Kampanjen är död, länge leve kampanjen

[Franz]

När jag som spelare har hamnat i ett dilemma där något som går helt emot min rollpersons motivation måste göras för att föra spelet vidare så har jag ibland pausat och sagt till spelledaren och övriga spelare: "Hörrni, jag behöver lite hjälp att motivera varför min rollperson skulle vilja göra det här. Har ni några bra förslag?" Ibland kan det ju vara svårt att komma på en bra anledning på studs, och då kan det vara najs med en metadiskussion.

Det är samma med när rollperson v.s. rollperson går för långt. Minns exempelvis för tusen år sedan när jag spelade en kvinnlig alv och en annan spelares rollperson hela tiden kom med sexistiska kommentarer, med ursäkten att det var vad hans rollperson skulle gjort. Tillslut fick jag bryta och säga typ: "För det första tycker jag sexism över huvud taget är förjävligt så du gör mig sur när du håller på sådär och för det andra så har min rollperson snart ingen orsak att inte hugga dig med en dolk, så lägg av är du snäll", varvid spelaren taggade ner.

Sorry, nu gör jag en kort historia lång. Menar att jag kan ha förståelse för att det är svårt att ändra motivation på ens spelare på stående fot, men då är det bättre att ta paus och prata igenom saken än att bete sig på ett sätt som förstör

 

[entomophobiac]

Menar att jag kan ha förståelse för att det är svårt att ändra motivation på ens spelare på stående fot, men då är det bättre att ta paus och prata igenom saken än att bete sig på ett sätt som förstör

I slutänden är det som så ofta en fråga om preferenser. Om du som spelare ser din karaktärsutveckling som något som tar lång tid och måste ske successivt så kommer det vara svårt att ställa om mentalt till ett läge som passar spelare som är mer ute efter att se vart spelet leder nu-nu-nu.

Likadant är "play to lose" något av en kontroversiell sak och kommer minst sagt inte naturligt för de allra flesta.

Men både play to lose och ett mått av att resan är målet har alltid varit starka beståndsdelar i hur jag spelar och föredrar att spelleda rollspel. Det olyckliga här är mest att vi haft så många samtal om det, och folk har sagt sig förstå det och att de skall förbättra situationen, men det har alltid blivit samma-lika till slut ändå. Och det är den biten som är mest frustrerande.

 

[Henke]

Jag ser inte ren bångstyrig trångsynthet som PvP riktigt heller.

Har spelat massor med korta kampanjer och one-shots där rollpersoner blivit skjutna i huvudet eller rygghuggna av andra rollpersoner och det helt enkelt varit en skitcool del av spelupplevelsen för spelarna. Alla har kunnat spela vidare och ha skoj med det.

Erfarenheten från min spelgrupp är att PvP fungerar jättebra för Oneshots. Däremot fungerar det sämre i kampanjspel då flera av spelarna har benägenhet att investera känslomässigt i sina rollpersoner.

 

[Fnord]

Erfarenheten från min spelgrupp är att PvP fungerar jättebra för Oneshots. Däremot fungerar det sämre i kampanjspel då flera av spelarna har benägenhet att investera känslomässigt i sina rollpersoner.

Även i one-shots så känner jag att det, om man inte har en riktigt välfungerande spelgrupp, oftan kan bli sura miner om det inte finns något förutbestämt ramverk för hur PvP hanteras. Någon anledning från spelets/äventyrets sida till varför spelarna skall bråka. Annars så blir det allt för ofta att någon spelare känner sig personligt påhoppad.

 

[Genesis]

Även i one-shots så känner jag att det, om man inte har en riktigt välfungerande spelgrupp, oftan kan bli sura miner om det inte finns något förutbestämt ramverk för hur PvP hanteras. Någon anledning från spelets/äventyrets sida till varför spelarna skall bråka. Annars så blir det allt för ofta att någon spelare känner sig personligt påhoppad.

