Spröda vapen säljer dåligt.
En korrekt härdad katana spricker inte i första taget, gör den det så bör nog smden instrueras i tekniker som "anlöpning". Dessutom så är katanans rygg mjukare än de flesta västerländska svärd, så en spricka i eggen innebär inte att svärdet går till flis direkt, sprickan kan mycket väl nöja sig med att gå till ryggen och sedan stanna där. Smala strimmor av mjukare stål mellan rygg och egg (ashi, om jag har min terminologi rätt) gör dessutom att sprickor längs med svärdets längd i det hårdare området kan stoppas (sen så unkar ju inte detta alltid, men även europeiska svärd kan gå åt fanders).
Däremot så tenderar de att böja sig lättare (lättare, inte lätt, vet du vad du sysslar med så ska nog svärdet klara sigf prima, och har offret läderrustning så är det nog bara hans benstomme som kan vara problematisk, varvid han i sin tur har större problem än beväpningen om du böjer svärdet ditt....), förmodligen p.g.a. att de olika områdena (hård egg, mjuk rygg) reagerar olika på att böjas, varvid restspänningar och annat mindre trevligt kan uppstå och "hålla kvar" svärdet i böjd form (jag tror inte att detta beror så mycket på stålet, även "japanskt härdade" svärd av moderna stål verkar böja sig lättare än jämnt härdade svärd av samma stålsort). Detta behöver dock inte betyda att svärdet är värdelöst, du kan fortsäta striden ändå med någorlunda effektivitet (samma sak gäller om en flisa skulle gå ur egg eller spets, det som finns kvar kna vara mer än nog), och eteråt så kan du antingen skicka dt till en hantverkare för reparation, eller lite snabbt fixa till en hyfsad form med hälp av marken och din fot om du har fler att sprätta upp.
Sammantaget så betvivlar jag att japanska svärd skulle vara speciellt sköra jämfört med europeiska. En europeisk riddare skulle knappast ha accepterat ett "vapen" som inte höll för strid, varför skulel en samurai ha gjort det? Om inte svärden hade fyllt sin funktion (kom ihåg, härdningstekniken som väl är det skom skulle göra dem känsligare än europeiska, utvecklades tidigt, och bibehölls sedan under en lång tid av ständiga krig då svärden fick stå ut med att under fältslag bankas emot folk med en hel del metallbitar fastsydda på kläderna...). En japansk svärdssmed vars svärd inte höll skulle knappast få sälja allt för många svärd (och tro inte att ryktet inte skulle sprida sig, japanerna har altid varit, och är, i mångt och mycket extremt nog med vem som gjort det och det svärdet), medans snubben vars klingor faktiskt höll skulle ha fått kunderna i stället (och därmed kunant livnära sig på det hela, och fört yrket vidare till sin son, o.s.v.). Applicera lite darwinism på detta, och voila.
.
