Jag är facinerad över hur vi av fiktiva upplevelser i rollspel, kan påverka hur vi känner oss. Ibland fylls vi av glädje och skrattar. Andra stunder så gör en SLP något mot oss som får oss att känna vrede och hat när vi lever oss in i rollen. Ofta lyckas spelledaren också framkalla känslor av rädsla och skräck.
Men en känsla som är ovanlig... är sorg (inte över att ens rollperson dör, utan över situationer i rollspelvärlden i övrigt), tårar och melidande. Dessa känslor finns i verkliga livet så varför är just dessa känslor så svåra att väcka hos spelarna i rollspel?
Förmodligen kanske dessa starka känslor av medlidande och sorg bäst kommer till uttryck i soloäventyr, där allt fokus ligger på en spelare/rollpersons personlighet.
Har ni några tips på hur vi som spelledare kan få spelarna att bli djupt berörda av medlidande och sorg? Det är kanske inte lika lättsamt och trevligt som humor och skräck, men jag skulle ändå vilja lyckas med detta.
Att det inte fungerar för mig beror i mitt fall på att jag som person är otrygg i mig själv och saknar emotionell förmåga att förmedla känslorna till spelgruppen. Man blir ganska utlämnad och sårbar genom att försöka förmedla sådana här känslor. Det kan också vara så att mina spelare inte känna sig trygga i varandras gemenskap.
Men som sagt, vad skulle det till för att lyckas med detta? Det skulle vara roligt att få växa i rollen som spelledare genom att lyckas med att förmedla sorg och medlidande på ett sätt som gör spelarna djupt berörda. Om man lyckas bra, så skulle dessa känslor kunna fungera som drivkraft och motivation i äventyr.
Men en känsla som är ovanlig... är sorg (inte över att ens rollperson dör, utan över situationer i rollspelvärlden i övrigt), tårar och melidande. Dessa känslor finns i verkliga livet så varför är just dessa känslor så svåra att väcka hos spelarna i rollspel?
Förmodligen kanske dessa starka känslor av medlidande och sorg bäst kommer till uttryck i soloäventyr, där allt fokus ligger på en spelare/rollpersons personlighet.
Har ni några tips på hur vi som spelledare kan få spelarna att bli djupt berörda av medlidande och sorg? Det är kanske inte lika lättsamt och trevligt som humor och skräck, men jag skulle ändå vilja lyckas med detta.
Att det inte fungerar för mig beror i mitt fall på att jag som person är otrygg i mig själv och saknar emotionell förmåga att förmedla känslorna till spelgruppen. Man blir ganska utlämnad och sårbar genom att försöka förmedla sådana här känslor. Det kan också vara så att mina spelare inte känna sig trygga i varandras gemenskap.
Men som sagt, vad skulle det till för att lyckas med detta? Det skulle vara roligt att få växa i rollen som spelledare genom att lyckas med att förmedla sorg och medlidande på ett sätt som gör spelarna djupt berörda. Om man lyckas bra, så skulle dessa känslor kunna fungera som drivkraft och motivation i äventyr.