Jag är så jävla trött på D&Ds dominans

[Rymdhamster]

Varför köpa böcker där det står D&D på? För att man, som @entomophobiac skrev innan, får ta del av en identitet, ett varumärke, med de fördelar och nackdelar det innebär.

Grupptillhörigeten var faktiskt rätt mysigt. Och kultliknande. Bara den markering man gör om man titulerar sig "DM" istället "GM" har ju nästan religösa övertoner =D

Hade i alla fall. Hela gruppkänslan fick sig en törn i början av året.

 

[Bifur]

Det gör det naturligtvis. På hobbyn generellt är den stor. Men inte riktigt på de spel jag främst har spelat.

Jo, det var ju det jag tänkte på. Alltså att aktiviteten rollspel bär mycket av sitt arv från DnD. Men som sagt, för egen del är det väl samma sak. Mina formativa spel har alla varit BRP (inklusive WFRP), D6 eller MERP/RM-systemet (som å andra sidan har en hel del likheter med DnD gissar jag med sina levels, så där kanske det blir mer direkt).

 

[Genesis]

Jag tänker att det är rimligt att anta att vissa spelare blir lockade av att strida mycket när man har mycket stridsregler, även om inte alla blir det. Och jag tror framförallt att om spelet har många specialförmågor som rollpersonerna ges och som endast är användbara i strid så kommer många att vilja få en möjlighet att använda dessa förmågor. Så överlag är jag övertygad om att ett spel med stridssystem kommer att ha mer strid än ett utan, och ett spel med en massa stridsrelaterade specialförmågor kommer att ha mer strid än ett utan, i genomsnitt. Men inte för alla grupper, såklart.

 

[Sömniga Isaac]

Det där ser jag också som ett problem. D&D är väldigt mycket byggt på att "alla kan vara vad de vill", och det känns som att ta ett smörgåsbord, köra alltihop i en mixer tills det är en smet, och sedan servera det.

Kontraster ger drama, ger rollspelsbränsle, ger världsbygge. Jag är helt OK med, låt säga, en romerskinspirerade fantasycivilisation som delar in ickemänniskor i två kategorier: slavar och arenafoder. Amazoner som är som ett extremfeministiskt Sparta. Civilisationer som offrar folk på löpande band. Inte för att det är bra samhällen, utan för att det är samhällen som skapar äventyr, konflikter, drama. Begränsningar skapar utmaningar.

Jag har funderat på det här. Även om evil and good är på väg ut så finns det i de olika världsböckerna till DnD fortfarande vitt skilda kulturer som återspeglar olika värderingar som påverkar hur samhället ser ut. Bara för att evil togs bort från beskrivningen av drows och giths medför det inte att deras kulturer blev trevligare, båda har fortfarande kulturer som bygger på att se sig själva som överlägsna övriga folkslag. Samma kulturella skillnader tänker jag går att se mellan olika grupperingar och kulturer tillhörande människor och dylikt. Bara för att titeln evil försvinner så försvinner ju inte slavhandlare och dylikt från världen, skillnaden är att nu tvingas författaren istället förklara motivet bakom slavhandeln på ett annat sätt än att säga "det beror på att deras kultur och samhälle är evil".

Så bara för att det inte syns genom aligment, modifikationer till abilitys betyder det inte att de olika kulturerna försvunnit. Skillnaden är att författaren nu tvingas förklara deras skillnader med mer djup än att säga "onda slavhandlare och goda förkämpar för ljuset".

 

[Gerkub]

Grupptillhörigeten var faktiskt rätt mysigt. Och kultliknande. Bara den markering man gör om man titulerar sig "DM" istället "GM" har ju nästan religösa övertoner =D

Hade i alla fall. Hela gruppkänslan fick sig en törn i början av året.

Var det OGL-debaclet? Jag fattar, det kanske är lite som fotbollsfans som älskar ett lag som sen säljs till nån girigbuk. Man har sin gemenskap, men det man har gemensamt drivs av vinstgalna tölpar, typ.

 

[Bifur]

Och jag tror framförallt att om spelet har många specialförmågor som rollpersonerna ges och som endast är användbara i strid så kommer många att vilja få en möjlighet att använda dessa förmågor. Så överlag är jag övertygad om att ett spel med stridssystem kommer att ha mer strid än ett utan, och ett spel med en massa stridsrelaterade specialförmågor kommer att ha mer strid än ett utan, i genomsnitt. Men inte för alla grupper, såklart.

Sidospår men, ja men kanske inte helt nödvändigtvis. Jag tror du har rätt i sak när det gäller hur man spelar spelen rakt ur regelboken. Men samtidigt är ju många spel uppenbarligen avsedda att spelas i vissa färdiga kampanjer och äventyr, och då tror jag dessa är mycket mer formativa än vad reglerna är. (Sen samvarierar så klart ofta regelfokus med äventyrsfokus.)

