Nekromanti Jag recenserar de gammla DoD äventyren!

[God45]

Jag håller med om att Oraklets fyra ögon inte är riktigt lika bra som Svavelvinter, men jag tycker fortfarande äventyret bjuder på en del bra grejer som både går att lösa med diplomati och våld (mötet med vargfolket, tvillingmagikerna, björkbeningarna, osv). Dessutom bra grejer som Kamalkus magiska speglar och stenstatyn Nekromorben som för evigt jagar den som stjäl hans smycke. Intressanta utmaningar som hur man skall nå barnet på Basenanji´s klippa, hur man skall lyckas förflytta Nastigast och vad man skall göra med den remuntrasjuka Raoga. Spelet drivs också av den mordiska Rhabdorana-sekten och öppningsscenen med Bodonius är en av de bästa öppningsscenerna någonsin. Metaspelet med Shagul och Praanz var iaf vad jag minns banbrytande för sin tid även om greppet kanske är svårt att få till. Visst håller jag också med om att Vox Ranzina är svår (omöjlig) att tolka, men det förtar egentligen inte upplevelsen att man knuffar spelarna lite rätt.

Som tidigare vet jag inte riktigt vilka återkommande kriterier du väger in i dina recensioner, men för sin tid är det vad jag kan se inte mycket som är bättre än O4Ö. Att O4Ö skulle vara en trea (likställd med Äventyrspaket 1&2) känns inte rimligt (samtidigt som det, enligt mig, mediokra grottkrälet Djupets Fasor skulle vara en fantastisk 5:a).

Jag är också helt med på att detta är din tråd och ditt tyckande, men likväl måste jag reservera mig

Jag tycker det är jättebra att du och andra säger vad ni tycker. Jag claimar inget tollkningsföreträde och ingen expertis här

Jag kämpade med bedömningen, många delar av äventyret är väldigt bra. Och hade vissa delar tagits ut och varit egna äventyr hade de lätt varit 5:or. Men när det finns två centrala saker i äventyret och ingrn av dem fungerar vet inte jag vad jag ska göra med det eller hur jag ska betygsätta saker.

Men jag känner inte att jag kommer skrämma bort någon från att läsa ett av de mest kända äventyren i Sverige. Annars hade jag seriöst övervägt att gå "Jag sätter ingrt betyg här.".

 

[Henke]

Jag tycker det är jättebra att du och andra säger vad ni tycker. Jag claimar inget tollkningsföreträde och ingen expertis här

Jag kämpade med bedömningen, många delar av äventyret är väldigt bra. Och hade vissa delar tagits ut och varit egna äventyr hade de lätt varit 5:or. Men när det finns två centrala saker i äventyret och ingrn av dem fungerar vet inte jag vad jag ska göra med det eller hur jag ska betygsätta saker.

Men jag känner inte att jag kommer skrämma bort någon från att läsa ett av de mest kända äventyren i Sverige. Annars hade jag seriöst övervägt att gå "Jag sätter ingrt betyg här.".

Måste förresten även tillägga det uppenbara. Jag är fantastiskt tacksam för att du tar dig tid att göra de här grymma recensionerna!

 

[God45]

Måste förresten även tillägga det uppenbara. Jag är fantastiskt tacksam för att du tar dig tid att göra de här grymma recensionerna!

Tack så mycket Jag vet att många har mycket nostalgi för de här scenariona och att det ligger mycket jobb och kreativitet bakom dem. Så jag försöker göra mitt bästa att göra dem rättvisa.

 

[Nässe]

Håller inte heller med om O4ö men älskar att du inte följer flocken

Vill oxå säga att jag är glad över att du i dessa och i dina recensioner av uppladdade äventyr väljer den positiva vinkeln snarare än den betydligt enklare kritiska och stränga. Så mycket lättare att låta smart när man dissar.

