Nekromanti Jag och indiespel; en konstig grej.

[krank]

Varning - navelskådartråd.

Jag tänker nog inte försöka dumpa alltihop i knät på er, för inte en jävel orkar läsa mina vanliga wall of text-trådstarter. Så jag tar det en bit i taget.

Det viktigaste först:

Jag blir skitskraj av indiespel

Det har tagit mig ett och ett halvt år att erkänna det här för mig själv, och givetvis måste jag dela med mig.

I korthet så handlar det om min upplevelse av Genesis' spel Utpost, som jag spelade på GC 2009, i indierummet. Att spela det spelet, med dess oerhört förtätade stämning, relationer som det hände saker med, omedelbara svåra beslut som måste tas... fick mig att må, uppriktigt sagt, skitdåligt. Det ska inte tas som negativ kritik av spelet ifråga; det var oerhört effektivt. Men jag har aldrig tänkt mig själv som nån som blir skraj av förtätad känslostämning.

Har jag inte pratat i åratal om inlevelse, känslor, katharsis och vikten av att få ligga och bara må dåligt när ens karaktär mår dåligt? JO! Men när jag så får den ultimata, komprimerade versionen, så är det som ett blowjob som så intensivt bearbetar ens stackars känsliga nervändar att det inte ens är skönt. Jag kväljs, kippar efter andan, får panik.

Jag är, har jag insett, jätteskraj för Apocalypse World. Jag är jätterädd för vad det spelet kommer att få mig att känna.

Jag är alltså inte den "tuffe", den extreme, den coole killen som tänjer på rollspelens gränser. Jag är mellanmjölksdrickaren, killen som vill ha lite lagom av saker och ting, och som tycker man ska ta det i lite lagom takt. Krank - Mr. Normal, Mr. Lagom.

Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig efter den här insikten, ska jag säga.

Ska jag känna mig bekväm i det jag gillar, och fortsätta med det? Eller ska jag försöka möta mina rädslor, testa mer, hitta spelgäng där jag känner mig så bekväm att det inte gör någonting om jag bryter ihop och inte klarar mer mitt i en spelsession?

 

[krank]

Tillägg: Jag är fortfarande intresserade av en del indiespelstänk och så; men paradoxalt nog är det de delar som av många uppfattats som rena fördomar och missuppfattningar å min sida; ni vet det där när man mer hittar på en berättelse tillsammans och guckar mer på metanivå med dramastrukturer och berättelsebyggstenar. Sånt tycker jag känns kul som fan. Kanske för att det ger lite distans, bara utmanar mer mitt ordningssinne, min analytiska sida, och min kreativitet. Distans, kontrollbehov.

 

[krank]

Ett par grejer till, som säkert kan vara relevanta:

- Jag har ett kontrollbehov, och gillar strukturer och ordnade saker. Föredrar att springa på löpband framför att göra det ute i verkligheten. Föredrar alla gånger stela industrikomplex framför kaotisk natur. Gillar att sortera, katalogisera. Samlar saker; tycker om att se samlingar bli kompletta, se mätare gå upp till 100%. Gillar grind i mmo's och japanska rollspel.

- Jag har mer eller mindre fobi mot att göra bort mig. Det är det värsta jag vet i hela världen. Jag kan klara typ allt annat, men inte att göra bort mig.

- Jag har aldrig fixat improteater; men det kanske säger sig självt vid det här laget. har knappt klarat vanlig teater; funkar bättre som regissör än skådis alla gånger.

 

[Sodivra]

Jag tycker det här är jättespännande!

Så spännande att jag vill snacka en massa massa om idéer och resonemang som poppar upp kring detta!

...men ännu hellre så vill jag nog bromsa mig själv lite, och bara lyssna på vad du har att berätta. Dels av respekt för en så personlig tråd, dels för jag tror jag kan lära mig mycket av dig.

Jag ser nu att du fyller på just de krokar som jag är nyfiken på i ditt senaste inlägg - Att du vill ha kontroll över situation, att du är rädd för att göra bort dig, och att du (provat?) aldrig fixat improteater.

