Komplimanger är inte det lättaste, men de gånger jag på allvar lyckats leverera en riktigt bra komplimang bär jag fortfarande med mig i min minnesbank. De skänker fortfarande känslor av välbehag när de ploppar upp igen.
Jag minns den gången då jag och de andra i vår dåvarande capoeiragrupp diskuterade vår blivande logotyp. En tjej i gruppen föreslog att det förutom en akrobatisk kille i rastaflätor även skulle vara en tjej med. Jag erbjöd mig att teckna en. Han som hittills ansvarat för loggan börjar retas lite:
- Men vänta, vi måste bestämma vad det är för brud också. Ska hon vara snygg eller ful?
- Hon kan se ut som mig, föreslår hon som kom med förslaget.
- Ful alltså? Han ler, men hon ser aningen förnärmad ut. Jag vänder mig mot henne och säger:
- Jag skulle aldrig drömma om att kunna fånga din skönhet på bild.
De andra i gruppen visar sin uppskattning med applåder, medan hon rodnar så kraftigt att hon inte vågar möta min blick igen på säkert fem minuter.
Det var ganska länge sedan jag bestämde mig för att jag ville bli duktig på komplimanger. Det finns flera element: ögonkontakt är viktigt; minspelet kan variera (från allvarsamt, varmt till lite spjuveraktigt (ifall komplimangen är lite naughty)) men bör i allmänhet vara ärligt och öppet; komplimangen i sig vår gärna vara av viss prosaisk kvalité (undvik det allt för pekorala). Inställningen är central - jag tar själva komplimangen på stort allvar, vilket gör att måltavlan inte kan avskriva den som ett skämt eller en drift. Denne tvingas därmed att bemöta dess innebörd.
Hur förhåller ni er till detta? Är det här något ni vill bli bättre på, eller kan ni redan leverera komplimanger? Håller ni i så fall med om det ovanstående? Har ni egna anekdoter att berätta om?
Jag minns den gången då jag och de andra i vår dåvarande capoeiragrupp diskuterade vår blivande logotyp. En tjej i gruppen föreslog att det förutom en akrobatisk kille i rastaflätor även skulle vara en tjej med. Jag erbjöd mig att teckna en. Han som hittills ansvarat för loggan börjar retas lite:
- Men vänta, vi måste bestämma vad det är för brud också. Ska hon vara snygg eller ful?
- Hon kan se ut som mig, föreslår hon som kom med förslaget.
- Ful alltså? Han ler, men hon ser aningen förnärmad ut. Jag vänder mig mot henne och säger:
- Jag skulle aldrig drömma om att kunna fånga din skönhet på bild.
De andra i gruppen visar sin uppskattning med applåder, medan hon rodnar så kraftigt att hon inte vågar möta min blick igen på säkert fem minuter.
Det var ganska länge sedan jag bestämde mig för att jag ville bli duktig på komplimanger. Det finns flera element: ögonkontakt är viktigt; minspelet kan variera (från allvarsamt, varmt till lite spjuveraktigt (ifall komplimangen är lite naughty)) men bör i allmänhet vara ärligt och öppet; komplimangen i sig vår gärna vara av viss prosaisk kvalité (undvik det allt för pekorala). Inställningen är central - jag tar själva komplimangen på stort allvar, vilket gör att måltavlan inte kan avskriva den som ett skämt eller en drift. Denne tvingas därmed att bemöta dess innebörd.
Hur förhåller ni er till detta? Är det här något ni vill bli bättre på, eller kan ni redan leverera komplimanger? Håller ni i så fall med om det ovanstående? Har ni egna anekdoter att berätta om?