Nekromanti Kärlek

[Ghoulz]

Re: Slut på titlar!!!!!!!!!!!

Ce'Nedra må vara ett krävande barn, men hon är fortfarande ett barn som behöver uppfostras och styras av en man. Och det är inte hon som väljer ut Belgarion - det gör ödet åt henne. Hon fyller f.ö. upp en litterär arketyp som brukar kallas "kvinnobarnet".

"Trovärdig gäller inom det specifika, det fenomenologiska trovärdiga. Alltså det arttypiska, inom fiktionen trovärdiga existerande."

...och en Oscar till årets ordbajsare går till... :^)

Ett aggressivt sätt att säga att man inte begriper. Min poäng var att vad som är trovärdigt och "äkta" avgörs av sammanhanget.

Och jag tror att inlevelse och utlevelse i rollen inte blir lidande av analytisk rolltolkning. Däremot tror jag att en intuitiv rolltolkning lättare blir överdriven, tråkig eller fel. Jag tror på att bygga rejäla grunder för improvisation. Det finns alltid rikt med information att bygga konversationer på och generera rollpersonernas tankevärld ifrån när jag spelleder. För mig är det viktigt att skapa rollpersoner som ÄR. De ska vara någon annan än den jag är. Min senaste rollperson, en ångestfylld konstnär, låg mest på en soffa och LED hela tiden. Han var inte särskilt aktiv utan nöjde sig med att kasta ur sig cynismer och pika sina "kamrater". Jag kan inte påstå att jag upplevde tristessen som James kände, men jag kände inlevelsen i rolltolkningen vilket gjorde det hela till en underbar upplevelse. Om jag hade känt som min rollperson hade jag ju haft tråkigt. Nu hade jag Kul. Jag blir inte Rädd när jag spelar skräckrollspel. Jag blir Rädd när jag möter anabolastinna våldsmän med pitbullterriers eller får en kniv viftad framför ansiktet. Skräckrollspel är "underhållning" (även om det begreppet är djupare och mer mångfacetterat än vad som ryms i begreppet kul) - inte skräck.

 

[Morgoth]

Re: Sång? Läs Sagan om Ringen, fåne! [NT]

Fåne, va? Hrm... här försöker man vara lite kulturell och citera Monty Python, och så kommer du med dina tramserier...

 

[Rising]

Nedrans Ce'Nedra!

"Och det är inte hon som väljer ut Belgarion - det gör ödet åt henne."

Nja, det där hör ju till ramhandlingen. Jag tycker kärlekshistorien mellan de tu fungerar bra även om man ser på det ur deras synvinkel. Det är ju ingen mystisk kraft som tvingar Ce'Nedra i armarna på Garion, utan hon väljer det själv. Om sedan hennes vilja är formad av någon sorts mystiskt öde spelar ju egentligen ingen roll. Hur kan jag veta att det inte var ett öde som fick ihop P.Anderson med Tommy Lee i vår verklighet?

"Och jag tror att inlevelse och utlevelse i rollen inte blir lidande av analytisk rolltolkning. Däremot tror jag att en intuitiv rolltolkning lättare blir överdriven, tråkig eller fel."

Det är lustigt, för precis likadant tänker jag åt andra hållet. Jag menar att om någon verkligen analyserade Johan Risings liv så skulle han bli förvånad över hur irrationellt han agerade, och vilken egendomlig logik som ligger bakom hans målsättningar. Det går liksom inte att förstå sig på Johan utifrån, man måste ha varit inne i kontrollrummet och stått vid spakarna för att begripa varför det blev som det blev. Men jag respekterar ditt sätt att tänka också. Det fungerar inte för mig, men det verkar onekligen funka fint för er.

"Jag blir Rädd när jag möter anabolastinna våldsmän med pitbullterriers eller får en kniv viftad framför ansiktet. Skräckrollspel är "underhållning" (även om det begreppet är djupare och mer mångfacetterat än vad som ryms i begreppet kul) - inte skräck."

Jag håller med om att skräckrollspel ska vara underhållande, därför ogillar jag rent vidriga, obehagliga skräckrollspel (utom i experimentsyfte). Jag föredrar när det är någon sorts mysryslig stämning, en lustblandad förskräckelse, vilket man ofta kan känna i verkligheten också. På samma sätt tycker jag att det kan vara rätt roligt i verkliga livet att vara bakis, sur och bara kverulera på ens kompisar. Men att toppstyra min karaktär och agera förälskat för att man tycker karaktären borde bli förälskad... Tja, det verkar konstigt ur mina ögon. Säkert lika konstigt som min teknik framstår för dig.

