Jag hatar Dungons & Dragons

[Ulfgeir]

Alla äventyr/settings som publicerats detta sekel går ut på att lösa större problem. Oftast av altruistiska motiv. Sedan går förstås vägen till lösningen genom olika grottor med monster, men det är ju det systemet är byggt för att hantera, så...

Exempel: Out of the Abyss - Man börjar som fångar av Drows, och skall fly. Man inser att ett gäng demonfurstar har summonerats, och nu är jobbet att fly, och på vägen varna alla samhällena i underdark för att förhindra att demonfurstarna förvandlar stora delar av världen till helvetet.

Eller i Rise of Tiamat-kampanjen, stoppa kultister som försöker summonera en ondskeful drakgudinna. Här får man bland annat agera diplomater för att ordna så att vissa parter ställer upp i kampen.

 

[anth]

för att inte förstöra tråden som till sist fick flera intressanta svar så låter jag bli att bemöta alla godsinta svar om vilken usel människa jag är som tydligen gått runt och ägnat stora delar av mitt liv till att i blint raseri hata en viss rollspelsprodukt]

Bra, då låter jag bli att sjunka till samma nivå som ditt startinlägg.

Hur är det med reglerna? Jag hörde nånstans att alla skador man ådragit sig läker efter en natts sömn så man kan slå ihjäl en ny demonfurste nästa dag?

Det obstinata svaret blir: vilka regler?
DnD har funnits i 45 år och har släppts i nya versioner med jämna mellanrum.
Jämför med svenska DoD: där finns nästan ett dussin olika versioner med väääldigt olika regler.

Besserwisser-svaret blir: ja i senaste versionen, DnD5, läker man alla skador över en natt.

Följdfrågan blir: men spelar inte alla den seanste versionen? Nej, nej, nej.
OSR-spelare spelar t.ex. äldre versioner från 1970- och 1980-talet (eller nya kloner av de gamla versionerna, då det kan vara svårt att få tag på de gamla regelböckerna).
Jämför med DoD: här på WRNU dyker det med jämna mellanrum upp trådar av personer som fortfarande spelar DoD Expert från 1985.

Nästa fråga blir: varför vill man inte spela den senaste versionen av spelet?
För att man tycker att de gamla reglerna är bättre.
Jag "hatar" t.ex. regeln i senaste DnD att man får tillbaka alla hp efter en natts sömn - och det var något av det första jag skapade en husregel för i DnD5.
(till skillnad från dig, som inte ens tittat i en DnD-bok, kan jag säga precis vilka delar av spelet jag inte tycker om och hur man kan ändra dem för att jag ska tycka om)
Men man måste också ha klart för sig att majoriteten av spelarna tycker om och spelar med reglerna från den senaste versionen och de har börjat spela rollspel just p.g.a. reglerna.
Man måste ha klart för sig att Wizards of the Coast, som gjort DnD5, har lagt enorma summor pengar på marknadsundersökningar och reglerna i DnD5 är så flest människor vill spela (ja, vi som tycker annorlunda är i minoritet).

Finns det äventyr/settings som inte lever upp till mina försommar? Som inte går ut på att man får i uppdrag av en ärkemagiker att tillsammans med en paladin och en ranger stjäla en skatt från en grotta med goblins som bevakas av en drake för att därefter Levis upp till supershjältestatusen.

Det korta svaret är: ja.

Jag tror du missat hur stort DnD är.
Det finns 30+ OFFICIELLA settings utgivna av de som gjort DnD.
https://en.wikipedia.org/wiki/Dungeo...paign_settings
Sedan finns det minst dubbelt så många utgivna av tredjepartsföretag.

Även om många av dessa settings är standardfjantasy där riddare i skinande rustning ska döda draken och rädda prinsessan, så finns det tillräckligt många som är helt annorlunda.
Just nu håller jag på att starta upp en Spelljammer-kampanj, som i praktiken är DnD i rymden: rymdskeppen varierar från segelfartyg, till underliga farkoster som liknar fiskar och insekter.

(ber om ursäkt för den lilla bilden på rymdskeppen, finns säkert större bilder ute på nätet)

Samma sak med äventyr.
Säg att varje setting I GENOMSNITT har ett dussin äventyr (vissa har färre, andra har betydligt fler...hundratals).
Även om många äventyr är standardfjantasy så finns det tillräckligt många äventyr som inte är det för att du ska kunna spela varje dag resten av ditt liv utan att hinna spela allt.

