Nekromanti Kampanjens storlek

[Bassejr]

Hittils har jag i min ringa rollspelskarriär endast spelat kampanjer enligt oändlighetsprincipen. Även om äventyr och uppdrag haft sina slut, så har kampanjvärlden, och metastoryn legat kvar på obestämd framtid eller till spelarna eller spelledaren tappar intresse.

De kampanjerna som jag spelat/spelar den här våren så har en varit en klassisk osg-fantasy kampanj (Vandrande äventyrare i en oändlig värld som ständigt stöter på nya äventyr), en postapokalyptisk western kampanj (Vandrande äventyrare som vandrar runt i ett postapokalyptiskt USA och ständigt stöter på nya äventyr), samt en sci-fi kampank baserad på Mass Effect universumet (Äventyrare som vandrar runt i en civiliserad galax och ständigt stöterpå nya äventyr). And so on.
Jag har dock haft tankar om att bygga äventyr och kampanjer som bara ska vara i ett par spelmöten.

Vilken storlek på kampanjer föredrar ni och era spelgrupper? Vilken storlek är vanligast? Och vad är fördelar och nackdelar med långa, korta, oändliga, eller en-mötes "Konventrollspel"?

 

[God45]

Jag gillar att ha ett slut. När en kampanj bara dör ut eftersom ingen bryr sig känner jag att det inte är tillfredsställande. Så jag har alltid möjligheten att avsluta kampanjen i bakhuvudet.

One-shots är kul för d får man testa något nytt, man får köra karaktärer som är awsome men som hade blivit tråkiga över lång tid. Och är det skräck kan jag döda alla karaktärerna och alla älskar det. Call of cthulhu och WOD mortals hävdar jag tex är allra bäst som one-shots.

 

[Genesis]

Vi spelar oftast antingen enkelröj eller korta kampanjer på två till fyra speltillfällen. Den längsta kampanj jag kört var i Svart av kval, på kanske tio sessioner eller så, över ett halvår. Det var rätt episkt, och kul att testa en såpass lång kampanj, men jag tycker nog bäst om kortare kampanjer på sisådär tre till fem sessioner.

 

[Krille]

De kampanjer som jag kör har nästan alltid ett slut. Kampanjerna är oftast mellan 10-15 spelmöten långa, vilket jag känner är rätt lagom.

One-shots är jag inte så intresserad av, annat än i testsyfte, och evighetskampanjer har jag inte tid med.

 

[krank]

Jag gillar oneshots eftersom de ofta för mig innebär mindre förberedelser - oneshots är oftast köpta äventyr eller introäventyr till spel jag är nyfiken på.

När det gäller kampanjer gillar jag L-Å-N-G-A kampanjer. Som har ett slut. Alltså, jag gillar kampanjer som sträcker sig över flera år och 50+ spelmöten, men jag vill att de ska ha tydliga slut.

Anledningen till att jag vill ha slut är för att jag är plotjunkie. Och då menar jag inte rollpersonernas personliga plots, utan mer övergripande. För mig är rollpersonen ofta med ett medium genom vilket jag upplever kampanjplotten - jag gillar att känna inlevelse, men är inte speciellt intresserad av att forma kampanjen. Jag kan nästan inte tänka mig något sämre för mig än evighetskampanjer - där får jag ju varken testa nya spel hela tiden (fördelen med oneshots) eller uppleva ordentligt maffig övergripande story (fördelen med kampanjer).

Sedan är ju jag sådan att jag inte riktigt ser poängen i att spela mer än en kampanj i varje spel, om det nu inte skulle råka finnas fler än en riktigt välskriven köpekampanj (gäller bara CoC, vad jag vet). Man spelar en kampanj, blir klar, spelar nästa spel. Det finns på tok för många bra spel jag vill spela därute för att jag ska kunna tänka mig att spela samma spel flera gånger. (Och en "gång" kan då alltså vara en avslutad kampanj som pågår i flera år...)


Det finns undantag, såklart. Jag är med i en superhjältekampanj jag är med i där vi spelar 0-2 gånger per år. Den är typ en evighetskampanj, även om delar av den, större arcs, tar slut. Men det är nog det enda undantaget, och i ganska hög grad handlar det om just den spelledaren och spelarsammansättningen.

 

[Robert Jonsson]

Efter att ha spelare som lagt av eller långa uppehåll för oändliga kampanjerna så kom jag fram till att det inte längre fungerade att spela så för min spelgrupp. Men samtidigt var jag inte beredd att släppa dem, eftersom jag gillar att bygga en större värld som blir mer nyanserade för varje berättelse.

Lösningen var att snegla mot Buffy och TV-serier. Jag delar in de i mindre kampanjer om 5 spelemöten, där jag har en övergripande tråd som spelarna får utforska. Efter "säsongsfinalen" får berättelsen en closure, och det ögr inget om en spelare försvinner. Det kortare rymden gör att de har alla ledtrådar tydligare i minnet också under kampanjens gång.

