Nekromanti Kan ni leverera en riktigt saftig komplimang?

[Bunny]

Komplimanger är inte det lättaste, men de gånger jag på allvar lyckats leverera en riktigt bra komplimang bär jag fortfarande med mig i min minnesbank. De skänker fortfarande känslor av välbehag när de ploppar upp igen.

Jag minns den gången då jag och de andra i vår dåvarande capoeiragrupp diskuterade vår blivande logotyp. En tjej i gruppen föreslog att det förutom en akrobatisk kille i rastaflätor även skulle vara en tjej med. Jag erbjöd mig att teckna en. Han som hittills ansvarat för loggan börjar retas lite:
- Men vänta, vi måste bestämma vad det är för brud också. Ska hon vara snygg eller ful?
- Hon kan se ut som mig, föreslår hon som kom med förslaget.
- Ful alltså? Han ler, men hon ser aningen förnärmad ut. Jag vänder mig mot henne och säger:
- Jag skulle aldrig drömma om att kunna fånga din skönhet på bild.
De andra i gruppen visar sin uppskattning med applåder, medan hon rodnar så kraftigt att hon inte vågar möta min blick igen på säkert fem minuter.

Det var ganska länge sedan jag bestämde mig för att jag ville bli duktig på komplimanger. Det finns flera element: ögonkontakt är viktigt; minspelet kan variera (från allvarsamt, varmt till lite spjuveraktigt (ifall komplimangen är lite naughty)) men bör i allmänhet vara ärligt och öppet; komplimangen i sig vår gärna vara av viss prosaisk kvalité (undvik det allt för pekorala). Inställningen är central - jag tar själva komplimangen på stort allvar, vilket gör att måltavlan inte kan avskriva den som ett skämt eller en drift. Denne tvingas därmed att bemöta dess innebörd.

Hur förhåller ni er till detta? Är det här något ni vill bli bättre på, eller kan ni redan leverera komplimanger? Håller ni i så fall med om det ovanstående? Har ni egna anekdoter att berätta om?

 

[krank]

Jag är nog rätt kass på att ge komplimanger, skulle jag tro. Jag är rätt bra på att tala om för folk när de gör bra saker, men när jag ska ge flickor komplimanger för utseende eller personlighet eller liknande blir jag istället bara 14 igen.

Det är samma sak som att jag alltid tycker att jag låter ironisk när jag ber om förlåtelse.

 

[Lycan]

Jag tycker du snarare verkar prata om manipulation än om komplimanger. För mig handlar komplimanger om att man i en ärlig kommunikation förmedlar en positiv bild av den andre.

 

[krank]

Jag tycker du snarare verkar prata om manipulation än om komplimanger. För mig handlar komplimanger om att man i en ärlig kommunikation förmedlar en positiv bild av den andre.

Ja, givetvis. Men det hindrar väl inte att jag känner mig oerhört fånig och/eller ironisk även om jag är helt och hållet ärlig egentligen? Jag tycker själv att jag låter fånig/ironisk, men jag är det oftast inte.

 

[Lycan]

Först: mitt svar var ämnat på Bearnie.

Sedan: nej, jag förstår att du känner dig fånig. Men hellre fånig än oärlig! Sanningen är väl sällan sådär värst häftig.

 

[w176]

Jag tror på många, specifika och/eller vardagliga komplimanger.

Kan man inte häva ur sig två tre komplimanger på en dag, gärna till någon man inte känner så väl så har man misslyckats.

Komplimangerna ska vara specifika. ”Vad snäll/fin/duktig/kreativ du är” är sånt säger hela tiden för att svara artiga ingen komplimang. Visar någon en bild så säger jag något specifikt om varför den bilden är fin #Gud vad snyggt ljuset och gråtonerna var. Och näsan är så snygg att man bara vill bita i den” säger och värmer så mycket mer än ”Vad fint.” Gränsen mellan positiv feedback och komplimanger är hårfin ibland.
Och så gillar jag att ge valiga komplimanger i vardagen på saker man lägger märke till. ”Oh, vad snyggs handstil du har.”. Liksom komplimanger behöver inte vara stora och djupa.

