Jag har slutat fantisera

[Mogger]

Ja, det var en rätt tragisk Insikt, och jag vet inte riktigt när eller hur. Vi var i Spanien för ett tag sedan. Hade besökt lite romerska ruiner och pratat om när romarna erövrade Cartagena från kartongerna. Min ena son var väldigt intresserad - han är tonåring och en hard core gejmer - och frågade rätt mycket. Jag hade lyckligtvis rätt nyligen lyssnat på en serie poddavsnitt om Puniska krigen och hade hyfsad koll och kunde även droppa lite färgstarka detaljer.

En dag på stranden pratar mina barn med varandra och min son berättar att han fantiserat jämt. Hela tiden. Dagdrömmer om flottor från Rom i horisonten eller vad det nu kan vara.

Då insåg jag att "det gjorde jag ju jämt förr, men väldigt sällan numera".

Det känns lite som den där vuxenförbannelsen som dyker upp i olika filmer/böcker när magin går förlorad eller där man inte längre är evigt barn, ja ni vet.

När jag tänker mer på det så kunde jag förr "kliva in" i fanasivärldar. Ibland existerande som Ereb Altor, eller rent påhittade utifrån något jag såg - ett lustigt format moln, en djup spricka i berget och sånt.

Är det någon som känner igen sig i detta?

Ska tilläggas att jag absolut kan fantisera men behöver då ha någon konkret uppgift, som att spela rollspel eller skriva om något. Men det är mer "jobb", så att säga. Det här plötsliga dagdrömmandet finns knappt längre.

 

[God45]

Jag fantiserar fortfarande på det sättet och hela tiden. Att skriva ner det och göra det till en del av att vara ”författare” eller ”rollspelsmakare” har nog hjälpt att skydda det. Det känns liksom som att det gör det ”legitimt”.

 

[ceruleanfive]

Jag fantiserar ofta, om att ha lika livlig fantasi som jag hade när jag var yngre.

 

[Brior]

Jag fantiserar vid 66 års ålder fortfarande på sättet du saknar. Så sent som för en halvtimme sedan fick jag exempelvis se en bild av skulpturen Monolitten i Oslo och började genast fundera över om detta kunde passas in med kaklunens postkonflux i ”Vi spelar Rollspel”. Detta säger jag inte för att triumfera eller beklaga dig Måns, utan som uppmuntran att det aldrig blir för sent. Förmodligen finns fantasin där eftersom du en gång har haft den. Det gäller bara att hitta och bejaka den igen! Lär av din tonåring!

(Hmmm, jag ser upptakten till ett quest för en desillusionerad bard … )

(Igår beställde jag för övrigt Joshua Chernisses bok Liberalism in Dark Times, eftersom jag funderar på att basera alven Mergolene som romanperson på liberala 1900-talsteorier. Hen finns med som spelfigur på äventyrsplatsen Rosenöga i Korpens klagan till Svärdets sång. Det spännande finns överallt!)

 

[Dr_Dängrot]

Jag fantiserar( när jag fantiserar) fortfarande på samma sätt som när jag var ung och mina fantasier är fortfarande lika fylliga och målande som när jag var ung dock har jag upptäckt att ju äldre jag blivit med vuxenvärldens ansvar och sorger och vedermödor som väger tungt på mina axlar har jag inte ro i kroppen att finna tiden att fantisera lika ofta som när jag var ung , min vakna tid går numera åt till att brottas med vuxenvärldens demoner ist.

 

[Mogger]

Jag fantiserar vid 66 års ålder fortfarande på sättet du saknar. Så sent som för en halvtimme sedan fick jag exempelvis se en bild av skulpturen Monolitten i Oslo och började genast fundera över om detta kunde passas in med kaklunens postkonflux i ”Vi spelar Rollspel”. Detta säger jag inte för att triumfera eller beklaga dig Måns, utan som uppmuntran att det aldrig blir för sent. Förmodligen finns fantasin där eftersom du en gång har haft den. Det gäller bara att hitta och bejaka den igen! Lär av din tonåring!

(Hmmm, jag ser upptakten till ett quest för en desillusionerad bard … )

Jo, men detta gör jag fortfarande! Alltså, när jag ser något som jag kan koppla till en "befintlig fantasi" så att säga. Det jag saknar är de här dagdrömmarna som forcerade sig in i medvetandet och tog över, som inte hade någon relation till någon verklighet. Låt mig se om jag kan formulera detta bättre;

Jag kan fantisera när det finns ett syfte, men kan inte helt plötsligt drömma mig iväg åt helt oväntat håll. Det rör sig alltså om fantasier, som jag på mitt vuxna analyserande sätt, kan ha nytta av, jämfört med fullständigt planlöst dagdrömmeri som förgängligt försvinner utan saknad, men som skänker glädje i stunden.