Det beror ju mycket på vad det är för typ av spel, som du säger. Jag har i princip inte spelat annat än PvP (snarare CvC) de senaste tio åren, på konvent, i oneshots och i kampanjer hemma i spelgruppen, och jag har inte sett sura miner mellan spelare sedan 90-talet, tror jag. Men det är ju hela konceptet med de spel jag spelar. Man spelar folk som har konflikter med varandra, inte en grupp som ska lösa uppgifter tillsammans. Min känsla är att problemen dyker upp när man kombinerar gemensam problemlösning med PvP. Så å ena sidan ska spelarna samarbeta för att lösa en uppgift ihop, å andra sidan ska de bråka med och sabba för varandra. Jag tror att det generellt är en dålig idé, men jag vet att @entomophobiac inte håller med om detta.

 

[entomophobiac]

Det mest ironiska med det hela är väl att vi har haft det uttalat hela vägen att vi skall undvika PvP/CvC i den här kampanjen för att fokusera mer på att rädda världen. Hjältemodiga äventyrare kan på sin höjd ha lite rivalitet de ägnar sig åt, men rena konflikter har inte fått något utrymme.

Om 11 spelare hade börjat bli paranoida och köra med taggarna inåt så hade det aldrig blivit någon kampanj. Eller åtminstone inte den sorts kampanj som förväntades.

Konflikterna vi trots allt haft är på ren dagisnivå ärligt talat. PvP, fast inte 'Player', utan Pannben.

Dold information, backstabbing, och den sortens konflikter hade vi sannolikt hanterat bättre eftersom allt då är del av fiktionen.

 

[Feuflux]

Står CvC för Character VS Character? Tror aldrig jag sett den förkortningen tidigare.

Spoiler: Fåneri, läs på egen risk

PvP står ju

Fel svar 1: "Min rollperson har klaustrofobi och vägrar att gå ner i grottan!"
Fel svar 2: "Min rollperson har klaustrofobi, men hänger väl med i alla fall, för annars blir det ju inget äventyr."

Båda dessa reaktioner suger, i mitt tycke. Den första sabbar vårt spel genom att ställa sig motvalls. Den andra sabbar trovärdigheten i rollpersonen.

Rätt svar: "Okej, min rollperson har klaustrofobi, men kommer att hänga med i alla fall. Hur kommer det sig?"

Kanske har hen hela sitt liv kämpat med traumat av klaustrofobin och bestämmer sig för att nu jävlar ska jag sluta vara rädd? Kanske hyser hen en beundran/ ett förakt för någon annan rollperson och vill inte visa sig svag inför denna? Kanske är målet med den här expeditionen viktigare för hen, rent personligt, än vi tidigare trott? Kanske finner hen att klaustrofobin har varit förbunden med en känsla av utsatthet och ensamhet, men nu, omgiven av vänner hen lärt sig att älska under deras gemensamma äventyr, känner hen att det här är något hen kan klara av, så länge de är med hen?

Det här låter jättebra, men jag tror jag skulle ha svårt att få fram det på ett bra sätt om jag var spelare i kampanjen. Som stereotyp introvert så sker väldigt mycket av "min kamp för att överkomma något" inne i mitt huvud utan några direkta ansiktsuttryck eller röstyttringar. Det blir rätt kasst rollspel eftersom ingen närvarande person förstår vad jag känner utan gissar på tyst samtycke till att gå ner i grottan.
Luke: I can't feel a conflict within you.
Vader: I know.

Oavsett om jag får ur mig något rollgestaltande eller bara en meta-kommentar i stil med "min rollperson velar en massa här" så kommer det aldrig bli lika bra som inuti mitt huvud. Nu blev jag prestationsdeppig här och det är ert fel!

 

[Genesis]

Står CvC för Character VS Character? Tror aldrig jag sett den förkortningen tidigare.

Ja, det är ju generellt vad man menar med PvP, men eftersom det finns spelstilar där spelarna faktiskt tävlar mot varandra, och inte bara rollpersonerna, kan det vara bra att påpeka ibland.

Det här låter jättebra, men jag tror jag skulle ha svårt att få fram det på ett bra sätt om jag var spelare i kampanjen. Som stereotyp introvert så sker väldigt mycket av "min kamp för att överkomma något" inne i mitt huvud utan några direkta ansiktsuttryck eller röstyttringar. Det blir rätt kasst rollspel eftersom ingen närvarande person förstår vad jag känner utan gissar på tyst samtycke till att gå ner i grottan.
Luke: I can't feel a conflict within you.
Vader: I know.

