Jag har tänkt på det ett tag och kommit fram till att mina värre upplevelser i spel oftast varit ett resultat av railroading. Källan till detta har oftast varit att spelledaren haft en storskalig kampanj planerad med högtflygande idéer om hur storyn skall utveckla sig. När en oförutsedd händelse inträffat har railroadingen genast stuckit fram sitt fula nylle.
Nu har jag kommit fram till att detta inte beror på ondska hos spelledaren (så jag har varit tvungen att låta bli voodoo-dockan ). Det beror på att de vill väl. De vill skapa en storslagen historia med intressanta vändningar och spännande utveckling. De engagerar sig i spelet och lägger ned energi på förberedelser... Sen går något fel varefter det bara bär utför (längs spår).
Är det helt enkelt bättre att ha en oengagerad spelledare som inte orkar bry sig nog om spelet för att manipulera det och är för lat för att planera i förväg? Det kanske inte kommer upp till nivån av en riktigt bra spelledare men det kommer inte heller gräva sig lika djupt som de som arbetar stenhårt i fel riktning.
Vad tycker ni?
---
Illustrativt exempel:
Senaste SF-kampanjen jag var med i dog nyligen spårdöden. Detta är vad som hände:
Vi var alla besättningsmedlemmar på ett litet skepp som (liksom många andra) livnärde sig på halvolagligt skrotsamlande och vrakplundring i galaxens dunklare sektorer. Våra sensorer hade (förra mötet) registrerat hur ett piratskepp sköts sönder av sitt tilltänkta mål och vi var nu på väg för att plocka upp eventuellt användbart skrot från vraket.
När vi kom närmare noterade vi att det flöt en rymddräktsklädd kropp i närheten av vraket. Den verkade vara vid liv och skeppets säkerhetsansvarige (jag) skickades ut för att bärga den.
Sagt och gjort så fäste jag en lina i piraten och halade in. När luften återvänt tog jag av mig hjälmen. Piraten, som var en ny spelares karaktär, gjorde detsamma och visade sig vara en ganska obehaglig uppenbarelse, lång och kraftig och med nitar i pannan. Rymddräkten han hade var också utöver det vanliga, bepansrad och med servoförstärkning. Detta var uppenbarligen en farlig kille.
Resten av besättningen väntade på oss uppe i kontrollrummet (två våningar upp) så jag tog av mig rymddräkten och efter litet tvekan gjorde han detsamma. Nu noterade jag att han hade ett vapen av den högteknologiskaste sorten i ett hölster.
Vad gör man i en sådan situation? Som ex-militär utan någon anledning alls att tro att killen var något annat än en pirat kunde jag inte motivera att ignorera ett sånt hot. Jag tog därför fram mitt eget vapen (en relativt lågteknologisk automatpistol med helt vanliga blykulor) för att behålla en taktisk fördel. Jag gjorde det lungt och utan att rikta vapnet mot någon för att inte provocera mer än nödvändigt.
Tyvärr fungerade det inte och nykomligen grep genast efter sitt vapen. Jag tryckte mitt vapen mot hans huvud och han stelnade till med vapnet draget men inte riktat mot mig.
"Släpp vapnet"!
Vi blev stående så ett tag och jag kom fram till att om han hade några planer på att följa min order så skulle han gjort det för länge sedan. Jag riktade om och sköt honom i axeln och retirerade genast mot utgången för att få litet avstånd.
Skadan fick honom att tappa sitt vapen men han rusade genast mot mig med våld i sinnet. Jag slog till honom med pistolkolven samtidigt som jag undvek hans tackling. Som en följd passerade han mig och kom ut i rummet utanför. Det fanns inga utgångar därifrån så jag retirerade in i rummet vi lämnat våra dräkter. Detta gav inkräktaren andrum att blockera dörren (med en miniatyrsvets). Nåväl. Jag var utlåst men han var lika inlåst så det var ett ganska lungt läge.
Därifrån gick det bara utför. Kaptenen försökte förhandla med inkräktaren men vi nådde ingen överenskommelse. Vi krävde i princip att han kapitulerade eller lämnade skeppet (vi tillhandahöll en förbandslåda och en helt vanlig, icke-militär rymddräkt för vi vågade inte ge tillbaka hans militära rymddräkt och portabla rail-gun).
Eftersom chansen att ett nytt skepp skulle dyka upp innan hans luft tog slut vad minimala, så var detta vad man skulle kunna kalla ett ultimatum.
Nu gick inte förhandlingarna så bra och när luften började tappas från nivån (för att understryka hans underläge) attackerade han skeppets centrala bränsleledning med sin svets, i syfte att spränga skeppet.
Under tiden (när han fått förbandslådan) hade dörren till mig avblockerats igen och jag beväpnat mig med tyngre vapen (en likaledes lågteknologisk automatkarbin).
Jag fick klartecken att bekämpa fienden och gick ut för att skjuta honom. No more mr. Nice Guy.