Tror du att dessa saker har med detta att göra? Påminner känslorna i dessa situationer om hur du kände när vi spelade Utpost?

Kram
Arvid

 

[krank]

Jag ser nu att du fyller på just de krokar som jag är nyfiken på i ditt senaste inlägg - Att du vill ha kontroll över situation, att du är rädd för att göra bort dig, och att du (provat?) aldrig fixat improteater.

Brukade vara aktiv medlem i en ungdomsteaterförening, där jag fick prova en hel del impro, stå på scen, och så vidare - massa teatergrejer. Det jag kom fram till efter ett tag var just att jag inte fixade impro; jag kunde improvisera, men hade lätt för att låsa mig och tänkte för mycket, vilket matade min göra-bort-mig-fobi. Impro är svårt när man har kontrollbehov och verkligen hatar att göra bort sig =)

Tror du att dessa saker har med detta att göra? Påminner känslorna i dessa situationer om hur du kände när vi spelade Utpost?

Japp, det är därför jag tar upp det. De känslor jag talar om är som impro, fast mer och starkare eftersom de förutom allmän impro-performance-anxiety också kombineras med ett ordentligt komplex av ångestladdade känslor för allt (för mig) jobbigt som skedde i fiktionen.

Just att det blir så förtätat, så "omedelbart", utan så mycket pauser... I impro, när jag körde, så räckte det med att inte anmäla sig frivillig för att kunna få gå därifrån när jag kände att det inte funkade. I Utpost (och rollspel öht) är man ju en "aktiv del av spelet", man kommer att behöva agera och det känns inte riktigt socialt accepterat att vilja resa sig upp och gå därifrån på samma sätt som det känns i improgrupper (eller ja, de improgrupper jag körde med).

Jag vet inte, kanske svamlar jag nu. Jag börjar känna mig lite som att jag försöker tvinga in det här i nåtslags förklaring, och jag är inte säker på om jag gör det för att jag lyckats analysera det, eller för att jag känner att jag måste ha kontroll över det.

 

[Mr.Walker]

Rent generellt så tror jag rollspel kan gå över gränsen. Eller snarare, kan skapa obehagliga upplevelser som kanske inte uppskattas hos alla. Precis som att det finns filmer som vissa människor mår dåligt av att se.

Jag personligen tycker verkligen inte om skräckäventyr och rollspel. Jag vill gärna att man är hjältar och med positiva slut.

Har ifs inget emot med inslag av skräck i lagoma mängder. Men jag tycker verkligen inte om rollspel och äventyr där det går ut på att mindfucka spelarna så att de mår dåligt.

 

[solvebring]

Eller ska jag försöka möta mina rädslor, testa mer, hitta spelgäng där jag känner mig så bekväm att det inte gör någonting om jag bryter ihop och inte klarar mer mitt i en spelsession?

Det tycker jag verkligen. Du måste ju försöka innan du ger upp, eller?

Ska jag känna mig bekväm i det jag gillar, och fortsätta med det?

Går det inte så går det inte. Tycker verkligen inte du ska plåga dig själv. Fast om du vill och vågar försöka tycker jag verkligen att ta du göra det ett par gånger.

Tycker förövrigt att detta är en mycket intressant tråd. Får mig att tänka på mina egna rollspelsrelaterade rädslor. Undra om vi alla har sådana?

 

[solvebring]

Impro är svårt när man har kontrollbehov och verkligen hatar att göra bort sig =)

Rollspel överhuvudtaget är svårt om man verkligen hatar att göra bort sig. Mitt knep är att vända på det hela. Jag är nämligen en mycket blyg, nervös själ som ofta ser det värsta med allt och är rädd för att ditten och datten ska hända och att jag ska göra bort mig. Som jag sagt till dig, Arvidos, så lider jag t.ex. av en jävla scenskräck.

... Men inte när jag spelar just rollspel. Varför? Tja, jag ser alltid till att det blir bekvämt att vistas i nya spelgrupper. Jag avancerar suggestivt. I början kan man ta det lugnt, spela lite blygt och hålla sig på mattan. Av naturen, eftersom man spelar ihop, så blir man mer bekväm med tiden och då öser man på lite mer osv.