Angående att levla till superhjältestatus
Vissa avskyr konceptet med levels - det är inget jag kan göra något åt.
Jag är själv inte överförjust i levels, men jag hatar dem inte.
Levels är bara ett sätt att mäta hur bra en rollperson är. Andra rollspel använder andra sätt.
Men det ändrar inte faktum att man kan bli bättre i de flesta rollspel och jag killgissar att man kan bli bättre även i de rollspel som du spelar.
Sedan är det frågan om hur snabbt man blir bättre. Även här skiljer sig olika DnD-versioner sig åt.
I äldre versioner av DnD var det inte ovanligt att ha kampanjer som pågick under flera års tid IRL.
I nyare DnD är tempot ungefär att man går upp en level var fjärde spelmöte - för det är den hastighet de flesta spelare tycker om (because marknadsundersökningar...).
Hur länge man vill spela i en kampanj är en smaksak, men många nya äventyr tar en från level 1 till level 10 - och vid level 10 kan präster återuppväcka döda och magiker teleportera - men de är inte tillräckligt mäktiga för att kunna förflyta sig till andra existensplan som himlen eller helvetet.
Sedan kan man om man vill fortsätta till level 20, som definitivt är superhjältenivå, i de flesta versioner av DnD - men de flesta spelare har som sagt pensionerat sina rollpersoner långt innan dess.

 

[Henke]

Vi är alla olika bra på att uttrycka oss och även om jag tycker originalposten har ett onödigt kantigt språk så kan jag någonstans förstå frustrationen. Köpte grundböckerna till AD&D (DM´s Guide och Players Handbook) en gång i tiden men kom aldrig längre än att bläddra i dem. Jag är inte alls förtjust i spel med level-system och enligt min uppfattning alltför detaljerade regler med bonusar och avdrag hit och dit. Grottkräl är egentligen inte heller min kopp te och där anser jag att datorspelen gör detta bättre. Dock är illustrationerna i böckerna otroligt fina.

Ur ett spelarperspektiv har jag spelat AD&D en gång på 90-talet och D&D en gång för en handfull år sedan. Första gången kände jag mig mest glad att spela rollspel. Andra gången (och med en mycket bredare erfarenhet av vad rollspel kan vara) så var det en bedrövlig upplevelse.

Skulle jag spela D&D om det var det enda rollspelet som överlevt en zombieapokalyps? Givetvis! Är det något jag kan tänka mig spela med tanke på dagens utbud på spel? Aldrig i livet!

 

[Basenanji]

För att bli mer konstruktiv skulle jag vilja ändra frågeställningarna till:

Vad kan förklara att vissa (o)gillar DnD?
Vilka preferenser harmonierar med vissa regler/spelvärldar/koncept?

För precis som Evokee känner starka antipatier gentemot DnD finns det också de som blint försvarar det. Och det finns dessutom ofta starka preferenser för något annat spel/regelsystem/spelvärld mm. Jag tycker inte att det fenomenet är så konstigt längre, jag har vant mig med dessa starka känslor för och emot. Så hur kan vi bli klokare?

För trots allt, om Evokee eller någon annan hamnar vid ett spelbord där folk spelar DnD blir det nog problem. Det blir problem om en i en spelgrupp passionerat pratar om att få spela ett spel och alla andra tycker tvärtom. Det blir problem om vi tror att vi förstår rollspel på samma sätt i en grupp, när vi egentligen kanske tycker helt olika kring vissa spel, regler, världar mm.

Så vad jag skulle vilja se är en mer förfinad analys av problemen genom att ställa andra frågor. Vad är det med tex levels som är så bra eller dåligt? Jag skulle säga att (lite förenklat) att levels uppskattas av rollspelare som gillar att bli belönade på olika sätt. Levels och xp blir ett verktyg för att bedöma framgång och avklarade utmaningar. OM du lyckas döda monstret eller bärga guldet får du xp och kan gå upp i level. Fantastiskt! Bra gjort! Det är också precis som i vissa dataspel kul att "låsa upp" nya förmågor som en belöning för gott spel.

En del som avskyr levels menar på att det blir orealistiskt och fattigt som dramaverktyg: hur realistiskt är det att en rollperson blir så där fantastiskt mycket bättre genom xp och levels? Borde man inte behöva hitta en lärare och träna länge mm? Är det realistiskt att en rp level 1 omöjligen kan göra skada på en höglevelkaraktär? Osv.

