Nekromanti Kärlek
- Thread starter Man Mountainman
- Start date
Re: Dolda Slag
Vi slår alla slag själva, utom möjligen Finna Dolt (motsv)
Coolt, jag har nämligen infört i spelgruppen att alla spelare
slår sina egna slag och just Finna Dolda ting eller
Faktasökning kan bli intressant om spelarna får slå själva.
I ett kult-scenario skulle spelarna ränna runt i en hemlig
biblioteksgrupps arkiv och snoka upp en specifik bok och bad
då en spelare slå en tärning - Och han fumlade. Han satte
sig ned och läste fascinerat i en sagobok skriven av H.C
Andersen. Ännu en spelare fick göra slaget och fumlade även
hon och började riva i sagoboken den förste spelaren hade
("Hej, jag tror jag hittat något - Släpp!").
Det bästa med att slå i vanliga fall typiska "Spelledarslag" är
att spelarna får kräma in lite inprovisation i spelandet också,
för att avlasta spelledaren lite. Om alla misslyckas med att
hitta det de söker på biblioteket och de vet om det kan de ju
söka halvhjärtat lite på annat håll, för att sedan gå tillbaka till
biblioteket och försöka igen ("Vänta nu, böcker. Böcker? Vart
tusan hittar man böcker? Vi ger väl bibblan en chans till").
/Alexander Gyhlesten
Vi slår alla slag själva, utom möjligen Finna Dolt (motsv)
Coolt, jag har nämligen infört i spelgruppen att alla spelare
slår sina egna slag och just Finna Dolda ting eller
Faktasökning kan bli intressant om spelarna får slå själva.
I ett kult-scenario skulle spelarna ränna runt i en hemlig
biblioteksgrupps arkiv och snoka upp en specifik bok och bad
då en spelare slå en tärning - Och han fumlade. Han satte
sig ned och läste fascinerat i en sagobok skriven av H.C
Andersen. Ännu en spelare fick göra slaget och fumlade även
hon och började riva i sagoboken den förste spelaren hade
("Hej, jag tror jag hittat något - Släpp!").
Det bästa med att slå i vanliga fall typiska "Spelledarslag" är
att spelarna får kräma in lite inprovisation i spelandet också,
för att avlasta spelledaren lite. Om alla misslyckas med att
hitta det de söker på biblioteket och de vet om det kan de ju
söka halvhjärtat lite på annat håll, för att sedan gå tillbaka till
biblioteket och försöka igen ("Vänta nu, böcker. Böcker? Vart
tusan hittar man böcker? Vi ger väl bibblan en chans till").
/Alexander Gyhlesten
Krille
Super Moderator
Re: Ny Topic mitt i tråden 
"Detta har dock aldrig hänt mig eller någon (vad jag vet) i mina spelgrupper, men har ni blivit kära i någon som ni spelat rollspel med?"
Mmm. En gång, på det glada åttitalet. Vi fick med två tjejer i gruppen, och jag råkade läsa Tristan och Isolde, och insåg plötsligt att det var mycket roligare att spela en riddare som en pansarklädd drummel som spelar smäktande ballader under sin älskade dams balkong än att gå omkring som en Conny Rabarbern i plåtrustning och röja monster i grottor. Så jag satte igång och smöra för den ena tjejen, och... sen hade naturen sin gång, så att säga. Det höll inte så länge, men oj vad skoj vi hade (nej, inte på det sättet, snuskhummer!). Men sen insåg hon väl vilken nörd jag var.
Det har hänt ett par andra gånger också, fast inte mig: en gång bröts en kampanj för att två av spelarna betuttade sig i varandra och spelledaren hävdade att man inte kan spela rollspel om man är kär i en annan spelare (fast personligen tror jag att han var svartsjuk). Och en gång... fast den ståryn har jag ju redan berättat.
"Detta har dock aldrig hänt mig eller någon (vad jag vet) i mina spelgrupper, men har ni blivit kära i någon som ni spelat rollspel med?"
