"Jag spelar bara min rollperson" - ett problem eller inte?

[Zimeon]

Senaste gången vi spelade Münster beordrade min rollperson en annan rollpersons avrättning (flera, faktiskt). En annan rollperson flådde den avrättade och gjorde en jacka av honom, som presenterades för ytterligare en rollperson, som haft den avrättade som enda vän. (Det är okej, jag beordrade avrättningen på den jäveln också! Och i slutet kom ju katolikerna och dödade oss allihop.)

Bara en intressant reflektion över hur samma handling kan vara INTE OKEJ i en spelstil och FAN VA BALLT i en annan. Att äta upp en annan rollpersons häst hade nästan varit tamt i Upproret i Münster.

På något perverst sätt känns det som om jag inte skulle bli lika upprörd över en sån sak som att schismer får min rollfigur att bli avrättad, som jag skulle bli av att någon annan spelare sabbar för mig bara "för att det är kul".

Det handlar väl om hur jag föreställer mig situationen förstås, men det jag är allergisk mot har inte så mycket med hästen att göra som att någon är ett skittaskig helt i onödan. Det hör bara hemma i rollspel om det är det som är poängen med spelet, och då får man väl spela ett sånt istället.

 

[Franz]

Sånna här grejer är anledningen till att jag idag försöker se till att spelarna skapar en grupp, och försöker idetifiera röda flaggor och se till att de annalyseras och diskuteras så att folk har en plan för hur alla ska funka ihop.

I just det nämnda exemplet hade jag antagligen deklarerat RP:n som en ny SLP, tagit över den och orkestrerat situationen på så sätt att hästen överlevt och alven nu var gruppens fiende.

Det var ju det positiva med hela den trista händelsen, att man fick den erfarenheten så att man är bättre rustad att förhindra sånt i framtiden. Denna gång var nog den första (och enda) något liknande skett i spelgruppen så alla inblandade blev rätt tagna på sängen och visste inte riktigt hur de skulle reagera.

 

[StradhLestat]

Att aktivt förstöra glädjen för andra spelare är ett rövhattsbeteende..... att gömma det bakom "Det är vad min karaktär skulle göra"....visar bara att den personen inte kan leka med andra, utan ska spela solospel... Alla vid bordet ska ha skoj----det är väl trots allt därför vi spelar....

 

[Zimeon]

Skulle tro att ovanstående med hästen skulle i vår grupp bli:
Du går ner och äter upp hästen. Nästa morgon får du reda på att hästarna bytt stall....du åt upp en annan häst.

Jag, som inte har någon jätteerfarenhet med att handha hästar, men ändå har stått med en trilskande häst och insett att 500 kilo muskler är banne mig ett halvt ton muskler, tänkte mig mer i stil med att hästen känner av alvens galenskap och gör motstånd. Och där kan man skita i regelsystemet, en häst som gör motstånd på liv och död, den är det bara att akta sig för. Alven hade gått därifrån blåslagen och med brutna revben.

 

[obak]

Borde vara standard i SL kapitlet att ha en punkt "Jävlas inte med varandra, inte ens om du är SL". Det är lätt att mobba en annan spelare som bryr sig om sin karaktär, om du själv bara spelar karbonkopior på din favoritbuild. Eller om du är SL med gudakomplex. Sen kan vi ju också ha väldigt kassa vänskapsrelationer med föreställningar om ranker, hierarkier, alfa-beta hanar, "han måste lära sig ta en smäll", "I ett rollspel där folk blir nekrofilvåldtagna med kärnvapenstridsspetsar en gång i halvtimmen så måste man kunna tåla sånt, annars är man en rosa snöflinga!" och annat "jag stannade mentalt i växten när jag var 14"-svammel.

 

[Genesis]

Fanns en spelare jag växte upp med som ofta spelade svaga rollpersoner som inte var till mycket hjälp för gruppen, och som ofta hittade på diverse hyss som sabbade för de andra rollpersonerna. Vi tyckte att det var irriterande och jobbigt. Sedan började vi spela indielir, och dynamiken blev helt annorlunda. Minns när vi spelade Att resa sig upp och han bröt sig ur vår postapokalyptiska koloni och grundade sitt eget fascistimperium med läderklädda våldsväktare. Det blev hur ballt som helst, och gjorde verkligen spelet minnesvärt.

 

[Mikl]

Detta har viss anknytning till spelstilarna problemlösning vs scentid som jag pratade om i en annan tråd.

En spelare som vill utmärka sig genom att lösa problem behöver klara någon sorts utmaningar.

En spelare som vill få scentid på ett positivt sätt, exempelvis genom underhållande rollgestaltning, behöver kunna klara den saken.

Negativ scentid däremot, det är en baggis att få. Det är ju bara att vara destruktiv och dum. Misslyckas med flit. Begå olika sorters Herostratosdåd. En sån spelare kan sätta sig själv i centrum när den vill. Men det brukar inte vara populärt.

