Hej!
En gång för länge sedan skrev jag ett debattinlägg som jag aldrig fick någon feedback på som handlade om att göra sina fieender lite mer mänskliga. Kanske publicerade jag inlägget i fel forum, så jag hoppas på bättre framgång i detta forum.
Om spelledaren ger slp:na ett förflutet och ett liv - som på något vis får rollpersonerna att känna mer sympati och medkänsla för karaktärerna de möter -Tror ni detta kan bidrar till några dramatiska förändringar i spelandet?
Låt mig ta några exempel för att belysa vad jag menar:
1. Tänk om rollpersonen dödar en man och hittar välskrivna kärleksbrev i hans packning, eller kanske ett foto av hans familj eller en hårlock från en kvinna han älskade?
2. Tänk om rollpersonerna konfronteras med ett par soldater som vaktar en värdetransport och får höra hur de pratar om sina hem, familj, intressen, kyrka och så vidare. Kanske börjar rollpersonerna snart inse att de har att göra med ett par normala människor (eller vad det nu än är för ras), som bara gör sitt jobb. Kan de förmå sig att döda soldaterna, när de vet att soldaterna har barn som väntar på att de ska komma hem. Tänk om rollpersonerna själva har barn?
3. Vad händer om en fiende ger upp och ber om nåd? Kan spelarna döda personen kallblodigt? Om inte, hur hanterar de det potentiella hotet? Om de skonar fienden, kommer han komma tillbaka och skada dem vid ett senare tillfälle?
4. En tjuv rånar en adelsman som tog hans hans gård när han inte kunde betala sina skulder. Han vill fly tillsammans med sin kärlek och börja om från början någon annanstans, men rollpersonerna står i hans väg. Skulle rollpersonerna kunna döda honom trots de "förmildrande" omständigheterna?
Jag kan ha fel, men jag antar att nyckeln till att göra rollpersonens motståndare mer mänskliga är att få dem att bli omtyckta. Det finns inget som är så svårt som att slåss mot en fiende som rollpersonerna känner respekt och sympati för. Kanske kan detta bädda för en del roligt rollspelande.
Tänk er t.ex. ett krig, där män som varit vänner med varandra innan kriget bröt ut, och t.o.m. har släktband med varandra, nu står öga mot öga mot varandra på slagfältet.
Att personifiera motståndare och försätta rollpersonerna i moraliska dilemman – bäddar nog för roligt rollspelande, men att överdriva och personifiera varenda motståndare kan ju leda till att rollpersonerna blir så blödiga att de drar sig för strid. Så kanske kan det användas sparsamt!
"Allt som glittrar är inte Guld"! Känner ni till det uttrycket? Jag tror att den farligaste av fieender nog den person som är älskvärd och omtyckt - men som bedrar och sprider lögner i det fördolda. Håller ni med mig? En sådan person väntar man sig inte något ont från och kanske är man därför lite mer sårbar mot en sådan person. Man får tänka på att en människa inte alltid är det hon utger sig för att vara. En person som framstår som ondskefull, självisk och farlig - kanske i själva verket har en inre längtan efter att leva ett annorlunda, fridfullare liv. Omvänt kan det vara så att personen som upplevs som sympatisk och trevlig, som alltid verkar ställa upp för andra människor - i själva verket har ett hjärta fullt av dolda motiv, självgodhet, lögner och utstuderad elakhet.
I mina värsta stunder skulle jag nog kunna bli en utmärkt ärkeskurk - en som är lätt att tycka om, men som kan vara mycket mycket farlig. Kanske inte så farlig att möta i öppen strid, men jag har en tunga som kan bedra andra människor. Finns det något farligare egentligen? Undrar just om världen skulle ha mindre skurkar om varje potentiell skurk hade vänner som på ett vänligt men bestämt sätt kunde konfrontera & uppmuntra dem till att förändras när de går fel väg i livet? Sauron hade kanske en sådan vän i Gandalf, men det gick inte så bra i allafall. Eller så gjorde kanske Gandalf fel som konfronterade Saurman med förebråelser och en dömande attityd för hans samröre med Sauron? Det är ju nästan en filosofisk fråga
Nu kom jag nog bort från ämnet lite grann. Men var snälla att ge mig feedback på detta debattinlägg. I jämförelse med många av er andra, så är jag oerfaren. Jag är tacksam när ni vill dela med er av era erfarenheter som bidrar till att göra mig till en bättre spelledare.
Tack på förhand!
Vänliga Hälsningar
Henrik
En gång för länge sedan skrev jag ett debattinlägg som jag aldrig fick någon feedback på som handlade om att göra sina fieender lite mer mänskliga. Kanske publicerade jag inlägget i fel forum, så jag hoppas på bättre framgång i detta forum.
