Jag är så jävla trött på D&Ds dominans

[Gamiel]

Jag tror att filosofin med hög dödlighet är att det leder till mer kreativitet i syfte försöka undvika strid. Alltså spelet börjar handla mer om att lösa problem utan våld, i teorin i varje fall.

Baserat på de OSR äventy jag har sätt så känns det som flera anser att våld är enda sättet att lösa problemet. Ges inga egentliga alternativt lösningar än döda, fly eller bli dödade och slå fram rollperson 53.

 

[Rymdhamster]

Jag tror att filosofin med hög dödlighet är att det leder till mer kreativitet i syfte försöka undvika strid. Alltså spelet börjar handla mer om att lösa problem utan våld, i teorin i varje fall.

Det är absolut _en_ teori.

Andra har lyft fram det som ett lotteri - för eller senare kommer en rollperson överleva på ren tur, och ju längre den överlever dessto mer ökar dess chanser att fortsätta överleva. Och om man då lyckas nå en högre level kommer det kännas som att vinna storvinsten.

Och det är nog mer i enlighet med min egen (högst anekdotiska) upplevelse av det hela: folk rusar fortfarande in, de dör bara i drivor.

Själv gillar jag 5E:s approach med death saves, förutom möjligen att det är lite för lätt att inte bara överleva utan att dessutom studsa upp och fortsätta slåss.

 

[Gerkub]

Baserat på de OSR äventy jag har sätt så känns det som flera anser att våld är enda sättet att lösa problemet. Ges inga egentliga alternativt lösningar än döda, fly eller bli dödade och slå fram rollperson 53.

Som sagt, i teorin. Sen finns det väl nyanser av det där. Alla monster vill inte slåss, alla man möter vill något, i alla fall i det jag spelar. Vissa spel är det viktigt med ”reaction rolls”, att slumpa fram om monstren bemöter RP vänligt/ovänligt.

Obs att jag tycker inte tycker att det är nödvändigtvis ett bättre sätt att spela på än nåt annat, bara ett sätt att ha kul på.

 

[JohanL]

Jag tror att filosofin med hög dödlighet är att det leder till mer kreativitet i syfte försöka undvika strid. Alltså spelet börjar handla mer om att lösa problem utan våld, i teorin i varje fall.

Och att strid i alla fall inte är något man gör ren slentrian. I D&D vill man oftast aktivt ha ha strid - annars kan du missa XP och skatter!

 

[Gamiel]

Och att strid i alla fall inte är något man gör ren slentrian. I D&D vill man oftast aktivt ha ha strid - annars kan du missa XP och skatter!

Ep för strid är ute i DnD, nu kör man med "milstolpar"

 

[Gerkub]

Och att strid i alla fall inte är något man gör ren slentrian. I D&D vill man oftast aktivt ha ha strid - annars kan du missa XP och skatter!

Ja! Man kan också få XP för att ”klara” encountern, oavsett strid eller inte. Eller ”story-xp”, att man har lyckats med vissa mål.

 

[Rymdhamster]

Ja man kan ju inte låta bli att undra om dom fått in 100 miljoner istället för bara 20 om dom valt PbTa som motor istället för att göra en DnD5 setting?

Och svaret visade sig vara att ett (inofficiellt) Studio Ghibli-rollspel PbTa klarade av att dra in.... 341 000 kronor.

Inte 100% jämförbart såklart; mycket snävare fokus, inte fullt lika "ikoniska" bilder (om än fortfarande väldigt passande), och det var innan anti-DnD-tåget fick sin stora skjuts.

Men jag tyckte det var lite roligt att det faktiskt fanns ett relativt närliggande exempel =)

 

[Magnus Seter]

MODERERING

Jag är besviken över att läsa poster som inte alls handlar om D&D:s dominans, gjorda EFTER min moderering.

Jag låser tråden ett tag så att ni som missade (eller helt enkelt sket i) modereringen får chans att läsa den (igen?).

Här är modereringen:

Jag är så jävla trött på D&Ds dominans

På högre level har du (mycket) mera guld. För att valet mellan "ska vi ta kostnaden eller inte" ska vara det minsta intressant måste kostnaden utgöra en betydande dela av gruppens resurser. Så det handlar enbart om spelbalans. Om det alltid kostar 100 gp att återuppliva en humanoid (oavsett...

www.rollspel.nu

EDIT: Jag låser nu upp tråden. Som ska handla om D&Ds dominans.

 

[Zimeon]

Alltså, om du skalar av det som är D&D-specifikt så är ju regelbasen ändå rätt nice. d20 + Mod + Proficiency, slå över svårighetsgrad för att lyckas. Crit Success är en grej. Advantage och Disadvantage. Level ökar din Proficiency.

Måste bara flika in att jag inte håller med alls, anledningen till att jag också är trött på D&Ds dominans är just att regelbasen med en T20 är trist och alldeles för simplifierad. T20+mod+prof över svårigheten ger dels en alldeles för finkornig skala för "svårighet" (typ 1–30), och dessutom blir det väldigt mycket träff/miss-svartvithet (inga egentliga regler för att hantera mellanskillnaden, som ju också blir alldeles för finkorning).