 

[Rymdhamster]

Var det OGL-debaclet? Jag fattar, det kanske är lite som fotbollsfans som älskar ett lag som sen säljs till nån girigbuk. Man har sin gemenskap, men det man har gemensamt drivs av vinstgalna tölpar, typ.

Både OGL-debaclet, men också WOTCs allmäna arbete kring One-DnD, fokuset på digitalt spelande och produkter, och diverse potentiellt implementerande av AI. Plus trakaserierna från folk som ville stänga ner WOTC helt, riktade mot folk som fortsatte producera DnD-relaterat content och material, även om det gjordes utan kopplingar till WOTC.

Det verkar ha mattats av dock. Beroende på vad WOTC gör frammåt är det mögligt att det läker.

 

[Lukas]

Jag tänker att det är rimligt att anta att vissa spelare blir lockade av att strida mycket när man har mycket stridsregler, även om inte alla blir det. Och jag tror framförallt att om spelet har många specialförmågor som rollpersonerna ges och som endast är användbara i strid så kommer många att vilja få en möjlighet att använda dessa förmågor. Så överlag är jag övertygad om att ett spel med stridssystem kommer att ha mer strid än ett utan, och ett spel med en massa stridsrelaterade specialförmågor kommer att ha mer strid än ett utan, i genomsnitt. Men inte för alla grupper, såklart.

Jag brukar använda Sexmoves i Apokalyps World och Monsterheart som exempel på samma sak. OM man som spelare har på sitt formulär framför sig en unik förmåga som bara aktiveras om din rollperson har sex så uppmuntrar det till att karaktärer kommer ha sex i spelet.
Gör det att man inte kan spela AW eller Mh utan sex, såklart inte. Men klart det påverkar spelet,. (även att aktivt välja att inte använda regler påverkar upplevelsen).

hade DnD blivit annurlunda om varje Class hade haft en förmåga som bara aktiverades vid sex?
ja det tror jag,. När jag spelat DnD har har ingen karaktär haft sex, jag tror det hade blivit vanligare.

 

[Franz]

Visserligen finns det väl ett ganska brett spektrum av Ghibliinspiration att välja från? Regler för att skjuta någon eller bli beskjuten är inte relevanta i något inspirerat av Min granne Totoro eller Kikis expressbud, men de har nog sin plats om man låter sig inspireras av Prinsessan Mononoke eller Porco Rosso.

Nja, jo. Vad gäller Porco Rosso är så skjuts det en del i den filmen, men bortsett från en tillbakablick är det ingen som dör. Snarare råkar den förlorade sidan ut för någon form av förnedring. Sånt skulle det ju kunna finnas regler för utan att det blir våldsamt (beroende på vad man lägger in i begreppet ”våldsamt” såklart )

 

[Rymdhamster]

När jag spelat DnD har har ingen karaktär haft sex, jag tror det hade blivit vanligare.

Har ni inte haft nån bard i gruppen?

 

[Lukas]

Har ni inte haft nån bard i gruppen?

faktiskt inte

 

[Gamiel]

Har ni inte haft nån bard i gruppen?

 

[CapnZapp]

Jo precis, jag bara menar att det behöver inte vara ett så stort problem. I D&D skapas stämningen främst av äventyren, av världsbygget och av din spelgrupp. Jfr med valfritt Zelda-spel, vad finns det för mekaniker där? Att slåss och att samla/crafta grejer? Stämningen där kommer främst från världen och storyn. Jag kan förstå invändningar som att man inte gillar att striderna tar för lång tid och det kan bli repetitivt, men jag tycker inte att de "tvingar" en att slakta alla man möter. Murderhoboism och Munchkinism omtalas ofta som sjukt lågstatusbeteende i D&D-fandom, men om man vill ha det kan man skapa en setting där det funkar. I en gullig setting skulle jag absolut inte tillåta att spelare mot förmodan skulle vilja döda fredliga varelser. Om man har en ambition att göra en Zelda-inspirerad dnd-setting så är "barntillåten" strid inget konstigt. Dessutom finns utrymme att göra mycket mer än i ett tv-spel, som att skapa allianser och intriger med NPCs, ha relationsdrama inom gruppen, driva ett kafé, osv. Det blir lite vad man gör det till, "trots" reglerna, som du skrev.

Det finns väldigt mycket (osagt, otydligt tills du tänker på det) som kommer med D&Ds regler som uppmuntrar ett visst tänk; ett tänk där du är per definition hjälten, och närmast förtjänar att få lov att göra vad du vill.

Det kan man givetvis säga om äventyren också, men nu var min poäng att detta är inbyggt i reglerna. Det "sitter i väggarna".

Att ge ut ett äventyr till D&D reglerna som går tvärtemot detta tänk kan man givetvis göra... men som trådskaparen säger: man använder när allting kommer omkring fel verktyg för jobbet.

 

[CapnZapp]

Så det är inte systemet i sig själv som är problemet utan att de flesta regelskapare/författare väljer att bara fokusera på förmågor som gäller strid och skada.

Om du med "systemet" menar "slå en tjugisidig tärning" kanske detta är giltigt.

