Boys will be boys?
"Men kan killar spela tjejer?
Varför inte?"
Vi har diskuterat det innan, men aldrig gjort något vidare bra jobb. Frågan gäller vad vi förväntar oss av spelarna såsom rollgestaltare.
Kan en kille gestalta en kvinna trovärdigt?
På ett sätt kan man svara "nej" på den frågan, för man kan aldrig gestalta någon annan än sig själv med hundraprocentig säkerhet.
Dock anser nog de flesta att hela poängen med rollspel är att leva sig in i en annan person, och därför måste man tillåta att killar kanske inte förstår allt vad det innebär att vara tjej. Inget konstigt med det, vi kan ju inte heller förstå oss på andra kulturer eller sociala grupper än vår egna, men det hindrar oss ju inte ifrån att prova på roller som inte har samma livvstil som oss själva. Själv är jag en typisk medelklassråtta, men jag gestaltar gärna både adelsmän och hemlösa. Det blir inte perfekt kanske, men jag gör mitt bästa och har kul och det blir tillräckligt verkligt för mig och mina medspelare.
På samma sätt går det också bra att gestalta andra kön än sitt eget.
Vad finns det för argument MOT gestaltande över könen, då?
En hel del faktiskt:
Dels så kan det finnas argument mot kvinnliga rollpersoner överhuvudtaget, om man rollspelar i en värld där kvinnor inte får ta några egna intiativ och röra sig fritt så kan många äventyr bli mycket svårspelade och tråkiga. Har man tjejer i spelgruppen får de alltså gestalta killar de också.
Dels så kan det finnas poänger med äventyrargrupper där alla är av ett och samma kön. Äventyrare kan ofta förväntas resa långa sträckor och umgås mycket intimt med varandra under långa tidsperioder. När män och kvinnor blandas under sådana förhållanden uppstår inte sällan splittringar. Kolla bara på några dockusåpor så ser du vad jag menar. De som blir par röstas ofta ut direkt av de andra, och det finns många exempel där kvinnorna eller männen har gaddat ihop sig mot det andra könet och sett till att alla dessa blivit utröstade en efter en. På den gamla tidens fartyg hade man aldrig kvinnor ombord just för att det ställde till med sådana bekymmer. Betänk också att många (framförallt yngre och prestationsinriktade) spelare har en förkärlek för att välja råbarkade, lågpannade troglodyter med höftskynken som rollpersoner. De här barbarerna fungerar mycket dåligt ihop med kvinnor överhuvudtaget, vilket gör att kvinnor i äventyrargruppen blir dömt på förhand att misslyckas.
Slutligen finns det en risk till. Det är väldigt lätt hänt att man objektifierar sin rollperson om man inte kan leva sig in i den på ett hudnära och naturligt sätt. När jag skulle gestalta kriminella rollpersoner i högstadiet överdrev jag ofta deras kåkfararslang och -beteende på ett farsartat vis, helt enkelt för att jag inte hade umgåtts med några riktiga människor med ett kriminellt förlutet. Jag förstod mig inte på hur min kriminella rollperson "fungerade", och därför kunde det ibland bli förutsägbart och fördomsfullt rollspel av det hela. Det kunde också bli otrovärdigt. Det kriminella förflutna var som en påklistrad etikett som enbart ibland fick påverka spelsituationen (och då dominera den fullständigt).
Samma sak kan inträffa med spelare som gestaltar rollpersoner ur det andra könet, men då är det nog mycket värre. Det är ändå inte i särskilt många situationer som ett kriminellt förflutet gör sig påminnt, men en kvinnlig rollperson är -alltid- en kvinna och därför kan en objektifiering bli mycket tydligare och tristare. Rollspelshobbyn dras också med en rätt skev kvinnosyn (inte så konstigt, rollspelskillarna sitter ju och spelar rollspel istället för att jaga flickor) och därför så är rollspelskvinnor ofta en sorts amazonkvinnor som beter sig som råbarkade män 24 timmar om dygnet och deras kvinnlighet yttrar sig enbart i ett par svällande bröst (som tydligen inte är i vägen när amazonkvinnan ska springa, hoppa och fäktas mot orcher som deras manliga kollegor). De respekteras och bedöms av omvärlden på samma vis som manliga barbarer, förutom att amazonkvinnan raggar karlar istället för tvärtom.
Vilken dröm för alla rollspelare... En okomplicerad tjej som inte kräver en massa krångliga tjejgrejer utan beter sig som en riktig karl! Precis som en killkompis alltså, fast med bröst. Hon förväntar sig förstås varken förspel eller att du skall komma ihåg hennes födelsedag. Så praktiskt. Vad mer kan man önska?
Den andra objektifieringen tycker jag ännu mer illa om, och det är den älskvärda jungfrun. Hon är en liten tjusig prydnadssak som endast lever för att få (manlig) uppskattning. Det är en objektifiering som män i alla tider försökt tvinga på kvinnor. På Fredrika Bremers tid skulle flickorna inte skaffa sig någon utbildning som de kunde använda för att slå männen på fingrarna, men de kunde få skaffa sig en massa talanger såsom måleri, teckning, pianospel och liknande för att dra uppmärksamhet till sig och få beröm. Ingen flicka fick lära sig så mycket att hon kunde bli lika bra som de manliga kollegerna, utan man satsade på kvantitet istället för kvalitet. Många talanger fick flickorna, men ingen specialkunskap som kunde göra dem stöddiga.
Det där lever kvar i många mäns kvinnosyn. Män kan få vara roliga, absurda, konstiga, speciella eller anmärkningsvärda på alla möjliga sorters vis, men kvinnoporträtten blir ofta förstummande bleka. De är små ljusskygga väsen som är söta och duktiga på sina små saker, men de är inget. Titta på karaktärerna i Bamse: Bamse själv är stark och snäll, Lille Skutt är rädd men kan springa jättefort och hoppa jättehögt. Skalman är ett enda stort original hela han. Bamses Fru är däremot nästan ingenting. Hon är bara "bamses fru" och defenieras genom hennes förhållande till en man. Inget annat. (På senare dar kom Nalle-Maja till och hon är däremot en riktigt stark personlighet i galleriet.)
Så där blir det ofta för manliga rollspelare som gestaltar kvinnliga rollpersoner. De gör någon söt alvprästinna utan någon som helst tillstymmelse till egen personlighet och drivkraft. Rollpersonen kanske kan få speciella färdigheter, men hon ges sällan någon egen personlighet. De följer snällt med sina manliga äventyrarvänner som har riktiga karaktärsdrag och nöjer sig med att på ett tafatt flickovis reagera på vad dessa tar sig till. "Äh, så kan du ju inte säga! Vad generad jag blir!" - "Tihi! Har du köpt dessa blommor till mig!" - "Ajabaja! *jag tar bort hans hand från mitt lår*" osv. Mannen agerar, kvinnan reagerar. Mannen är ett subjekt, kvinnan aldrig mer än ett objekt.
Så där illa KAN det bli med oerfarna spelare (och till viss del kan det smyga sig in hos erfarna dito med) och då anser jag det bättre att spelaren gestaltar en rollperson som han kan agera med ordentligt på ett naturligt sätt.
---
Men om spelaren klarar av att gestalta rollpersonen på sådant vis att kvinnligheten inte bara blir en platt etikett eller så att rollpersonen objektifieras, då tycker jag helt klart att man ska köra på. Själv tycker jag att det är mycket roligare att vara en kvinnlig rollperson än en manlig, så det ska man definitivt.
/Riz