Ett annat knep jag har är att vända på steken. I de flesta spelgrupperna jag varit med i är jag nämligen den med längst och bredast erfarenhet och fanatism för hobbyn. Jag brukar tänka som så att det är meningen att spela ut, agera och gå på djupet. Jag brukar försöka tänka att det är jag som gör rätt som gör det och att det är de som tycker detta är pinsamt eller dumt som gör bort sig. Att agera och gå på djupet är en del av hobbyn - det är bra rollspelande - så vem är det egentligen som gör bort sig - den som försöker spela så bra som möjligt eller den som låser upplevelsen vid en massa ytligheter? Ganska löjlig filosofi men ibland hjälper den.

Sedan så är det värt att minnas det att alla är där för samma sak och kan de så kan jag. Se uppgiften som gemensam, man är ju en spelgrupp så skapa spelet tillsammans. Se intensiteten som en kul utmaning istället för ett hinder. Den ska inte övervinna dig, du ska övervinna den och till din hjälp har du alla dina medspelare.

Kort och gott, försök att leta upp alla plus- och trygghetsprylar i detta, för det finns lika många som det finns skrajsingar. Du gillar kontroll så leta upp kontrollen och ta den. Jag tycker det är något som är skönt med spel som lutar mot impro (även om jag inte spelat så jättemånga) att det är ju där jag har som mest kontroll. Det är ju helt fritt fram för mig att ta den kontroll jag vill, det finns möjligheter överallt. Det är snarare trad som kan kväsa friheten och hindra kontrollen, för där måste jag böja mig för en spelledare som enligt tradtradition ofta ses som någon guru och där är systemet oftare en låda som stänger in spelaren istället för att vara ett rum fyllt med dörrar att utforska. Där är det någon annan eller något annat som har kontroll. Ja, så har jag upplevt det i alla fall.

 

[Ram]

Jag känner igen mig i det som du beskriver och har likartade erfarenheter fast med en annan vinkling; Jag gillar generellt sett indiespel mycket sämre på grund av tempot och (svepande generalisering) hoppandet från en intensiv scen till en annan.

Jag känner inte att jag får tid att fördjupa mig i relationernas utveckling och när sedan de heta konflikterna löses via ett tärningsslag där "allt" står på spel och de ofta förhållandevis motpolig:a vägarna vidare väljs oåterkallerligt och på ett ögonblick så tycker jag helt enkelt inte att det är så kul. Det är inte det sätt att spela som jag föredrar mest.

 

[Christoffer]

Grym tråd Krank! Verkligen. Några saker innan jag säger något över huvud taget, kan du ge ett par exempel från när ni spelade Utpost, hur såg valen ut som gjorde att det knöt sig i magen?

Har du spelat några andra spel som inte just trycker på svåra val? Nu kommer jag inte ihåg Utpost exakt. Men min poäng är att indiespel är inte samma sak som svåra val, det finns massa balla spel, eller sätt att spela andra spel, som inte poängterar att val skall vara svåra, bara att de görs och att dessa val säger något om den karaktären man spelar. Varje agerande med din karaktär behöver inte tvinga fram ett magknip hos spelaren. Det är lätt, jag vet för jag har varit där och gjort det, att tänka att varje bomb som man slänger fram skall vara moraliskt drypande utav ångest och oavsett vad spelaren gör så kommer det gå åt skogen eller vara något spelaren inte vill. Jag tycker det är fel, jag tycker att val som är enkla, självklara och där spelaren inte behöver tänka en sekund är precis lika balla. Det viktiga är bara att valet finns där, är betydelsefullt och är ett val som faktiskt påverkar berättelsen som vi skriver i nuet, genom att spela spelet.

Och, jag bara antar att indiespel betyder just spel som stödjer Story Now!/narrativism, för det är vad Utpost är. Inte indie så som i oberoende eller från Indien eller vad nu folk kan få för sig.

