roboman
Veteran
"It was a dark and stormy night"
Så inledde författaren Edward Bulwer-Lytton sin roman Paul Clifford.
Frasen är rikligt hånad. Det finns till exempel en skoj-tävling på San Jose State University i frasens ära, där de tävlande försöker skriva den allra sämsta tänkbara inledningsfrasen till en roman.
Som författarwannabe är jag bekymrad över min egen förmåga när jag inte förstår problematiken i frasen. Jag tycker tvärtom att den är toppen. Supermysig ju. Mörker, oväder och natt - ja tack det finns ingen setting jag gillar bättre än mörka, stormiga nätter! Ge mig gärna romanen 30 Days of Dark and Stormy Night!
Jag har tidigare haft en idé om att problemet var övertydligheten om att natten är mörk, men det vore orimligt om det är det som är problemet. Det vet vi ju alla att natten kan vara olika mörk baserat på solens, månens och molnens inverkan. Det är likväl natt, oberoende av ljusnivå.
Det finns en sida på nätet som förklarar frasen som...
"The archetypal example of a florid, melodramatic style of fiction writing."
Men det kan väl inte vara det som är problemet, eller? Att den är klyschig? Är det världens sämsta fras, den som är mest klyschig?
Jag förstår verkligen inte. Vad är grejen? Upplys mig gärna.