Får man ta exempel från mytologi?
Det är kanske ett gränsfall. Illiaden har ju lite av en sensmoral att blint hat är dåligt, och att krig är en blandning av hjältedåd och elände, och att även motståndarsidan är ju faktiskt människor. Åtminstone är det en vanlig läsning. Men det har ju slagit mig att berättelsen är skriven från grekiskt perspektiv och det antas att läsaren/lyssnaren ska faktiskt vilja se Troja falla, men som nutida läsare är det väldigt lätt att heja på trojanerna och tycka att grekerna är skurkar. Netflix-serien Troy: Fall of a city tar ju definitivt trojanernas sida, för nog är det mycket mer sympatiskt att ställa sig på de belägrades sida trots att deras idiotprins snodde någons fru. Hector framstår iaf för mig som den absolut vettigaste personen i hela dikteposet, han är så trött på skiten men gör sitt bästa.
Jag har också märkt att när jag berättar Trymskvädet/Hammarhämtningen (där där Tors hammare blir stulen av en jätte, och han klär ut sig till brud för att få tillbaka den) för publika numera, så blir folk förskräckta över slutet där Tor lurar till sig hammaren, drar av sig förklädnaden och sen slår ihjäl alla jättar på bröllopsfesten. Ett slut som nog är menat att vara den rätta ordningens triumf framstår för en modern publik som alltför blodig. Men här har verket (och jag!) rätt, och andra fel. Sådeså.
