så får det vissa konsekvenser. Bra eller dåliga det kan man diskutera.
Om man använder tumregler för vad som skall lyckas eller inte istället för att kika på villka färdigheter/förmågor en figur har så blir ju färdighetspoäng och specialförmågor mindre viktiga att skaffa sig.
Det blir lite mer storytelling och godtycke från DM, min reflektion blir att det måste inte bli dåligt, det kan funka.
Vad som krävs är att man har en riktigt underhållande DM som verkligen bjuder på sig själv och berättar busar skojar och för storyn framåt.
Som spelare skulle jag sjunka tillbaka lite/mycket beroende på, låta mig underhållas av DM och göra lite småtikiga saker, lite smålistiga saker nu och då.
Vad jag som spelare gjorde skulle inte spela så stor roll, DM har ju redan koll på vad som ska hända och ungefär hur det ska hända.
Om jag kommer på nått smart så gäller det att sälja in det till DM på rätt sätt så att han tycker det är häftigt och coolt att inkludera i storyn.
Det kanske låter negativt när jag beskriver det men behöver inte vara det en rolig underhållande historieberättare som är generös och kul kan verkligen fungera, inte då en snål och narcisitisk nisse, men det funkar sällan oavsett system.
Hur som helst tar DM på sig ett mycket större underhållningsansvar med denna metod, jag som spelare skulle lita på att DM klarar äventyret åt oss. Kanske hjälpa till lite nu och då men egentligen inte engagera mig i att delta mer i att lyssna på historien.
Det är inte standard för mig när det gäller rollspel och inget som skulle funka för längre kampanjer men kortare sessioner kan vara kul.
Bombu