Mmm. En gång, på det glada åttitalet. Vi fick med två tjejer i gruppen, och jag råkade läsa Tristan och Isolde, och insåg plötsligt att det var mycket roligare att spela en riddare som en pansarklädd drummel som spelar smäktande ballader under sin älskade dams balkong än att gå omkring som en Conny Rabarbern i plåtrustning och röja monster i grottor. Så jag satte igång och smöra för den ena tjejen, och... sen hade naturen sin gång, så att säga. Det höll inte så länge, men oj vad skoj vi hade (nej, inte på det sättet, snuskhummer!). Men sen insåg hon väl vilken nörd jag var.
Det har hänt ett par andra gånger också, fast inte mig: en gång bröts en kampanj för att två av spelarna betuttade sig i varandra och spelledaren hävdade att man inte kan spela rollspel om man är kär i en annan spelare (fast personligen tror jag att han var svartsjuk). Och en gång... fast den ståryn har jag ju redan berättat.
Re: Ny Topic mitt i tråden
Intressant...
Överhuvudtaget, för att kärlek ska funka inom spelgruppen, bör vi nog addera en väldigt viktig ingrediens som i rollspelsvärlden är väldigt sällsynt, nämligen flickor (såvida det inte finns homosexuella spelgrupper då...).
Verkar konstigt att avbryta en kampanj för att två spelare har kärat ner sig i varandra, men det kanske var för att de bara satt och fånstirrade på varandra istället för att spela sina roller...annars verkar din förklaring mycket trolig; svartsjuka.
/Skuggvarg
Intressant...
Överhuvudtaget, för att kärlek ska funka inom spelgruppen, bör vi nog addera en väldigt viktig ingrediens som i rollspelsvärlden är väldigt sällsynt, nämligen flickor (såvida det inte finns homosexuella spelgrupper då...).
Verkar konstigt att avbryta en kampanj för att två spelare har kärat ner sig i varandra, men det kanske var för att de bara satt och fånstirrade på varandra istället för att spela sina roller...annars verkar din förklaring mycket trolig; svartsjuka.
/Skuggvarg
Re: Av personlig erfarenhet [On The New Topic]
såvida det inte finns homosexuella spelgrupper då
Eller homosexuella i spelgruppen, hela spelgruppen behöver
ju inte vara det för att det skall fungera
Eller bisexuella, vilket som egentligen.
men det kanske var för att de bara satt och fånstirrade på
varandra istället för att spela sina roller
Jag och min flickvän sköter detta utmärkt faktiskt. Jag var
nästan lite elak mot hennes rollperson till och med
(Dvs. elakare än mot de andra spelarnas).
Men, detta är ganska genomgående för mig som spelledare
med en flickvän i gruppen - De har dött eller blivit invalider hela
högen. Kanske anledningen till att de gjort slut
Nej, skämt åsido: Vet man att man klarar av det är det okej,
men stör sig spelledaren till en sådan grad att han/hon finner
det ohållbart är det bara att stänga boken och dela ut
pekpinnar. Jag själv har aldrig varit tvungen att göra detta, men
jag kan tänka mig situationer där jag skulle kunna gjort det.
/Alexander Gyhlesten
såvida det inte finns homosexuella spelgrupper då
Eller homosexuella i spelgruppen, hela spelgruppen behöver
ju inte vara det för att det skall fungera
Eller bisexuella, vilket som egentligen.
men det kanske var för att de bara satt och fånstirrade på
varandra istället för att spela sina roller
Jag och min flickvän sköter detta utmärkt faktiskt. Jag var
nästan lite elak mot hennes rollperson till och med
(Dvs. elakare än mot de andra spelarnas).
Men, detta är ganska genomgående för mig som spelledare
med en flickvän i gruppen - De har dött eller blivit invalider hela
högen. Kanske anledningen till att de gjort slut
Nej, skämt åsido: Vet man att man klarar av det är det okej,
men stör sig spelledaren till en sådan grad att han/hon finner
det ohållbart är det bara att stänga boken och dela ut
pekpinnar. Jag själv har aldrig varit tvungen att göra detta, men
jag kan tänka mig situationer där jag skulle kunna gjort det.