 

[God45]

Äventyr: Kristalltjuren
Av: Erik Granström
År: 1992

Det här äventyret är mer lite krångligt upplagt, med information utsprid över föera delar i boken. Det betyder att om jag som spelledare behöver information om något som spelarna stöter på kan jag behöva bläddra mellan tre olika ställen i boken. Så är du spelledaretypen som använder boken vid bordet kommer det bli lite jobbigt för dig. Äventyret är också väldigt rakt och ganska rälsat.

Men det här är fucking amazing. Spelarna måste lämna världen och ge sig ut på en jakt genom multiversum. Där stöter de på döden själv, de kläcks ur frukter, de riskerar att falla rakt in i andra kampanjvärldar och de måste konfrontera en demiurge i hans skapade verklighet. Det är rent utsagt skitfet. Man är iväg ut i multiversum som en del av den övergripande kampanjen och egentligen på en ganska linjär Macguffin jakt. Men den är så cool och apokalyptiskt episk och kan så lätt utökas på många många ställen. Och resan till stället där man kan lämna dimensionen är också cool med en stjärna som faller för att avskräcka en och allting.

Det känns väldigt Moorcock. Jag kan se Elric, Corum, Jerry Cornelius och Hawkmoon som spelarkaraktärer i det här äventyret. Och det är ganska fantastiskt.

5 av 5, väldigt annorlunda från de två första delarna men lika bra som första delen. Ett äventyr som rättfärdigar den där Elric bilden på framsidan av Drakar och Demoner boken.

 

[Henke]

Äventyr: Kristalltjuren
Av: Erik Granström
År: 1992

5 av 5, väldigt annorlunda från de två första delarna men lika bra som första delen. Ett äventyr som rättfärdigar den där Elric bilden på framsidan av Drakar och Demoner boken.

Om jag läst det här för ett år sedan hade jag inte hållit med dig eftersom tidigare snabbläsning aldrig gav mig något bra grepp om äventyret. Nu föll det sig så att jag spelledde Kristalltjuren förra sommaren och även om vi tweakade det lite mot Granströms romaner så blev grundmaterialet väldigt bra spel. Nominatorns boning, Värdshuset Felirota, De ilskna stavdemonerna och mötet med Ebharing.... wow!

Sen kan jag iofs tycka att fällorna i Woddam-grottorna mest var tröttsamma hinder, så dem hoppade vi över helt.

 

[Bifur]

Nu var det länge sedan gick tittade i det men... Jag tycker Kristalltjuren är klart sämre än tidigare delar. Det är, som påpekas hårdare hälsat (och inte på det episka vis som ibland kan göra sådana berättelser rättvisa), och om Vox Ranzina är svåruttydd minns jag klurigheterna kring Woddam-porten som närmast olösliga. Jag gillar Fokalerslätten och Bytos som äventyrsplatser dock. Sedan lider scenariot av att det är svårt för både SL och spelarna att greppa metafysiken. Jag tror att äventyret idag skulle komma mycket mer till sin rätt när man kan dra nytta av romanerna och sätta upp aspekter som är viktiga i Kristalltjuren redan i del 1 och 2.

 

[Mogger]

Angående Vox Ranzina (den profetiska gåta man ska tyda i O4Ö) så var det en ren fröjd att som spelare och med Briors reseskildring (modulen Trakorien) försöka lista ut ögonens placering. Det gav så mycket insikt i spelvärlden och så mycket smak av den att jag fortfarande kan känna knastrandet av bark från Kishatets torfiga limpor mellan tänderna. Etc!

 

[God45]

Äventyr: Den Femte Konfluxen
Av: Erik Granström
År: 1994

Slutet är här och det knyter ihop säcken på ett för det mesta tillfredställande sätt. Den här gången kan man ha två grupper spelandes samtidigt, en som spelar själva rollspelskampanjen och en som spelar ut kriget mellan de olika makterna i världen. Man inser snabbt var skuggspelet i Svavelvinter spelet kom ifrån.

Den här gången reser spelarkaraktärerna runt och försöker stoppa ondskan och göra så att Konfluxen, en sorts kosmisk händelse som kan ge en person makten att forma nästa era, händer som den ska. För någon har gått fruktansvärt fel och lyckas inte spelarkaraktärerna stoppa det är risken att världen kastas i evigt krig mellan två lika starka personer.