Visst att D&D är intrikat gjort med alla listiga trollformler och funktioner som med kombinatorik skapar sin egna lilla värld, men det som puttar mig bort från D&D är just exakt det tråkiga tärningsslagssystemet. Det enda som inte bara ger banala + eller – på tärningsresultatet är som du nämner Fördel eller Nackdel. Men det är det enda.

Man kan förstås alltid använda ett system till vad som helst (typ), men ska man ha ett generaliserat system som inte har detaljerade tabeller för exakta svårigheter (såsom AC), så ÄR det lättare för en spelledare att avgöra om något är "lätt, normalt, svårt eller bajssvårt" istället för att haspla ur sig en siffra mellan 1 och 30.

Att de dominerar så pass känns som om det blir en skev bild av vad rollspel är, onekligen.

 

[entomophobiac]

Det enda som inte bara ger banala + eller – på tärningsresultatet är som du nämner Fördel eller Nackdel. Men det är det enda.

Nu är ju mycket av ad/disads existens för att ersätta just +/- och förenkla spelets bas. Att en inte själv gillar deras förenklingar innebär ju inte att det inte är enkelt, hur som helst.

Personligen tycker jag lyckas/misslyckas räcker gott och väl, och att ad/disad är snudd på genialt.

 

[Oldtimer]

Måste bara flika in att jag inte håller med alls, anledningen till att jag också är trött på D&Ds dominans är just att regelbasen med en T20 är trist och alldeles för simplifierad. T20+mod+prof över svårigheten ger dels en alldeles för finkornig skala för "svårighet" (typ 1–30), och dessutom blir det väldigt mycket träff/miss-svartvithet (inga egentliga regler för att hantera mellanskillnaden, som ju också blir alldeles för finkorning).

Visst att D&D är intrikat gjort med alla listiga trollformler och funktioner som med kombinatorik skapar sin egna lilla värld, men det som puttar mig bort från D&D är just exakt det tråkiga tärningsslagssystemet. Det enda som inte bara ger banala + eller – på tärningsresultatet är som du nämner Fördel eller Nackdel. Men det är det enda.

Man kan förstås alltid använda ett system till vad som helst (typ), men ska man ha ett generaliserat system som inte har detaljerade tabeller för exakta svårigheter (såsom AC), så ÄR det lättare för en spelledare att avgöra om något är "lätt, normalt, svårt eller bajssvårt" istället för att haspla ur sig en siffra mellan 1 och 30.

Att de dominerar så pass känns som om det blir en skev bild av vad rollspel är, onekligen.

Spelledaren behöver inte "haspla ur sig" något. Sedan 3e (när generella färdigheter blev standard i D&D) har det funnits enkla tabeller som man kan plocka DC från. Till exempel i 5e PHB:

Typical Difficulty Classes

Task	Difficulty DC
Very easy	5
Easy	10
Medium	15
Hard	20
Very hard	25
Nearly impossible	30

Inte jättesvårt att använda.

 

[Skarpskytten]

Jag blev lite deppig när jag slogs av tanken att jag jobbar på en 5e-kampanj när jag heller vill jobba på en OSR-kampanj av den enkla anledning att jag kan hitta spelare till den förra men inte den andra.

Men jag är inte trött på 5e:s dominans. Jag tror att den har och ännu gynnar hobbyn som helhet (även om den får folk att använda 5e som regler i projekt där det passar som en träsko på en drake). Och som historiker vet jag ju en sak: inget varar för alltid. Romarriket föll till slut.

 

[Badmojo]

Jag blev lite deppig när jag slogs av tanken att jag jobbar på en 5e-kampanj när jag heller vill jobba på en OSR-kampanj av den enkla anledning att jag kan hitta spelare till den förra men inte den andra.

Men jag är inte trött på 5e:s dominans. Jag tror att den har och ännu gynnar hobbyn som helhet (även om den för folk att använda 5e som regler i projekt där det passar som en träsko på en drake). Och som historiker vet jag ju en sak: inget varar för alltid. Romarriket föll till slut.

Kanske det kommer en "bane that kills the dragon"...

 

[Skarpskytten]

Kanske det kommer en "bane that kills the dragon"...

Dagonbane killed the dragon?

 

[JohanL]

Dagonbane

Mirth, Mayhem, and Lovecraft?

 

[Gerkub]

Mirth, Mayhem, and Lovecraft?

Mirth, Mayhem, and Ḿ̸̨̢̧͎͕̦͔͔̗͇̘̓̔͐̀̀̃̇́̎̈́͛̃à̴̼̗͈̣d̷̮̿̆̓͑̾͛̀̕͝n̵̛̻̙̈́͂̐̄̾͊̑̐̌̉͘̚͝͝ê̷̦̖̤̠̻͐͂ş̵̧̙̱̖̪͊͗͒̋̌͒̆͑͝s̶̨͇̦̠̠͖͈͔̥̾̽

 

[Zimeon]

Spelledaren behöver inte "haspla ur sig" något. Sedan 3e (när generella färdigheter blev standard i D&D) har det funnits enkla tabeller som man kan plocka DC från. Till exempel i 5e PHB:

Typical Difficulty Classes

Task	Difficulty DC
Very easy	5
Easy	10
Medium	15
Hard	20
Very hard	25
Nearly impossible	30

Inte jättesvårt att använda.

