Nekromanti Känslor i rollspel - en känslig fråga

[Eagle]

Jag är facinerad över hur vi av fiktiva upplevelser i rollspel, kan påverka hur vi känner oss. Ibland fylls vi av glädje och skrattar. Andra stunder så gör en SLP något mot oss som får oss att känna vrede och hat när vi lever oss in i rollen. Ofta lyckas spelledaren också framkalla känslor av rädsla och skräck.

Men en känsla som är ovanlig... är sorg (inte över att ens rollperson dör, utan över situationer i rollspelvärlden i övrigt), tårar och melidande. Dessa känslor finns i verkliga livet så varför är just dessa känslor så svåra att väcka hos spelarna i rollspel?

Förmodligen kanske dessa starka känslor av medlidande och sorg bäst kommer till uttryck i soloäventyr, där allt fokus ligger på en spelare/rollpersons personlighet.

Har ni några tips på hur vi som spelledare kan få spelarna att bli djupt berörda av medlidande och sorg? Det är kanske inte lika lättsamt och trevligt som humor och skräck, men jag skulle ändå vilja lyckas med detta.

Att det inte fungerar för mig beror i mitt fall på att jag som person är otrygg i mig själv och saknar emotionell förmåga att förmedla känslorna till spelgruppen. Man blir ganska utlämnad och sårbar genom att försöka förmedla sådana här känslor. Det kan också vara så att mina spelare inte känna sig trygga i varandras gemenskap.

Men som sagt, vad skulle det till för att lyckas med detta? Det skulle vara roligt att få växa i rollen som spelledare genom att lyckas med att förmedla sorg och medlidande på ett sätt som gör spelarna djupt berörda. Om man lyckas bra, så skulle dessa känslor kunna fungera som drivkraft och motivation i äventyr.

 

[malmkvist]

Jag tror att i mångt och mycket beror det på hur bra spelarna kan leva sig in i äventyret. Jag tror inte att spelarna kan komma att gråta om de inte kan leva sig in i det oavsett hur bra SL är. Holloywoodaktörerna får ju en ca 10 miljoner för att gråta, och då hade de flesta kunnat göra det
Ett äventyr som skapade många känslor i mig är då vi spelade ett Wastelandsäventyr som oss själva när pesten hade funnits ett tag och våra familjer flyttade, dog eller annat. Bara den känslan du SL framlade att min mor ringde på och skulle flytta utomlands och hade smittsymptom...Fy...
Det var en session som hade känslor i sig. Jag får gratulera Aegis Prime till den bästa sessionen på åratal i inlevelse och realism. Helt makalös, men aldrig mer

 

[Krille]

Men en känsla som är ovanlig... är sorg (inte över att ens rollperson dör, utan över situationer i rollspelvärlden i övrigt), tårar och melidande. Dessa känslor finns i verkliga livet så varför är just dessa känslor så svåra att väcka hos spelarna i rollspel?

En orsak kanske är att man inte vill känna vissa känslor. Sorg är en av dem. Trots allt, rollspel är en nördgrabbig men dock grabbig hobby. Snyftar på film gör flickvännen, typ.

 

[Svarte Faraonen]

Sorg är en svår känsla att skapa jämfört med till exempel humor -- med humor brukar problemet snarare vara att få folk att sluta skoja till det i fem minuter. Sorgen kräver mer finkänslighet -- ingen bryr sig ifall humorn blir för låg eller vulgär (åtminstone inte folket jag spelar med), medan man tycker att det sorgliga bara blir löjligt om det slår över till sentimentalitet.

Sedan kräver sorg en större känslomässig förankring i spelet än rädsla och humor. Humor är enklast -- om något roligt händer i spelet är det inte bara rollpersonen som är road, utan även spelaren. Skräck är också hyfsat lätt att få till genom att stressa spelarna och inte ge dem ordentlig information. Enligt samma mönster krävs det att spelarna är rejält känslomässigt bundna till världen för att de ska börja känna sorg när någon SLP dör. Visst går det att spela sorg utan problem, på samma vis som det går att spela road, skrämd eller liknande, men om själva spelaren (inte rollpersonen) ska känna sorg krävs det att denne har en känslomässig investering i spelet.