Sedan då den är klar planerar jag ut nästa säsong och spelarna kan fortsätta med sina karaktärer (eller välja en ny om de vill). För vår grupp har det visat sig fungera rätt väl.

 

[DeBracy]

3, 5, 7 tycker jag är fina siffror, och mer realistiska för mig att lyckas med än evighetsgrejer.

Jag är rätt förtjust i en modell som funkar bra med old school-spelen där man har en pågående kampanj där man kör med de spelare som kan. Jag har inte spellett någon sådan själv (än i alla fall), men spelat/spelar i ett par. Där kör man väl mest på så länge man har intresse, ork och får ihop spelare så det kanske är att betrakta som evighetskampanjer (om man nu inte valt att köra en viss serie moduler eller en megadungeon, som väl är vad Eksem gör med ASE?).

 

[Troberg]

Jag gillar evighetskampanjer, som i och för sig kan har ingående story-arcs som har ett slut, men kampanjen som sådan fortsätter då med nya story-arcs.

Det ger mig som spelare en känsla av att världen är "riktig", att den inte bara är skapad för en story. Ungefär som skillnaden mellan ett rälsat scenario (där det känns som om världen bara existerar utmed rälsen) och ett spelardrivet scenario (där det känns som om man kan gå var som helst och hitta intressanta saker).

Som spelledare så uppskattar jag att man kan lägga in ledtrådar som inte nystas upp förrän långt senare. Lite som i Island at the end of the world till Palladium.

Spoiler

Spelarna får mycket tidigt får höra om en profetia som bland annat säger "I see the end of the world, and the changeling is there." och "The changeling is to blame for his own destruction.". Denna profetia har allmänt tolkats som att changelings är onda, och utgör basen för en massiv häxjakt och folkmord på changelings.

Well, långt senare så kommer spelarna till en ö vid världens kant, befolkad av changelings. De har problem (jag har för mig att det är ett inbördeskrig), och det visar sig att ledaren för båda sidorna är samma changeling som har en personlighetsklyvning.

Den typen av planteringar älskar jag att kunna göra, och de funkar bäst i evighetskampanjerna.

 

[Skarpskytten]

Jag har mest kört halvlånga kampanjer, säg 30-50 möten, enligt principen - som jag helt fräckt snor av Krank - "plotjunkie". Som spelledare (som jag oftast är) gillar jag att tänka ut metaplotter, lökskalsintriger och stora fisktankar att kasta på mina spelare. Det betyder att jag inte spelleder utan slut, det finns en större berättelse och när den är berättad är kampanjen slut.

Det häftigaste jag gjort i rollspelväg är att jag har spellett hela Pendragon Great Campaign, alla år frpn 485 till 565. Det tog 93 spelmöten, så jag klarade inte riktigt ett år på spelmöte, som man "ska" när man spelar Pendragon. Det häftiga låg i att väva ihop den/de större berättelser som finns inbygda i Pendragon Great Campaign med spelarkaraktärenas egna berättelser.

Iofs gillar jag one-shot, men det finns inte så mycket tid till det när man kör kampanjer som håller på ett eller två år ...

 

[Henke]

Gillar både korta 1-2 spelmötes scenarion och lång kampanjer men helst skall det ju alltid finnas ett slut på dem (därmed givetvis inte sagt att det nödvändigtvis måste vara ett statiskt slut).

Vi har spelat Femte Konfluxen sedan 12 april 2008 och är halvvägs genom O4Ö (andra kampanjboken) pga diverse utsvävningar i löst konverterade sidoäventyr från DoD och Mutant. Sedan man fick tillökning här hemma så ser det inte ljust ut med att få något avslut på den kampanjen inom de närmaste åren även om jag har börjat snegla mot att försöka effektivisera ner fortsättningen i mer riktat och scenbaserat spel.

Parallellt med detta har jag kikat på MUA-kampanjen, och nyligen varit spelledare för första delen (VRS) som jag gjorde till en slags karaktärsdriven historia. Då gick det att spela under ett och samma spelmöte. Kan man bryta ner varje del så de får att spela på 1-2 spelmöten var så tror jag den är genomförbar.

Frågan är väl vad som är roligast. Att spela en långdragen kampanj där settingen verkligen sjunker in under en lång lång tid samtidigt som man får lägga fokus på bara den kampanjen, eller nedkortade scenarion av samma kampanj där man plockat russinen ur kakan. Jobbar mer och mer mot den sistnämnda för annars kommer man aldrig hinna spela igenom mer än någon enstaka kampanj.

 

[Ulfgeir]

Jag gillar både one-shots och långa kampanjer.

One-shots för att att man får testa på nya system och konstiga saker. Långa kampanjer för känslan av att se ens rollperson växa och bli tuffare. En av kampanjerna jag spelar i nu har en förutbestämd längd på 9 äventyr. Vi är nu halvvägs och har då just fått rejält mer power.

/Ulfgeir