Inte svårt, men heller inte vackert, och framförallt oelegant eftersom det är för granulärt. Om man har en svårighet mellan 1 och 30 är det klart att man kan tampas med den i inkrement om 5, men rent speltekniskt finns ju svårighet 17 också, och att som spelledare avgöra svårighet 17 mot 18 är kanske inte helt solklart.

Det funkar som sagt om man har ett intrikat system som på förhand avgör svårigheter, men nu handlade det om T20-slag som ett ALLMÄNT system för generella handlingar, och då känns det primitivt. Enkelt, men för primitivt och lite klumpigt.

 

[erikt]

Inte svårt, men heller inte vackert, och framförallt oelegant eftersom det är för granulärt. Om man har en svårighet mellan 1 och 30 är det klart att man kan tampas med den i inkrement om 5, men rent speltekniskt finns ju svårighet 17 också, och att som spelledare avgöra svårighet 17 mot 18 är kanske inte helt solklart.

Inte helt solklart, nej, men det är å andra sidan inte något man någonsin behöver göra.
I en del specialfall så kan hela svårighetsskalan användas - med tillhörande specialregler/tabell för vilken svårighetsgrad som skall användas, men för normalt användande duger inkrement med 5 från "Very easy" till "Nearly Impossible" alldeles utmärkt och det finns ingen anledning att krångla till det mer än så.

Jag är inte så hemma på D&D 5e, men det T20 system som använts från D&D 3.0 (T20 + bonusar mot Svårighetsgrad) för i stort sett alla typer av handlingsresolution är en av de saker som faktiskt är bra med spelet.
Enkelt att begripa, enkelt att använda.

 

[CapnZapp]

Måste bara flika in att jag inte håller med alls, anledningen till att jag också är trött på D&Ds dominans är just att regelbasen med en T20 är trist och alldeles för simplifierad. T20+mod+prof över svårigheten ger dels en alldeles för finkornig skala för "svårighet" (typ 1–30), och dessutom blir det väldigt mycket träff/miss-svartvithet (inga egentliga regler för att hantera mellanskillnaden, som ju också blir alldeles för finkorning).

Nu blir jag intresserad av vad du menar.

Vad är "alldeles för simplifierat" med att en linjär sannolikhet i 5% steg?

Den stora fördelen är ju att det blir ovanligt (för att vara rollspel) enkelt att förstå hur stor chans du egentligen har att lyckas eller misslyckas.

Vad gäller den "finkorniga" (jag tror du menar snäva?) skalan för svårighet så hade ju tidigare upplagor av D&D/Pathfinder en större spännvidd. Alltså typ att om monstrets AC var 50 så var det ju fine om din attackbonus var +40.

Det D&D5 insåg var ju att det bara var ett spel för galleriet, ett slags sifferinflation. Vad tjänar det till att kunna skryta med +40 to hit om monstrens AC ändå tvingar dig slå 10 på tärningen för att träffa, typ. Att du rent teoretiskt kunde sopa mattan med goblins med AC 10 var ju alltid bara teoretiskt. Dels för att: ingen tyckte någonsin det var värt tiden att faktiskt köra en så given strid. Dels för att: även i D&D 5 sopar du fortfarande mattan med AC 10 goblins även om din höglevelsgubbes bonus halverats (från +40 till +20 typ).

Lite av det tänket låg bakom att D&D5 skalade ner inflationen rejält. And nothing of importance was lost.

PS. Jag vet det finns rollspelare som är hängivna supporters av tärningspölar, och ser det som en aktiv fördel att det (i princip) inte går att räkna ut några exakta sannolikhetsprocenter. Jag, som inte tycker sannolikhetslära eller matematik är särskilt svårt, föredrar att skippa dylika dimridåer och ge spelarna en rimlig chans fatta beslut grundade på sunda gedigna premisser.

PPS. Om det du menar helt enkelt är att D100 och procenttärningar är att föredra eftersom resultaten är finkornigare (i 1%-enheters steg istället för 5%-enheters steg) så håller jag däremot fullt och fast med.

 

[CapnZapp]

Jag blev lite deppig när jag slogs av tanken att jag jobbar på en 5e-kampanj när jag heller vill jobba på en OSR-kampanj av den enkla anledning att jag kan hitta spelare till den förra men inte den andra.

Men jag är inte trött på 5e:s dominans. Jag tror att den har och ännu gynnar hobbyn som helhet (även om den får folk att använda 5e som regler i projekt där det passar som en träsko på en drake). Och som historiker vet jag ju en sak: inget varar för alltid. Romarriket föll till slut.

Det som behövs är en 5E kompatibel OSR regelbok.

Tyvärr tappar författarna lätt fokus och offrar 5E-kompatibiliteten på OSRs altare.