 

[solvebring]

Nu kommer jag inte ihåg Utpost exakt. Men min poäng är att indiespel är inte samma sak som svåra val, det finns massa balla spel, eller sätt att spela andra spel, som inte poängterar att val skall vara svåra, bara att de görs och att dessa val säger något om den karaktären man spelar. Varje agerande med din karaktär behöver inte tvinga fram ett magknip hos spelaren.

Jag minnas minnas att just Genesis är speciellt kär i moraliska dilemman och val av den typen. Att Utpost ser ut som det gör och känns som det känns är därmed ingen slump eller för den delen övergripande för allt indie. Snarare kan man säga att det just är den typen av indie som krank fruktar. Inte för att jag spelat Utpost men jag minns dock en del diskussioner med Genesis - magknipsdilemman, that's his cup of tea.

... Just a statement.

 

[krank]

Grym tråd Krank! Verkligen. Några saker innan jag säger något över huvud taget, kan du ge ett par exempel från när ni spelade Utpost, hur såg valen ut som gjorde att det knöt sig i magen?

Jag minns att det var mycket om relationer, agera socialt. Däremot var det ett och ett halvt år sedan, så mycket är suddigt.

Har du spelat några andra spel som inte just trycker på svåra val?

Tja, Evolutionens Barn är ju indie, och där tycker jag nog det är ganska lätt att inte gräva ner sig så djupt (även om reglerna uttryckligen har stöd för just sådant iom memsystemet)...

Och, jag bara antar att indiespel betyder just spel som stödjer Story Now!/narrativism, för det är vad Utpost är. Inte indie så som i oberoende eller från Indien eller vad nu folk kan få för sig.

Givetvis, det är precis så jag menar.

 

[krank]

Rollspel överhuvudtaget är svårt om man verkligen hatar att göra bort sig.

Absolut. I någon mån handlar det om vana, och om frekvens. I vanligt rollspel, kontrasterat då mot intensivt indiespelande, kan man ändå hålla sig förhållandevis passiv långa perioder och slippa ta viktiga beslut som säger något om ens karaktär (och i förlängningen om sig själv) i några scener...

Jag vet inte hur jag ska formulera det... I Utpost handlade mycket om just att rollpersonerna skulle "våga öppna sig" och så; solklar skämmig situation.

Däremot när jag spelar "vanligt" rollspel lever jag mig in hård, gör röster, kroppsspråk, och allt sånt där. Det kan jag göra eftersom jag inte samtidigt måste bolla intensiva känslomässiga beslut och så. Åtminstone inte hela tiden.

 

[krank]

Det tycker jag verkligen. Du måste ju försöka innan du ger upp, eller?

Hur mycket måste man försöka innan man får ge upp? =)

Alltså, det finns som sagt fortfarande indielir jag gillar och indietänk jag gillar.

 

[krank]

Rent generellt så tror jag rollspel kan gå över gränsen. Eller snarare, kan skapa obehagliga upplevelser som kanske inte uppskattas hos alla. Precis som att det finns filmer som vissa människor mår dåligt av att se.

Jag personligen tycker verkligen inte om skräckäventyr och rollspel. Jag vill gärna att man är hjältar och med positiva slut.

Har ifs inget emot med inslag av skräck i lagoma mängder. Men jag tycker verkligen inte om rollspel och äventyr där det går ut på att mindfucka spelarna så att de mår dåligt.

Det är det som är så intressant för mig, med den här senaste insikten. Jag GILLAR just skräckångest och mindfuck, under flera år har jag tyckt att sånt är liksom höjdpunkten av rollspel för mig. Långa kampanjer, ångest och mindfuck har varit mina ideal.

Men något i just den intensiva grejen jag upplevde med Utpost... funkade bara inte. Funkade bara inte på ett dåligt sätt, till skillnad från vanlig kultångestskräck som inte funkar på ett bra sätt...