Sedan är folk kanske inte helt bekväma med att leva ut sorg de känner i spelgruppen. Att skratta åt något som är roligt eller bli nervös när spelledaren stressar upp en och hotar ens rollperson är sedda som normala reaktioner, men att genuint röras till sorg av spelet innebär att man öppnar sig mer för andra, något som kräver att man är mycket bekväm i spelgruppens sociala sammanhang.

Jag skulle rekommendera att man för att skapa sorg bland spelarna har små spelgrupper (större spelgrupper leder generellt sett till mer skitsnack, vilket innebär svagare inlevelse), ganska långa kampanjer (så att spelarna hinner fästa sig vid saker i spelvärlden) och spelare som känner varandra väl (så att de inte känner sig hämmade av varandra).

 

[Troberg]

För min del så är jag inte lagd åt att gråta inför publik, oavsett sammanhang. Jag är nöjd med det och vill därför slippa det i mina spelsessioner.

 

[Torbjörn]

Håller med.

Nagelbitande spänning och glädje och skrattanfall förekommer allt som oftast. Men ren sorg är svårare att locka fram.

Har ni några tips på hur vi som spelledare kan få spelarna att bli så djupt berörda av medlidande och sorg att de får tårar i ögonen?

Nej, inga tips på detta. Men jag känner inte heller något behov av detta. Det räcker med spänning, glädje och ibland lite ilska. Riktig sorg (till skillnad från att rollspela sorg hos karaktären) sparar jag åt händelser i det verkliga livet, något som verkligen berör, nära och kära.

Torbjörn - får tårar i ögonen av sorg...eftersom kvällens spelmöte är inställt.

 

[Eagle]

Ok, men vad i det riktiga livet är det som väcker sorg och medlidande hos dig då?

Är det olika saker som triggar igång oss?

Om rollpersonen och spelaren är två skillda personligheter, så hur ska spelaren kunna förväntas "rollspela" medkännande och empatisk, om han som spelare inte har förmågan att känna empati?

Samma dilemma har spelledaren. En spelledare som är intelligent kan förmodligen rollspela en efterbliven SLP. Men en efterbliven Spelledare kan inte rollspela en intelligent SLP.

 

[Torbjörn]

Ok, men vad i det riktiga livet är det som väcker sorg och medlidande hos dig då?

Svåra och tragiska händelser och situationer. Närstående som går bort, förhållanden som tar slut, katastrofer, svält, krig, trasiga människoöden osv.

Är det olika saker som triggar igång oss?

Jag tror inte det. Jag tror inte att jag skulle varit sprudlande glad i de situationer där du känner sorg. Jag tror inte att du skulle ha skrattat i de situationer där jag gråter. Jag tror att vi alla är ganska lika, vi känner sorg och medlidande (och glädje och ilska också för den delen) i samma situationer.

Om rollpersonen och spelaren är två skillda personligheter, så hur ska spelaren kunna förväntas "rollspela" medkännande och empatisk, om han som spelare inte har förmågan att känna empati?

Håller med. Har inte spelaren förmågan att känna empati blir det svårt att rollspela empatiskt. (Om spelaren nu inte lärt sig i vilka situationer man skall vara empatisk.) Som någorlunda "normal" mänsklig person tror jag mig ha förmågan att känna dessa känslor och därför blir det inte något problem att rollspela karaktärens känslor, även om jag som spelare inte känner dessa känslor på samma sätt.

Ett närbesläktat exempel: I vår pågående Warhammer-kampanj spelar jag en starkt troende Sigmar-anhängare. Denna karaktär är helt uppslukad av den rätta tron. Men det går aldeles utmärkt att rollspela denna person även om jag som spelare inte är Sigmar-anhängare!

Samma dilemma har spelledaren. En spelledare som är intelligent kan förmodligen rollspela en efterbliven SLP. Men en efterbliven Spelledare kan inte rollspela en intelligent SLP.

