Tre solar;n99726 said:
Jag förstår inte att du fäster så stor vikt vid genrebakgrunden.
Grundargumentet är att det är dåligt att göra något konstnärligt (här: en film om dinosaurier) om man är ointresserad av föremålet för sin konst (här: dinosaurier). Det kan omöjligtvis vara en del i en etablerad konvention eller genre att visa förakt för det man avbildar och skapar. Eller jo, men då är vi inne i spoof-filmer och c-monsterfilmer som Sharknado.
För att den förklarar att det här inte är en film om dinosaurier. Det är en film om "dinosaurier".
Storyn i JP1 är enkel - science gör "dinosaurier", science förförs av $$$. Det leder till katastrof. Monster slipper lösa, monster hämnas genom att (märkligt nog) med kirurgisk precision äta enbart the bad guys.
(Boken är lite mer intressant där faktiskt. Med en referens till grekiska dramer, måste nämligen Malcolm dö i boken - han har förutsagt det som ska hända, och som siare är han på någon nivå medskyldig till det som sker, även om han inte orsakat det. Men filmen ändrade det för att Malcolm var för populär bland fokusgrupperna...)
Detta är exakt lika formulariskt framställt - inom den genrens konventioner - som Oidipus följer reglerna tre akter, kören signalerar historiens peripeti osv.
JW är en mix mellan en reboot och en spin off. Det är en reboot därför att den gör vissa oförklarade "hopp" mellan status quo efter de tidigare filmerna och sin egen verklighet. Att den, i gengäld, rätt så tydligt plockar upp samma grundmönster (mutatis mutandis), måste alltså förstås som en form av blinkning till originalstoryn.
(Om det är någon film som "sviker" i något avseende, så är det JP3. Den är inte alls trogen detta. Det är en mix mellan olika berättelser, där ett av spåren är den klassiska monomyten (med "Billy", Alans gradstudent) som under resan begår ett misstag (stjäl äggen) och gör atonement för det (låter sig offras, men klarar sig undan döden pga sitt rena hjärta...) En helt annan dramaturgi.)
Ingen av filmerna har haft som mål att framställa dinosaurier, sådana som de "var". De är bara ett redskap i berättandet. Framför allt, i de av filmerna som uppfyller att vara technothrillers är "dinosaurierna" först och främst Monster, de representerar det oformliga, primitivt ondskefulla - på många sätt (vilket demonstrerar i inte minst "velociraptorernas" slughet) ren avsaknad av godhet.
Alltså handlar det inte om "sanning", inte om "förakt". Du (och Patrick Stuart) har helt enkelt tagit miste. De är dinosaurier lika lite som Godzilla är det eller King Kong är en gorilla. De är enbart Monster. Resten är bara sånt som lagts dit för att få en någotsånär koherent plot.
Och, som sagt, det är också så som JP1:s inledande technobabbel om RANA mm ska förstås.
Där finns för för övrigt en intressant koppling - det könsöverskridande är en av monstrositetens ursprungliga kategorier. Det är RANA-DNA* som sägs ge JP1s "dinosaurier" den förmåga som bla vissa fiskar och amfibier har, att enstaka individer i populationen byter kön för att se till att gruppen ska kunna vara en fertil population. De blir alltså - i klassisk betydelse - monster genom att den slarviga vetenskapen utan att inse sitt misstag (hybris) ger dem en könsöverskridande förmåga.
Kan det vara tydligare?
Det finns gott om kompetens bakom filmerna. Jack Horner som varit teknisk konsult i alla fyra, är erkänt en av världens största och mest visionära paleontologer. Han, om någon, har varit en early adopter av sådana teorier som fjädrar med mera. Filmernas kanske främsta producent (JP1, JP3), Kathleen Kennedy och regissören av JP3, Joe Johnston, har varit stora donatorer till Museum of the Rockies (där Horner är curator) och har varit involverade i utgrävningar, för att lära sig mm.
Det är inte av brist på kunskap de har gjort som de har gjort. Det har handlat om medvetna val.
I grund och botten står de inför att deras dinosaurier inte kan vara FÖR "verklighetstrogna", om det innebär att de avviker från sinnebilden av en "dinosaurie" som de bygger på.
Som du själv skrev: "Jag störs till exempel inte av avsaknaden av fjädrar, för så såg dinosaurier ut när jag var liten." Exakt så. "Vår" bild av vad en dinosaurie är, är formad av bilder skapade av Charles Knight och Zdenek Burian och andra klassiska illustratörer. Inte Julius Csotonyi...
Precis som ett spöke eller en zombie inte kan vara alltför långt ifrån den norm som populärkulturen satt för dessa, kan en "dinosaurie" inte vara för långt från den, i och för sig felaktiga bild filmens tilltänkta målgrupp har.
Det är, paradoxalt, en fråga om trovärdighet. Men trovärdighet mot föreställningar, inte "verisimilitude" - trovärdighet mot det sanna.
(* Och detta ska tolkas som "rana" i betydelsen "generell amfibie", från ordets latinska betydelse, inte som DNA från det specifika familjen av groddjur med det namnet...)