 

[Nässe]

En gång i min spelgrupp fick en rollperson ett riktigt nära band till sin häst. Han hade lagt en jättestor mängd av sina bakgrundspoäng för att få en riktigt bra stridshäst och blev väldigt fäst vid denna häst. Dock spelade en annan spelare en dekadent, pervers och totalt amoralisk alv som när sällskapet tog in på ett värdshus smög upp mitt i natten och åt upp hästen. Den hästägande spelaren visste vad den galna alven gjort men rollpersoner visste det inte vilket blev riktigt frustrerande. Det blev faktiskt nästan bråk, så fäst var spelaren vid hästen.

Kanske en lite oviktig fråga, men varför åt han upp just den hästen?

Alltså fanns det en rimlig kedja av tankar och händelser, i spelvärlden, som ledde till att han åt upp en häst och just den hästen? Om ja, så lutar jag åt att det kan vara rimligt att det sker. Ett exempel är om vi rollpersoner haft ett jättebråk om ifall vi ska eldbomba fienden eller inte, och den som tycker inte smyger upp mitt i natten och förstör mina eldbomber. Det är rimligt men störigt.

Men i situationer som liknar den ovan tycker jag ofta att det visar sig, när man skrapar på ytan, att det inte alls handlar om att spelaren spelade sin rollperson. Och då är frågeställningen en annan och problemet mycket värre.

 

[Franz]

Kanske en lite oviktig fråga, men varför åt han upp just den hästen?

Alltså fanns det en rimlig kedja av tankar och händelser, i spelvärlden, som ledde till att han åt upp en häst och just den hästen?

Nu var det inte jag som spelade alven och jag kan ju omöjligen läsa min medspelares tankar. Men om jag får spekulera så tror jag att det gick till på följande sätt: Han spelade en alv som hanterar det faktum att han är odödlig med att hela tiden maxa njutning. Det har gått så långt att alla former av njutning liksom sammansmält för alven och han kan inte längre skilja dem åt och har sen länge passerat sina moralisk gränser för vad som är okej njutning och inte. Under äventyrets gång har han fascinerats av den vackra starka stridshästen och när de äntligen stannade vid värdshuset tog han chansen. Anledningen till att det blev just den hästen torde bero på att det var den vackraste och starkaste i stallet och den som alven länge ”spanat in”. Men som jag tidigare sagt, det beror nog mest på att spelaren var på makligt humör och ville jävlas.

 

[Gerkub]

Nu var det inte jag som spelade alven och jag kan ju omöjligen läsa min medspelares tankar. Men om jag får spekulera så tror jag att det gick till på följande sätt: Han spelade en alv som hanterar det faktum att han är odödlig med att hela tiden maxa njutning. Det har gått så långt att alla former av njutning liksom sammansmält för alven och han kan inte längre skilja dem åt och har sen länge passerat sina moralisk gränser för vad som är okej njutning och inte. Under äventyrets gång har han fascinerats av den vackra starka stridshästen och när de äntligen stannade vid värdshuset tog han chansen. Anledningen till att det blev just den hästen torde bero på att det var den vackraste och starkaste i stallet och den som alven länge ”spanat in”. Men som jag tidigare sagt, det beror nog mest på att spelaren var på makligt humör och ville jävlas.

Som sagt, glyttigt beteende, men ingen dålig idé egentligen. Hade kanske passat bättre i ett annat sammanhang. Odödliga, vackra alver som dekadenta psykopater.

 

[Anthrox]

Jag, som inte har någon jätteerfarenhet med att handha hästar, men ändå har stått med en trilskande häst och insett att 500 kilo muskler är banne mig ett halvt ton muskler, tänkte mig mer i stil med att hästen känner av alvens galenskap och gör motstånd. Och där kan man skita i regelsystemet, en häst som gör motstånd på liv och död, den är det bara att akta sig för. Alven hade gått därifrån blåslagen och med brutna revben.

This. Hade en någorlunda främmande person gått i närheten av en häst, speciellt en tränad stridshäst, hade sannolikt hästen reagerat. De märker av sinnesstämning rätt bra (om du går in i ett stall och är nervös så tenderar hästarna också bli nervösa) och om det då funnits ett uns av hotfullhet i stämningen hade hästen reagerat och försvarat sig.

Men jag antar att spelaren ifråga hade varit helt okej med att hens karaktär hade blivit ihjälslagen om hen blivit påkommen? Hade situationen hänt mig, och det fanns en rimlighet i agerandet, hade jag sannolikt varit okej med att det hände, men också gjort allt för att ställa den skyldige till svars.

 

[Zire]

Som sagt, glyttigt beteende, men ingen dålig idé egentligen. Hade kanske passat bättre i ett annat sammanhang. Odödliga, vackra alver som dekadenta psykopater.

Låter som perfekt ärkefiende.

Hade en någorlunda främmande person gått i närheten av en häst, speciellt en tränad stridshäst, hade sannolikt hästen reagerat. De märker av sinnesstämning rätt bra (om du går in i ett stall och är nervös så tenderar hästarna också bli nervösa) och om det då funnits ett uns av hotfullhet i stämningen hade hästen reagerat och försvarat sig.