/Rising

 

[Ghoulz]

Förnedra mera!

Hur kan jag veta att det inte var ett öde som fick ihop P.Anderson med Tommy Lee i vår verklighet?

Vilket av alla tänkbara öden? Det där avgörs väl av hur man sorterar verkligheten. David Eddings är en kass författare. Normativiteten står mig upp i halsen. Eller snarare: eddings är BARA normativitet. Tolkien t.ex. var ju intellektuellt bevandrad och begåvad och existerade i ett konstnärligt sammanhang. eddings säljer böcker som en dammsugarförsäljare kränger sina varor.

Ce'Nedra är en obehaglig skapelse.

Jag menar att om någon verkligen analyserade Johan Risings liv så skulle han bli förvånad över hur irrationellt han agerade, och vilken egendomlig logik som ligger bakom hans målsättningar

Jag går inte på logik utan på känsla. Min analys är strikt fenomenologisk, så det så.

Jag håller med om att skräckrollspel ska vara underhållande, därför ogillar jag rent vidriga, obehagliga skräckrollspel (utom i experimentsyfte). Jag föredrar när det är någon sorts mysryslig stämning, en lustblandad förskräckelse, vilket man ofta kan känna i verkligheten också.

Mysrys är trevligt, men mysrys genereras mest genom vad man kan kalla fiktiva erfarenheter - dvs genom ett återupplevande av vad man fått presenterat för sig genom texter eller andras erfarenheter. Att övernatta på en kyrkogård och få spökhistorier berättade för sig t.ex. Det kan jag också uppskatta. Men mysrys kräver lika mycket arbete som ångestrollspel och rolltolkning (kanske mer eftersom utspelet enligt genren blir mer kontrollerat). Men jag kan också tycka att ångestrollspel och vidrigheter är "underhållande" (fel ord, men innebörden blir ändå rätt på sätt och vis). En rejäl genomkörande omgång ångestskräck med mycket rollspel "inåt" är det finaste jag vet. Sinnesrörelse, du vet. Aningen nihilistiskt kanske, men i linje med idén om det sublima.

På samma sätt tycker jag att det kan vara rätt roligt i verkliga livet att vara bakis, sur och bara kverulera på ens kompisar.

Ah. Dionysos.

 

[Rising]

Föredrar Mer.

"eddings är BARA normativitet. Tolkien t.ex. var ju intellektuellt bevandrad och begåvad och existerade i ett konstnärligt sammanhang. eddings säljer böcker som en dammsugarförsäljare kränger sina varor.
Ce'Nedra är en obehaglig skapelse."

Pratar vi fortfarande om kärlek i rollspel? Förresten; är dissen riktad mot Eddings, mig eller Ce'Nedra? Hmm...

Tja, jag försöker inte övertyga dig om att Ce'Nedra är fantastisk, jag bara nämnde att hon är en fiktig person som jag varit rent skolflickeförälskad i. Jag pekade på anledningen till det och försökte inspirera de som aldrig vågat/försökt blanda in kärlek i sitt spelledande. That's it. Om det gör mig till en lågpannad troglodyt i dina ögon så må det väl vara så.

"Jag går inte på logik utan på känsla. Min analys är strikt fenomenologisk, så det så"

Jag tror vi båda rollgestaltar på ett och samma sätt, fastän vi uttrycker det olika för att vi båda vill verka märkvärdiga.

"Ah. Dionysos."

Ah, namedropping. :^)

/Rising

 

[Ghoulz]

Normativitet.

Förresten; är dissen riktad mot Eddings, mig eller Ce'Nedra?

Mot Eddings eftersom han är författaren som skapat förutsättningarna. Ce'Nedra är ett offer, och det är du med.

Och vi diskuterar fortfarande kärlek i rollspel: jag kommenterar bara graden av normativitet och underordning av kvinnan som jag tycker sticker i ögonen. På det här området visar rollspelen upp en enorm fantasilöshet. Men det är väl ytterligare ett bevis för den borgerliga kulturens fortsatta hegemoni.

 

[zorgzo]

Tycker det är ganska svårspelat. och i stora äventyr har man oftast inte tid med sådana grejer. Men i enmansäventyr är det jättebra, då man inte har några andra spelare att bry sig om och man kan gå in i kärleksrollen ordentligt. Kärlek tycker jag ska vara ett ganska stort begrepp i spelet och om andra spelare är med tröttnar dom ofta då de spelarna som man vill ha på sin sida för att hjälpa till, springer runt och pussas och skiter i alla andra. Men annat är det i såfall med giftermål då man som karaktär reagerar helt anorlunda. kärlek mellan två spelare, är bara skitjobbigt.