Om spelledaren ger slp:na ett förflutet och ett liv - som på något vis får rollpersonerna att känna mer sympati och medkänsla för karaktärerna de möter -Tror ni detta kan bidrar till några dramatiska förändringar i spelandet?
Låt mig ta några exempel för att belysa vad jag menar:
1. Tänk om rollpersonen dödar en man och hittar välskrivna kärleksbrev i hans packning, eller kanske ett foto av hans familj eller en hårlock från en kvinna han älskade?
2. Tänk om rollpersonerna konfronteras med ett par soldater som vaktar en värdetransport och får höra hur de pratar om sina hem, familj, intressen, kyrka och så vidare. Kanske börjar rollpersonerna snart inse att de har att göra med ett par normala människor (eller vad det nu än är för ras), som bara gör sitt jobb. Kan de förmå sig att döda soldaterna, när de vet att soldaterna har barn som väntar på att de ska komma hem. Tänk om rollpersonerna själva har barn?
3. Vad händer om en fiende ger upp och ber om nåd? Kan spelarna döda personen kallblodigt? Om inte, hur hanterar de det potentiella hotet? Om de skonar fienden, kommer han komma tillbaka och skada dem vid ett senare tillfälle?
4. En tjuv rånar en adelsman som tog hans hans gård när han inte kunde betala sina skulder. Han vill fly tillsammans med sin kärlek och börja om från början någon annanstans, men rollpersonerna står i hans väg. Skulle rollpersonerna kunna döda honom trots de "förmildrande" omständigheterna?
Jag kan ha fel, men jag antar att nyckeln till att göra rollpersonens motståndare mer mänskliga är att få dem att bli omtyckta. Det finns inget som är så svårt som att slåss mot en fiende som rollpersonerna känner respekt och sympati för. Kanske kan detta bädda för en del roligt rollspelande.
Tänk er t.ex. ett krig, där män som varit vänner med varandra innan kriget bröt ut, och t.o.m. har släktband med varandra, nu står öga mot öga mot varandra på slagfältet.
Att personifiera motståndare och försätta rollpersonerna i moraliska dilemman – bäddar nog för roligt rollspelande, men att överdriva och personifiera varenda motståndare kan ju leda till att rollpersonerna blir så blödiga att de drar sig för strid. Så kanske kan det användas sparsamt!
"Allt som glittrar är inte Guld"! Känner ni till det uttrycket? Jag tror att den farligaste av fieender nog den person som är älskvärd och omtyckt - men som bedrar och sprider lögner i det fördolda. Håller ni med mig? En sådan person väntar man sig inte något ont från och kanske är man därför lite mer sårbar mot en sådan person. Man får tänka på att en människa inte alltid är det hon utger sig för att vara. En person som framstår som ondskefull, självisk och farlig - kanske i själva verket har en inre längtan efter att leva ett annorlunda, fridfullare liv. Omvänt kan det vara så att personen som upplevs som sympatisk och trevlig, som alltid verkar ställa upp för andra människor - i själva verket har ett hjärta fullt av dolda motiv, självgodhet, lögner och utstuderad elakhet.
I mina värsta stunder skulle jag nog kunna bli en utmärkt ärkeskurk - en som är lätt att tycka om, men som kan vara mycket mycket farlig. Kanske inte så farlig att möta i öppen strid, men jag har en tunga som kan bedra andra människor. Finns det något farligare egentligen? Undrar just om världen skulle ha mindre skurkar om varje potentiell skurk hade vänner som på ett vänligt men bestämt sätt kunde konfrontera & uppmuntra dem till att förändras när de går fel väg i livet? Sauron hade kanske en sådan vän i Gandalf, men det gick inte så bra i allafall. Eller så gjorde kanske Gandalf fel som konfronterade Saurman med förebråelser och en dömande attityd för hans samröre med Sauron? Det är ju nästan en filosofisk fråga
Nu kom jag nog bort från ämnet lite grann. Men var snälla att ge mig feedback på detta debattinlägg. I jämförelse med många av er andra, så är jag oerfaren. Jag är tacksam när ni vill dela med er av era erfarenheter som bidrar till att göra mig till en bättre spelledare.
Tack på förhand!
Vänliga Hälsningar
Henrik
) och vice versa, även om sanningen alltid är mer komplex än så. Ett vanligt trix som media använder för att skapa sympati för en sida av konflikten är att visa deras privatliv. Fruar som sitter och gråter över deras döda män, pappor som i panik springer med sina skadade barn till sjukhusen, osv. Nu, gör man på det här viset med båda sidor av konflikten så börjar folk bli förvirrade. För folk vill generellt ha en okomplicerad enkel bild av saker och tings förlopp, för annars måste dom tänka hårt om svåra frågor. Ingen tycker egentligen om det att göra det 
) men du hade säkert rätt i det också