Men nu har vi spenderat många sidor i tråden med att förklara att det är redan med Player's Handbook som D&D cementerar spelets osagda antaganden.

Det är helt enkelt inte rimligt att påstå det inte är systemets fel; att skylla på att folk använder det på ett visst sätt.

Om man bara tar tärningsmekaniken och använder det på ett helt annat sätt är det i praktiken inte längre D&D vi talar om.

 

[CapnZapp]

En sak till, som svar på frågan "varför D&D även när det inte passar?"

Virtual tabletops. Appar. Datorstöd, som din pappa hade sagt.

Jag har själv upplevt att folk tycker det verkar vara jobbigt köra spel där man måste använda pappersark för att skriva ner sin gubbe.

Och WotC anstränger sig hårt på att skapa en verklighet där folk frivilligt låser sig till D&D för att "alla" redan använder D&Ds material och hjälpmedel.

 

[JohanL]

Jag tänker att det är rimligt att anta att vissa spelare blir lockade av att strida mycket när man har mycket stridsregler, även om inte alla blir det. Och jag tror framförallt att om spelet har många specialförmågor som rollpersonerna ges och som endast är användbara i strid så kommer många att vilja få en möjlighet att använda dessa förmågor. Så överlag är jag övertygad om att ett spel med stridssystem kommer att ha mer strid än ett utan, och ett spel med en massa stridsrelaterade specialförmågor kommer att ha mer strid än ett utan, i genomsnitt. Men inte för alla grupper, såklart.

Håller med - det är en truism att spel handlar om det de har system för. Om 90% av reglerna handlar om strid - som i D&D - så berättar spelet för dig att det handlar om strid. Du kan förstås vägra detta, men då verkar du ha valt fel spel för ditt syfte.

 

[krank]

Jag kan köpa att om rollpersonen har en massa förmågor som alla är stridsrelaterade så leder det absolut till strid. Vem vill inte använda sina förmågor, liksom?

Men om man har ett system utan specialförmågor men en massa stridsregler så säger jag nog fortfarande att det bara blir en massa strid om man antingen inte har några äventyr eller bara stridsfokuserade äventyr, inget SL-teknikkapitel eller ett SL-teknikkapitel som fokuserar på strid, och antingen inte har någon erfarenhet alls av rollspel sedan innan eller går in i rollspelet med förväntningar att det ska bli en massa strid.

Förväntningar, SL-teknikkapitel och äventyr tror jag kan ha rätt stor påverkan, och jag ser egentligen inte varför man ska anta att de inte finns. Framför allt de sista två då, det första kan man ju inte kontrollera =)

Med andra ord: Att 90% av reglerna handlar om strid betyder bara att spelet handlar om strid om det inte finns något annat som säger emot – t.ex. SL-teknikkapitel eller äventyr. Eller bra fiktion eller världsbeskrivningar som visar på en annan spelstil.

Spel är ju inte (bara) sina matte-och-plastkomponenter. Det är inte reglerna som är spelet.

 

[Gerkub]

Att ge ut ett äventyr till D&D reglerna som går tvärtemot detta tänk kan man givetvis göra... men som trådskaparen säger: man använder när allting kommer omkring fel verktyg för jobbet.

Det beror på vad jobbet är? Från det jag verkar läsa av kickstartern och playtest-materialet verkar det vara hjältemodigt äventyrande som står på dagordningen, klädd i en ghibli/zelda-skrud med mycket craftande och upptäckande.

Som nämnts tidigare i den här tråden är det inte första gången 5e-reglerna använts på sätt som undergräver förväntningarna på spelet. Återstår att se om de lyckas, och som sagt finns det absolut mycket bagage som kommer med 5e.

Kanske får folk ”fel” förväntingar när ghibli nämns, att de tänker på meditativa och poetiska filmer. Kanske har jag helt fel, men jag ser ingen motsättning mellan att ha ett spel med strid och samtidigt också ha mysiga och kluriga äventyr med mycket social interaktion. Typ som något japanskt tv-spel.

 

[Rymdhamster]

Från det jag verkar läsa av kickstartern och playtest-materialet verkar det vara hjältemodigt äventyrande som står på dagordningen, klädd i en ghibli/zelda-skrud med mycket craftande och upptäckande.

Ja, och det känns lite tidigt att uttala sig om ifall äventyren passar DnD-reglerna eller inte i det här läget. Och det är ju bara tre äventyr, varav inget var en del av den ursprungliga produkten, så de utgör ju inte direkt den huvudsakliga produkten heller =D

Och det som är utlovat är ju en "kampanjvärld till DnD5E inspirerad av Ghibli*", Inte ett "ghiblirollspel* som funkar med 5E-reglerna".

*Och Zelda,

 

[Gamiel]

Om du med "systemet" menar "slå en tjugisidig tärning" kanske detta är giltigt.

tänkte mer på systemet med klasser, nivåer, och förmågor (eller vad man nu översätter feats till) .