Könsroller i rollspel

[Skarpskytten]

Vi pratar dockskåpsfantasy här, och då är världsbygget och trovärdigheten i det världsbygget ett självändamål i sig. Från perspektivet som författare av ett dockskåp är det en intressant intellektuell och kreativ utmaning att få en genusutopi att mäjka sense i en dylik setting, och som läsare eller spelare är det intressant och relevant i det att förklaringarna tillför trovärdighet som underlättar immersion i kulturerna och världen, och dockskåp är nästan alltid också culture gaming, så sådan immersion är högintressant för spelarna.

Jag håller helt med om detta, men för mig handlar det också om culture gamings dramatiska potential. Genom att sätta upp en värld med normer och föreställningar möjliggör man också intressanta val med tydliga konsekvenser i världen. Istället för att säga "nej, Bengt, du får inte spela en kvinnlig krigare för det finns inte några" kan man säga "kul att du vill spela en kvinnlig krigare, Bengt, men givet könsrollerna i den här världen är det viktigt att du förstår att din rollfigur kommer att behandlas väldigt illa, ha låg status och få kämpa mycket hårdare än någon man för att bli accepterad". Detsamma gäller enskilda situationer i spelet: "jag vill här vara tydlig med, Bengta, att om ni ertappas på tempelområdet kommer ni kunna råka riktigt illa ut, men din gubbe är en prottonfan och vakterna kommer därför döda dig direkt - tänkter du följa med in eller stannar du utanför?". Och så vidare.

Prendragon och Vampire gör det här jättebra. Och säkert Eon också, det har jag dock aldrig spelat.

 

[Khan]

Det hade onekligen varit intressant, men skapar också en mycket större instegströskel. Det innebär ju sannolikt att familjestrukturer, arv, relationer, materiell kultur med mera blir av en art som inte är bekanta för spelare, så ett sådant spel hade nog varit mindre casual. De flesta mer lättillgängliga spel kör ju på att det ska gå lätt att dra in bekanta fenomen från historiska förebildskulturer (alltsomoftast senmedeltida Västeuropa) men utan att man ska behöva hantera jobbiga sociala strukturer från samma kulturer.

Jag tror jag förstår hur du tänker, men håller nog inte med. Fantasy har ändå ett sådant stort förklaringskrav av saker som vi ändå känner till på ett ungefär - hur många gånger har man inte fått läsa sida upp och sida ner med bondgårdssysslor i inledande kapitel i fantasyböcker - och att lägga upp någon snabb hänvisning till tex. vänsterhänthetsförtryck eller tre kön, som utforskas på djupet senare. Sådant funkar ju uppenbarligen för magi, udda maktstrukturer, eller något helt annat. Jag tror det kan göras bra, lättillgängligt och smidigt utan mer krångel än vi sett när författare förklarar varför det bor alver i skogen i böcker vi redan läst.

 

[Anarchclown]

Jag tror jag förstår hur du tänker, men håller nog inte med. Fantasy har ändå ett sådant stort förklaringskrav av saker som vi ändå känner till på ett ungefär - hur många gånger har man inte fått läsa sida upp och sida ner med bondgårdssysslor i inledande kapitel i fantasyböcker - och att lägga upp någon snabb hänvisning till tex. vänsterhänthetsförtryck eller tre kön, som utforskas på djupet senare. Sådant funkar ju uppenbarligen för magi, udda maktstrukturer, eller något helt annat. Jag tror det kan göras bra, lättillgängligt och smidigt utan mer krångel än vi sett när författare förklarar varför det bor alver i skogen i böcker vi redan läst.

Samtidigt. Hur ofta har man inte presenterat något som är annorlunda med en fantasyras och spelare sedan ändå använt sig av precis de stereotyper man försökte undvika. Liksom jag kan säga något så enkelt som "orcher är inte gröna som i warhammer i denna setting de är mestadels grå" och ändå presenteras med en karaktärsbild som är nära fucking limegrön två timmar senare.

Det är en distinkt skillnad mellan vad man förklarar om världen innan folk gör karaktärer och vad som hanteras i spel. I spel kommer folk kanske förstå de fyra könen. Innan spel kommer många spelare jag spelat med genom åren säga "ok" och sedan existera i sin vanliga binära världsbild ändå. I spel kanske man har tid att utforska detta i stories om man hittar ett sätt att faktiskt göra det dramatiskt. Då kanske det fastnar för spelarna också.

