Nekromanti Karaktärer från A till Ö

[God45]

Karaktär: Janus
Varelse typ: Albino Drow
Yrke: Anti-Paladin
Spel: Pathfinder

Så kampanjvärlden hade en Lawful Neutral gud dedikerad till handel och kapitalism. Och då såg jag och en annan spelare en möjlighet. En fruktansvärd, fruktansvärd möjlighet. Så han gjorde en lawful good alv paladin vid namn Bifrons dedikerad till den här guden. Och jag gjorde Janus, en albino drow Lawful Evil Anti-Paladin dedikerad till samma gud. Vi var den onda och den goda delen av kapitalismen. Och vi var i samma äventyrargrupp. Det var amazing.

Vi rullar in någonstans där de har mindre teknologi och magi än vad vi har så vi kallar dem vildar. Jag börjar köpa upp folks land, säljer dem whiskey, startar ett casino (dock bara ett shitty sådant) och börjar handla med slavar. Han börjar rättvis handel, startar en skola och börjar sälja helning. Båda börjar konverterna lokalbefolkningen. Resten av gruppen är förfärade. De trodde vi skulle plundra och mörda lite på vägen till monstren, inte den här riktigt sjuka skiten.

Vi äventyrar djupare in i vad vi bestämt är vildmark trots att folk bor här. Och vi mördar folk för att de är i vägen och monster för att de är farliga och allt möjligt för att de har guld. Äventyrar grejer. Men istället för att göra det slumpvis började vi investera i att röja vildmarken. Sätta upp handelsstationer, anställa lokalbefolkningen och resten av grejerna du behöver för att bygga fantasy Fordlandia. Sedan börjar vi ta in legosoldaterna och handlarna hemifrån.

Så istället för att utforska ett hexcrawl har jag och en annan spelare kapat kampanjen och nu spelar vi ut fasorna av kolonialismen (fast med 200% med mer smiting och förgyllda rustningar (ja, vi köpte förgyllda rustningar)). Vi har fått med de andra spelarna genom att muta dem med pengar och slagit i dem lögner om att det här är mer ”culture gaming”. Spelledaren vet inte riktigt vad han ska göra till en början. Men han får snart en briljant plan.

Så Bifrons är ju en Paladin och måste vara god och Janus är en Anti-Paladin och måste vara ond. Så Bifron frestas att vara god och vår gud vill att han släpper arbetarna och skit (de var inte tekniskt sett slavar! Bara fast i orättvisa kontrakt!). Men det är inte det stora problemet. Det hade vi kunnat jobba runt. Janus blir varnad av att hans krafter börjar crapa ut pga för lite ondska.

Janus är vid den här punkten sjukt dekadent. Han går på opium, han knullar varje dag någon ur sitt harem av halv-demoner och odöda, alla hans grejer är förgyllda, han äter allting ur porslin gjort av sina fienders skallar och han känner att livet är fantastiskt. Sure, han är inte så aktivt ond längre men han skapar ändå en massa ondska och är inte det poängen? Men nej, så är det inte. När hans krafter slutar funkar fylls han av kval och inser att kolonin han byggt gör honom svag. Han behöver avsluta den och alla i den på det värsta sättet. Så han tar upp sitt svärd och går till arbetshuset för föräldralösa (en kompromiss mellan Janus och Bifrons) för att fixa det.

När Bifrons backade av de flesta men inte alla medlemmar av äventyrargruppen lyckas sticka ner Janus brinner fucking allt, slavarna och arbetarna har flytt och Janus har mördat sig genom halva kolonin. Det var fantastiskt.

Vad lärde jag mig av att spela Janus? It is better to burn out than to fade away!

 

[.113]

Karaktär: Janus
Varelse typ: Albino Drow
Yrke: Anti-Paladin
Spel: Pathfinder

Så kampanjvärlden hade en Lawful Neutral gud dedikerad till handel och kapitalism. Och då såg jag och en annan spelare en möjlighet. En fruktansvärd, fruktansvärd möjlighet. Så han gjorde en lawful good alv paladin vid namn Bifrons dedikerad till den här guden. Och jag gjorde Janus, en albino drow Lawful Evil Anti-Paladin dedikerad till samma gud. Vi var den onda och den goda delen av kapitalismen. Och vi var i samma äventyrargrupp. Det var amazing.

