Jag skulle misstänka att det handlar om värderingen av Rollspel som tidsfördriv kontra rollspel som samhällsanalys. Vilket är en smakfråga, snarare än en diskussionsfråga.
Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är varför den blir så infekterad för så många?
Premissen i rollspel tenderar att vara att världen är en dystopi med några få skinande stjärnor (rollpersonerna och några viktigare npc:er, och undantaget blårosspelet). Som bäst är den marginellt bättre än vår värld under 30-åriga kriget, men förmodligen mer obehaglig än tiden före WW1. Den accepterar i regel slaveri, genocidala tendenser, religionskrig, homoförtryck, sexism, rasism, pogromer, etc. etc. Detta hålls för nödvändigt för att spelvärlden skall upplevas som intressant.
Däremot finns det normalt sett kutym om vad man inte tar upp, vilka framförallt avgörs av vad medspelare upplever för obehagligt (det är dålig smak att tvinga någon att återleva en våldtäkt, eller spela en förtryckt minoritet när de lever den verkligheten; på samma sätt som det är dålig smak att ifrågasätta någons livsfilosofi in game).
Eftersom varje människa har sitt erfarenhetspaket, och varje människa söker sig till "sina egna" (sin ingroup) att umgås med, kommer dessa upplevelser, och därmed dessa tabun, att variera. Vilket innebär att det som båda sidor i den här tråden bråkar om, är att den andra sidan är annorlunda än den egna. Varför i hela friden moralisera över dessa olikheter, och låta det slå över på verkligheten?
Och varför inte hantera verklighetens konflikt där den hör hemma? Naturligtvis avser jag därmed genom duellsabeln, alternativt i valstugan? På det viset får vi hela situationen utredd.