Jag förstår inte varför man skulle behöva ansiktsuttryck eller röstyttringar? Det tycker jag är helt frivilligt. Man kan ju bara berätta om det. "Jag är tyst en stund här. Ni ser på mig att jag tvekar. Jag är ju fucking klaustrofob, det här är skitjobbigt för mig. Men samtidigt vill jag ju inte visa mig svag inför Xyglak. Jag sväljer hårt och går jävligt nära honom hela tiden, men jag följer med." Typ så.

Oavsett om jag får ur mig något rollgestaltande eller bara en meta-kommentar i stil med "min rollperson velar en massa här" så kommer det aldrig bli lika bra som inuti mitt huvud. Nu blev jag prestationsdeppig här och det är ert fel!

F'låt!

Men det viktiga tycker jag är att göra det. Inte att beskriva det eller spela ut det på något imponerande sätt. Man kan bara tala om det rakt uppochned, helt sakligt och utan krusiduller. Det är ju en fråga om vad man prioriterar och vad man vill göra i spel. Vill man ha mycket rollgestaltande eller coolt berättande så får man ju öva på det, helt enkelt. Du är såklart välkommen till oss i Hantverksklubben om du vill. Vi har noll prestationskrav eller prestige, och alla deltar på egen nivå och efter egen förmåga, men vi jobbar med att öva på att bli bättre på den här typen av grejer.

 

[krank]

Det här låter jättebra, men jag tror jag skulle ha svårt att få fram det på ett bra sätt om jag var spelare i kampanjen. Som stereotyp introvert så sker väldigt mycket av "min kamp för att överkomma något" inne i mitt huvud utan några direkta ansiktsuttryck eller röstyttringar. Det blir rätt kasst rollspel eftersom ingen närvarande person förstår vad jag känner utan gissar på tyst samtycke till att gå ner i grottan.

Jag brukar tänka att det egentligen är skit samma vad de andra spelarna gissar på, egentligen. Den inre upplevelsen är också viktig, värdefull och giltig. En del av varför vi spelar är väl för att uppleva? =)

Väldigt mycket av mina rollpersoners bakgrund och tankar, inre konflikter etc märks nog aldrig för andra.

 

[Genesis]

Jag brukar tänka att det egentligen är skit samma vad de andra spelarna gissar på, egentligen. Den inre upplevelsen är också viktig, värdefull och giltig. En del av varför vi spelar är väl för att uppleva? =)

Väldigt mycket av mina rollpersoners bakgrund och tankar, inre konflikter etc märks nog aldrig för andra.

Det är såklart sant, men det är också synd att inte dela med sig, tycker jag. Om du inte berättar om din rollpersons inre kamp så kan ju vi inte spela på det. Om jag vet att det är jobbigt för dig att gå ner i grottan så kan jag klappa dig på axeln och ge dig ett förstående leende, och så har vi ett fint ögonblick där. Mycket av poängen med och själva aktiviteten i rollspel för mig är att våra idéer studsar runt mellan oss och vi bygger på dem, och när en sådan viktig sak sker helt internt så stannar liksom bollandet upp.

Det beror ju såklart på vad man prioriterar i rollspel. Vill man inte ha den sortens bollande, eller om man tänker att det är metaspel om spelarna känner till det och inte spelaren, så kan man ju skippa det. Men spelar man med mig uppskattar jag absolut att man kommunicerar rollpersonens inre känslor (som sagt, det räcker med en "Ni kan se att jag är väldigt skakis här"), för det gör att inte bara du tar del av det, utan även alla andra runt bordet.

 

[Feuflux]

F'låt!

Äsch, ville egentligen bara stämma av förkortningen, och sen spårade jag iväg lite och använde nog fel smiley, så inget skuldbeläggande här.

Men det viktiga tycker jag är att göra det. Inte att beskriva det eller spela ut det på något imponerande sätt. Man kan bara tala om det rakt uppochned, helt sakligt och utan krusiduller. Det är ju en fråga om vad man prioriterar och vad man vill göra i spel. Vill man ha mycket rollgestaltande eller coolt berättande så får man ju öva på det, helt enkelt. Du är såklart välkommen till oss i Hantverksklubben om du vill. Vi har noll prestationskrav eller prestige, och alla deltar på egen nivå och efter egen förmåga, men vi jobbar med att öva på att bli bättre på den här typen av grejer.