Vi rullar in någonstans där de har mindre teknologi och magi än vad vi har så vi kallar dem vildar. Jag börjar köpa upp folks land, säljer dem whiskey, startar ett casino (dock bara ett shitty sådant) och börjar handla med slavar. Han börjar rättvis handel, startar en skola och börjar sälja helning. Båda börjar konverterna lokalbefolkningen. Resten av gruppen är förfärade. De trodde vi skulle plundra och mörda lite på vägen till monstren, inte den här riktigt sjuka skiten.

Vi äventyrar djupare in i vad vi bestämt är vildmark trots att folk bor här. Och vi mördar folk för att de är i vägen och monster för att de är farliga och allt möjligt för att de har guld. Äventyrar grejer. Men istället för att göra det slumpvis började vi investera i att röja vildmarken. Sätta upp handelsstationer, anställa lokalbefolkningen och resten av grejerna du behöver för att bygga fantasy Fordlandia. Sedan börjar vi ta in legosoldaterna och handlarna hemifrån.

Så istället för att utforska ett hexcrawl har jag och en annan spelare kapat kampanjen och nu spelar vi ut fasorna av kolonialismen (fast med 200% med mer smiting och förgyllda rustningar (ja, vi köpte förgyllda rustningar)). Vi har fått med de andra spelarna genom att muta dem med pengar och slagit i dem lögner om att det här är mer ”culture gaming”. Spelledaren vet inte riktigt vad han ska göra till en början. Men han får snart en briljant plan.

Så Bifrons är ju en Paladin och måste vara god och Janus är en Anti-Paladin och måste vara ond. Så Bifron frestas att vara god och vår gud vill att han släpper arbetarna och skit (de var inte tekniskt sett slavar! Bara fast i orättvisa kontrakt!). Men det är inte det stora problemet. Det hade vi kunnat jobba runt. Janus blir varnad av att hans krafter börjar crapa ut pga för lite ondska.

Janus är vid den här punkten sjukt dekadent. Han går på opium, han knullar varje dag någon ur sitt harem av halv-demoner och odöda, alla hans grejer är förgyllda, han äter allting ur porslin gjort av sina fienders skallar och han känner att livet är fantastiskt. Sure, han är inte så aktivt ond längre men han skapar ändå en massa ondska och är inte det poängen? Men nej, så är det inte. När hans krafter slutar funkar fylls han av kval och inser att kolonin han byggt gör honom svag. Han behöver avsluta den och alla i den på det värsta sättet. Så han tar upp sitt svärd och går till arbetshuset för föräldralösa (en kompromiss mellan Janus och Bifrons) för att fixa det.

När Bifrons backade av de flesta men inte alla medlemmar av äventyrargruppen lyckas sticka ner Janus brinner fucking allt, slavarna och arbetarna har flytt och Janus har mördat sig genom halva kolonin. Det var fantastiskt.

Vad lärde jag mig av att spela Janus? It is better to burn out than to fade away!

Jag bara väntar på vilken bokstavstwist det blir där du typ kör en helgodhjärtat halfling som bara vill kramas och göra gott. Och vad du lärde dig av det

 

[God45]

Jag bara väntar på vilken bokstavstwist det blir där du typ kör en helgodhjärtat halfling som bara vill kramas och göra gott. Och vad du lärde dig av det

Kommer på L

 

[God45]

Karaktär: Kass
Varelse typ: Halv-Alv
Yrke: Cleric
Spel: D&D

Jag har tagit ut karaktären som skulle vara här eftersom ni vill höra om snällare karaktärer. Så nu får ingen höra om Killhammer Murderfist! (Faktiskt inte en riktigt karaktär men han hade kunnat vara det )

Kass var en halv-alv helare. Jag designade karaktären för att göra två saker och bara två saker. 1. Läka folk. 2. Debuffa alla fiender för alltid. Kass dyrkade Sune, gudinnan över skönhet vilket var ett problem för Kass som var fruktansvärt ful. Första sessionen ramlade Kass nämligen ner i ett hål med en form av alvisk vampyr som sög charisma ur folk och gjorde dem fula. Så vampyren spenderar fyra strids rundor med att misshandla Kass ner från 15 i charisma till 3. Permanent. Hon såg ut som en tågolycka hade hänt i en syragruva. Det var fucked. Mitt tempel ville kasta ut mig, jag kan inte tänka mig att min gudinna var glad och min awesome romans med en faktisk prins gick åt helvetet.