 

[Christoffer]

Svårt att uttrycka något om det inte finns så mycket att ta på. Men, som sagt, det finns en drös med spel som inte gör det här. Det finns också sätt att spela dem på, som inte trycker specifikt på just moraliska dilemman hela tiden utan snarare på att beslut som du gör med din karaktär inte behöver vara svåra och likna pest eller kolera. Personligen är jag av åsikten att många val som är självklara är minst lika kraftfulla som de som är tvivelaktiga och ångestframkallande. Kanske framförallt för att de senare mer liknar pest eller kolera, det är som att singla slant, vilket som hade varit jobbigt. Saw i alla ära, men det blir rätt tröttsamt rätt snabbt. De självklara däremot, de som är självklara för dig som spelare, men kanske inte för mig som spelledare, är balla. När du vet att mördaren kommer komma undan, ingen domstol i världen kommer fälla honom, du har en laddad pistol, polisen är fem minuter bort, du hinner skjuta och mannen är ju beväpnad det skulle falla under självförsvar, och ditt val är självklart, för dig är det ena eller andra sidan, det finns inget alternativ. Sådant är ballt. Det behöver inte vara ångest. Det behöver inte vara svårt. Bara sådär, kraftfullt och tydligt.

Men om det är värt att testa spela mer? Tja, varför inte? Du kan ju fokusera på spel som inte riktigt trycker ner allt åt det håller. AW är inte så farligt där, du gör en massa val men jag tror inte du behöver oroa dig. In a Wicked Age. Trollbabe. Sorcerer med Demon Cops-settingen till. Men hobbyn är ju stor. Finns väl ingen mening att spela om du inser att det är jobbigt. Bara för tånaglarna blir långa behöver man inte dra bort dem med tång.

 

[krank]

Svårt att uttrycka något om det inte finns så mycket att ta på. Men, som sagt, det finns en drös med spel som inte gör det här. Det finns också sätt att spela dem på, som inte trycker specifikt på just moraliska dilemman hela tiden utan snarare på att beslut som du gör med din karaktär inte behöver vara svåra och likna pest eller kolera.

Jupp, jag vet. Det här är som sagt inget anfall på indiespel; mer en (för mig) intressant insikt i hur jag fungerar i relation till vissa indiespel och vissa sätt att indiespela.

Personligen är jag av åsikten att många val som är självklara är minst lika kraftfulla som de som är tvivelaktiga och ångestframkallande. Kanske framförallt för att de senare mer liknar pest eller kolera, det är som att singla slant, vilket som hade varit jobbigt. Saw i alla ära, men det blir rätt tröttsamt rätt snabbt. De självklara däremot, de som är självklara för dig som spelare, men kanske inte för mig som spelledare, är balla. När du vet att mördaren kommer komma undan, ingen domstol i världen kommer fälla honom, du har en laddad pistol, polisen är fem minuter bort, du hinner skjuta och mannen är ju beväpnad det skulle falla under självförsvar, och ditt val är självklart, för dig är det ena eller andra sidan, det finns inget alternativ. Sådant är ballt. Det behöver inte vara ångest. Det behöver inte vara svårt. Bara sådär, kraftfullt och tydligt.

Å andra sidan kan jag få ångest även över småsaker; det är inte riktigt det det här handlar om, för mig.

Alltså, det här är inget jag behöver hjälp med som sådant, det är inte ett försök att hitta folk som kan trösta mig och hjälpa mig in i indiespelandet. Jag kanske inbillar mig, men en del kommentarer i tråden tycker jag känns som att de har sådan vinkel. Och om det är så vill jag bara vänligt men bestämt skjuta hjälpen ifrån mig... Säkert välmenande, men det här är inte en "lös mitt problem"- tråd...

Men om det är värt att testa spela mer? Tja, varför inte? Du kan ju fokusera på spel som inte riktigt trycker ner allt åt det håller. AW är inte så farligt där, du gör en massa val men jag tror inte du behöver oroa dig. In a Wicked Age. Trollbabe. Sorcerer med Demon Cops-settingen till. Men hobbyn är ju stor. Finns väl ingen mening att spela om du inser att det är jobbigt. Bara för tånaglarna blir långa behöver man inte dra bort dem med tång.

Fast, att helt ge upp indiespel har aldrig varit ett alternativ, även om antalet som alls intresserar mig redan är ganska litet. Frågan ska förstås som "ska jag fortsätta tvinga mig igenom precis den här sortens intensiva indiespel som får mig att må dåligt?"