Allt pekar på att mina spelgrupper är mer nöjda med mig än jag är med mig själv (dvs egentligen har jag inget problem typ), men visst handlar det om att öva mer. Tack för inbjudan för övrigt.

 

[Genesis]

Allt pekar på att mina spelgrupper är mer nöjda med mig än jag är med mig själv (dvs egentligen har jag inget problem typ), men visst handlar det om att öva mer. Tack för inbjudan för övrigt.

Ja, jag har ju spelat Lovecraftesque med dig, och tycker absolut inte du har något att skämmas för.

 

[Henke]

Det mest ironiska med det hela är väl att vi har haft det uttalat hela vägen att vi skall undvika PvP/CvC i den här kampanjen för att fokusera mer på att rädda världen. Hjältemodiga äventyrare kan på sin höjd ha lite rivalitet de ägnar sig åt, men rena konflikter har inte fått något utrymme.

Om 11 spelare hade börjat bli paranoida och köra med taggarna inåt så hade det aldrig blivit någon kampanj. Eller åtminstone inte den sorts kampanj som förväntades.

Konflikterna vi trots allt haft är på ren dagisnivå ärligt talat. PvP, fast inte 'Player', utan Pannben.

Dold information, backstabbing, och den sortens konflikter hade vi sannolikt hanterat bättre eftersom allt då är del av fiktionen.

Även om ni haft det uttalat att inte gå PvP så kanske det sitter i ryggraden utifrån tidigare rollspelserfarenhet? Har du tidigare erfarenhet av att spela med de personer som skapar konflikterna? Brukar de kanske alltid spela så?

 

[Dr_Dängrot]

När jag som spelare har hamnat i ett dilemma där något som går helt emot min rollpersons motivation måste göras för att föra spelet vidare så har jag ibland pausat och sagt till spelledaren och övriga spelare: "Hörrni, jag behöver lite hjälp att motivera varför min rollperson skulle vilja göra det här. Har ni några bra förslag?" Ibland kan det ju vara svårt att komma på en bra anledning på studs, och då kan det vara najs med en metadiskussion.

Det är samma med när rollperson v.s. rollperson går för långt. Minns exempelvis för tusen år sedan när jag spelade en kvinnlig alv och en annan spelares rollperson hela tiden kom med sexistiska kommentarer, med ursäkten att det var vad hans rollperson skulle gjort. Tillslut fick jag bryta och säga typ: "För det första tycker jag sexism över huvud taget är förjävligt så du gör mig sur när du håller på sådär och för det andra så har min rollperson snart ingen orsak att inte hugga dig med en dolk, så lägg av är du snäll", varvid spelaren taggade ner.

Sorry, nu gör jag en kort historia lång. Menar att jag kan ha förståelse för att det är svårt att ändra motivation på ens spelare på stående fot, men då är det bättre att ta paus och prata igenom saken än att bete sig på ett sätt som förstör

Om din karaktär in game avvisat hens karaktär och visat hen att din karaktär inte är bekväm och om hens karaktär fortsatte att in game stöta på din karaktär/vara sexistisk så låt din karaktär hugga hens karaktär med sin dolk och säg att din karaktär respekterade inte min karaktärs gränser så detta är helt i linje med vad min karaktär skulle göra .

 

[Franz]

Om din karaktär in game avvisat hens karaktär och visat hen att din karaktär inte är bekväm och om hens karaktär fortsatte att in game stöta på din karaktär/vara sexistisk så låt din karaktär hugga hens karaktär med sin dolk och säg att din karaktär respekterade inte min karaktärs gränser så detta är helt i linje med vad min karaktär skulle göra .

Jo, det var ju nära att det blev så tillslut

 

[Bifur]

Kanske aningen OT, men rent allmänt är det ju alltid en bra idé att som spelare försöka göra en RP som matchar spelets övergripande syfte och att sen spela ut den i linje med det. Det är en underskattad förmåga och alla spelgrupper behöver sådana deltagare som smörjmedel. Låter abstrakt men i praktiken handlar det om att bejaka det aktuella spelets kul och tänka lite mindre på vad som är det allra roligaste för en själv. Sen är det sällan så att det inte funkar med utvikningar åt andra håll, men det bygger på att de flesta inte gör det mer än enstaka gånger.