Jag gillar också att förmedla saker när man satt och pratade positivt skit om någon. ”Hörru Emma, vi satt och nackade om hur vi skulle bli fin fanclub i går, för du säger alltid så smarta roliga saker och som alla andra citerar och minns efteråt”, eller ”Vi snackade om hur mysigt det är hemma hos dig jämnt”.

Något jag är undviker däremot är att ge folk samma beröm och uppmärksamma dom för exakt samma saker de alltid bli uppmärksammade för. Jag fick alltid höra att jag var smart och duktig på att rita när jag var liten. För man höra en viss komplimang för många gånger blir det snarare att folk INTE uppmärksammar en om det enda folk kan se av en är att man kan rita bilder och är smart. ”Jaha. Det finns inget annat med mig värt att bry sig om.” liksom.

Fast för ett tag sedan var jag bra på det här med stora djupa komplimanger. Eller egentligen berätta för mina vänner hur mycket de betydde för mig och på viket sätt jag tyckte de var underbara. Hm. Det har jag blivit sämre på sistone, av någon anledning så det borde åtgärdas.

 

[Bunny]

Ärlighet varar längst, heter det - men jag står för det jag försöker förmedla med mina komplimanger; syftet är aldrig att bedra. Anser jag att en flicka är söt/har vacker personlighet/utstrålning så är det ofta något jag vill framföra, och, ja, gärna med lite finess. Manipulation förutsätter ett dolt uppsåt; mitt uppsåt är alltså att förmedla en ärligt menad komplimang, inget mer. Givetvis är detta ofta en del av ett annat spel; flirten - men utan dupering och manipulation är det en lek, på mer eller mindre allvar, som kan ge en kick åt de inblandade (oavsett om det utvecklas till en romans eller ej).

 

[vandraren]

Shit va cheesy!

 

[Rising]

Det svåra med komplimanger tycker jag är:

1. Att inte låta ironisk/sarkastisk.
2. Att inte frammana omedelbar negativ feedback; alltså så att den man sagt något snällt till omedelbart biter tillbaka med "ja, tjena; jag ser ju ut som en uppsvälld flodhäst".
3. Att det inte blir konstig stämning efteråt, så att man framstår som en wierdo.

Jag är väldigt berömande av mig som person, så jag slänger ofta ur mig komplimanger. Det har lett till att jag flera gånger har brutit mot ovanstående punkter, och stundtals med rejält pinsamma eller förvirrande följder.

Det här är vad jag lärt mig:

1. Ingen big deal
Rent allmänt så är det enklaste och tryggaste sättet att ge komplimanger när man är helt saklig och inte gör någon stor sak av det. Försöker man vara för vältalig så framstår det nämligen lätt som att det är man själv som försöker imponera på ens omgivning, snarare än att (vad man ju vill) man försöker ge någon annan bekräftelse. Så; att bara sakligt och kort konstatera att andra är bra när de är just bra - det fungerar ofta utmärkt.

2. Humor
Vill man ge ett lite större intryck så är humor en höjdare. Särskilt när man först ger komplimangen, och sedan fortsätter med ett skämt för att på så vis se till att man inte får den dära negativa feedbacken eller den konstiga stämningen efteråt. I min erfarenhet så fungerar det skitbra att faktiskt leverera ett ganska retfullt skämt efteråt, och man behöver alltså inte vara rädd för att med detta skämt såra personen eller för att ens retfulla skämt skall förstöra komplimangen. Tvärtom, faktiskt. Det signalerar bara tydligare att man har lite distans och att man inte anstränger sig för att blidka den andre på ett jobbigt sätt.

