Kampanjen är död, länge leve kampanjen

[Bifur]

Jag valde aktivt att inte moderera eller styra så mycket. Det ångrar jag idag. Skälet var från början att jag tänkte dels 1) det är vuxna människor (ingen under 36), och 2) jag tycker inte om att spelleda på det sättet.

Min generella erfarenhet är att ju öppnare kampanjstruktur - med eller utan konflikter inom spelgruppen - desto större behov av att SL agerar samtalsledare eller moderator. Inte så att man behöver gå in och rälsa men kanske efter ett tag gå in och sammanfatta spelarnas diskussion och säga "det verkar som det här är era tre alternativ - nu är det dags att välja så vi kommer vidare". Fast jag vet ju inte om det hade haft bärning på ditt spel @entomophobiac eller om det hade funkat med så många spelare.

 

[entomophobiac]

"det verkar som det här är era tre alternativ - nu är det dags att välja så vi kommer vidare"

Det här gjordes en del faktiskt. Det är nog den bit moderering som VAR del av det. Handlar mer om att jag ville låta dem lösa sina egna konflikter.

 

[Franz]

Det här är jätteintressant att läsa, stort tack som delar med dig! Jag har ju för det mesta kört med samma spelgrupp sen tonåren och vi känner varandra såpass bra att sådant här som tur är inte längre uppstår. Ibland har jag dock testat köra med andra grupper där de flesta är nya för varandra. Det har gått okej ibland och dåligt ibland. Några saker jag tagit med mig (men som jag inte är säker på hade hjälpt i ditt fall) är följande:

Det är superviktigt med en session zero där spelarna kan berätta om sina förväntningar för kampanjen men där även spelledaren kan förklara lite hur hen tänkt sig det hela. I de allra bästa av världar märket man kanske redan här om något skär sig och då finns det ju tid att lösa det.

En annan grej som jag upptäckt är att det kan vara bra att köra ett kortare äventyr innan man drar igång kampanjen. Då kan man känna in gruppdynamiken och knasiga saker kan hända utan att det betyder astronomiska konsekvenser. Om någon spelare har en karaktär som gör spelet jobbigt för de övriga så finns det tid att göra en ny innan det stora drar igång.

 

[entomophobiac]

En annan grej som jag upptäckt är att det kan vara bra att köra ett kortare äventyr innan man drar igång kampanjen.

Vi spelade ju en serie one-shots innan med lite blandade konstellationer av olika folk. Vi satte också upp förhållningsregler som betonade D&D:s natur och vi hade eftersnack varje session.

Det föll ändå på social dynamik! Jag tror rentav att samtalandet gav kampanjen konstgjord andning, för en eller ett par bra sessioner gav ju intrycket att friktionsskaparna lyssnade.

 

[Franz]

Vi spelade ju en serie one-shots innan med lite blandade konstellationer av olika folk. Vi satte också upp förhållningsregler som betonade D&D:s natur och vi hade eftersnack varje session.

Det föll ändå på social dynamik! Jag tror rentav att samtalandet gav kampanjen konstgjord andning, för en eller ett par bra sessioner gav ju intrycket att friktionsskaparna lyssnade.

Jag förstår. Ibland kan det ju vara så att man gör allt rätt och så funkar det inte ändå. Tråkigt att höra hursomhelst, det är alltid trist när man lägger ner så mycket arbete på en kampanj och sen blir det pannkaka av alltsammans...

De spelare som agerade destruktivt, har du någon koll på om de någonsin spellett själva? Jag undrar ibland om spelare som förstör kanske inte fattar hur mycket tid man lägger ner som spelledare.

 

[entomophobiac]

De spelare som agerade destruktivt, har du någon koll på om de någonsin spellett själva? Jag undrar ibland om spelare som förstör kanske inte fattar hur mycket tid man lägger ner som spelledare.