Also... den där jordbruksbeskrivningen. Är det så att folk verkligen tar till sig den eller sätter den mest stämningen? Tror du att den kommer finnas med i elevator pitchen av boken från folk som läst den senare?

 

[Gurgeh]

Letar du efter en lång OT-diskussion om spelare som skapar rollpersoner som inte passar i kampanjen? Då ska du leta här:

Rätt kampanj, fel rollperson

Vad jag menar är att det är helt ok att lämna över det till spelgruppen. Är den kvinnlige påven normbrytare eller inte? Bestäm ni. Jag tycker inte spel behöver ge alla svar. De får gärna göra det, men det innebär att jag och min spelgrupp har mindre frihet själva samt att vi måste plugga...

www.rollspel.nu

 

[Mekanurg]

Mina fem eurocent i den här diskussionen: Det finns flera sätt i en fantasyvärld att gå runt pseudomedeltida samhällsstrukturer. Till exempel, när jag för 20+ år sedan skapade ett skogsfolk till rollspelet Gondica, gjorde jag som så att kvinnor kan använda shamanistisk magi, men inte män. Män kan alltså bygga sitt sociala kapital på spjut och musköt, men de står sig ofta slätt mot en shamanka. Det vill säga, en annan balans, baserad på olika maktsfärer. Så snart man placerar in fungerande magi i en setting, sätts ju många "förgivettagna" sociala arrangemang ur spel.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tror jag förstår hur du tänker, men håller nog inte med. Fantasy har ändå ett sådant stort förklaringskrav av saker som vi ändå känner till på ett ungefär - hur många gånger har man inte fått läsa sida upp och sida ner med bondgårdssysslor i inledande kapitel i fantasyböcker - och att lägga upp någon snabb hänvisning till tex. vänsterhänthetsförtryck eller tre kön, som utforskas på djupet senare. Sådant funkar ju uppenbarligen för magi, udda maktstrukturer, eller något helt annat. Jag tror det kan göras bra, lättillgängligt och smidigt utan mer krångel än vi sett när författare förklarar varför det bor alver i skogen i böcker vi redan läst.

Jag tycker likt Anarchclown att spelare ofta går på mer bekanta koncept. Jag ser till exempel Mutant: år noll som ett exempel på detta. Hela grejen med att såväl rollpersonerna som alla spelledarpersoner är uppvuxna mer eller mindre som en jättefamilj, att de med ett enda undantag inte har något begrepp om generationsklyftor, att ingen minns sin tidiga barndom (för att metaplotten ska funka) och så vidare inskärps inte särskilt tydligt i kapitlet om hur man gör rollpersoner, och om inte spelledaren trycker tydligt på det missar många spelare det. Ibland gör också författarna av spelvärlden liknande missar, till exempel att rollpersonsbakgrunder och infrastruktur (värdshus och liknande) i Svärdets sång långt ifrån alltid tar hänsyn till att alla bosättning varit avskärmade från varandra i århundraden.

 

[Svarte Faraonen]

Mina fem eurocent i den här diskussionen: Det finns flera sätt i en fantasyvärld att gå runt pseudomedeltida samhällsstrukturer. Till exempel, när jag för 20+ år sedan skapade ett skogsfolk till rollspelet Gondica, gjorde jag som så att kvinnor kan använda shamanistisk magi, men inte män. Män kan alltså bygga sitt sociala kapital på spjut och musköt, men de står sig ofta slätt mot en shamanka. Det vill säga, en annan balans, baserad på olika maktsfärer. Så snart man placerar in fungerande magi i en setting, sätts ju många "förgivettagna" sociala arrangemang ur spel.

Det som tyvärr också blir den dystra konsekvensen av detta är att man mer eller mindre säger "killar är bra på sånt som finns på riktigt, tjejer är bra på sånt som inte finns på riktigt". Jag brukar försöka undvika att koppla ihop magi och kvinnlighet av denna anledning.

 

[Mekanurg]

Det som tyvärr också blir den dystra konsekvensen av detta är att man mer eller mindre säger "killar är bra på sånt som finns på riktigt, tjejer är bra på sånt som inte finns på riktigt". Jag brukar försöka undvika att koppla ihop magi och kvinnlighet av denna anledning.

À chacun son goût.

 

[Svarte Faraonen]

À chacun son goût.

Jo, det är klart, och mytologiskt sett går det ju att hitta ett flertal fall där kvinnlighet och trolldom ansetts förknippade (liksom manlighet och trolldom, schamaner i Sibirien var ju nästan enbart män). Det är mest att jag brukar tänka något ytterligare varv kring detta.