Så som jag ser det och som jag har försökt visa ovan, handlar problemet inte om det regelspecifika. Det handlar om vad vi vill få ut av att spela rollspel. Och vi har väldigt olika förväntningar på en session, verkar det som.

Det enkla svaret blir då: Om vi inte uppskattar en viss typ av rollspel, lär vi heller inte uppskatta de spel som möjliggör sådant rollspel.

Vilket leder vidare till en annan kanske ännu mer intressant frågeställning:

Vad kan förklara varför vissa rollspelare uppskattar vissa rollspelsupplevelser?

(Men den frågan är nog överkurs)


******
(Om jag får analysera mig själv så inser jag att mina preferenser handlar mycket om tävling, prestation, war-as-sport blandat med äventyr och mysterielösande. Knasig häxblandning, men det förklarar varför jag gillar d20 Modern, DnD 3,5 och Call of Cthulhu men har jättesvårt för dramafokuserade kvasi-speliga spel. My bad...)

 

[Basenanji]

Grottkräl är egentligen inte heller min kopp te och där anser jag att datorspelen gör detta bättre.

Förstår och det låter väl rimligt. Samtidigt vill jag understryka, för ökad gemensam förståelse, att datorspelsmetaforen ofta blir otillräcklig.

Ett datorspel är begränsat på massa olika sätt som speliga rollspel inte är. I Zelda tex, finns det några bestämda områden att utforska, det finns bestämda vapen och magiska föremål som du kan hitta på bestämda platser, storyn är scriptad på ett visst sätt (vilket inte alls behöver vara dåligt), interaktionen med omgivningen är också begränsad. Förvisso är DnD (tex) också begränsat, men i mycket mindre grad än datorspelen. Tack vare att vi har med människor att göra som kan bearbeta information och fatta beslut på massa olika sätt, blir möjligheterna så mycket större än i jämförelse med datorspel.

Men metaforen är också delvis träffsäker. Datorspel, precis som jag förklarade i posten ovan, är väldigt roliga tack vare sitt fokus på just spelighet. Det blir väldigt tydligt om du har lyckats eller misslyckats. Uppgifterna i spelet kan också bli väldigt tydliga. Det är härligt att få xp och att hitta magiska föremål. Det är tillfredsställande att till slut förstå vad metaplotten handlar om eller vem som är mördaren.

Om vi vänder på det: spel som fokuserar på relationer och drama (och jag gillar det!) har inte samma speliga premiss. Dramat har nog vinnare och förlorare, men på ett helt annat vis. Kan Romeo och Julia överleva? Nej. De kommer dö varje gång. Vem är egentligen vinnare i "Möss och människor"? Svårt att svara på. Vad är "spelet" i King Lear eller "Succession"? Hur kan vi förstå "Altered Carbon" eller "Sagan om ringen"? Är det verkligen drama med slumpmässig utgång eller tvingar berättelsen om karaktären handlingen i en viss riktning för att tittaren ska kunna acceptera den? Rollspel som vill fokusera på drama strävar helt enkelt efter andra värden än speliga rollspel (även om DnD ofta leder till dramatik och dramatiska berättelser men då i efterhand och kanske på ett slumpmässigt och kaotiskt vis).

Jag blir inte så distraherad av xp, levels och spelighet. Jag tar det för vad det är och har kul med det. Inte heller stör jag mig särskilt mycket på dramafokuserade spel eller friform. det kan vara kul det med (även om jag med stigande ålder blir mindre imponerad av dramafokuserades spel eller svettiga friforms-sessioner).

Min akilleshäl är spel som inte riktig är på det klara med vad det vill uppnå. Dramafokuserat spel som ändå betonar regler. Eller speliga spel som mest vill avgöra utmaningar genom spelardrivet samberättande. Sånt förstår jag inte alls. Jag tycker faktiskt att det är lite antingen-eller, helt ägg eller knäckt ägg. Antingen fokus på spelighet, regler, slump, tärningsslag ELLER drama med öppet slut, relationer och fokus på gemensam berättelse.

Men det här kräver nog en egen tråd så jag stannar här.

 

[wilper]

Jag har visserligen aldrig spelat DnD eller ens ens läst nåt, men är ändå helt säker på att jag gör rätt i att hata det.

Verkar vara ett jäkla mishmash av allt möjligt som är fantasyrelaterat, med en barnslig setting, highfantasy orientering som gör en spyfärdig, och värdelösa tv-spels regler.

Har jag rätt i mina intryck/fördomar?