Dvs, ska jag handskas med min nya insikt med att köra Utpostmaraton eller genom att välja andra spel?

(Se det förresten mer som diskussionfrågor än frågor som nödvändigtvis måste få hjälpsamma eller konkreta svar)

 

[solvebring]

Hur mycket måste man försöka innan man får ge upp? =)

Tja, du kan ju försöka tills du känner dig fed up, kanske?

 

[Sodivra]

Jag vet inte, kanske svamlar jag nu. Jag börjar känna mig lite som att jag försöker tvinga in det här i nåtslags förklaring, och jag är inte säker på om jag gör det för att jag lyckats analysera det, eller för att jag känner att jag måste ha kontroll över det.

Jag tycker inte alls att dina förklaringar är konstiga, utan faktiskt ganska klockrena. Hade det varit i långtidsterapi så kanske du skulle behöva problematisera dina egna förklaringar, men det kan vi ju skita i.

Keith Johnstone skriver i sina böcker om impro att alla kan impra, men det är rädslan att göra fel och göra bort oss som skrämmer bort oss.

Många människor är inte bekväma med att "göra saker" framför andra (hålla föredrag, äta, snida träfigurer) och detta är ju jättestarkt i vissa indiespel - De bygger ju på agens. Du har själv beskrivit hur du är mer för inlevelse än utlevelse - Det kan jag förstå. I tradspel så kan man ofta utforska känslorna i det tysta, i det inre, men i de indiespel du snackar om så handlar det så mycket om att agera.

När man agerar så kan man göra fel eller göra bort sig.

Du beskriver ett kontrollbehov och, hallå, det har varenda människa i dagens samhälle! (Men vissa kan ha lättare för att släppa kontrollen än andra) Kontroll är vårt mest grundläggande behov, utan kontroll över en situation så blir den otrygg. Jag har skrivit en massa om detta på min blogg, om du vill läsa så kan jag länka.

Kanske blir det extra starkt när det blir omedelbart, som du säger. Är man van vid att planera i livet, och plötsligt inte får det, så har man inte samma verktyg och erfarenhet för att handskas med situationen, och ifall det finns en "räddningslina" eller inte (Att man kan lämna situationen) gör en enorm skillnad! Det är så här små barn lär sig trygghet, de utforskar världen själva, men de vet att om de bara ropar så kommer mamma eller pappa med en gång, och tar bort det läskiga.

Och slutligen så skriver du om hur fiktionen känns jobbig för dig, vilket jag inte heller tycker är konstigt.

Ska du "pressa dig" att utforska det här? Jag vet inte, jag. Det kan utveckla dig i dina livsfrågor, men rollspel är inte terapi.

Se till att ha maximal trygghet isåfall! Ifall man gör något obehagligt och det slår tillbaks på en så kommer det att bli ännu mer obehagligt. Men gör man något obehagligt och det inte slår tillbaka på en, då blir det mindre obehagligt. Se till att bygga trygghet i gruppen om du vill utmana dig själv, prata med de andra, se till att du får en räddningslina så att du kan ta en paus om det blir obehagligt. (Behöver kanske inte vara ett "safeword", men du fattar... )

Eller vad tror du?

 

[DeBracy]

Ska jag känna mig bekväm i det jag gillar, och fortsätta med det? Eller ska jag försöka möta mina rädslor, testa mer, hitta spelgäng där jag känner mig så bekväm att det inte gör någonting om jag bryter ihop och inte klarar mer mitt i en spelsession?

Det beror förstås helt på om du ser någon poäng i det sistnämnda. Om det känns som en utmaning som kan ge något, då är det värt att fundera på.

Jag tycker det är positivt att man provar nya saker (inom ens egna rimliga ramar), men det har du ju redan gjort. Du har inte bara en uppfattning utan även en erfarenhet, så det är ju utifrån det du får bedöma det hela. Som sagt, känns det utmanande på någonstans positivt sätt, eller känns det bara som att du skulle utsätta dig för något du skulle ångra?

Jag ställer mig för övrigt i hyllningskören: det här är en jävligt bra trådstart.