Kampanjer i D&D

[Genesis]

Från runt post 120/121 verkar det som det glider bort från ursprungsämnet och handla mer allmänt om långa kampanjer i OSR https://www.rollspel.nu/threads/tankar-efter-att-ha-provat-osr.80709/post-1170722

Ja, precis.

 

[Theo]

Nej, Blackmoor var inte en kampanjsetting, utan ett regelsupplement.

Även om Gary Gygax och Dave Arneson står som skapare av DnD var de inte goda vänner.
Arneson träffade Gygax på en spelmässa och berättade om hur hans spelgrupp spelade enskilda äventyrare som utforskade grottor med Gygax spel Chaimail (som var ett fantasykrigsspel där man använde arméer - tänk dagens Warhammer).

Gygax blev eld och lågor och sa: "vi måste göra ett regeltillägg till Chainmail så fler kan spela som du".
Arneson var inte intresserad av att skriva ett spel och sa: "ja, gör det om du vill".

Tilläggas kan att bland det som Gygax allra mest verkar ha gått igång på i Arnesons dungeonkampanjspel var just att figurerna utvecklades och blev bättre över tid. Så kampanjspelande åtminstone så att säga på individnivå var fundamentalt från allra första början.

 

[anth]

Tilläggas kan att bland det som Gygax allra mest verkar ha gått igång på i Arnesons dungeonkampanjspel var just att figurerna utvecklades och blev bättre över tid. Så kampanjspelande åtminstone så att säga på individnivå var fundamentalt från allra första början.

Jupp.
Chainmail var egentligen ett krigsspel där spelarna flyttade arméer, men Gygax la till ett appendix där man kunde spela enskilda soldater - men det liknade mer sänka skepp: 2 spelare spelade varsinn grupp äventyrare i varsinn ände av en grotta. Målet var att slå ut motståndaren. SEdan hade man en spelledare/domare som övervakade spelarna och som höll reda på var spelarna var i grottan. Spelarna visste alltså inte var motståndargruppen var i grottan förrän man stötte på varandra. På så sätt blev spelsessionerna mer one-shots än äventyr/kampanjer - och man blev inte bättre för man började om från början nästa gång man spelade.

Det var Gygax idé att man kunde spela enskilda soldater i en armé i krigsspel.
Det var Arnesons idé att spelarna spelade enskilda soldater tillsammans i en grupp mot en spelledare.
The rest is history.

 

[Bolongo]

Nej, Blackmoor var inte en kampanjsetting, utan ett regelsupplement.

Ja, boken "Blackmoor" var ett supplement, som IOFS fick sitt namn ifrån Arnesons setting.

Själva settingen beskrevs mer i en bok från Judge's Guild som hette "First Fantasy Campaign".
Den är bitvis fascinerande läsning för att få en inblick i hur kampanjer kunde gå till på 70-talet. Den ger även en inblick i hur hopplös Arneson var som skribent...

 

[Christoffer]

En annan aspekt av kampanjer med gamla d&d är att det inte prompt är karaktärerna som vi följer i en kampanj utan världen. Att världen utvecklas över tid genom vår interaktion med den genom en uppsjö av olika karaktärer vi har parallellt och i sekvens allt eftersom vissa dör bort eller slår sig ner och softar. Att spelandet i längden inte handlar om dungar rakt igenom är ju extremt tydligt både i od&d och ad&d utifrån detta perspektiv utan om världen, om vad vi gör med den, hur vi vill forma den och vad resultatet blir när vi försöker.

Att läsa od&d och ad&d utifrån den här ingången gör att i vart fall jag har svårt att se OSR som en term som kan användas utan att ständigt backa upp den med en förklaring på vilket perspektiv som det innebär, talar vi om att ha fullständig prepp ala blorb och där ex. en vildmarkskarta har varje hex beskriven eller talar vi om att flytta runt på en karta från ett överleva-i-vildmarken-brädspel och slumpa ut vad som olika borgar innehåller, låta slumpmöten diktera grupperingar som finns på kartan och kasta oss ner i grottot som lite snabbt skapas med geomorpher och slumptabeller? Inte som att det finns ett rätt sätt här, bara att det inte finns ett enda sätt som vi idag närmar oss gamla d&d.