/Alexander Gyhlesten
Rising
Vila i frid
Det börjar verka kärlek banne mig
"Jag tycker att den mystiska uppdelningen mellan manligt och kvinnligt i ditt inlägg stinker 50-tal."
Det är nog min cologne... *Trumvirvel* :^P
Nämen det är nog snarare så att det luktar X- och Y-kromosomer om det. Betydligt äldre än 50-talet, med andra ord.
För grejen är att jag inte vill att kärlek ska bli resultatet av spelledarkommenderingar eller tärningsslag. Det ska vara riktig kärlek. Eller tja, samma sorts "oriktiga" kärlek som man kan känna till fiktiva personer i böcker och film, i alla fall. Den sortens kärlek är nog något mer schabloniserande och objektifierande än det vi känner för livs levande personer, så det ligger nog någonting i det du säger.
Nå, jag använder de trick som fungerar. Om de sedan luktar 20-, 50- eller 00-tal är av underordnad vikt. Målet är förälskelse, allt annat är underprioriterat.
/Rising
vars egna kvinnoideal byggts upp av tuffa rödhåriga jäntor såsom prinsessan Ce'Nedra från Belgariaden och governor Marley från Secret of Monkey Island:
![](http://www.mediasmedjan.se/prov/monkey.gif\\" border=\\"1)
...som är en typisk Miss Piggy-figur: Oåtkomlig för tölparna på Mêlée Island, en tuffing som står på egna ben och har skinn på näsan. Ändå gillar hon fjanten Guybrush av någon oklar anledning. Han ser ju inte ut att vara någon pirat, han är ju så "sweet"... right?
"Mmfxblrhmspr"
"Jag tycker att den mystiska uppdelningen mellan manligt och kvinnligt i ditt inlägg stinker 50-tal."
Det är nog min cologne... *Trumvirvel* :^P
Nämen det är nog snarare så att det luktar X- och Y-kromosomer om det. Betydligt äldre än 50-talet, med andra ord.
För grejen är att jag inte vill att kärlek ska bli resultatet av spelledarkommenderingar eller tärningsslag. Det ska vara riktig kärlek. Eller tja, samma sorts "oriktiga" kärlek som man kan känna till fiktiva personer i böcker och film, i alla fall. Den sortens kärlek är nog något mer schabloniserande och objektifierande än det vi känner för livs levande personer, så det ligger nog någonting i det du säger.
Nå, jag använder de trick som fungerar. Om de sedan luktar 20-, 50- eller 00-tal är av underordnad vikt. Målet är förälskelse, allt annat är underprioriterat.
/Rising
vars egna kvinnoideal byggts upp av tuffa rödhåriga jäntor såsom prinsessan Ce'Nedra från Belgariaden och governor Marley från Secret of Monkey Island:
...som är en typisk Miss Piggy-figur: Oåtkomlig för tölparna på Mêlée Island, en tuffing som står på egna ben och har skinn på näsan. Ändå gillar hon fjanten Guybrush av någon oklar anledning. Han ser ju inte ut att vara någon pirat, han är ju så "sweet"... right?
"Mmfxblrhmspr"
Jag har använt kärlek mycket sparsamt, jag tycker att det är svårspelat. Mina spelares Kult-karaktärer har fru och barn och oftast tycker jag att det är ett problem - respektivarna måste nästan resa bort (klichéalternativet är att de blir kidnappade) för att RP ska ha en anledning att kasta sig ut i äventyret. Annars skulle de nog hellre sitta hemma och spela Bingolotto.
Däremot finns det ett mycket starkt band mellan mina spelares karaktärer eftersom de överlevt så länge och utvecklats tillsammans. De skulle kunna offra livet för varandra och det är väl kanske kärlek det med?
Däremot finns det ett mycket starkt band mellan mina spelares karaktärer eftersom de överlevt så länge och utvecklats tillsammans. De skulle kunna offra livet för varandra och det är väl kanske kärlek det med?