 

[Feuflux]

Jag känner igen mig massor!

För mig brukar jag tänka att det stora skiftet i fantisera-mängd kom 2007 när jag gick från "evigt singel" till "stabil medelsvensson-partner".
Mindre tid över samt att tankekraft plötsligt krävdes till nya saker.

Jag fantiserar fortfarande, men inte frekvent och inte så långa historier som det kunde vara.

 

[Brior]

Jag kan fantisera när det finns ett syfte, men kan inte helt plötsligt drömma mig iväg åt helt oväntat håll. Det rör sig alltså om fantasier, som jag på mitt vuxna analyserande sätt, kan ha nytta av, jämfört med fullständigt planlöst dagdrömmeri som förgängligt försvinner utan saknad, men som skänker glädje i stunden.

Kanske har du en pressande ”vuxentillvaro” för tillfället som begränsar fantasins frihet? I min ålder och situation är jag väldigt fri att göra vad jag vill. Jag ville mest uppmuntra med att du förmodligen inte stelnat pga ålder, utan att drömmandet finns där och kan lockas fram igen.

 

[entomophobiac]

Jag fantiserar ständigt. Om allt möjligt. Jag kan istället uppleva en frustration när vardagen inkräktar på min fantasi och tvingar mig därifrån.

 

[Mogger]

Kanske har du en pressande ”vuxentillvaro” för tillfället som begränsar fantasins frihet? I min ålder och situation är jag väldigt fri att göra vad jag vill. Jag ville mest uppmuntra med att du förmodligen inte stelnat pga ålder, utan att drömmandet finns där och kan lockas fram igen.

Jag tror att din analys stämmer rätt väl på min situation. Och det är ju glädjande att den lär dyka upp igen, när min tillvaro är mindre kravfylld.

 

[Dr_Dängrot]

Som vuxen har man andra saker att fokusera på och man är helt enkelt för upptagen för att dagdrömma.

Man kan inte sitta och fantisera om hober och alver hela dagarna när man skall få ihop till amorteringen på huset och maten och avbetalningen på billånet och pengar till barnens nöjen och den där semesterresan i juli och dessutom så gick den förbaskade värmepannan sönder och det kommer kosta 25 lakan och lille Olle har varit utåttagerande i skolan och Lisas betyg är under all kritik och dessutom har dom börjat varsla på jobbet

Det finns inte tid för att dagdrömma i vuxenvärlden

 

[Mogger]

Jag känner igen mig massor!

För mig brukar jag tänka att det stora skiftet i fantisera-mängd kom 2007 när jag gick från "evigt singel" till "stabil medelsvensson-partner".
Mindre tid över samt att tankekraft plötsligt krävdes till nya saker.

Jag fantiserar fortfarande, men inte frekvent och inte så långa historier som det kunde vara.

Jo, det är väl helt enkelt så att vi har lämnat Neverland (inte ranchen!) för att återvända senare!

 

[Conan]

Desto mer jag har att göra irl desto mindre fantiserar jag.

Men desto mer jag spelar rollspel desto mer fantiserar jag (vilket hänger ihop med ovanstående då man ofta spelar mindre när man har mycket att göra).

Med det sagt har jag alltid svårt att besöka historiska monument eller platser utan att fundera på hur det kan användas i olika kampanjer och sättningar.

 

[Rickard]

Kan ha med stress att göra. När din hjärna slappnar av (blir uttråkad) vill den arbeta och en effekt kan vara att du börjar fantisera (en annan att du kommer ihåg var du lade den där förbaskade nyckeln förra veckan).

Testa lägg undan mobiltelefonen när du väntar på något. Unna dig att sitta och ha tråkigt. Det är en lyx jag uppskattar nu för tiden.

 

[zonk]

Jag trodde jag hade förlorat det men lyckades vid nåt tillfälle bara sitta o dricka kaffe o titta på moln o ta mig tiden på nåt sätt. Det fanns där fortfarande. Inte exakt samma, absolut inte, iaf inte som jag minns det (hej rosa glasögon? ) men inte stendött i roten heller. Tackolov! Dagdrömmar o fantasi är som friskt klart vatten en svettig dag. För mig funkar det att fokusera utåt, på boken/molnet/konstverket/musiken etc, det får igång fantasimotorn även när det inte finns en uppgift att ta itu med. Sen är såklart vissa ting mer fascinerande än andra..