Ja.

 

[Zire]

Jag har visserligen aldrig spelat DnD eller ens ens läst nåt, men är ändå helt säker på att jag gör rätt i att hata det.
Verkar vara ett jäkla mishmash av allt möjligt som är fantasyrelaterat, med en barnslig setting, highfantasy orientering som gör en spyfärdig, och värdelösa tv-spels regler.

Har jag rätt i mina intryck/fördomar?

Det vore väl himla synd om du hade fel. Har du möjlighet att testa som spelare så gör det, kräver minst insats för att ändå få en mindre fördomsfull bild av om det är något för dig. Jag gillar vissa aspekter av reglerna, men har svårt för Forgotten Realms. OSR som Svärd & svartkonst och Whitehack passar mig bättre just nu, men det är mer player skill jag är ute efter än om jag spelar Hjältarnas Tid eller M0 t.ex. Oförlåtande överlevnadsrealism blandad med skräck och övernaturligheter. Den stämning jag är ute efter är mer Darkest dungeon än Baldur's gate.

 

[DanielSchenström]

Olika personer lägger olika värdering i ordet hat. Jag vet inte om det är som ogilla i detta fall, men när det är så pass lätt att ta reda på om det verkligen är nåt att hata eller inte så är det värt det. De flesta erfarenheter man får i livet leder till en större förståelse i allmänhet. Så jag tycker det är vettigare att lägga sitt hat på saker som förtjänar det som krig och sånt. Hata spel, eller spelmiljöer, eller tygfärger, eller bestickdesign eller vad det nu är är ett slöseri med energi.

Frågan är var du fått din uppfattning om D&D ifrån om inte från spelet?
Är det ett jäkla mishmash av allt möjligt som är fantasyrelaterat? Ja, precis som Drakar och Demoner, Runequest, Rolemaster, Pathfinder och 90% av de andra fantasyrollspelen så hämtar de sin inspiration från Tolkien, Conan, egyptisk, nordisk, grekisk och judisk mytologi med mera. Över åren har de också utvecklat sin egen mytologi.
En barnslig setting? Vad gör en setting barnslig? Och som skrivits ovan så finns det en massa olika settings till D&D. En del är standarfantasy, medans andra är gotisk skräck (Ravenloft), överlevnad i en döende värld där många av arterna är annorlunda (Dark Sun), spela kungligheter och högt uppsatta i olika länder i en värld vars känsla tar sitt avstamp i samma jord som Game of Thrones (Birthright), spela odödliga gudar ute bland olika dimensioner (D&D Immortals Rule Set), spela en legionär i antikens eller myternas Rom (Glory of Rome) osv osv osv. D&Ds regler har också använts för nutidsspel som i D20 modern eller för science fiction som i Buck Rogers in the XXVth Century.
Highfantasyorientering som gör en spyfärdig? Ja, om du vill, men du kan också köra sword and sorcery osv osv. Och om man ska räkna alternativa regler så finns det massa olika sätt att få till den känsla man vill ha i sitt D&D.
Värdelösa tv-spels-regler? Är det reglerna du inte läst som är värdelösa? Menar du första utgåvan, eller andra, eller tredje, fjärde etc?, eller AD&D 1 eller 2, eller vilken menar du?

 

[Jocke]

Det här är för dumt startinlägg för att svara seriöst på.

själv gillar jag inte tyskar. Jag har aldrig träffat en tysk och har aldrig varit i tyskland. Men jag tänker mig att de saknar humor, gillar currywurst, tycker om tydliga organisationer, och gillar att elda upp sina judar och bögar.

har jag rätt ?

 

[Troberg]

Har jag rätt i mina intryck/fördomar?

Ja.

Det var först, det är ungefär allt bra man kan säga om det. I övrigt så är det som en gammal T-Ford, som hundra personer gått monster garage på utan att prata med varandra eller bry sig om vad de andra gjort, i ett Formel-1-lopp, föråldrat, risigt, rörigt och inte i närheten av konkurrenterna.

 

[DeBracy]

lol no

 

[Conan]

Det här är för dumt startinlägg för att svara seriöst på.

själv gillar jag inte tyskar. Jag har aldrig träffat en tysk och har aldrig varit i tyskland. Men jag tänker mig att de saknar humor, gillar currywurst, tycker om tydliga organisationer, och gillar att elda upp sina judar och bögar.

har jag rätt ?

