Quan'talis
Swashbuckler
Psykodrama har ingenting med saken att göra
Nu vet jag inte om du håller med mig eller säger emot mig eller kanske bara förtydligar dina åsikter, men det ska nog gå att få ihop ett svar i alla fall.
Jag tycker att det är skillnad på psykodrama och rollspel. Det ena är en behandlingsmetod, det andra är en hobby - eller kanske ett uttryckssätt. Att en artist eller författare använder sitt skapande för att hantera personliga frågor är sunt. Men spelarna har itne den typen av inflytande över en rollspelssession. De har stort inflytan men befinner sig i spelledarens våld på flera sätt. Därför är jag MYCKET skeptisk till att låtsas som att jag är en möjlig förlösare
Eftersom jag inte vet någonting om psykodrama handlar ingenting i mitt inlägg om det. Jag tror inte heller att man kan använda hobbyrollspel som behandlingsmetod eller för att lära sig att hantera svåra situationer. Det är det man har verkligheten till. Jag anser inte heller att till exempel författare ska använda sitt skapande för att hantera personliga frågot -- det har ingenting att göra med om det är sunt eller inte, men jag brukar inte få ut så mycket ur sådana böcker. Däremot kan en författare -- oberoende av om det är en bok eller ett rollspelsscenario man skriver -- använda sig av personliga erfarenheter, men det är en annan fråga.
Jag tror inte att en spelledare ska låtsas vara en möjlig förlösare. Jag är dessutom mycket skeptisk till att en psykolog låtsas vara en möjlig förlösare, men det är också en annan fråga.
Däremot vill jag (faktiskt) se mig själv som en skapande människa - som en författare - när jag lägger ner en massa energi i mina scenarion. Jag vänder mig genast mot idéer om att censurera mina verk på grund av hänsyn till oberörda. Det betyder att jag mer än gärna anpassar mina scenarion till den spelgrupp jag leder - inte bara när det gäller moral utan även när det gäller rent basala äventyrsupplägg.
Jag håller med. Som sagt, ser man rollspel som en form av litteratur, så måste man tillåta sig samma uttrycksmöjligheter som om man skrev en novell, en roman eller vad som helst som man ser som en giltig uttrycksform.
Det är inte fråga om censur när man anpassar sitt verk efter sin publik, det är helt enkelt en förutsättning för att verket överhuvudtaget ska fungera. Som du redan har sagt så skulle du inte skriva samma sorts äventyr för ett konventsscenario som för din egen spelgrupp, och jag antar att du inte skulle betrakta det som censur.
Det som diskussionen handlade om från början var ju att ta lätt på någonting så allvarligt som våldtäkt, och det tror jag inte att du gör. Men det handlar ändå om ansvar -- inte om att du inte skulle ta ansvar för de äventyr du skriver (det gör du ju uppenbarligen), utan om att överhuvudtaget ta ansvar för sitt verk. Det handlar alltså inte om huruvida man får ha med en våldtäktsscen i ett rollspelsscenario, utan om vad man måste tänka på om man gör det. Inte bara i rollspel utan i litteratur överhuvudtaget. Så om du tog mitt inlägg som kritik av det du skrev ber jag om ursäkt; det jag skrev var inte direkt mina åsikter om ditt rollspelsscenario (som jag inte vet någonting om och dessutom inte har någon orsak att kritisera) utan ett försök att formulera mina åsikter i hela ansvar-för-det.man-skriver-frågan (det är därför jag låter så pretentiös, by the way).
Jag ser ingen motsättning mellan konstnärlighet och underhållning
Inte jag heller. Men jag anser inte att underhållning måste vara konstnärlig. Jag anser inte ens att konst måste vara konstnärlig, men det hamnar nog utanför ämnet. Frågan är inte om rollspel ska vara "underhållning" eller "kultur" eftersom det inte är någon fråga. Underhållning är kultur. Kultur är underhållning. Att diskutera saken mera kan säkert vara roligt, men det ger ingenting.
Frågan är inte vad man kan tillåta i rollspel utan när man ska tillåta det. Precis som inom alla andra uttrycksformer, alltså.
Eskapism måste inte vara trivial.
Amen, broder!
