Ni träffade honom här: https://www.rollspel.nu/threads/72995/post-944328
Man har frågat mig om bakgrunden till Kaffemannens inställning. Det kändes inte rätt mot tråden att klogga igen den med det här sidospåret, så jag tar det separat. Det är lite odefinierat hur posten är tänkt att besvaras. Medhåll och motargument, kanske. Hur som helst:
Det var en gång en spelgrupp som körde fantasygrottröj. Spelare A-C ville utforska katakomber och bli bättre på det. Spelare D ville vara bäst i gruppen. Det enklaste sättet att ligga före andra är att sänka dem. Att försätta den farligaste “konkurrenten” i en riskabel situation och mycket diskret misslyckas med att rädda vederbörande. Spelare D var så skicklig att han kom undan med detta länge, men inte för alltid.
A-C sammanträdde och en överenskommelse tog form. I nästa strid föll D på samma grepp. Spelaren gjorde surmulet en ny rollperson. Hade han lärt sig en läxa? Allvarligt talat - varifrån kommer överhuvudtaget myten att människor kan styras på det sättet? Nej, han var naturligtvis värre än någonsin. I vredesmod var han närmast flagrant i sin tidigare så subtila dödshjälp. Han var dessutom så gott som immun mot sådana angrepp, själv. Alltid en växel till att lägga i. Alltid en nödutgång till i ärmen. Så... på inrådan av C satte B yxan i honom vid nästa lägereld. Ny rollperson D.
Men hur kunde denne nykomling veta att de andra inte planerade att ha ihjäl honom? Varför skulle han lita på gruppen? Rollperson B bar faktiskt något i ryggsäcken som han inte ville visa, efter att han träffat någon i en gränd. Utan resten av gruppen. Han planerade uppenbarligen någon form av illdåd. Ryggsäcken undersöktes, med kniven mot en sovande Bs hals. Denne vaknade och grep snabbt efter något. Ny rollperson B.
Nya rollpersoner graviterade mot allt svårare paranoia. Proportionellt med detta växte den andel av speltiden som gick åt till att i hemlighet berätta för SL om alla - helt nödvändiga - säkerhetsåtgärder mot ytterligare lönnmord. Kampanjen var väsentligt bortglömd vid det här laget, ersatt av en sorglig kapprustning i hur subtila signaler man egentligen fick agera på. En pervers form av evolution selekterade snabbt fram rena metabedömingar: Vill tala med SL i enrum? Skickar hemlig lapp? Ond bråd död.
Efter några heroiska försök att hävda sig mot enad front under handfallen SL, slutade D med rollspel helt. Mannen med Kaffet var spelare C i denna gravt dysfunktionella grupp, som utgör halva bakgrunden till hans nolltolerans mot PvP och hemligheter inom gruppen.
Den andra halvan såg jag “live”. Den berörs i den länkade posten: den där gången då man avsatt en hel helg och färdats långt för rollspel. Den där gången då en 30-50% av speltiden upptogs av en enda persons hemlighetsmakeri.
Kaffemannens uppfattning kan sammanfattas i fyra teser:
1: PvP gör konflikter binära
Från lönnmord till hemligt motarbetande och allmän smussla-i-egen-ficka-attityd. De är samma sak, eftersom oförrätter eskalerar. Det är inte bara enkelt och riskfritt att vinna själv; genom att inte dra nytta av den möjligheten ger du bort den till motståndaren. Att eskalera mindre än hela vägen, att exempelvis hota eller försöka tillrättavisa, är att dessutom inbjuda till det. Därmed gynnas det mest oprovocerade mordet. Den traditionella gruppen äventyrare hamnar ofta i olika konstellationer av beroendeställning, vilket erbjuder många tillfällen att göra sig av med en eller flera “kamrater”, genom direkt handling eller försummelse, uppenbart eller skickligt förtäckt.
2: PvP driver metaspelande
I sådan konflikt tillfaller ett ofantligt övertag den spelare som fattar beslut utifrån taktisk meta-analys, till skillnad från rolltolkning. Förlorar gör man i vetskapen om att man hade kunnat vinna - om man bara hade tryckt på meta-knappen tidigare än sin fiende. Varje försök till förbud mot metaspel introducerar bara ett element av skicklighet i hymlandet med det.
3: PvP bestraffar rollspelande
När man skriver äventyr med inslag av utredning måste man vara övertydlig. Detta dels för att spelarna har annat att tänka på (som tolkning av roller och omgivning) och dels för att muntlig kommunikation är notoriskt opålitlig även med de bästa avsikter. Den som spelar en svekfull roll har inget intresse av att överbrygga något av dessa hinder. Den som inte spelar ut en mask går inte att se igenom.
4: SL kan bara vara i ett enrum i taget
Hemligheter kostar speltid, på resten av gruppens bekostnad. Efter en viss “hemligtid”, mindre än vad många tror, bibringas resten av gruppen uppfattningen att de inte har med handlingen att göra. Ofta visar det sig ha blivit sant. Att “vinna” i det här sammanhanget är inte bara en fråga om hur sagan slutar, det är också en fråga om hur mycket av historien man får uppleva. Här “förlorade” tre spelare nästan halva helgen. Kaffemannen hävdar att ett litet metamord hade löst problemet: slussa den djäveln så att vi får vara med. I ärlighetens namn hade det nog varit bättre än vad som hände, men om jag fick revidera mig själv hade jag hellre brutit och förklarat för SL att det inte får gå till såhär.
Jag menar att det Kwarnberg kallar “mjuka hemligheter” i den länkade diskussionen - hemligheter som inte urartar i timmar av nojiga motåtgärder i enrum med SL - ändå har sin plats. Bara inte för mycket plats. Nästa gång jag träffar Mannen med Kaffet tänker jag prata om den saken.