... sånt som man sett på bio - tänka sig!
I övrigt håller jag med dig. Min poäng är att rollspelskärlek inte är "naturlig" utan fiktiv. Och fiktiva romanser följer den som skapar fiktionens lagar. Om spelare ochs pelledare upplever romansen som trovärdig är den antagligen det. Subjektiv uppfattning är det enda riktigt intressanta i rollspelssynpunkt (så länge man inte talar konvents- och köpescenarion).
Så min Guybrushteori:
Orsaken till att Governor Marley gillar Guybrush är att han i all sin mesighet till skillnad från de starka, manliga (men efterblivna) piraterna på Melee Island inte hotar hennes självständighet. Att Guybrush är "sweet" innebär att han trots alla sina försök att vinna respekt som en fruktad pirat (uppfylla en manlig norm) inte kan bryta sin beorendeställning - d.v.s. sin inneboende kvinnlighet. Relationen Guybrush-Marley är alltså den klassiska man-kvinna men med omvända roller.
Ce'Nedra är däremot något helt annat - egentligen ett flickaktigt våp (ett barn helt enkelt, som måste uppfostras av den rationella treenigheten Belgarion, Polnedra och Belgarath) som i vissa gudomligt inspirerade stunder plötsligt kan behärska sig och agera emot sin egen natur. Ce'Nedra är alltså GUYBRUSH i sin kontext. Mellan Marley och Ce'Nedra finns möjligtvis en gemensam nämnare i deras utseende - rödhårighet - men knappast ens där. Marley må bära örhängen och vara sminkad, men hennes värja och samhälleliga position placerar henne som en man i hierarkin. Ce'Nedra är däremot fortfarande det kvinnobarn som är framträdande inom den traditionella kvinnosynen.
/Ghoulz
vars kvinnoideal helt bygger på Helga från "'Allå 'Allå 'emliga armén"
Hur gammal är upptäckten av X- och Y-kromosmer? 30-tal? Poängen är att det knappast sitter i x- och y-kromosomen vilka sexuella/romantiska preferenser man har. Däremot har man länge trott att det sitter i "manligheten" eller "kvinnligheten" vilka grundläggande personlighetsdrag en person besitter. Det där är minst sagt komplicerat, och frågan är var någonstans gammal "kunskap" av samma ursprung som rasbiologi och frenologi korsbefruktar modern genetik. Jag föreslår en läsning av Nina Björks "Under det rosa täcket" som effektivt dissekerar biologismens idéer. Men jag vill inte gå allt för djupt in i en diskussion om likartsfeminism på ett rollspelsforum. Diskussionen har dock sin plats i varje resonemang kring kärlek.
I övrigt håller jag med dig. Min poäng är att rollspelskärlek inte är "naturlig" utan fiktiv. Och fiktiva romanser följer den som skapar fiktionens lagar. Om spelare ochs pelledare upplever romansen som trovärdig är den antagligen det. Subjektiv uppfattning är det enda riktigt intressanta i rollspelssynpunkt (så länge man inte talar konvents- och köpescenarion).
Så min Guybrushteori:
Orsaken till att Governor Marley gillar Guybrush är att han i all sin mesighet till skillnad från de starka, manliga (men efterblivna) piraterna på Melee Island inte hotar hennes självständighet. Att Guybrush är "sweet" innebär att han trots alla sina försök att vinna respekt som en fruktad pirat (uppfylla en manlig norm) inte kan bryta sin beorendeställning - d.v.s. sin inneboende kvinnlighet. Relationen Guybrush-Marley är alltså den klassiska man-kvinna men med omvända roller.