Jag känner ingen särskild bitterhet kring att min prepp inte respekterades i slutänden, faktiskt. Jag hade roligt när det sattes ihop och fick lära mig nya sätt att se på rollspel. Det tråkiga är väl mer att allt det som vi byggt upp tillsammans, med diverse platser, konflikter, SLP:s, händelser, etc., i praktiken överskuggas av tjafset och kampanjen kommer antagligen vara rättså synonym med tjafset för all framtid. Det tycker jag är tråkigt.

Men det har funnits ett par typer av specifika tjafs, som givetvis generaliserar orättvist mycket:

• Single-Player spelare. Spelare som gör något som går rakt emot gruppens intressen för de fick en, vad de tyckte, kul idé och lekte loss. Som du kan göra i ett digitalt single-player spel men som i en social grupp kan ha stenhårda konsekvenser och leda till att folk blir irriterade.
• "Det här är viktigt för mig"-tjafs. Någon har stora förväntningar på en viss scen, någon annan går in och påverkar scenen, och personen med förväntningarna blir djupt besviken och/eller sur. Prata om det i förväg är vad jag sagt.
• "Dålig dag". Spelare som har en dålig dag av någon anledning, i vardagen, och låter det gå ut över spelet. Onödiga konflikter, onödigt muckande, etc., som kanske leder till att gruppen blir osams med en viktig SLP eller att det blir combat där det verkligen inte hade behövts och att majoriteten av gruppen känner att det som händer är onödigt.
• "Jag vägrar"-tjafs, och dess motsats, "Jag måste"-tjafs. Att säga nej till saker och ting eller att inte acceptera när gruppen röstar ned någonting och göra det ändå eller åtminstone insistera på att göra det ändå. Om och om och om och om och om och om igen.

Skulle jag peka på en specifik sak så är det faktiskt en (framförallt manlig?) tandens att säga nej som spontan reaktion på andra personers förslag.

"Kan vi inte gå ned i kryptorna och ta reda på om ryktet stämmer?"
"Nej"

Konversationen dör helt, eller blir en back-and-forth av tjafs som inte leder någonstans alls.

Många gånger hade de där två timmarna tjafs kunnat bara vara, "jaförfan! vi drar till kryptorna", istället, och sen hade det hänt saker som lett spelet vidare i två timmar.

I de flesta grupper jag spelat med har saker nästan alltid bemötts på ett mer konstruktivt sätt. Någon lägger Fear på dig, shit vilken cool scen det blir! Någon tycker att ni skall gå till kryptorna. Let's go! I den här kampanjen ledde nästan alla såna saker till en okuvlig stenvägg av negation.

Tycker det är fascinerande på många sätt, för det är på det stora hela exakt samma spelare.

Men, men. Det räcker med en pytteliten mängd diesel för att förgifta en hel vattenreservoar trots allt.

 

[IcarusDream]

Väldigt fint av dig att dela med dig av det. Jag har haft spelledare som bara skyller alla problem på spelarna även fast det fungerat felfritt med andra spelleder för samma grupp.

 

[Henke]

Jag skulle också ha tippat på att 11-spelare skulle bli lite tufft för att alla skall kunna få "sin stund i rampljuset", men vet av erfarenhet att det kan funka lika illa på 4-5 spelare. I min grupp så händer det att dynamiken mellan spelarna svajar ibland, men också mellan mig som SL och vissa av dem som spelare och man lever sig in så hårt i sin rollperson att man blir arg, ledsen eller känner sig kränkt på riktigt eller hotar med att rollpersonen tar livet av sig för att något går fel under spel.

Som spelare så rök jag ihop verbalt med en av de andra spelarna under ett spelpass Mutant År Noll. Jag spelade arketypen"slav" och han avbröt mina förslag till en tredje rollperson vid upprepade tillfällen med att jag var slav och skulle inte yttra mig. Till sist gick det från verbal dispyt till handling och hans rollperson slog ihjäl min. Nu är År Noll en hård jävla värld och ett liv där är sällan värt något, men man måste kanske som spelare ändå ha ett metatänk med att spelarnas dynamik går sönder om rollpersonerna har ihjäl varandra pga att de blir irriterade på varandra.