Man har frågat mig om bakgrunden till Kaffemannens inställning. Det kändes inte rätt mot tråden att klogga igen den med det här sidospåret, så jag tar det separat. Det är lite odefinierat hur posten är tänkt att besvaras. Medhåll och motargument, kanske. Hur som helst:
Det var en gång en spelgrupp som körde fantasygrottröj. Spelare A-C ville utforska katakomber och bli bättre på det. Spelare D ville vara bäst i gruppen. Det enklaste sättet att ligga före andra är att sänka dem. Att försätta den farligaste “konkurrenten” i en riskabel situation och mycket diskret misslyckas med att rädda vederbörande. Spelare D var så skicklig att han kom undan med detta länge, men inte för alltid.
A-C sammanträdde och en överenskommelse tog form. I nästa strid föll D på samma grepp. Spelaren gjorde surmulet en ny rollperson. Hade han lärt sig en läxa? Allvarligt talat - varifrån kommer överhuvudtaget myten att människor kan styras på det sättet? Nej, han var naturligtvis värre än någonsin. I vredesmod var han närmast flagrant i sin tidigare så subtila dödshjälp. Han var dessutom så gott som immun mot sådana angrepp, själv. Alltid en växel till att lägga i. Alltid en nödutgång till i ärmen. Så... på inrådan av C satte B yxan i honom vid nästa lägereld. Ny rollperson D.
Men hur kunde denne nykomling veta att de andra inte planerade att ha ihjäl honom? Varför skulle han lita på gruppen? Rollperson B bar faktiskt något i ryggsäcken som han inte ville visa, efter att han träffat någon i en gränd. Utan resten av gruppen. Han planerade uppenbarligen någon form av illdåd. Ryggsäcken undersöktes, med kniven mot en sovande Bs hals. Denne vaknade och grep snabbt efter något. Ny rollperson B.
Nya rollpersoner graviterade mot allt svårare paranoia. Proportionellt med detta växte den andel av speltiden som gick åt till att i hemlighet berätta för SL om alla - helt nödvändiga - säkerhetsåtgärder mot ytterligare lönnmord. Kampanjen var väsentligt bortglömd vid det här laget, ersatt av en sorglig kapprustning i hur subtila signaler man egentligen fick agera på. En pervers form av evolution selekterade snabbt fram rena metabedömingar: Vill tala med SL i enrum? Skickar hemlig lapp? Ond bråd död.
Efter några heroiska försök att hävda sig mot enad front under handfallen SL, slutade D med rollspel helt. Mannen med Kaffet var spelare C i denna gravt dysfunktionella grupp, som utgör halva bakgrunden till hans nolltolerans mot PvP och hemligheter inom gruppen.
Den andra halvan såg jag “live”. Den berörs i den länkade posten: den där gången då man avsatt en hel helg och färdats långt för rollspel. Den där gången då en 30-50% av speltiden upptogs av en enda persons hemlighetsmakeri.
Kaffemannens uppfattning kan sammanfattas i fyra teser:
1: PvP gör konflikter binära
Från lönnmord till hemligt motarbetande och allmän smussla-i-egen-ficka-attityd. De är samma sak, eftersom oförrätter eskalerar. Det är inte bara enkelt och riskfritt att vinna själv; genom att inte dra nytta av den möjligheten ger du bort den till motståndaren. Att eskalera mindre än hela vägen, att exempelvis hota eller försöka tillrättavisa, är att dessutom inbjuda till det. Därmed gynnas det mest oprovocerade mordet. Den traditionella gruppen äventyrare hamnar ofta i olika konstellationer av beroendeställning, vilket erbjuder många tillfällen att göra sig av med en eller flera “kamrater”, genom direkt handling eller försummelse, uppenbart eller skickligt förtäckt.
2: PvP driver metaspelande
I sådan konflikt tillfaller ett ofantligt övertag den spelare som fattar beslut utifrån taktisk meta-analys, till skillnad från rolltolkning. Förlorar gör man i vetskapen om att man hade kunnat vinna - om man bara hade tryckt på meta-knappen tidigare än sin fiende. Varje försök till förbud mot metaspel introducerar bara ett element av skicklighet i hymlandet med det.
3: PvP bestraffar rollspelande
När man skriver äventyr med inslag av utredning måste man vara övertydlig. Detta dels för att spelarna har annat att tänka på (som tolkning av roller och omgivning) och dels för att muntlig kommunikation är notoriskt opålitlig även med de bästa avsikter. Den som spelar en svekfull roll har inget intresse av att överbrygga något av dessa hinder. Den som inte spelar ut en mask går inte att se igenom.
4: SL kan bara vara i ett enrum i taget
Hemligheter kostar speltid, på resten av gruppens bekostnad. Efter en viss “hemligtid”, mindre än vad många tror, bibringas resten av gruppen uppfattningen att de inte har med handlingen att göra. Ofta visar det sig ha blivit sant. Att “vinna” i det här sammanhanget är inte bara en fråga om hur sagan slutar, det är också en fråga om hur mycket av historien man får uppleva. Här “förlorade” tre spelare nästan halva helgen. Kaffemannen hävdar att ett litet metamord hade löst problemet: slussa den djäveln så att vi får vara med. I ärlighetens namn hade det nog varit bättre än vad som hände, men om jag fick revidera mig själv hade jag hellre brutit och förklarat för SL att det inte får gå till såhär.
Jag menar att det Kwarnberg kallar “mjuka hemligheter” i den länkade diskussionen - hemligheter som inte urartar i timmar av nojiga motåtgärder i enrum med SL - ändå har sin plats. Bara inte för mycket plats. Nästa gång jag träffar Mannen med Kaffet tänker jag prata om den saken.