 

[Mekanurg]

Jo, det är klart, och mytologiskt sett går det ju att hitta ett flertal fall där kvinnlighet och trolldom ansetts förknippade (liksom manlighet och trolldom, schamaner i Sibirien var ju nästan enbart män). Det är mest att jag brukar tänka något ytterligare varv kring detta.

Jo, om jag minns rätt så i Lokasenna (?) hånar Loke Oden för att denne har sejdat med völvor: "Föga manligt synes mig detta". (Efter senaste flytten är mitt bibliotek i oordning och jag hittar inte rätt bok just nu.)

Och när jag roterar spörsmålet ytterligare ett varv konstaterar jag: för våra förfäder för tusen år sedan fanns magi på riktigt. Så när jag skriver fantasyrollspel tar jag av de glasögon vars filtrerande linser är kalibrerade för svenskt 1900-talsrationellttänkande och sätter på ett annat par där linserna är kalibrerade på ett annat sätt.

 

[Khan]

Jo, om jag minns rätt så i Lokasenna (?) hånar Loke Oden för att denne har sejdat med völvor: "Föga manligt synes mig detta". (Efter senaste flytten är mitt bibliotek i oordning och jag hittar inte rätt bok just nu.)

Oden sade:
23.
"Vet du, skänkte jag den,
som jag skänka ej skulle,
den sämre nämligen, seger,
åtta vintrar var du
under jorden
kor mjölkande och kvinna;
där barn du till världen bringat,
det för skamlig omanlighet skattas.

Loke sade:
24.
"Också sejd man sade dig
öva på Samsö,
du valors vidskepelse brukte;
i gestalt av trollkarl
du strövade kring världen;
det för skamlig omanlighet skattas."

(Erik Brates översättning)

Loketrätan – heimskringla.no

heimskringla.no

 

[Bunny]

Det där tycker jag är raka motsatsen till att göra något bra. Moraliskt oklanderligt, sure, men ur en dramatisk eller intellektuell synvinkel är det astråkigt och ointressant, basically den tråkigaste tänkbara vägen man kan gå med en setting. Den typen av utopistiskt icke-problematisering säger absolut noll och intet om genus i vår värld, och ger oss inget meningsfullt att utforska. Dessutom är den inte det minsta trovärdig i en förindustriell setting, eftersom den helt ignorerar de faktorer som livnärt patriarkatet i vår värld.

Bara för att adressera halmdockan i rummet så har väl mig veterligen Symbaroum aldrig utgett sig för att vara varken dockskåpsfantasy eller ett spel konstruerat för att skärskådning av samhällsnormer ska vara ett centralt inslag. I en tråd som (ursprungligen) handlar om vad ett givet spel gör bra kanske det hade varit snyggare att lyfta fram vad Eon gör bra utan att för den skull klanka ner på någonting annat.

Det är inte heller nödvändigtvis så att antingen så är du ett dockskåpsspel eller så är du det inte. Själv har min tendens att som spelledare göra allt komplicerat och mångbottnat blivit lite av en running gag i min nuvarande spelgrupp. Det gör mig för den delen inte avtänd på Symbaroum, utan vill jag plocka upp ett fantasyspel där (jag tror) miljöförstöring, exploatering, kolonialism och mötet med det okända är starka och mångbottnade teman så ligger det fortfarande nära till hands. Det slår mig nu när jag skriver ut det såhär att det tematiskt i så fall inte ligger långt ifrån ett konventsscenario jag en gång skrev.

Samtidigt ser jag det som varken meningsfullt eller praktiskt att alltid köra stenhårt på att visualisera alla tänkbara diskrimineringsgrunder. Är det ett sådant utforskande vi vill ha så är det ofta rekommenderat att göra fokus snävare än så. Att sätta sig med ett spel där premissen är jämställdhet mellan könen är ett sätt att snäva in. Kanske för det inte råder brist på misogyna settings och att jag därför redan haft tillräckliga chanser att utforska genus på det sättet. Det hindrar mig ju inte från att istället göra livet svårt för karaktärerna utifrån att de är fattiga, tror på fel gudar, luktar fel eller ge dem på moppo för att de tror att de är nått.

 

[Anarchclown]

Bara för att adressera halmdockan i rummet så har väl mig veterligen Symbaroum aldrig utgett sig för att vara varken dockskåpsfantasy eller ett spel konstruerat för att skärskådning av samhällsnormer ska vara ett centralt inslag. I en tråd som (ursprungligen) handlar om vad ett givet spel gör bra kanske det hade varit snyggare att lyfta fram vad Eon gör bra utan att för den skull klanka ner på någonting annat.