Efter att spelarkaraktärerna har lyckats se till att konfluxen bara kommer hända på ett ställe har de chansen att åka runt och förstöra för sina fiender. För odöda magiker, demoner, politiker och andra fruktansvärda fiender vill alla vara den med makten över konfluxen. Den som står närmst platsen där den händer när konfluxen inträffar (vilket kan göras lätt eller genom en helt onödig matematisk uträkning som en redaktör borde klippt ur boken) är the one! Den personen får enorm makt! (Det är lite synd att förslagen till vad spelarkaraktärerna får är väldigt mesigt jämfört med vad NPC:er får om de vinner. Men det verkar förutsätta att spelarkaraktärerna kommer spelas mer efter den här kampanjen. Och att de är snälla pojkar och flickor.) Så slutet på kampanjen är full Highlander! Antagligen mellan spelarkaraktärerna också, för bara en kan vara konfluxens mästare. Så efter fyra kampanjer kommer alltihop antagligen sluta med en episk strid om makten över universum!

Det här scenariot är lite rörigt (men som del fyra i något så här stort, hur kunde det inte vara det?) och det förutsätter att spelarna ska göra saker som inte är självklara (att försöka bemästra båda punkterna under den splittrade konfluxen och kasta världen i kaos man själv kan styra verkar vara den mest spelarkaraktäriga handlingen någonsin). Men det är detaljer. Det här är ett episkt äventyr, med episka odds där alltihop kommer ner till en fight med svärd under de sista skälvande fem minuterna.

5 av 5. Om jag blir den utvalda hade jag utplånat ankorna!

 

[God45]

Äventyr: Dödens väg
Av: Theodor Paues
År: 1989

Så en kille gav upp sin position som härskare över ett land, lärde sig magi för att bygga ett ondskefullt svart svärd (Hej Stormbringer! Trevligt att se dig så här långt ut i multiversum!) och använde sedan svärdet och en arme onda varelser till att igen erövra landet som han hade härskat över från början. Andra smider ett gott svärd som är vit för att slåss mot honom och besegrar honom. Det går en massa år och sedan snor någon det onda svärdet. Då kontaktar en av kungens rådgivare spelarkaraktärerna, som är slumpvis valda murderhobos och bjuder dem till ett värdshus. Där får de det goda svärdet och uppdraget att hämta tillbaks det onda svärdet som kanske är stulit av en drake eller ankor, vem vet? Egentligen är det killen som gjorde det onda svärdet som nu är odöd och tillbaks för hämnd! För ingen i Ereb Altor dör någonsin. Det måste finnas mer odöda än människor vid det här laget!

Spelarna har inte något riktigt spår till en början utan måste resa till draken (som är död och plundrad och tråkig) eller till ankorna. Ankorna har en hemlig magikerakademi och låtsas bara vara ett handelshus för att inte bli förtryckta av människorna som inte vill att de usla fjäderfäna ska ha mer magi. De har totes sålt ut och tre av dem har åkt med skurken för att fixa hans svärd som han har lite problem med att få upp. Så hata alltid ankorna, de är alltid onda.

Spelarna åker till skurkens borg och ska där döda honom med det goda svärdet. Men vänta! Det är inte alls spelarna som slåss, utan det är svärden! Så en spelarkaraktär håller i den superspeciella npc:n det vita svärdet som slåss mot det svarta svärdet. Varför inte resten av karaktärerna hoppar skurken på samma gång han fäktas är oklart. Förlorar det vita svärdet måste karaktärerna rälsat ge sig, få alla sina grejer stulna och ett öra avskuret. Slut! Vinner de så antas de lämna tillbaks de båda svärden (yeah, right). Slut!

Det här är ett dåligt äventyr utan några nya idéer eller spännande twister på gammla idéer. 1 av 5.