Ce'Nedra är däremot något helt annat - egentligen ett flickaktigt våp (ett barn helt enkelt, som måste uppfostras av den rationella treenigheten Belgarion, Polnedra och Belgarath) som i vissa gudomligt inspirerade stunder plötsligt kan behärska sig och agera emot sin egen natur. Ce'Nedra är alltså GUYBRUSH i sin kontext. Mellan Marley och Ce'Nedra finns möjligtvis en gemensam nämnare i deras utseende - rödhårighet - men knappast ens där. Marley må bära örhängen och vara sminkad, men hennes värja och samhälleliga position placerar henne som en man i hierarkin. Ce'Nedra är däremot fortfarande det kvinnobarn som är framträdande inom den traditionella kvinnosynen.
/Ghoulz
vars kvinnoideal helt bygger på Helga från "'Allå 'Allå 'emliga armén"
Rising
Vila i frid
Re: ... sånt som man sett på bio - tänka sig!
"I övrigt håller jag med dig. Min poäng är att rollspelskärlek inte är "naturlig" utan fiktiv. Och fiktiva romanser följer den som skapar fiktionens lagar. Om spelare ochs pelledare upplever romansen som trovärdig är den antagligen det."
Fast hur roligt är det att spela "trovärdig" kärlek. Det är som "trovärdig" skräck. Det är klart, säger spelledaren att jag möter två zombies så är det väl trovärdigt att rollpersonen blir rädd, men hela poängen med skräckrollspel tycker jag är att spelaren skall bli det. Samma sak med kärlek.
När det gäller Marley och Ce'Nedra håller jag till viss del med, men samtidigt är inte Ce'Nedra så barnslig som jag tycker att du vill göra gällande. Hon är helt klart den dominerande parten i relationen med Belgarion (han är ju rent löjeväckande tafatt på sina håll) och är en hetsporre och en vildkatta som inte alls stämmer överrens med synen på hur en kvinna "skall vara". (Hon är ju inte älskvärd på det där gamla trista, ofarliga förlegade sättet.) Dessutom drar hon ihop en armé och leder dem ut i krig med ett riktigt brandtal såsom det anstår en riktig karl (fast hon kräks efteråt).
Jag tycker de båda bryter ner invanda stereotyper på ungefär samma sätt.
/Rising
"I övrigt håller jag med dig. Min poäng är att rollspelskärlek inte är "naturlig" utan fiktiv. Och fiktiva romanser följer den som skapar fiktionens lagar. Om spelare ochs pelledare upplever romansen som trovärdig är den antagligen det."
Fast hur roligt är det att spela "trovärdig" kärlek. Det är som "trovärdig" skräck. Det är klart, säger spelledaren att jag möter två zombies så är det väl trovärdigt att rollpersonen blir rädd, men hela poängen med skräckrollspel tycker jag är att spelaren skall bli det. Samma sak med kärlek.
När det gäller Marley och Ce'Nedra håller jag till viss del med, men samtidigt är inte Ce'Nedra så barnslig som jag tycker att du vill göra gällande. Hon är helt klart den dominerande parten i relationen med Belgarion (han är ju rent löjeväckande tafatt på sina håll) och är en hetsporre och en vildkatta som inte alls stämmer överrens med synen på hur en kvinna "skall vara". (Hon är ju inte älskvärd på det där gamla trista, ofarliga förlegade sättet.) Dessutom drar hon ihop en armé och leder dem ut i krig med ett riktigt brandtal såsom det anstår en riktig karl (fast hon kräks efteråt).
Jag tycker de båda bryter ner invanda stereotyper på ungefär samma sätt.
/Rising
regelslaktaren
Hero
Re: Ny Topic mitt i tråden
"men har ni blivit kära i någon som ni spelat rollspel med?"
jupp.
Förälskade mig i en karaktär, vilket flöt över på det riktiga livet...det hela gick över. (mer eller mindre)
Har spelat med många kvinnor, även om ingen ingår i min vanliga spelgrupp. Fast nu spelar vi en Indiana Jones-kampanj (placerad i kults värld..är kul), där Oknytt är ständig deltagare...o det är väl bra. Hon envisas med att spela kvinnor också, vilket gör rollpersonernas samspel mer intressant (tycker jag)
"men har ni blivit kära i någon som ni spelat rollspel med?"
jupp.