((Det var nu det började gå åt helvete även off-game))
Skottet träffade ungefär så bra det går och en av de bägge spelledarna frågade vad mitt mål med skottet varit, att såra eller döda?
Döda ansåg jag.
Båda spelledarna pilade ur rummet och när de kom tillbaka annonserades det att ljuset på nivån slocknat precis när jag kommit ut och att jag därför inte visste om jag träffat eller inte. Jag påpekade att jag knappast sköt i blindo på ett rymdskepp och att karbinen hade en behändig lampa (som kommit till användning tidigare i kampanjen). Efter ett tag gick de med på att kulan träffat... men bara i armen.
Då skjuter jag igen, ansåg jag, pragmatiskt.
Ny överläggning mellan spelledarna. Resultatet blev att ett öronbedövande skarpt ljud utstöttes från alla högtalare och slog alla på skeppet, förutom inkräktaren, medvetslösa. Han sparkade litet på min livlösa kropp och började leta efter en utgång, men blev strax inlåst i ett rum av huvuddatorn.
Detta var nämligen förklaringen till de mystiska händelserna. Vår vanligtvis beskedliga och lydiga AI (en sådan som alla skepp i denna värld hade) hade bestämt sig för att ingen skulle döda någon och att det var bättre att angripa sin besättning än tillåta sådant. Detta trots att vårt skepp var bestyckat och vi föregående möte inte skulle haft några problem att beskjuta andra skepp m.m.
Nåväl. Detta är långt nog och jag skall inte tråka ut er med resten. Sammanfattningsvis vaknade jag efter ett tag och lyckades precis få fram och osäkra en splittergranat så att AIn inte vågade bedöva oss igen. Med gemensamma krafter lyckades besättningen få AIn att gå med på att stänga ned sig själv en timme för att felsökas och under tiden passade vi på att svetsa upp ett hål till rummet inkräktaren var i, slänga in en chock-granat och därefter pumpa honom full med bly.
Mötet bröts för SL-kollektivet kunde inte tänka sig att fortsätta kampanjen med den nyintroducerade karaktären död. Han hade tydligen all information och kunskap som skulle leda oss vidare i handlingen.
---
Om ni orkat läsa ända hit så bara måste ni kommentera.
Som efterskrift:
Sedan mötets haveri har flera förslag av alternativ handling kommit från spelledarna. Alla på temat att låta nykomlingen överleva på något vis och gärna säkerhetschefen dö (eftersom han var så besvärlig för dem). Senaste förstaget var t.ex. att Säkerhetschefen skulle drabbats av en spontan hjärnblödning innan de dödande skotten avfyrats.
Vad säger man?
("Nej" )
Nu har jag kommit fram till att detta inte beror på ondska hos spelledaren (så jag har varit tvungen att låta bli voodoo-dockan ). Det beror på att de vill väl. De vill skapa en storslagen historia med intressanta vändningar och spännande utveckling. De engagerar sig i spelet och lägger ned energi på förberedelser... Sen går något fel varefter det bara bär utför (längs spår).
Är det helt enkelt bättre att ha en oengagerad spelledare som inte orkar bry sig nog om spelet för att manipulera det och är för lat för att planera i förväg? Det kanske inte kommer upp till nivån av en riktigt bra spelledare men det kommer inte heller gräva sig lika djupt som de som arbetar stenhårt i fel riktning.
Vad tycker ni?
---
Illustrativt exempel:
Senaste SF-kampanjen jag var med i dog nyligen spårdöden. Detta är vad som hände:
Vi var alla besättningsmedlemmar på ett litet skepp som (liksom många andra) livnärde sig på halvolagligt skrotsamlande och vrakplundring i galaxens dunklare sektorer. Våra sensorer hade (förra mötet) registrerat hur ett piratskepp sköts sönder av sitt tilltänkta mål och vi var nu på väg för att plocka upp eventuellt användbart skrot från vraket.
När vi kom närmare noterade vi att det flöt en rymddräktsklädd kropp i närheten av vraket. Den verkade vara vid liv och skeppets säkerhetsansvarige (jag) skickades ut för att bärga den.
Sagt och gjort så fäste jag en lina i piraten och halade in. När luften återvänt tog jag av mig hjälmen. Piraten, som var en ny spelares karaktär, gjorde detsamma och visade sig vara en ganska obehaglig uppenbarelse, lång och kraftig och med nitar i pannan. Rymddräkten han hade var också utöver det vanliga, bepansrad och med servoförstärkning. Detta var uppenbarligen en farlig kille.
Resten av besättningen väntade på oss uppe i kontrollrummet (två våningar upp) så jag tog av mig rymddräkten och efter litet tvekan gjorde han detsamma. Nu noterade jag att han hade ett vapen av den högteknologiskaste sorten i ett hölster.