Det är inte heller nödvändigtvis så att antingen så är du ett dockskåpsspel eller så är du det inte. Själv har min tendens att som spelledare göra allt komplicerat och mångbottnat blivit lite av en running gag i min nuvarande spelgrupp. Det gör mig för den delen inte avtänd på Symbaroum, utan vill jag plocka upp ett fantasyspel där (jag tror) miljöförstöring, exploatering, kolonialism och mötet med det okända är starka och mångbottnade teman så ligger det fortfarande nära till hands. Det slår mig nu när jag skriver ut det såhär att det tematiskt i så fall inte ligger långt ifrån ett konventsscenario jag en gång skrev.

Samtidigt ser jag det som varken meningsfullt eller praktiskt att alltid köra stenhårt på att visualisera alla tänkbara diskrimineringsgrunder. Är det ett sådant utforskande vi vill ha så är det ofta rekommenderat att göra fokus snävare än så. Att sätta sig med ett spel där premissen är jämställdhet mellan könen är ett sätt att snäva in. Kanske för det inte råder brist på misogyna settings och att jag därför redan haft tillräckliga chanser att utforska genus på det sättet. Det hindrar mig ju inte från att istället göra livet svårt för karaktärerna utifrån att de är fattiga, tror på fel gudar, luktar fel eller ge dem på moppo för att de tror att de är nått.

Jag har en tendens att göra det samma. Jag bara "I det här spelet ska ni döda nazister de är alla onda och det ska bara vara en okompli"... tio sessioner in "ni räddar den stackars administratören som på grund av samvetskval sålde ut doktor Deathvillainbaden men tyvärr blir han tacklad över kanten av Helga von Evilkopf och faller till sin död." Spelarna gråter över den stackars fallne Johan Goodschmits hemska öde. Varenda gång!

 

[Leon]

Jag tänkte skriva något om att man kanske inte i första hand vill använda rollspel för att belysa förtryck och orättvisor, men insåg just att jag gör det själv! Det handlar kanske om vilka teman man tycker är intressanta eller kan ge en rolig dynamik till ens karaktär.

För mig är det en grej med MERP. Jag kan inte göra en rollperson utan att försöka belysa motsägelserna i professorns värld. Det var den dunedainska adelsdamen som var full av white mans burden och raison d'état. Hon var ingen skurk, men hade definitivt drag man inte kan förlåta. Nu gör jag lite samma grej åt andra sidan med en dunländsk förrädare. Den stora kampen mellan Gott och Ont blir som mest en bakgrund för personliga historier som belyser orättvisor och maktmissbruk.

 

[Feuflux]

Jag känner mig väldigt basic (i brist på bättre ord) när jag läser den här tråden.
När jag SLade Cthulhu-äventyr i 1929 års Boston så var fokus helt på mysterielösandet. Alla rollpersoner var män (baserat på deras namnval, inget vi pratade om), en nämnde en fru i en backstory och en hade en relation till en npc (här försökte jag få in någon slags köns-balans i alla fall) men i övrigt nämnde vi inte ett ord om sexualitet. Ingen sa ett knyst om någons hudfärg (vilket förstås blir en fallback till "ser ut som mig eller nåt" dvs stereotyp vit svensk). Totalt konfliktfritt på de vanligaste konflikt-fälten.

Och jag är jättenöjd. Jag verklighetsflyr och slipper gärna element jag upplever på nyheterna. Men sen känner jag mig lite dålig när jag läser sådana här trådar, typ, "borde jag problematisera mera?". Boston 1929 var väl inte det mest toleranta stället i världshistorien, och så använder jag det som teknologisk fond och inget mer.

(Det här blev visst ett terapi-inlägg...)

 

[Bunny]

Jag känner mig väldigt basic (i brist på bättre ord) när jag läser den här tråden.
När jag SLade Cthulhu-äventyr i 1929 års Boston så var fokus helt på mysterielösandet. Alla rollpersoner var män (baserat på deras namnval, inget vi pratade om), en nämnde en fru i en backstory och en hade en relation till en npc (här försökte jag få in någon slags köns-balans i alla fall) men i övrigt nämnde vi inte ett ord om sexualitet. Ingen sa ett knyst om någons hudfärg (vilket förstås blir en fallback till "ser ut som mig eller nåt" dvs stereotyp vit svensk). Totalt konfliktfritt på de vanligaste konflikt-fälten.