Förälskade mig i en karaktär, vilket flöt över på det riktiga livet...det hela gick över. (mer eller mindre)
Har spelat med många kvinnor, även om ingen ingår i min vanliga spelgrupp. Fast nu spelar vi en Indiana Jones-kampanj (placerad i kults värld..är kul), där Oknytt är ständig deltagare...o det är väl bra. Hon envisas med att spela kvinnor också, vilket gör rollpersonernas samspel mer intressant (tycker jag)
hjälp....
... tänk om det är så??? måste tänka lite... nej, jag var bara en fjunig tonåring som levde mig in i min roll.. som sagt, som kompensation för sin nördighet i verkliga livet, hittar ens rp gärna ngn tjej i rollspelet istället.. nu för tiden har jag dock inte några sådana problem (i verkliga livet), för nu är jag ultracool... så de så!!
... tänk om det är så??? måste tänka lite... nej, jag var bara en fjunig tonåring som levde mig in i min roll.. som sagt, som kompensation för sin nördighet i verkliga livet, hittar ens rp gärna ngn tjej i rollspelet istället.. nu för tiden har jag dock inte några sådana problem (i verkliga livet), för nu är jag ultracool... så de så!!
Borde väl svara..
I den förra online-Tribe 8-kampanjen som jag medverkade i så.. Du kanske inte borde läsa det här.. (Dnalor. Och det gäller er också, '76 och Johan!) Tids nog så kommer svaren!
Iallafall, då kärade min rollperson Kevin ner sig i en tjej. Rätt så kul faktiskt, omständigheterna var sådana att gruppens fulo hade skrämt Kevin (Gruppen bestod av Butter, Glader, Fuler och Jag Hugger) och som ni kan läsa via länken så är Kevin en rätt kaxig person, men på ett juvenilt sätt. Så efter att ha lämnat dom andra för ett litet tag så bestämmer sig han för att släpa med någon tjej till deras bord och börja obscen-hångla med, bara för att psyka fulot.. (Naturligtvis skulle inte någon tjej uppskatta det direkt, men deeeeet tänker inte han på..) Iallafall, Kevin går fram och frågar en tjej om hon vill följa med till hans bord.. Tjejen råkar vara lite asocial och tittar bara åt ett annat håll. Vilken knäck. Att bli IGNORERAD med komplex som Kevin! Kevin springer ungefär och gömmer sig. Citat från mig: "Jag visste att det skulle gå åt helvete, men inte att det skulle gå så snabbt.." Iallafall, efter mycket omtumlande och känslostarkt stök (Slafsigt mord och vansinnigt litet barn) så träffar dom på varandra igen. Kevin är nu väääldigt mentalt instabil, alla väggar har rivits ner, och han står där, naken. (Bildligt talat.) Så när Celine frågar vem han här så berättar han allt för första gången. Det blev en riktigt söt kärlekshistoria, och jag uppskattade verkligen att spela den.
Så, här användes kärlekshistorian för personlig utveckling.. Och så. Det tyckte jag var ett väldigt lämpligt tema.
I den förra online-Tribe 8-kampanjen som jag medverkade i så.. Du kanske inte borde läsa det här.. (Dnalor. Och det gäller er också, '76 och Johan!)
Tids nog så kommer svaren!Iallafall, då kärade min rollperson Kevin ner sig i en tjej. Rätt så kul faktiskt, omständigheterna var sådana att gruppens fulo hade skrämt Kevin (Gruppen bestod av Butter, Glader, Fuler och Jag Hugger) och som ni kan läsa via länken så är Kevin en rätt kaxig person, men på ett juvenilt sätt. Så efter att ha lämnat dom andra för ett litet tag så bestämmer sig han för att släpa med någon tjej till deras bord och börja obscen-hångla med, bara för att psyka fulot.. (Naturligtvis skulle inte någon tjej uppskatta det direkt, men deeeeet tänker inte han på..) Iallafall, Kevin går fram och frågar en tjej om hon vill följa med till hans bord.. Tjejen råkar vara lite asocial och tittar bara åt ett annat håll. Vilken knäck. Att bli IGNORERAD med komplex som Kevin! Kevin springer ungefär och gömmer sig. Citat från mig: "Jag visste att det skulle gå åt helvete, men inte att det skulle gå så snabbt.." Iallafall, efter mycket omtumlande och känslostarkt stök (Slafsigt mord och vansinnigt litet barn) så träffar dom på varandra igen. Kevin är nu väääldigt mentalt instabil, alla väggar har rivits ner, och han står där, naken. (Bildligt talat.) Så när Celine frågar vem han här så berättar han allt för första gången. Det blev en riktigt söt kärlekshistoria, och jag uppskattade verkligen att spela den.