Detta är ju ett dilemma. Antag att det i ett rollspel finns en varelse som har förmågan att känna känslor som vi människor inte har, hur skall man då kunna rollspela dessa känslor?

Torbjörn - känner att det blev lite invecklat.

 

[Troberg]

Jag tror inte det. Jag tror inte att jag skulle varit sprudlande glad i de situationer där du känner sorg. Jag tror inte att du skulle ha skrattat i de situationer där jag gråter. Jag tror att vi alla är ganska lika, vi känner sorg och medlidande (och glädje och ilska också för den delen) i samma situationer.

Du har aldrig verkligen spöat skiten ur någon i ett spel? Jag minns en session Delta Force (datorspelet) när vi hade över 100 kills på en 10-minutersmatch 2 mot 2, de hade under 5 kills (räkna gärna på deras medellivslängd där, speciellt med tanke på att det går en liten stund innan man respawnar). Vi skrattade så att vi hade ont i magen, de grät nästan.

 

[Torbjörn]

Detta...

Jag tror inte det. Jag tror inte att jag skulle varit sprudlande glad i de situationer där du känner sorg. Jag tror inte att du skulle ha skrattat i de situationer där jag gråter. Jag tror att vi alla är ganska lika, vi känner sorg och medlidande (och glädje och ilska också för den delen) i samma situationer.

var ett svar på denna fråga...

Är det olika saker som triggar igång oss?

Vi skrattade så att vi hade ont i magen, de grät nästan.

Tror du inte att de hade skrattat så de haft ont i magen om de istället varit i er situation? Och vice versa.

Torbjörn

 

[ripperdoc]

Jag har samma erfarenheter som dig. Sorg är svårt i rollspel. Men jag tror vi är fel ute om vi ska gå till vad som gör oss sorgsna i verkliga livet - det ligger verkligen för djupt för att grävas fram framgångsrikt i rollspel. Det som förbryllar mig är dock att många filmer, böcker eller TV-program kan göra en väldigt sorgsen - även nördgrabbar. Man blir sorgsen för att man för en stund lever sig in i personernas liv (normalt sett enklare om det är verkliga personer, men det går även med fiktiva). Varför kan en film göra en ledsen, tillfälligt, men inte ett rollspel?

En snabb analys av de filmer/litteratur/etc som gör mig sorgsen säger att det handlar om:
- människor som du och jag, oftast i nutid eller nära historia, men inte alltid (kort sagt - ju mer fantastisk världen blir, desto svårare)
- det krävs en rejäl uppbyggnadsfas... man måste hoppas innan man blir sorgsen, man måste hoppas att det skall gå bra... kort sagt, man kan inte börja med sorgen, den måste komma en bit in
- sårbarheten måste belysas... man blir lätt sorgsen av barn som far illa, eller om svek inom familjer - mindre sorgsen av vuxna karlar som dör (det gör de ju hela tiden ändå)

Ovanstående lista säger mig att ganska få rollspel är lämpade för just sorg. Men fortfarande känner jag att det hänger mer på hur spelledaren hanterar berättandet, och där önskar jag att jag visste något mer.

 

[Feuflux]

Från en som vet allt och inget

Glädje, Skräck och så Sorg är de känslor som nämnts flitigast i tråden så jag håller mig till dom. Då känns det som om de två förstnämnda är mycket lättare att gå in i och ur vad gäller sinnesstämning. När du skjuter pil nummer tre i vänster <strike>jävla</strike> ben på fienden garvar du åt det absurda i situationen, två hundradelar senare skjuter fienden tillbaka och humorn är över. Du rundar ett mörkt hörn och katakomben och står öga mot öga med en skimrande vit gestalt... som visar sig vara din kollega som tagit på sig sin biodlar-dräkt. Du är tårar när din (rollpersons) blodbroder har dött, fast det visade sig att han inte dog utan att stenblocket träffade en statist. Då är det en helt annan process att gå över i glädje över att han klarade sig, man måste traska över till känslans motpol istället för tillbaka till "allt är som vanligt".