Och jag är jättenöjd. Jag verklighetsflyr och slipper gärna element jag upplever på nyheterna. Men sen känner jag mig lite dålig när jag läser sådana här trådar, typ, "borde jag problematisera mera?". Boston 1929 var väl inte det mest toleranta stället i världshistorien, och så använder jag det som teknologisk fond och inget mer.

(Det här blev visst ett terapi-inlägg...)

Det är en spelstil och inte något moraliskt imperativ. Klart ni ska fokusera på mysterielösandet om det är hur ni föredrar att ha er eskapism serverad!

 

[Rymdhamster]

Men sen känner jag mig lite dålig när jag läser sådana här trådar, typ, "borde jag problematisera mera?".

Jag tycker att det ska mycket till innan man borde känna sig dålig, och jag tror inte du har nån anledning alls att göra det.

Men låt mig hitta på ett exempel, utifrån en verklig situation som hände någon annan än mig (även om jag säker har gjort mig skyldig till detta utan att vara medveten om det):

Ni är ett gäng grabbar, alla vita, straighta, cis-grabbar. Ni är alla också till hundra procent schysta personer! Rakt igenom. Inte en enda sunkig värdering mellan er. (jag tar mig lite friheter här och hittar på fritt, även fast jag pratar om "er", hoppas du inte tar illa upp!)

Ni spelar rollspel, CoC, 1929. Alla rollpersoner är vita män, inte av någon särskild anledning annat än att ni är ju alla vita män. Det är okomplicerat, enkelt. Inget konstigt alls. Jag ser inget här att kritisera er för. Alls.

Sen har vi den här iranska tjejen som bor granne med en av er. Ni är alla bra kompisar med henne. Hon är en schysst person, hon vet att ni är schyssta personer. Ni har vid ett tillfälle frågat om hon vill vara med och spela rollspel med er.

Hon har ingen erfarenhet alls av rollspel sen tidigare, och tar en titt på vad ni pratar om och konstaterar att ni alla spelar vita män, i 1929 års USA där man i princip var tvungen att vara vit man för att få göra något roligt, i ett rollspel (Vad nu det är) som baseras på böcker skrivna av någon som verkar anse att svarta är någon slags ondskefulla halvapor och att araber är galna...

Så hon konstaterar att det där med rollspel är nog inget för iranska tjejer att hålla på med, tackar för erbjudandet, men säger att hon har annat hon behöver få gjort.

Ni har i den här historien inte gjort ett enda dugg fel. Hade ni vetat vart skon klämde hade ni säkert kastat CoC i papperskorgen och föreslagit en massa andra coola rollspel. Men hon visste ju att ni egentligen alla är schyssta, så hon ville inte sabba ert spel.

Men visst hade det varit coolt om hon tittat på vad ni höll på med och sa "Skitballt, jag är med!"?

Jag problematiserar över sånt här, om och om igen, för jag vill maximera chanserna att folk tittar på det jag gör och säger "coolt, får jag vara med?".

 

[Rymdhamster]

Jag problematiserar över sånt här, om och om igen, för jag vill maximera chanserna att folk tittar på det jag gör och säger "coolt, får jag vara med?".

Och som tillägg: jag problematiserar över det här, i diskussioner (och på facebook), för jag vill slippa problematisera över det vid spelbordet. När jag sätter mig ner och spelar, oavsett vem det är med, vill jag att det bara ska vara enkelt, avslappnat och kul.

 

[Rangertheman]

Men visst hade det varit coolt om hon tittat på vad ni höll på med och sa "Skitballt, jag är med!"?

Eller så blir hon nyfiken på mysteriet, rullar fram en rollperson som hon känner för att spela och så har gruppen en till utredare som hjälper till att stoppa kultisterna från att försöka åkalla ett outtalbart, utomvärldsligt monster.

 

[krank]

Eller så blir hon nyfiken på mysteriet, rullar fram en rollperson som hon känner för att spela och så har gruppen en till utredare som hjälper till att stoppa kultisterna från att försöka åkalla ett outtalbart, utomvärldsligt monster.

Fast vad tillför den möjligheten, tänker du? Rymdhamsters poäng var ju att titta på vad spelgruppen kan göra, och hur olika sätt för spelgruppen att agera kan ge skillnad i gensvar. Det enda du gör är ju att flytta fokus till henne, vad hon kan göra.

Jag förstår inte relevansen alls, faktiskt.