Så, här användes kärlekshistorian för personlig utveckling.. Och så. Det tyckte jag var ett väldigt lämpligt tema.
Slut på titlar!!!!!!!!!!!
Trovärdig gäller inom det specifika, det fenomenologiska trovärdiga. Alltså det arttypiska, inom fiktionen trovärdiga existerande. Så. Jag tror att spelaren varken kan bli kär eller rädd - men rädsla kommer nog närmast. Dessociationen finns alltid. Vad SL kan göra är att skapa en känsla av vad rp:n borde kunna känna och en spelare med lagom grad inlevelse (vilket också beror på SL och egen förmåga) borde kunna förnimma. Upp till gruppen återigen!
Det tycker jag inte. Ce'Nedra gör vad en kvinna måste göra i brist på man, Guybrush försöker vara man. Kan verka vara samma sak, men Baudrillard säger att det är olika. Så oxå Ghoulz. Ce'Nedra ÄR ett barn - det klassiska kvinnobarnet som möjligen kan agera utan "fader" (i form av gossebarnet Belgarion - återigen en arketyp) - men Pappa vet ju alltid bäst. Hur många gånger korrigerar inte den rationelle Dr. Belgarion sin "bedårande" lilla fru under bokseriens gång? David Eddings får mig att spy - heteronormativ fascism i bokform. T.o.m. Tolkien är ju mer levande.
Trovärdig gäller inom det specifika, det fenomenologiska trovärdiga. Alltså det arttypiska, inom fiktionen trovärdiga existerande. Så. Jag tror att spelaren varken kan bli kär eller rädd - men rädsla kommer nog närmast. Dessociationen finns alltid. Vad SL kan göra är att skapa en känsla av vad rp:n borde kunna känna och en spelare med lagom grad inlevelse (vilket också beror på SL och egen förmåga) borde kunna förnimma. Upp till gruppen återigen!
Oooh, jag ser allt på ett helt nytt sätt nu! [NT.. Or is it?]
Tre beröm för utsvävningarna i skyn
Sju för de jordnära som skriver regler
Nio för grisodlarnas projekt som är dömda att dö
Ett enda åt Gardener på sin tron
I landet Redaktionen där administrationen bor
Ett beröm att härska dom, ett beröm att finna dom,
ett beröm att samla dom och bland trådarna binda dom
I landet Forum där Arvidos bor
(Ett beröm åt Krille, ett beröm åt Rising, ett beröm åt Ghoulz.. Jag glömmer ingen! Inte dig heller..)
Tre beröm för utsvävningarna i skyn
Sju för de jordnära som skriver regler
Nio för grisodlarnas projekt som är dömda att dö
Ett enda åt Gardener på sin tron
I landet Redaktionen där administrationen bor
Ett beröm att härska dom, ett beröm att finna dom,
ett beröm att samla dom och bland trådarna binda dom
I landet Forum där Arvidos bor
(Ett beröm åt Krille, ett beröm åt Rising, ett beröm åt Ghoulz.. Jag glömmer ingen! Inte dig heller..)
Morgoth
Swashbuckler
What a terribly funny song! :) [NT]
*applåderna skallar*
/Mogge, och nu till dem gömda ledtrådarna: Arvidos är inte bara en riktigt sjysst filosof, psykolog och historieberättare, utan har också spånat på ett riktigt sjysst gängsstridssystem, och ger jävligt fina råd.