 

[God45]

Äventyr: Magilre
Av: Theodor Paues
År: 1990

Det här är tre korta äventyr i samma bok (som mest presenterar en ny del av världen) så jag kommer att ta dem var för sig.

Dylernas invasion:
Öhhhh.... Så det finns den här ursprungsbefolkningen som de "civiliserade" folken jagade bort. Men det är okej, för de är onda vildar med märkliga religioner! Men de är arga och vill ha hämnd. Så spelarkaraktärerna (igen är de random murderhobos) hyrs in (av greven själv) för att sätta vildarna på plats och hindra ondingarna i staden som skulle ha planer med dem.

Egentligen är det en ond köpman som har en plan som innebär att orsaka ett vulkan utbrott och sedan med ursprungsbefolkningen, sjömonster, hajmän och annat sänka staden. För pengar!

Spelarna måste sedan lista ut vad som händer och stoppa det, vilket det är osannolikt att de lyckas med.

2 av 5. Ett förvirrat och lite obekvämt äventyr.


Intermezzo i Gabrika:
Nu snackar vi! Den lokala baronen är sjuk (egentligen är han en hypokondriker) och spenderar så mycket pengar på att försöka bota sig själv att folket lider under hans allt hårdare skatter. Spelarna, och den här gången är det vettigt att dolk vill ha random murderhobos, hyrs in för att döda baronen av motståndsrörelsen och hyrs in för att mörda ledaren av motståndsrörelsen en av baronens män. Egentligen finns det fler personer med politiska intressen bortom de ytliga. Spelarna sätta i en utmärkt roll att leka Yojimbo.

4 av 5.


Det heliga gudavinet:
Det här är en standard liten skattjakt efter en magisk pryl med undantaget att spelarkaraktärerna luras att bli förbannade. Lämnar de inte prylen till en ond kult kommer de dö av en olycka om 20 år. Men gör de det kan kulten sätta ihop prylen med två andra prylar och bli mäktig.

Problemet är att om ditt yrke är äventyrare kommer du nog inte leva i 20 år. Och har du äventyrat i 20 år har du någon plan för att lura döden som kommer fungera. Plus, kampanjen kommer inte vara så länge.

2 av 5.

 

[Quasimodo]

Äventyret: Mörkrets hjärta (Ärans väg del 3)
Av: Michael Petersen
År: 1986

Det här är en fullständig besvikelse och ett svek mot del 1 och 2 i serien av äventyr. Om du bara vill ha ett nummer så är det här en svag 1:a och du kan säkert skippa resten av recensionen.

Så ni har koll på hur del 1 och 2 av ärans väg har varit öppna, stämningsfulla, svåra och charmiga äventyr fyllda av val och öppna upplägg? Fuck allt det. Det här, berättar den nya författaren, är en kamp mellan mörkret och ljuset. Och spelarna är nu rälsade på ett sätt som jag då och då porträtterat som allting som är fel med svensk rollspelskultur.

Lustigt. Som knodd upplevde jag alltid Ärans väg 1 och 2 som väldigt tydliga och enkla att spelleda, medan jag aldrig ens gav mig på att försöka spelleda Mörkrets hjärta. Det framstod komplicerat och jag minns nästan ingenting av det idag.

Kan det vara så att jag uppfattade 1 och 2 som enkla pga att de var så kul att läsa och fantisera kring; medan 3an var oinspirerande? Det rimmar isf väldigt bra med hur jag funkar med ungefär allt i vuxen ålder.

 

[Quasimodo]

Äventyret: Döda skogen (Ärans väg del 1)
Av: Roger Undhagen
År: 1985

Nu känner jag igen mig! Här har jag ju dött två gånger, både i Fantasy! och DoD. Brutala TPK:er. Låt oss se om orch ledaren Svarthand fortfarande är lika hemsk!

Började spelleda detta med min förra spelgrupp. Vissa var mee inne på problemlösare och hoarding och jag ville ge dem ett äventyr i mer klassisk anda. Dessutom hade vi spelat Vintererskogen innan, som ju dragit en del inspiration från Döda skogen.