Humor och skräck kan jag för övrigt gärna känna utan att resten av spelgruppen gör det, men om jag ska spela sorg ska fanimig de andra vara med på det hela vägen ut. Helt andra krav på omgivningen... och eftersom jag är en fjant kan det inte bero på att jag är macho att jag inte vill visa för mycket känslor... så jag vet inte riktigt. Det är mer utlämnande iaf. Jag gråter bara när jag ensam (krävs för att jag släpper lös min inlevelse ordentligt) ser en film med sorglig filmmusik. Jag storgrät i slutet av Star Wars III t.ex.

Sen är det inte lika hemligt att låta spelgruppen få veta vad som får mig att skratta (massklipp på folk som ramlar i America's Funniest Homevideos), känna skräck (tät stämning när man verkligen räknar sekunderna tills det ska hända något, vad som helst) och vad som får mig att känna sorg. Jag kan få ett ryck och deppa loss över min själsliga enslighet när jag sitter ensam hemma, men bland folk så skrattar jag bara (försvarsmekanism) och säger "haha, klart att jag inte får nån flickvän när jag inte vågar prata med tjejer". Men det vill jag ju inte prata allvar om heller...

Men steg ett för att få in sorg är att vara så tät i spelgruppen att spelarna vågar spela sorg. Om de känner sig tillräckligt bekväma så gäller det bara att ge dem en anledning. Det räcker inte med att en SLP som förekommit under två spelkvällar går och dör. Det får snarare vara en SLP som hjälp RP:na med viktiga saker, varit ofta förekommande, vars saknad verkligen gör en spelmässig skillnad och som varit med under en längre tidsperiod.

 

[Zire]

Tja, jag hoppas ju att spelarna bara har roligt när vi spelar. Även om rollpersonerna hatar en SLP eller blir rädda i en situation, så blir inte spelarna i närheten av lika hatiska eller lika rädda. Det är nog heller inget vi eftersträvar, det finns ingenting som säger att upplevelsen skulle bli mer nöjesfull för det.

Samma med sorg. En rollpersons by blev anfallen och flera av hans vänner dödade. Rollpersonen kände naturligtvis sorg, men spelaren gjorde det inte (inte mer än vad skådespelet brukar kunna leda till iaf).

Men det är ganska tråkigt att spela sorgsen, och därför är nog den känslan mer sällan förekommande än andra. Det skulle ju också kunna vara så att det ligger längst bort ifrån känslan roligt, och därför är det svårare att spela än de andra känslorna.

- Zire

 

[Johan K]

Av de känslor som är svårast är nog svårast att få till, på riktigt i rollspel ja..
Hur man gestaltar det & får till det.. På den punkten tror jag att det är mycket upp till enns person & hur mycket man är villig att köra på sådana känslor i gruppen.
Allt är nog åxå på hur mycket man själv är villig att gå in & brottas med sina känslor i rollspel.

 

[Ulsak]

Rollspel, precis som annan kultur, borde ju vara något som speglar ( och därmed också berikar livet). Alla känslor gjädje, sorg, kärlek och hat ska kunna manifesteras i rollspel, värt namnet.
Elmer Diktonius lär ha sagt; "Om det kulturens mening är att bedöva, så är ett hammarslag den bästa kulturen"

Alltså så bör ju även "tråkiga" känslor också kunna presenteras i ett gott rollspel.

Ok, det kan vara svårt att pressa fram tårar beställning, men det hade varit cool om man kunnat...

 

[Troberg]

Samma med sorg. En rollpersons by blev anfallen och flera av hans vänner dödade. Rollpersonen kände naturligtvis sorg, men spelaren gjorde det inte (inte mer än vad skådespelet brukar kunna leda till iaf).

Jag tror att det man ska försöka förmedla är vikten av det inträffade, snarare än sorgen.

Tex har jag funderat på en fantasykampanj där en del uspelar sig till sjöss på ett större fartyg. När en besättningsman dör så tänkte jag ha en ritual när kaptenen säger några ord innan kroppen lämnas till havet, och genom hela ritualen står en grupp bredvid kroppen med trummor och trummar i långsam takt. Bom. Bom. Bom. En av dem står dock stilla och trummar inte, fast han bär en trumma. Någon variant på missing man formation alltså, konceptuellt sett.