Jag har satt det här i system när jag flörtar. Till en tjej på MSN skrev jag att jag tyckte det var roligt att prata med henne, då hon var en så fyndig och god konversatör; och att jag hade väldigt trevligt i hennes sällskap. Hon utbrast "nej, så där får man ju aldrig säga. Det är ju självmord!" Så här fortsatte konversationen:

Jag: "Nä, jag köper inte det där. Det där är något som ni tjejer har hittat på *ja justja, feminism*. Jag tycker det är en jättefånig regel att man inte ska få uttrycka att man har roligt eller att det är skönt. Just nu tycker jag ju det är jättemysigt att prata med dig, och jag har jätteroligt. *que Braveheartmusiken* Och gudarna skall veta att jag inte är rädd för att säga det, heller!!! - Men nu tror jag förstås att du kommer försöka sabotera allt bara för att bevisa att du har haft rätt."
Flickan: "haha, klart att jag måste bevisa att jag har rätt! Fast å andra sidan, det vore vääldigt tråkigt att paja den jätteroliga stämningen"
Jag: "Nä, du... Jag kan inte föreställa mig att varken du eller jag skulle kunna säga något tråkigt. Så; har jag berättat att mitt största intresse är att samla på mossor, gråstenar, lavar och mollusker? Vill du kanske höra om min samling?"

3. Ge komplimanger underifrån.
När man gör en bedömning ovanifrån, såsom om man själv vore ett proffs och kom med ett expertutlåtande - då träffar ens komplimang aldrig riktigt rätt. Sådana komplimanger är ju bara ett sätt för en själv att hävda sig. Enbart rövhål gör så där; alltså genom att ge komplimanger som bara låter som omskrivningar av "det där störde inte min smak så mycket."

De komplimanger som verkligen räknas är de där man visar att man faktiskt är imponerad och att man blivit påverkad/berörd av den andre. Tänk själv: Om någon ska ge dig en komplimang för att du är rolig; visst föredrar du om det kommer från någon som faktiskt har skrattat åt dina skämt?

Jag bryter mot den här regeln rätt ofta på forumet. Ibland när jag ger komplimanger till andras trådar och idéer så får jag det att låta som "bra, det du skrev påminner om det jag själv alltid har pratat om", och det är ju inget roligt att höra.

4. Ge komplimanger som behövs.
Det finns en gammal (unken) klassiker som lyder "vackra kvinnor vill höra att de är smarta, och smarta kvinnor vill höra att de är vackra". Det ligger en del i det. Jag vill exempelvis inte höra att jag är viril, manlig, modig, macho och guds gåva till allt som rör sig med dubbla x-kromosomer - eftersom det är allmänt känt. Vill man ge en komplimang till mig får man istället prova sånt som jag sällan får höra.

Jag brukar anstränga mig för att inte bara se sånt hos folk som de är vana att höra komplimanger för. Att försöka gå in lite på djupet och hitta andra kvaliteter. Och jag har märkt att det brukar vara uppskattat när jag visar att jag lagt märke till sånt. Så det är ett bra tips.

Hej då.

 

[Johan K]

Well, för min del är komplimanger nått som ploppar ur spontant. Iaf är det så för min del, det bara händer.. Men visst at ge en komplimang är en ädel konst som man kan bli avsevärt mycket bättre på. Tro aldrig at man blir helt fullärd på denna konst.

/ Johan K, som är sådär lagom trött efter att ha rest en hel dag.

 

[DeBracy]

Ge koplimanger? Ha! Piece of cake!

...ja i alla fall jämfört med att ta dem. Tycker jag i alla fall. Även om jag blir bättre och bättre på båda.

Jag känner inte riktigt igen mig i det där med att minnas pärlorna men det kan bero mer på mitt minne. ^^ Annars kör jag på samma linje som w176 - ofta, ärligt, specifikt. Ofta är nog den punkt där jag kommer till korta men det är bara att ta nya fräscha tag för var dag.

F.ö. är jag också en sån som tror på att undvika komplimanger som folk säkert fått höra på tok för ofta... fast det finns nog många som inte fått höra det också för att vi är många som varit så himla dåliga på att dela med oss av det vi spontant känner och tänker.

Jaja. Puss på er.

 

[krank]

Re: Ge koplimanger? Ha! Piece of cake!

F.ö. är jag också en sån som tror på att undvika komplimanger som folk säkert fått höra på tok för ofta...