Det lär ju också låta rejält, så personer i närheten (framför allt sådana som har uppgifter i stallet) borde ha dragits dit.

 

[Anthrox]

Det lär ju också låta rejält, så personer i närheten (framför allt sådana som har uppgifter i stallet) borde ha dragits dit.

Andra djur i stallet hade ju också reagerat på tumultet. En häst som känner blodsdoft lär ju inte vara lugn liksom.

 

[Franz]

Som sagt, glyttigt beteende, men ingen dålig idé egentligen. Hade kanske passat bättre i ett annat sammanhang. Odödliga, vackra alver som dekadenta psykopater.

Absolut, jag tycker att idén som så är jättebra! Och det hade ju blivit ett schysst story arc, att alven under äventyrens gång lär sig uppskatta lycka på riktigt.

 

[Girighet]

Jag tycker man ska kunna spela ut en karaktärs personlighet och se var den tar vägen, men man måste alltid hålla ett öga på hur andra spelare reagerar och ha allmänt vett. Det är skillnad på det och vara ett svin.
Jag har haft några RPn som lämnat gruppen då det visar sig att de inte passar med de övriga. Det kan vara personligheter som krockar eller att de får olika målsättningar efter ett tag, då är det bara att säga som det är och skapa en ny RP.

 

[RasmusL]

Jag tycker att det är ett problem och jag kollar alltid av tydligt innan jag ger mig in i ett tradspel vad vi har för sociala regler kring sånt.

Men andra tycker säkert att sånt spel är en riktig fest så nä, det är inte ett problem om det inte finns överenskommelser om att inte göra på det sättet. Problemet uppstår istället, tycker jag, när sådana "överenskommelser" lämnas outtalade och deltagarna får olika bild av vad som är ok. En hypotetisk alvspelare som tror att hen gör precis som gruppen kommit överens om skulle nog bli rätt sårad om den fick skit för en sådan sak.

 

[THZ]

Får slå ett slag för session zero (nr 2 och 3)

Vi brukar bara spela kampanjer. Men när vi spelat ett tag så har vi en session zero igen.

Blev det som vi tänkt
om nej vad kan vi förändra.

Det kan vara att en regel gör att spelet blir "tråkigt" - Då ändrar vi den och gör upp att den nya regeln gäller i X möten, sedan kollar vi om det blev mer kul

Eller att något i reglerna gör att en spelare får mkt mer speltid. Då försöker vi lista ut varför . Ofta har det med förmågor/talents osv att göra. Dvs att en egenskap tar mer speltid .
(Dvs det är inte att gruppens ambassadör får mer speltid när vi möter kungen.....det är helt naturligt)
Vi försöker då "koppla förbi" det som tar extra tid.
Ett exempel från vår grupp var att följeslagare inte spelades utan "fanns i bakgrunden"

Eller att en karaktär inte alls blev som vi tänkt oss.
Då byggs karaktären om.
Om gruppens tjuv istället har blivit krigare i storyn så kanske det är bättre att den får byggas som krigare direkt från början.


När sedan Session zero (nr 2) är klar så spelar vi ett år igen och sedan kollar vi.


Det är inte tanken att man skall välja de talents / förmågor som ger mest nytta på låg level för att sedan kunna "respecca" som high -level. Så som dataspel ofta inbjuder till.
Syftet är att ibland så utvecklas karaktären till något annat. Som gör att bakgrunden inte längre passar. Då ändrar vi bakgrunden.


Men det kräver ju att man kan prata, lyssna och samarbeta.......vilket våra respektive hustrur säger att vi inte kan alls
Men det är en annan diskussion

 

[afUttermark]

Är det här tråden där vi lyfter de där konstiga spelgrupperna. Där man ska komma på hur karaktärerna ens kan vara vänner eller umgås.

Nekromantikern, paladinen, en tjuv och en jägare går in i på samma värdshus och tio minuter senare har de köpt en karta av ett fyllo och gett sig ut på skattjakt.

I mina min senaste cocgrupo finns en präst med 15 i karisma, som är kompis med en reservofficer, en rättsläkare och en
skrupelfri antikvitetshandlare

 

[Tarsus]

Gjordes det något slag för att faktiskt smyga sig på en tränad stridshäst, vilken kan väga allt från ett trekvarts ton till ett helt ton, och döda den utan att det blev ett enormt oväsen som väckte hela värdshuset eller att det slutade med att missdådaren blev mos?

 

[Franz]

Gjordes det något slag för att faktiskt smyga sig på en tränad stridshäst, vilken kan väga allt från ett trekvarts ton till ett helt ton, och döda den utan att det blev ett enormt oväsen som väckte hela värdshuset eller att det slutade med att missdådaren blev mos?

Alltså, det var över tio år sedan och hade inget med min rollperson att göra. Så bra är inte mitt minne.

EDIT: Men om jag ska gissa friskt så antar jag att alven blivit kompis med hästen under deras långa färd så att hästen inte anade oråd när alven närmade sig. Sen kanske alven hade nån särskild metod att döda hästen tyst, det har jag inte den blekaste aning om.