Tanken är inte att spelarna ska känna sorg, det är att de ska känna allvaret.

 

[DeBracy]

Jag tror att det man ska försöka förmedla är vikten av det inträffade, snarare än sorgen.

//


Tanken är inte att spelarna ska känna sorg, det är att de ska känna allvaret.

Bra formelrat. Och bra exempel också! Jag tycker som några andra här att det verkar lite missriktat att lägga krut på att få nån att känna sorg. Klart det går bra att det är sorgligt, men det är inte samma sak och sorglig stämning får man bättre genom att införa det här allvaret du förespråkar.

Jag själv är väldigt förtjust i vemod i konst av alla möjliga former (målningar, musik eller film t.ex.) men sorg... nä, det är inget jag vill bjuda mina vänner på en fredagkväll. Faktiskt.

Nåja, än en gång, bra exempel! Jag lär lägga det på minnet och ärligt stjäla det vid tillfälle.

 

[Svarte Faraonen]

Det är väl där skon klämmer. Vissa spelgrupper, kanske de flesta, är helt enkelt inte intresserade av genuina känslomässiga upplevelser i sitt spelande, och de strävar förstås inte efter att framkalla sorg. Min spelgrupp är för tillfället sådan -- varje spelmöte tycks involvera minst ett halvdussin människor, alkohol och grova skämt. I en sådan grabbig stämning blir det ganska svårt att ha den typ av fingertoppskänsla som krävs för att skapa en bra, känslostormande spelupplevelse, utan man nöjer sig med sådant som är enklare att göra bra i denna miljö -- gladvåld, ryska vodkaorgier och vargjakt. Andra spelgrupper har en annan kultur, och även inom en spelgrupp kan spelstilen variera något väldigt mellan spelarna. Risken med en stor grupp är ju att man får nöja sig med en minsta gemensamma nämnare.

 

[DeBracy]

Det är väl där skon klämmer. Vissa spelgrupper, kanske de flesta, är helt enkelt inte intresserade av genuina känslomässiga upplevelser i sitt spelande, och de strävar förstås inte efter att framkalla sorg. // Andra spelgrupper har en annan kultur, och även inom en spelgrupp kan spelstilen variera något väldigt mellan spelarna. Risken med en stor grupp är ju att man får nöja sig med en minsta gemensamma nämnare.

Visst är det så. Det praktiska får i många fall bestämma över det ideella så att säga. Jag har haft förmånen att få spela rätt mycket i en grupp där vi bara varit tre stycken och vi lyckades tillsammans få en stund av perfekt avvägt vemod till en fantastiskt vacker låt och jag må säga att det var grymt häftigt. Dock så låg tyngdpunkten mer på berättadende än inlevelse då så jag kan ju inte svära på hur mycket spelarna kände det, men de måste ha kännt av det; det var verkligen påtagligt i rummet.

Hmm... ja, jag vet inte om det där var en avstickare eller inte men det känns lite som att vi visat på exempel på det här med stor och liten grupp ur våra egna erfarenheter i alla fall och det kanske kan vara lite läsvärt.

 

[Eagle]

Sammanfattning av feedback

De tre bästa tipsen ni gav mig är:

- Bygg upp stämningen långsamt

- Skapa SLP som är lätt att tycka om. Hur ska vi kunna känna kärlek, sorg eller medlidande med SLP som inte har någon sympatisk personlighet.

- Använd situationer från verkligheten som väckt kärlek, medlidande och sorg. Ska jag t.ex. förmedla kärlek, så tänker jag på något som väcker kärlek i mitt eget liv. Ska jag förmedla sorg, så tänker jag på något som gjort mig sorgen. På så vis så äger SL budskapet och då kan han även förmedla det med trovärdighet till spelarna.

Sorg, kärlek, medlidande och empati är precis som skräck, vrede och hat - känslor som ska driva äventyret frammåt. Efter spelmötet så kan man facineras över att man lyckades känna sorg, medlidande eller kanske rent av kärlek