Inte helt relevant, men jag omges av folk, framför allt flickor, som överhuvudtaget inte kan ta komplimanger. Alls. Det är folk jag är kompis med, och som inte ser mig som nån skummis bara för att jag säger nåt (eller ja, inte mer skummis än vad jag är...). Det är helt enkelt folk som kan bli helt vilda om man säger att de har snygga kläder, ser fräscha ut i håret idag, har målat en snygg tavla, är söta i största allmänhet, passar i de flesta kläder, har bra musiksmak, eller vad det nu kan tänkas vara. Och inte vilda på det bra sättet, utan det dåliga.

 

[Lindenius]

Är det här något ni vill bli bättre på, eller kan ni redan leverera komplimanger?

Jag försöker onekligen bli bättre på att ge komplimanger (aka positiv feedback) i min yrkesroll – dvs när jag undervisar. Inom universitetsvärlden finns en tradition av att ständigt stöta och blöta och försöka hitta luckor i det som andra skrivit. Det här tror jag leder till att ganska många föreläsare/handledare (inklusive jag) har svårt att lyfta fram det som är bra och ge studenter pepp att fortsätta.

Det finns givetvis saker som komplicerar positiv feedback – till exempel att vissa studenter kan vara dåliga på det de gör. I sådana fall, när man har oerhört små resurser (tid), så har man helt enkelt inte tid att lovebomba personer, utan måste se till att de först och främst gör rätt.

//erik. what to do?

 

[Bunny]

Alltså... HALLÅ! Stopp! Sluta!!

"Saftig"

Smaka på det ordet. Känns det igen? Inte så konstigt - det står nämligen med i trådens ämnesrubrik!!

Den här tråden handlar alltså inte om några tarvliga vardagskomplimanger - "gu' va söt du är idag, älskling! Eheh... hehe" (gosigos!) - och inte heller någon inlindad goja - "... och det säger jag bara för att jag har glimten i ögat, du får för all del inte misstänka att jag flirtar med dig..." gremooo. Ni gör bara er själva till åtlöje.

Vi börjar om. Komplimanger är en sofistikerad konstart, och tydligen inte ämnad för alla. Jag vill dock inte ge upp hoppet om er riktigt än. Ni borde ställa er själva frågor likt - får det här hjärtan att bulta? Får det flickorna att rodna?

Cheesy? Damn right! Men den här gången rör det sig om en ostfondue eller en vällagrad ädelost - inte den grevé eller herrgård ni presenterat för mig hittills. Nämnde jag inte prosaisk kvalité, kanske? Kan vi åtminstone börja diskutera rätt sak?

 

[Basenanji]

Jag ger ofta komplimanger. Jag gillar massa saker och så är jag världens snällaste människa. När jag ser något jag gillar- säger jag det. Oftast för att konstatera detta fantastiska, inte explicit för att ge en person en komplimang.

Farmförallt gillar jag att ge komplimanger för att det ger en så kraftig psykologisk skjuts framåt. Om jag inleder en lektion med att säga: "Kära elever! Eftersom ni var så duktiga förra lektionen tänkte jag att vi isdag skulle...." och då...brukar man lättare kunna introducera ett nytt, svårt moment. Självsuggestion.

Men, de bästa komplimangerna är de som är korrekta och oväntade!

/Basse, dessutom överlägsen på att vara ödmjuk!

 

[solvebring]

Jag var... I början till min flickvän. Dock dör det där på något vis ut när nykärheten är över. Men det är sant, man borde nog förbättra sig på den punkten, eftersom det faktiskt verkligen uppskattas.

 

[avatarex]

Varför inte ge en komplimang till trådstartaren?

Du är en oerhört bra spelledare. Jag ser fram emot nästa Gothcon!

 

[Lycan]

När jag ledsen och besviken på mänskligheten brukar jag tänka på dig Bearnie, så blir det lite bättre.

 

[robban94]

Mitt område är ett område där man inte ger komplimanger och menar det samtidigt.

 

[Bunny]

Ojoj... du kan mina ömma punkter. Bli inte förvånad om jag rodnar när det åter är pub-dags, och vi träffas igen!

Bra jobbat, med andra ord.