Om man har råd spelarmässigt så ser jag därför att de som ballar ur får gärna spela med någon annan, någon annanstans.

 

[entomophobiac]

Jag skulle också ha tippat på att 11-spelare skulle bli lite tufft för att alla skall kunna få "sin stund i rampljuset"

Det här lyckades vi som sagt lösa på ett sätt som funkade för gruppen, med en sorts gruppspotlights. Men tjafset påverkade ju även hur skoj det var att lyssna på övriga gruppen om du inte själv deltog. Oftast var dock tjafset isolerat till när alla rollpersoner var samlade på samma ställe - när en gruppspotlight faktiskt påbörjades blev det mer faktiskt rollspel spelat.

Om man har råd spelarmässigt så ser jag därför att de som ballar ur får gärna får spela med någon annan, någon annanstans.

I efterhand håller jag nog med om detta tyvärr. Har aldrig i mitt liv kickat någon ur en grupp eller varit selektiv med vilka som får vara med. Men det kommer jag nog vara i höst, när det börjar spelas rollspel igen.

 

[Übereil]

• Single-Player spelare. Spelare som gör något som går rakt emot gruppens intressen för de fick en, vad de tyckte, kul idé och lekte loss. Som du kan göra i ett digitalt single-player spel men som i en social grupp kan ha stenhårda konsekvenser och leda till att folk blir irriterade.
• "Det här är viktigt för mig"-tjafs. Någon har stora förväntningar på en viss scen, någon annan går in och påverkar scenen, och personen med förväntningarna blir djupt besviken och/eller sur. Prata om det i förväg är vad jag sagt.
• "Dålig dag". Spelare som har en dålig dag av någon anledning, i vardagen, och låter det gå ut över spelet. Onödiga konflikter, onödigt muckande, etc., som kanske leder till att gruppen blir osams med en viktig SLP eller att det blir combat där det verkligen inte hade behövts och att majoriteten av gruppen känner att det som händer är onödigt.
• "Jag vägrar"-tjafs, och dess motsats, "Jag måste"-tjafs. Att säga nej till saker och ting eller att inte acceptera när gruppen röstar ned någonting och göra det ändå eller åtminstone insistera på att göra det ändå. Om och om och om och om och om och om igen.

En del av det där (i kombination med saker du sagt tidigare) påminner mig om hur svårt det kan vara att hantera konflikter mellan rollpersoner. Min uppfattning är att det finns en implicit förväntan att rollpersonerna ska vilja fortsätta umgås mer eller mindre vadän som händer för att det finns en oskriven regel att man bara inte får ta någons rollperson ifrån en. Vilket i sin tur gör att spelare bara sväljer saker som rimligtvis borde lett till att personerna som minst slutar umgås. Vilket i sin tur leder till konflikter som aldrig löser sig och därmed spänningar som bara ökar och ökar.

Min erfarenhet är att rollpersoner är extremt, ohälsosamt konflikträdda när det kommer till andra rollpersoner. Det som borde hända oftare när folk gör "men det är bara så min rollperson hade agerat!"-saker är att resten av gruppen säger "sure, men våra rollpersoner vill inte umgås med din rollperson längre - vill du fortsätta vara med får du göra en ny som passar bättre med resten av gruppen", men det vågar man inte riktigt.

(Ok, det kanske inte är det första man gör, men förr eller senare...)

Übereil

 

[afUttermark]

Jag tycker player vs player är skittråkigt att spela i kampanjspel, gnabbas är okej men att slå ihjäl en annan karaktär känns fel.
Något som också är tråkigt som händer ibland är när man måste göra något som bryter mot karaktärens koncept. Men då tycker jag att karaktären med konceptet bör vika sig. Nej jag vill inte gå ner i kryptan, men gå ni så vaktar jag hästarna.

