I vår spelgrupp så det det uttalat att rollpersonernas agenda, vad den nu kan bestå av, alltid övertrumfar vad spelet kräver. Jag är 100% för att vägra gå ner ner i grottan. Jag är också 100% för att övriga rollpersoner försöker övertala eller vad det nu kan vara, men 100% för om det slutar med att bara några går ner i grottan.
Varför? Bra drama, anser jag, kommer inifrån. Det byggs inte av en snygg story med rätt twister. Det är, tycker jag, betydligt bättre att få bra drama när spelaren troget följer sin rollfigurs övertygelser och brister och överger dem när det känns rätt, inte tvingas göra det för att storyn kräver det. Det funkar absolut inte för mig.
Det är absolut en rimlig spelstil. Jag håller ju alltså med att det är kasst drama att offra sin rollpersons integritet på storyns altare, för det undergräver berättelsen. Men min poäng är att man inte behöver välja. Du har möjligheten att fördjupa och utveckla din rollperson på ett sätt som får hen att agera så som du tycker vore intressant i stunden, helt utan att bryta mot hens integritet. Resultatet är inte ett urholkande av rollfiguren, utan ett fördjupande.
Mitt standardexempel är min rollperson Eduardo i Det sjätte inseglet. Han var en hetlevrad spansk soldat som kämpade för att driva ut morerna ut Spanien. När hans general vägrade att anfalla Saladins armé (jepp, det är helt i linje med spelvärlden att Saladin var i Spanien) blev Eduardo rasande, höll ett eldtal för soldaterna och drog ut ändå för att driva bort morerna. Konflikt! Jag förlorar. Jag tycker dock inte att Eduardos resa är över så jag säger åt Kim, som agerar Saladin här, att min rollperson inte får dö.
Kim beskriver nu hur Eduardo kämpar vildsint, och hur hans kamrater en efter en faller omkring honom tills bara Eduardo själv är kvar, omringad av en armé av morer. Men Saladin ropar åt dem att sluta, och säger att Eduardo är en så vacker och sann krigare att det vore en synd att döda honom, och morerna höjer sina svärd i salut och låter honom gå.
Allt jag har etablerat om Eduardo, den hetlevrade nationalisten, säger att han ska vägra detta och dö för sitt fosterland. Att acceptera fiendens nåd här vore otänkbart. Men istället för detta tänker jag "Okej, säg att han accepterar. Vad innebär detta?". Jag beskriver hur Eduardo här, när han ställs inför valet, inte i stridens hetta utan i eftertankens kranka blekhet, inser att han inte vill dö. Det är en förkrossande insikt, då han lett alla sina kamrater i döden, men själv har han inte modet att välja döden.
Det här är asbra drama, en otrolig ny insikt för Eduardo, som går vidare helt krossad, börjar supa och slutar spelet som Saladins personlige lönnmördare. Detta kom organiskt ur spelet, ett bejakande av det oväntade, men hade jag hållit hårt på att spela Eduardos övertygelser som de var etablerade hade jag aldrig fått det här fantastiska dramat. Och jag tycker definitivt inte att det är sämre än något drama som "kommer inifrån". Allt som inte är etablerat är öppet för att formas, och du har en massa frihet i att göra detta för att styra spelet i intressanta riktningar. Så jag håller inte med dig när du säger att det är "betydligt bättre att få bra drama när spelaren troget följer sin rollfigurs övertygelser och brister och överger dem när det känns rätt, inte tvingas göra det för att storyn kräver det", eftersom det helt enkelt är en falsk dikotomi. Det finns inte någon motsättning. Du kan lika gärna följa din rollfigurs övertygelser
och gå dit storyn kräver, vilket var min poäng. Du behöver inte välja.