 

[Genesis]

Jag har nog aldrig gjort det så som det beskrivs i OP, tror jag. Jag låter tankarna vandra ganska mycket, och finner det väldigt behagligt att göra, men den sortens fantasier som beskrivs har jag nog aldrig haft, varken förr eller nu. Eventuellt har det med min afantasi att göra.

 

[Minimoni]

Jag har semester nu men på grund av att Japan är rätt krångligt att åka till nu så har mina svärföräldrar valt att besöka oss i Sverige istället. Detta gör att jag har väldigt mycket tid för mig själv just nu då min fru jobbar fram tills hennes föräldrar kommer hit och barnen är hos sin farmor. Jag har suttit under ett parasoll på balkongen och bara fantiserat mig genom dagar. Ingen telefon, inget annat heller som stört mig(annat än enstaka dag med dåligt väder).

Det har varit otroligt befriande och härligt att absolut inte göra något annat än att bara sitta och fantisera. Då ogillar jag inte min verklighet men att ibland besöka sina fantasier är nice!

 

[krank]

Jag fantiserar en hel del, inte sällan mer än jag faktiskt tar in världen omkring mig. Det är sällan mina fantasier är sådär kopplade till vad jag ser, dock? Inte så mycket flottor i molnen, mer att jag är ute och går eller nåt och så får jag en tanke/fantasi om… jag vet inte, kloakerna under Luna City, eller något.

Ibland beskriver jag det som att jag nästan lever mer i mitt huvud än vad jag gör i världen.

Ofta är mina fantasier dock sådana att de är… användbara. De är sällan igångsatta av "nu ska jag minsann fantisera ihop en ny rollspels-setting" utan det är mer som att jag nån vecka tidigare funderat något i den vägen och sen när jag är ute och promenerar så *pling* är mitt undermedvetna klart med min beställning. Jag vet inte ens om jag kan göra någon klar och tydlig distinktion mellan nyttiga/onyttiga eller mellan frivilliga/ofrivilliga.

Ofta är det bara med ganska stor ansträngning jag kan fokusera på liksom "ögonblicket omkring mig". "Vara i nuet" och sådär. Och när jag väl lyckas så har jag oftast ganska tråkigt, för det som händer omkring mig är ju generellt mindre intressant än det som händer i mitt huvud. Framför allt om jag är ute och promenerar eller så; promenader är verkligen så jävla tråkigt.


Jag har typ alltid varit sån här. Vuxen eller barn, stressad eller ostressad, arbetslös eller anställd, deprimerad eller lite mindre deprimerad. Kanske har det varit lite mindre i perioder då jag haft väldigt mycket annat att göra med hjärnan, men samtidigt är det ju precis såna gånger som min hjärna gör uppror och ba' "ja jo, jag vet att vi måste planera det här arrangemanget nu och samtidigt rätta de här trettio elevarbetena, men har du tänkt på att man skulle kunna kombinera Mutant City Blues med Asimovs robotromaner, va?"

 

[Dr_Dängrot]

Tror det har att göra mycket med det faktum att som vuxen förlorar man the world of childish wonder and imagination.

När jag gick hem ifrån skolan som 12 åring och gick över en äng kunde jag plocka upp en pinne och fantisera att jag va är min karaktär i drakar och demoner eller Legolas eller madmartigan eller elric av melnibone och vad som nu växte på ängen var en hord av orcher som jag plöjde ned med mitt magiska svärd (pinnen) .

Jag kunde gå igenom en skogen och vid en skogstjärn kunde jag plocka upp en pinne och fantisera att det var excalibur som jag fått av the lady in the lake (skogstjärnen)

Jag kunde palla äpplen med bästa kompisarna och fantisera att vi var modiga äventyrare som skulle stjäla en drakskatt


Den typen av fantasier kommer sällan över mig numera, ser jag en skogstjärn så är det bara en skogstjärn och ett fält med vete är inte orcher numera och inte heller är äpplen en drakskatt och inte heller är gamle farbror Karlsson som ägde äpplena en ilsk röd drake .

När jag får en stund över eller jag är på en lugn plats så tänker jag på annat , jag sätter mig numera vid en skogstjärn och tänker på hur jag skall ha råd att köpa en ny bil ist för att tänka på the lady in the lake och skogsrå eller alver som lever i skogen

 

[Mogger]

F.ö tror jag detta hänger ihop med att jag f.n uppskattar genomarbetade och djuplodande sandlådor som dels är välskrivna men också rätt heltäckande. Då kan min fantasi istället ägna sig åt den betydligt enklare uppgiften att fylla i mellanrummen.