Så du svara med reductio ad hitlerum. Nej du påstod inte att svaret var seriöst, men vad var poängen? Att bevisa Goodwin lag, att vara rolig?

 

[Magnus Seter]

Det här är för dumt startinlägg för att svara seriöst på.

själv gillar jag inte tyskar. Jag har aldrig träffat en tysk och har aldrig varit i tyskland. Men jag tänker mig att de saknar humor, gillar currywurst, tycker om tydliga organisationer, och gillar att elda upp sina judar och bögar.

har jag rätt ?

Well, that escalated quickly.

Vi kan väl lämna nazisterna utanför det här. Det enklaste är att inte delta i diskussionen om den inte tilltalar en.

MVH

/Magnus

 

[Dr_Dängrot]

Ja du gör rätt i att hata DnD.

Keep the flame of hate burning

 

[bortom12e]

Jag tycker det finns mkt bra med DnD.
regelmässigt så tycker jag de fått till ett elegant grundsystem där alla grundegenskaper är relevanta, ett smart savesystem, ett snabbt och smidigt stridssystem i grunden (dvs AC och Attack bonus).
Jag kan förstår aversionen mot världen och om man spelar med alla regler så blir det rätt superhjälte-aktigt, eller dataspelsmässigt.

 

[Magnamund]

Jag känner att världen antagligen överlever att du fortsätter hata D&D. Så du skadar egentligen bara dig själv med ditt hat.

Om du till äventyrs skulle vilja få reda på hur D&D egentligen är, så rekommenderar jag att du börjar med att skaffa dig en bättre och mer positiv grundinställning, en skopa nyfikenhet, och letar rätt på någon trevlig D&D-grupp. Men så länge du har din nuvarande inställning misstänker jag att du dels inte kommer att gilla det oavsett vad den gruppen gör, och dels att du kommer att förgifta stämningen kring spelbordet ganska ordentligt.

Så… Spela något annat. Fokusera på spel du gillar istället.


Anekdot: I samband med att D&D4e släpptes så började jag bli nyfiken på D&D. Tidigare hade jag bara blint hatat det, och drogs med en massa supertöntiga åsikter typ att det "inte är riktigt rollspel", etc. En riktig tönt var jag, jättelänge. Men nånstans där, efter att jag skrivit Evolutionens Barn (som ju är ett spel i en genre jag inte alls gillar) så började jag bli mer nyfiken och ha allt mindre behov av att hata grejer. Så jag lät mig bjudas in till en D&D-grupp med Arfert som SL. Det var fantastiskt roligt – men bara för att jag faktiskt ville att det skulle vara det. Jag var aldrig speciellt bra på det, men det var OK, jag hade roligt ändå.

D&D kommer nog aldrig att vara mitt favoritspel, även om jag uppskattade mycket hos 4e/Essentials. Men jag är glad över att ha testat med ett någorlunda öppet sinne.

Hur kommer det sig att du gillar det? Det är ju vanligtvis ett rätt stridsfokuserat spel med massor av regler och du brukar skriva spaltmeter om att du avskyr regeltunga spel och tycker att strid i spel är utomordentligt trist.

Jag är bara nyfiken hur det går ihop. ????

 

[krank]

Artgh, jag blandade först ihop vilken tråd jag var i. Det här är ett bättre svar =)

Hur kommer det sig att du gillar det? Det är ju vanligtvis ett rätt stridsfokuserat spel med massor av regler och du brukar skriva spaltmeter om att du avskyr regeltunga spel och tycker att strid i spel är utomordentligt trist.

Jag är bara nyfiken hur det går ihop. ????

Svaret är enkelt: Jag spelar D&D4e mer som ett brädspel med inslag av rollgestaltning. Jag fokuserar på helt andra saker än jag brukar göra när jag spelar rollspel; jag skiter i problemlösning och inlevelse, och fokuserar på att Klara Striden med hjälp av de speliga reglerna och genom att flytta min miniatyr runt på ett bräde. Det finns inte mycket till story eller annat som "avbryts" av att vi plötsligt slåss.

D&D4e var dessutom tillräckligt smidigt och strömlinjeformat att jag faktiskt stod ut med det. Relativt enkelt att hantera när det gäller statblocks och regler för förmågor, nästan inget bläddrande under spel. Jag spelledde det rentav några gånger, och hade ganska skoj då också. Jag är inte speciellt BRA på D&D4e, men jag har haft mycket kul med just Essentials för att det inte krävde speciellt mycket system mastery utan var ganska lättillgängligt.