Vad gör man i en sådan situation? Som ex-militär utan någon anledning alls att tro att killen var något annat än en pirat kunde jag inte motivera att ignorera ett sånt hot. Jag tog därför fram mitt eget vapen (en relativt lågteknologisk automatpistol med helt vanliga blykulor) för att behålla en taktisk fördel. Jag gjorde det lungt och utan att rikta vapnet mot någon för att inte provocera mer än nödvändigt.
Tyvärr fungerade det inte och nykomligen grep genast efter sitt vapen. Jag tryckte mitt vapen mot hans huvud och han stelnade till med vapnet draget men inte riktat mot mig.
"Släpp vapnet"!
Vi blev stående så ett tag och jag kom fram till att om han hade några planer på att följa min order så skulle han gjort det för länge sedan. Jag riktade om och sköt honom i axeln och retirerade genast mot utgången för att få litet avstånd.
Skadan fick honom att tappa sitt vapen men han rusade genast mot mig med våld i sinnet. Jag slog till honom med pistolkolven samtidigt som jag undvek hans tackling. Som en följd passerade han mig och kom ut i rummet utanför. Det fanns inga utgångar därifrån så jag retirerade in i rummet vi lämnat våra dräkter. Detta gav inkräktaren andrum att blockera dörren (med en miniatyrsvets). Nåväl. Jag var utlåst men han var lika inlåst så det var ett ganska lungt läge.
Därifrån gick det bara utför. Kaptenen försökte förhandla med inkräktaren men vi nådde ingen överenskommelse. Vi krävde i princip att han kapitulerade eller lämnade skeppet (vi tillhandahöll en förbandslåda och en helt vanlig, icke-militär rymddräkt för vi vågade inte ge tillbaka hans militära rymddräkt och portabla rail-gun).
Eftersom chansen att ett nytt skepp skulle dyka upp innan hans luft tog slut vad minimala, så var detta vad man skulle kunna kalla ett ultimatum.
Nu gick inte förhandlingarna så bra och när luften började tappas från nivån (för att understryka hans underläge) attackerade han skeppets centrala bränsleledning med sin svets, i syfte att spränga skeppet.
Under tiden (när han fått förbandslådan) hade dörren till mig avblockerats igen och jag beväpnat mig med tyngre vapen (en likaledes lågteknologisk automatkarbin).
Jag fick klartecken att bekämpa fienden och gick ut för att skjuta honom. No more mr. Nice Guy.
((Det var nu det började gå åt helvete även off-game))
Skottet träffade ungefär så bra det går och en av de bägge spelledarna frågade vad mitt mål med skottet varit, att såra eller döda?
Döda ansåg jag.
Båda spelledarna pilade ur rummet och när de kom tillbaka annonserades det att ljuset på nivån slocknat precis när jag kommit ut och att jag därför inte visste om jag träffat eller inte. Jag påpekade att jag knappast sköt i blindo på ett rymdskepp och att karbinen hade en behändig lampa (som kommit till användning tidigare i kampanjen). Efter ett tag gick de med på att kulan träffat... men bara i armen.
Då skjuter jag igen, ansåg jag, pragmatiskt.
Ny överläggning mellan spelledarna. Resultatet blev att ett öronbedövande skarpt ljud utstöttes från alla högtalare och slog alla på skeppet, förutom inkräktaren, medvetslösa. Han sparkade litet på min livlösa kropp och började leta efter en utgång, men blev strax inlåst i ett rum av huvuddatorn.
Detta var nämligen förklaringen till de mystiska händelserna. Vår vanligtvis beskedliga och lydiga AI (en sådan som alla skepp i denna värld hade) hade bestämt sig för att ingen skulle döda någon och att det var bättre att angripa sin besättning än tillåta sådant. Detta trots att vårt skepp var bestyckat och vi föregående möte inte skulle haft några problem att beskjuta andra skepp m.m.
Nåväl. Detta är långt nog och jag skall inte tråka ut er med resten. Sammanfattningsvis vaknade jag efter ett tag och lyckades precis få fram och osäkra en splittergranat så att AIn inte vågade bedöva oss igen. Med gemensamma krafter lyckades besättningen få AIn att gå med på att stänga ned sig själv en timme för att felsökas och under tiden passade vi på att svetsa upp ett hål till rummet inkräktaren var i, slänga in en chock-granat och därefter pumpa honom full med bly.
Mötet bröts för SL-kollektivet kunde inte tänka sig att fortsätta kampanjen med den nyintroducerade karaktären död. Han hade tydligen all information och kunskap som skulle leda oss vidare i handlingen.
---
Om ni orkat läsa ända hit så bara måste ni kommentera.
Som efterskrift:
Sedan mötets haveri har flera förslag av alternativ handling kommit från spelledarna. Alla på temat att låta nykomlingen överleva på något vis och gärna säkerhetschefen dö (eftersom han var så besvärlig för dem). Senaste förstaget var t.ex. att Säkerhetschefen skulle drabbats av en spontan hjärnblödning innan de dödande skotten avfyrats.
Vad säger man?
("Nej" )