 

[PAX]

Intressant att få ta del av din erfarenhet kring kampanjspel med stor grupp.
Själv föredrar jag runt 4-5 spelare och bara det kan numera vara svårt att finna för att skapa en grupp som vill spela samma spel.

Tror vi som mest har varit runt 8 personer inkluderat SL, och personligen tycker jag det blir för många. Svårt för en del att göra sig hörda och påverka spelet. Här gäller det verkligen att SL har bra gruppkoll och låter alla ta del i spelet.

 

[Mogger]

Jag tycker att när man hamnar i en konflikt mellan "vad min rollperson hade gjort" och "vad spelet kräver för att gå vidare" så är man i ett härligt och intressant läge för utveckling och fördjupning av rollpersonen. Det är ju guld! Såhär, va: Min rollperson har klaustrofobi. Gruppen är på väg ner i en grotta och kommer nog att vara kvar där i flera dagar. Min rollperson har ganska lösa anledningar till att vilja följa med på detta, som knappast kan kontra hens klaustrofobi.

I vår spelgrupp så det det uttalat att rollpersonernas agenda, vad den nu kan bestå av, alltid övertrumfar vad spelet kräver. Jag är 100% för att vägra gå ner ner i grottan. Jag är också 100% för att övriga rollpersoner försöker övertala eller vad det nu kan vara, men 100% för om det slutar med att bara några går ner i grottan.

Varför? Bra drama, anser jag, kommer inifrån. Det byggs inte av en snygg story med rätt twister. Det är, tycker jag, betydligt bättre att få bra drama när spelaren troget följer sin rollfigurs övertygelser och brister och överger dem när det känns rätt, inte tvingas göra det för att storyn kräver det. Det funkar absolut inte för mig.

Jag vet inte om det på något sätt hade underlättat kampanjen men mitt SL:ande har blivit betydligt roligare och enklare sedan vi infört den överenskommelsen.

En annan möjlighet är att, om nu klaustrofobin inte hindrar mig från att gå ner i grottan, så kanske det är dags att stryka den, och hitta på något roligare.

Ps. Jag är inte på något sätt emot att be övriga spelare om hjälp, men jag tycker inte att det är "rätt" svar. Snarare en nödlösning.

 

[entomophobiac]

I vår spelgrupp så det det uttalat att rollpersonernas agenda, vad den nu kan bestå av, alltid övertrumfar vad spelet kräver. Jag är 100% för att vägra gå ner ner i grottan.

I grund och botten håller jag med dig här. Men det är också en fråga om sammanhang och välvilja. Om du väljer att ta den där klaustrofobin i en kampanj med stort fokus på att gå ned i grottor så har du som spelare valt att skapa friktion. Om du sedan inte är villig att anpassa dig, utveckla din rollperson på något sätt, eller åtminstone tänja på dina gränser för gruppens skull så kommer den där friktionen aldrig upphöra heller. I längden blir det inte kul för någon. Det är en av de saker som ledde till tjafs i just den här kampanjen.

I ett spel där gruppmatematiken inte har någon betydelse kan rollpersoner sitta på varsitt håll och göra olika saker, men ändå vara del av samma upplevelse. Men i ett spel med ett konkret partytänk (som D&D), där gruppen behöver hållas till ett visst antal individer, så uppstår en sorts jojo-effekt där friktionen blir återkommande igen och igen och igen för att den där frågan om klaustrofobi aldrig slutar vara aktuell. Motvallsspelaren blir alla andras irritationsobjekt i längden. (Inte helt olikt min egna position i frågor om rollspelsteori på wrnu!)

Som jag ser det är det inte din rollperson som är en rövhatt. Det är du som valt att spela en rövhatt. Och då är du även ansvarig för att spela den rövhatten på ett sätt som inte förstör mer än det tillför. Eller att helt enkelt inte spela en rövhatt.

 

[entomophobiac]

Intressant att få ta del av din erfarenhet kring kampanjspel med stor grupp.

Står ändå fast vid att det inte är spelarantalet som är direkt orsak till kampanjens problem, även om det solklart är en indirekt orsak. Den logistiska och praktiska sidan av det har känts förvånansvärt positiv. Men å andra sidan kan det ju också bara vara i kontrast till det som inte funkat alls i längden.