-JPS- är inte van att skriva seriösa inlägg
Nu vet jag inte om du håller med mig eller säger emot mig eller kanske bara förtydligar dina åsikter, men det ska nog gå att få ihop ett svar i alla fall.
Jag tycker att det är skillnad på psykodrama och rollspel. Det ena är en behandlingsmetod, det andra är en hobby - eller kanske ett uttryckssätt. Att en artist eller författare använder sitt skapande för att hantera personliga frågor är sunt. Men spelarna har itne den typen av inflytande över en rollspelssession. De har stort inflytan men befinner sig i spelledarens våld på flera sätt. Därför är jag MYCKET skeptisk till att låtsas som att jag är en möjlig förlösare
Eftersom jag inte vet någonting om psykodrama handlar ingenting i mitt inlägg om det. Jag tror inte heller att man kan använda hobbyrollspel som behandlingsmetod eller för att lära sig att hantera svåra situationer. Det är det man har verkligheten till. Jag anser inte heller att till exempel författare ska använda sitt skapande för att hantera personliga frågot -- det har ingenting att göra med om det är sunt eller inte, men jag brukar inte få ut så mycket ur sådana böcker. Däremot kan en författare -- oberoende av om det är en bok eller ett rollspelsscenario man skriver -- använda sig av personliga erfarenheter, men det är en annan fråga.
Jag tror inte att en spelledare ska låtsas vara en möjlig förlösare. Jag är dessutom mycket skeptisk till att en psykolog låtsas vara en möjlig förlösare, men det är också en annan fråga.
Däremot vill jag (faktiskt) se mig själv som en skapande människa - som en författare - när jag lägger ner en massa energi i mina scenarion. Jag vänder mig genast mot idéer om att censurera mina verk på grund av hänsyn till oberörda. Det betyder att jag mer än gärna anpassar mina scenarion till den spelgrupp jag leder - inte bara när det gäller moral utan även när det gäller rent basala äventyrsupplägg.
Jag håller med. Som sagt, ser man rollspel som en form av litteratur, så måste man tillåta sig samma uttrycksmöjligheter som om man skrev en novell, en roman eller vad som helst som man ser som en giltig uttrycksform.
Det är inte fråga om censur när man anpassar sitt verk efter sin publik, det är helt enkelt en förutsättning för att verket överhuvudtaget ska fungera. Som du redan har sagt så skulle du inte skriva samma sorts äventyr för ett konventsscenario som för din egen spelgrupp, och jag antar att du inte skulle betrakta det som censur.
Det som diskussionen handlade om från början var ju att ta lätt på någonting så allvarligt som våldtäkt, och det tror jag inte att du gör. Men det handlar ändå om ansvar -- inte om att du inte skulle ta ansvar för de äventyr du skriver (det gör du ju uppenbarligen), utan om att överhuvudtaget ta ansvar för sitt verk. Det handlar alltså inte om huruvida man får ha med en våldtäktsscen i ett rollspelsscenario, utan om vad man måste tänka på om man gör det. Inte bara i rollspel utan i litteratur överhuvudtaget. Så om du tog mitt inlägg som kritik av det du skrev ber jag om ursäkt; det jag skrev var inte direkt mina åsikter om ditt rollspelsscenario (som jag inte vet någonting om och dessutom inte har någon orsak att kritisera) utan ett försök att formulera mina åsikter i hela ansvar-för-det.man-skriver-frågan (det är därför jag låter så pretentiös, by the way).
Jag ser ingen motsättning mellan konstnärlighet och underhållning
Inte jag heller. Men jag anser inte att underhållning måste vara konstnärlig. Jag anser inte ens att konst måste vara konstnärlig, men det hamnar nog utanför ämnet. Frågan är inte om rollspel ska vara "underhållning" eller "kultur" eftersom det inte är någon fråga. Underhållning är kultur. Kultur är underhållning. Att diskutera saken mera kan säkert vara roligt, men det ger ingenting.
Frågan är inte vad man kan tillåta i rollspel utan när man ska tillåta det. Precis som inom alla andra uttrycksformer, alltså.
Eskapism måste inte vara trivial.
Amen, broder!
-JPS- är inte van att skriva seriösa inlägg
Förresten, finns du med i detta albumet?