 

[Skarpskytten]

Jag tycker player vs player är skittråkigt att spela i kampanjspel, gnabbas är okej men att slå ihjäl en annan karaktär känns fel.
Något som också är tråkigt som händer ibland är när man måste göra något som bryter mot karaktärens koncept. Men då tycker jag att karaktären med konceptet bör vika sig. Nej jag vill inte gå ner i kryptan, men gå ni så vaktar jag hästarna.

Jag har inte alltid tyckt så här, men idag gör jag det.

Om två spelare skulle gå p-v-p idag skulle jag säga: "nej, ni börjar inte slåss, vi måste lösa detta som spelare, som vuxna människor, om det alls går".

Och "men det är bara så min rollperson hade agerat!" tycker jag (idag) är att kasst argument om det går ut över de andras kul. I så fall få du ändra din rollfigur så den kan spela med i laget. "Var en medspelare, inte en motspelare", är mitt motto nuförtiden. Och ibland får man nog bara acceptera att folk inte drar jämt.

Sen har jag tack och lov varit tämligen förskonad från det som TS beskriver. Har haft ett par problemspelare genom åren men bara en kampanj som jag kan minnas föll sönder pga det. Tyvärr är jag kass på att ta konflikter och lösa sociala fnurror, så det är nog mer tur än skicklighet.

 

[krank]

"men det är bara så min rollperson hade agerat!"

Är inte den rimliga, mogna reaktionen på när en vuxen rollspelare försvarar sitt handlande på det viset, att man helt enkelt gör tydligt att det är jättetöntigt och inte ett giltigt försvar? Jag säger inte att man ska peka och skratta åt personen, men som allra minst känns det som att någon borde ta ett samtal med hen om ett och annat som hen borde ha kunnat räkna ut själv vid det här laget…

 

[entomophobiac]

Jag tycker player vs player är skittråkigt att spela i kampanjspel

Tvärtom älskar ju jag "PvP". Eller åtminstone rollperson mot rollperson. För mig är det bland det roligaste som finns med rollspel överhuvudtaget.

Men det kräver att alla är lika villiga att förlora. Att alla respekterar den gemensamma upplevelsen. Och jag tror det var den delen av det sociala kontraktet som var bristfällig i den här kampanjen. Plus att D&D inte gav spelarna verktygen de kanske hade behövt för att ta sig ur sina låsningar.

I mina tidigare grupper har den här typen av problem aldrig existerat, som sagt.

 

[entomophobiac]

Jag ser inte ren bångstyrig trångsynthet som PvP riktigt heller.

Har spelat massor med korta kampanjer och one-shots där rollpersoner blivit skjutna i huvudet eller rygghuggna av andra rollpersoner och det helt enkelt varit en skitcool del av spelupplevelsen för spelarna. Alla har kunnat spela vidare och ha skoj med det.

Det är något helt annat än tjafs.

 

[krank]

Jag ser inte ren bångstyrig trångsynthet som PvP riktigt heller.

Har spelat massor med korta kampanjer och one-shots där rollpersoner blivit skjutna i huvudet eller rygghuggna av andra rollpersoner och det helt enkelt varit en skitcool del av spelupplevelsen för spelarna. Alla har kunnat spela vidare och ha skoj med det.

Det är något helt annat än tjafs.

Kanske beror på om det är player vs player eller rollperson vs rollperson? I exemplen du beskriver låter det ju som att spelarna ändå liksom deltog på samma sida – the side of fun – och hade sina rollpersoner som pjäser i det gemensamma skojjet… Coop på spelarnivå men versus på karaktärsnivå? (Jag säger inte att du har fel, jag försöker bara reda ut hur jag tänker)

 

[entomophobiac]

Coop på spelarnivå men versus på karaktärsnivå?

Jag tror flera spelare hade svårt att separera detta, som del av problemet. Spelare var också rätt dåliga på att vara generösa, exempelvis genom att släppa på någonting som kanske var viktigt för din rollperson för det var ännu viktigare för någon annans.

Men det är lite svårt att spekulera. Det är en av spelarna jag helt enkelt inte kommer spela rollspel med igen. Vi kommer spela brädspel istället, för där finns inte samma problem, men till rollspel kommer hen inte bli inbjuden igen.

