Nekromanti Jag blir glad när bra saker händer onda karaktärer

[God45]

Jag håller på att spelleda en ond kampanj i form av Way of the wicked kampanjen till Pathfinder. Spelarkaraktärerna är några av de värsta individerna du kan föreställa dig, de är massmördare, torterare, mordbrännare, kidnappare och de flår änglar levande Bolton style. Och när de når sina mål så är jag glad för dem. Visst, deras medel är hemska och deras mål är ännu värre men de jobbar hårt för dem, de bryr sig om dem och de är sympatiskt kompetenta. Jag vet inte varför delen där de är kompetenta hjälper men av någon anledning gör den det.

Jag har märkt att jag kände likadant när jag såg en tv-serie för ett tag sedan. Game of Thrones spoiler följer:

Spoiler

När Ramsay Snow blir en riktig Bolton i Game of thrones så blev jag glad, bra för honom liksom han förtjänade det. Men Ramsay är en sadistisk torterare och det enda vi ser honom göra är att mörda folk, lura och sedan flå folk som ger sig, tortera och flå ännu mer folk och kastrera en annan karaktär. Men jag blir ändå glad när han lyckas uppnå sina mål för han jobbar hårt och han är kompetent.

Men jag har ett par spelare i en annan kampanj som har ett problem just nu med att de inte kan sympatisera med eller bli glada för karaktärerna eftersom de är " för onda" samtidigt som de är mycket trevligare än Way of the wicked karaktärerna.

Vad känner ni rörande sådant här? Blir ni glada när bra saker händer onda karaktärer? Varför? Varför inte?

 

[obak]

Jag gillar poetisk rättvisa, men en film där ondingen vinner kan fortfarnde vara en bra historia. Lord of War exempelvis har en bra sensmoral.
"They say, Evil prevails when good men fail to act. What they ought to say is, Evil prevails.'
Likaså kan en film bli förstörd om dom goda vinner genom att bara döda ondingen, det är en alldeles för enkel bild, 'döda prins John så blir englands bönder fria' jo tjena...
En film som blev halt förstörd för mig var Shooter med Mark Walberg. SPOILER!
Onda kapitalister vill mörda Inte Desmond Tutu så att han inte kan berätta vilka elakheter som sagda kapitaliser gjort i hans land. Mark blir fingerad för mordförsöket, blir jagad av snuten men rentvår sitt namn med hjälp av en nördig FBI agent och blir frikänd från alla anklagelser.
Där kunde filmen slutat och varit bra, Mark vinner sin frihet men ondingarna undslipper straff.
Men nej, eftersom det är en hollywood idiot-action så skall såklart Mark de sista fem minuterna av filmen springa in i ondingarnas hemliga fjällstuga och skjuta ned dem alla, America Fuck Yeah! Eagels Dragons 1-0! För det är såklart så det funkar... Ondska är inte ett strukturellt problem, det är bara människor som vljer att agera onda för att de är omoraliska.

 

[God45]

Lord of war är ett perfekt exempel på vad jag talar om Yuri är skyldig till fruktansvärda brott och spridande av enormt mycket männskligt lidande... Men jag blir glad för hans skull när han lyckas och ledsen för hans skull när han förlorar. Agenten som jagar honom är en genuint god och heroisk karaktär, men han är på något sätt inte lika... Något som Nic Cage så jag hejar inte på honom.

 

[Kärlekscraft]

Exakt, för det allra bästa är ju att man har med gråskalor - precis som i verkligheten. En person är ond/pundig mot andra, men kan också vara trevlig mot helt andra, beroende på sinnesstämmningen och massa annat.

 

[Recca]

Jag föredrar när ondska inte existerar öht. Att spela en psykopat utan samvete kan lätt sluta i att gruppen tävlar om att vara värst.

Men jag tycker om när de goda inte alltid vinner, för det är så självklart och tråkigt.

Spoiler: kommentarer

Psykopater är tråkiga skurkar. Det är roligare att skapa ett alternativt moraliskt system.
Ta liksom X-men. Magneto är en femtielvagånger bättre skurk alla X-mens psykopater sammanlagt.

Psykopater gestalts ofta också felaktigt, sådana som 'Jokern' i batman & Hannibal Lecter finns inte riktigt...
Dessutom är diagnoseringarna hejvilt ute och fladdrar hela tiden.