Se ex. https://jeffro.wordpress.com/2021/04/17/fifty-years-of-fantasy-gaming-and-you-still-dont-get-it/

 

[anth]

En annan aspekt av kampanjer med gamla d&d är att det inte prompt är karaktärerna som vi följer i en kampanj utan världen. Att världen utvecklas över tid genom vår interaktion med den genom en uppsjö av olika karaktärer vi har parallellt och i sekvens allt eftersom vissa dör bort eller slår sig ner och softar. Att spelandet i längden inte handlar om dungar rakt igenom är ju extremt tydligt både i od&d och ad&d utifrån detta perspektiv utan om världen, om vad vi gör med den, hur vi vill forma den och vad resultatet blir när vi försöker.

Att läsa od&d och ad&d utifrån den här ingången gör att i vart fall jag har svårt att se OSR som en term som kan användas utan att ständigt backa upp den med en förklaring på vilket perspektiv som det innebär, talar vi om att ha fullständig prepp ala blorb och där ex. en vildmarkskarta har varje hex beskriven eller talar vi om att flytta runt på en karta från ett överleva-i-vildmarken-brädspel och slumpa ut vad som olika borgar innehåller, låta slumpmöten diktera grupperingar som finns på kartan och kasta oss ner i grottot som lite snabbt skapas med geomorpher och slumptabeller? Inte som att det finns ett rätt sätt här, bara att det inte finns ett enda sätt som vi idag närmar oss gamla d&d.

Se ex. https://jeffro.wordpress.com/2021/04/17/fifty-years-of-fantasy-gaming-and-you-still-dont-get-it/

Jupp, kör man längre kampanjer så är det rollpersonerna mot världen som gäller.

Spelar man ett one-shot är det självklart att man börjar med färdiga rollpersoner framför grottöppningen till underjorden och att äventyret (och rollpersonerna) slutar när man lämnar underjorden genom samma grottöppning.

I en en längre kampanj är det för mig självklart att spelarna kan göra vad de vill med sina rollpersoner.
Säger en spelare att hans rollperson vill bli bagare och öppna bageri i byn - ja, då får han göra det. Jag vet inte om det kommer att generera något givande rollspel, men han FÅR göra det.

I en kampanj blir rollpersonerna bättre med tiden, zero to hero:
- de stiger i level
- de blir mäktigare
- de får mer pengar
- de får mer kontakter (och kanske fler fiender)
- de kan åta sig svårare uppdrag
o.s.v.

Interpolerar man detta så kommer rollpersonerna förr eller seanre att ha att göra med kungar och drottningar, eller t.o.m. gudar.
Det är här som blorben börjar spela roll: att omvärlden ska reagera "realistiskt".

Det betyder ju också att spelledaren måste bestämma vad som händer i omvärlden som påverkar rollpersonerna:
- Barbarhorden anfaller civilisationen (tänk hunner/mongoler)
- Pesten kommer.
- Missväxt och svält
- Kungen dör, sönerna startar inbördeskrig om vem som ska få kronan
- Ryktet sprids att man hittat en ny megadungeon
o.s.v.
Här skiljer jag mig en del från andra OSR-spelare, för jag tycker att fronter från PbtA hanterar detta bättre än blorb.

 

[Botulf]

.....



Det finns ett område i Greyhawk som heter Blackmoor, men det är inte Arnesons Blackmoor, utan Gygax "hyllning" till Arnesson.

Det finns 4 st äventyrsmoduler DA1-4 som utspelar sig i Blackmoor, men det finns ingen officiell kampanjsetting utgiven.

DA1-4serien från TSR är en hel kampanjvärld, fast presenterad som en serie äventyrsmoduler. Man får världens historia, detaljrika beskrivningar och motiveringar av alla viktiga npc, geografi, geografiska encounter listor för monster, nya plots och uppdrag utanför själva äventyren etc etc. Allting nödvändigt för att spela en full kampanj utan att ens behöva bry sig om själva äventyren finns i böckerna.

Zeitgest Games gav ut en hel produktlinje av Blackmoor under 3,5 eran med Dave Arnesons välsignelse och med tillåtelse av WotC. Även om jag själv tycker att Dave var lite väl för tillåtande med vad för nya grejer som lades till, så var det definitivt den officiella versionen av Blackmoor. Dock blev det lite sådär kan man säga.