*applåderna skallar*
/Mogge, och nu till dem gömda ledtrådarna: Arvidos är inte bara en riktigt sjysst filosof, psykolog och historieberättare, utan har också spånat på ett riktigt sjysst gängsstridssystem, och ger jävligt fina råd.
Rising
Vila i frid
Re: Slut på titlar!!!!!!!!!!!
"Hur många gånger korrigerar inte den rationelle Dr. Belgarion sin "bedårande" lilla fru under bokseriens gång?"
Aha, jag slutade läsa efter de första fem böckerna. Därav våra skilda åsikter. Jag gillade henne som bäst i den andra boken. Där är hon förvisso ett barn (duh), men likväl den dominerande parten i hennes och Garions relation till varandra. Det är hon som tar intiativet, det är hon som väljer ut honom.
"Trovärdig gäller inom det specifika, det fenomenologiska trovärdiga. Alltså det arttypiska, inom fiktionen trovärdiga existerande."
...och en Oscar till årets ordbajsare går till... :^)
"Så. Jag tror att spelaren varken kan bli kär eller rädd - men rädsla kommer nog närmast. Dessociationen finns alltid. Vad SL kan göra är att skapa en känsla av vad rp:n borde kunna känna och en spelare med lagom grad inlevelse (vilket också beror på SL och egen förmåga) borde kunna förnimma."
Det låter som skillnaden mellan skolade aktörer (som agerar genom en analys och förståelse för sin roll) och naturliga aktörer (som blir sin roll). Jag och mina spelare är av den andra sorten. Det påminner om skillnaden mellan Krille och mig, och varför jag tycker skräcktabeller är i vägen medan han tycker de är helt naturliga och nödvändiga.
Jag blir rädd i skräckrollspel, och jag har blivit förälskad (såsom man älskar en fiktiv person) i spelledarpersoner. För mig är den sortens totala inlevelse hela poängen med rollspel.
/Rising
"Hur många gånger korrigerar inte den rationelle Dr. Belgarion sin "bedårande" lilla fru under bokseriens gång?"
Aha, jag slutade läsa efter de första fem böckerna. Därav våra skilda åsikter. Jag gillade henne som bäst i den andra boken. Där är hon förvisso ett barn (duh), men likväl den dominerande parten i hennes och Garions relation till varandra. Det är hon som tar intiativet, det är hon som väljer ut honom.
"Trovärdig gäller inom det specifika, det fenomenologiska trovärdiga. Alltså det arttypiska, inom fiktionen trovärdiga existerande."
...och en Oscar till årets ordbajsare går till... :^)
"Så. Jag tror att spelaren varken kan bli kär eller rädd - men rädsla kommer nog närmast. Dessociationen finns alltid. Vad SL kan göra är att skapa en känsla av vad rp:n borde kunna känna och en spelare med lagom grad inlevelse (vilket också beror på SL och egen förmåga) borde kunna förnimma."
Det låter som skillnaden mellan skolade aktörer (som agerar genom en analys och förståelse för sin roll) och naturliga aktörer (som blir sin roll). Jag och mina spelare är av den andra sorten. Det påminner om skillnaden mellan Krille och mig, och varför jag tycker skräcktabeller är i vägen medan han tycker de är helt naturliga och nödvändiga.
Jag blir rädd i skräckrollspel, och jag har blivit förälskad (såsom man älskar en fiktiv person) i spelledarpersoner. För mig är den sortens totala inlevelse hela poängen med rollspel.
/Rising
Black Dwarf
Hero
Inlevelse (OT?)
/Black Dwarf, som vill hitta en sådan grupp där inlevelsen är allt. Där man blir sin rollperson istället för att spela den.
Tyst med dig! Man blir ju avundsjuk värre här
/Black Dwarf, som vill hitta en sådan grupp där inlevelsen är allt. Där man blir sin rollperson istället för att spela den.