Sjukt kul var det! Precis som böcker eller filmer man såg när man var liten så upptäckte jag så mycket nytt och ett större djup när jag körde det i vuxen ålder. "Vi skaffa ära!"

 

[damogn]

Äventyret: Mörkrets hjärta (Ärans väg del 3)
Av: Michael Petersen
År: 1986

Kan inte se att du recenserat Ärans väg del 4 (publicerat i Sinkadus nummer 16, 1988). Det kanske är för kort för att räknas?

 

[Bifur]

Kan inte se att du recenserat Ärans väg del 4 (publicerat i Sinkadus nummer 16, 1988). Det kanske är för kort för att räknas?

Sinkadus-äventyr lär få bli en helt egen tråd om inte God45 tröttnar tills dess

 

[God45]

Kan inte se att du recenserat Ärans väg del 4 (publicerat i Sinkadus nummer 16, 1988). Det kanske är för kort för att räknas?

Jag var inte Sinkadus eller äventyren i dem tyvärr. Bara de gammla Drakar och Demoner grejer som släpptes gratis för några år sedan + Svavelvinter sakerna.

Men får jag tag på del 4 kommer jag såklart recensera den

 

[damogn]

Jag var inte Sinkadus eller äventyren i dem tyvärr. Bara de gammla Drakar och Demoner grejer som släpptes gratis för några år sedan + Svavelvinter sakerna.

Men får jag tag på del 4 kommer jag såklart recensera den

Del 4 är bara en googling iväg :wink: (jag antar att man inte får länka till en pdf här?).

 

[Ram]

Först, jag tycker detta fortsätter att vara fullständigt strålande. När jag kollar in på wrnu så hoppas jag varje gång att det skall vara en ny post i den här tråden.

Sedan tycker vi äntligen olika om någonting också. Oraklets fyra ögon (med Trakorien-boken) sätter jag som standard för hur ett äventyr är när det är som bäst. Kombinationen av profetsian, att man faktiskt kan läsa sig till vad som kan tänkas refereras till i världsboken och även att deläventyren generellt sett är väldigt kreativa. Det finns mängder med intressanta SLP att interagera med och det finns en uppsjö av coola saker som faktiskt händer på de olika platserna. Det är det bästa äventyr som jag spelat och ögonen känns klockrena och tillför massor i senare spel. För mig är det den mest klockrena 5:an någonsin.

 

[God45]

Först, jag tycker detta fortsätter att vara fullständigt strålande. När jag kollar in på wrnu så hoppas jag varje gång att det skall vara en ny post i den här tråden.

Sedan tycker vi äntligen olika om någonting också. Oraklets fyra ögon (med Trakorien-boken) sätter jag som standard för hur ett äventyr är när det är som bäst. Kombinationen av profetsian, att man faktiskt kan läsa sig till vad som kan tänkas refereras till i världsboken och även att deläventyren generellt sett är väldigt kreativa. Det finns mängder med intressanta SLP att interagera med och det finns en uppsjö av coola saker som faktiskt händer på de olika platserna. Det är det bästa äventyr som jag spelat och ögonen känns klockrena och tillför massor i senare spel. För mig är det den mest klockrena 5:an någonsin.

Jag förstår det, och jag tänker inte hävda att min tolkning är bättre. Men det når inte ända fram för mig. Profetsian är olösbar och att man (hela gruppen!) ska sitta med en mer än lite tråkig settingbok och lösa det är en fullständig dealbreaker. Hade inte de individuella delarna varit så starka hade betyget från mig varit ännu lägre, för min bedömning är inte att det är spelbart.

Men det är jag, och det hela handlar om vad man vill ha från en kampanj.

 

[Mogger]

...en mer än lite tråkig settingbok.

Pratar du om modulen Trakorien nu alltså? Har du verkligen läst den? I mina ögon är det tveksamt om den kan klumpas samman med "settingböcker" i allänhet, och kräver nog en lite rättvisare bedömning.

Jag säger inte att alla måste älska Trakorien, men jag har svårt att se varifrån du kommer här.