 

[Genesis]

Jag tycker att när man hamnar i en konflikt mellan "vad min rollperson hade gjort" och "vad spelet kräver för att gå vidare" så är man i ett härligt och intressant läge för utveckling och fördjupning av rollpersonen. Det är ju guld! Såhär, va: Min rollperson har klaustrofobi. Gruppen är på väg ner i en grotta och kommer nog att vara kvar där i flera dagar. Min rollperson har ganska lösa anledningar till att vilja följa med på detta, som knappast kan kontra hens klaustrofobi.

Fel svar 1: "Min rollperson har klaustrofobi och vägrar att gå ner i grottan!"
Fel svar 2: "Min rollperson har klaustrofobi, men hänger väl med i alla fall, för annars blir det ju inget äventyr."

Båda dessa reaktioner suger, i mitt tycke. Den första sabbar vårt spel genom att ställa sig motvalls. Den andra sabbar trovärdigheten i rollpersonen.

Rätt svar: "Okej, min rollperson har klaustrofobi, men kommer att hänga med i alla fall. Hur kommer det sig?"

Kanske har hen hela sitt liv kämpat med traumat av klaustrofobin och bestämmer sig för att nu jävlar ska jag sluta vara rädd? Kanske hyser hen en beundran/ ett förakt för någon annan rollperson och vill inte visa sig svag inför denna? Kanske är målet med den här expeditionen viktigare för hen, rent personligt, än vi tidigare trott? Kanske finner hen att klaustrofobin har varit förbunden med en känsla av utsatthet och ensamhet, men nu, omgiven av vänner hen lärt sig att älska under deras gemensamma äventyr, känner hen att det här är något hen kan klara av, så länge de är med hen?

En person som bryter ett beteendemönster, som beter sig på ett oväntat sätt, är superbra dramamaterial. En situation där du som spelare behöver tvinga din rollperson att agera på ett sätt som inte stämmer med hens etablerade personlighet är en möjlighet att fördjupa och nyansera din rollperson. Men för att kunna gripa efter den möjligheten måste du göra jobbet att grunda beslutet i fiktionen, och visa varför det här är logiskt och rimligt. Ibland kanske beteendet till och med överraskar rollpersonen själv, och hen lär sig något nytt om sig själv. Asbra drama! Det här kan ge så mycket mer, och att bara korsa armarna och säga "Sådär skulle inte min rollperson bete sig" eller rycka på axlarna och säga "Jaja, annars blir det väl inget äventyr" är att kasta bort en spännande möjlighet och att sabba spelet helt i onödan.

Tycker jag, då.

 

[entomophobiac]

Det här kan ge så mycket mer, och att bara korsa armarna och säga "Sådär skulle inte min rollperson bete sig" eller rycka på axlarna och säga "Jaja, annars blir det väl inget äventyr" är att kasta bort en spännande möjlighet och att sabba spelet helt i onödan.

Håller med om detta till 200%! Har även försökt trycka på det och formulera det genom olika verktyg för de spelare som stundtals spelat med pannbenet. Karaktärsutveckling, my friend.

Idén med att säga "är det här roligt för de andra?" är ju inte att en skall hålla snattran och backa undan. Idén är ju att du skall kunna informera hur du spelar och driva vidare fiktionen. Att någon exempelvis vägrar jobba med gobliner, men sedan tvingas göra det i en scen, är ju perfekt underlag för rollspel. Små gliringar och kommentarer. Lyckas det så var det "trots" att det var en goblin. Misslyckas det så var det väntat.

Alla dagar i veckan blir det bättre underhållning på det sättet än om någon vägrar eller lyfter en trivial fråga till att bli en metakonflikt.

 

[Skarpskytten]

Rätt svar: "Okej, min rollperson har klaustrofobi, men kommer att hänga med i alla fall. Hur kommer det sig?"

Jag tycker detta är alexanderhugget i sammanhanget.