Och Kass bestämde sig för att skratta, hävda att ”äkta skönhet kommer inifrån” och kämpa på. Det var inte alltid lätt. Hon var tvungen att passera som en orch vid ett tillfälle för folk trodde inte hon var en halv-alv. Hennes mamma försköt Kass för att hon ”Svikit Sune” och vid ett tillfälle blev hon anfallen av alviska gängmedlemmar för att hon var för ful.

Kass lät det rulla av henne. Hon gjorde sitt jobb och var gruppen arbetshäst, debuffade effektivt och riskerade livet för att rusa in och rädda livet på gruppmedlemmar. Hon började prata med gruppens halv-ogre fighter som hon inte hade haft en bra relation med tidigare och de blev vänner. De båda pratade om att inte passa in i samhället och hur de blev dömda för hur de såg ut.

När ett föremål som ökade en karaktärs charisma till 15 kom i gruppens händer tackade Kass nej. Jag tror att Rangern fick det. Men Kass hade kommit över sitt utseende och lät inte längre det styra henne.

Två sessioner senare dog Kass i strid tillsammans med resten av gruppen i en TPK. Gruppen vägrade låta en anfallande arme av odöda fånga ens en enda flyende bybo vilket betydde att de behövde offra sig själva. Det var en utdragen, brutal strid som de inte kunde vinna. Kass dog näst sist, bara halv-ogre fightern levde längre.

Vi fortsatte spela med en ny grupp i samma kampanj men det varade inte så länge, magin var inte där bara. Men vi han få en quest från en väldigt ful ny ängel som jobbade för Sune.

 

[zonk]

Karaktär: Kass
Varelse typ: Halv-Alv
Yrke: Cleric
Spel: D&D

Jag har tagit ut karaktären som skulle vara här eftersom ni vill höra om snällare karaktärer. Så nu får ingen höra om Killhammer Murderfist! (Faktiskt inte en riktigt karaktär men han hade kunnat vara det )

Kass var en halv-alv helare. Jag designade karaktären för att göra två saker och bara två saker. 1. Läka folk. 2. Debuffa alla fiender för alltid. Kass dyrkade Sune, gudinnan över skönhet vilket var ett problem för Kass som var fruktansvärt ful. Första sessionen ramlade Kass nämligen ner i ett hål med en form av alvisk vampyr som sög charisma ur folk och gjorde dem fula. Så vampyren spenderar fyra strids rundor med att misshandla Kass ner från 15 i charisma till 3. Permanent. Hon såg ut som en tågolycka hade hänt i en syragruva. Det var fucked. Mitt tempel ville kasta ut mig, jag kan inte tänka mig att min gudinna var glad och min awesome romans med en faktisk prins gick åt helvetet.

Och Kass bestämde sig för att skratta, hävda att ”äkta skönhet kommer inifrån” och kämpa på. Det var inte alltid lätt. Hon var tvungen att passera som en orch vid ett tillfälle för folk trodde inte hon var en halv-alv. Hennes mamma försköt Kass för att hon ”Svikit Sune” och vid ett tillfälle blev hon anfallen av alviska gängmedlemmar för att hon var för ful.

Kass lät det rulla av henne. Hon gjorde sitt jobb och var gruppen arbetshäst, debuffade effektivt och riskerade livet för att rusa in och rädda livet på gruppmedlemmar. Hon började prata med gruppens halv-ogre fighter som hon inte hade haft en bra relation med tidigare och de blev vänner. De båda pratade om att inte passa in i samhället och hur de blev dömda för hur de såg ut.

När ett föremål som ökade en karaktärs charisma till 15 kom i gruppens händer tackade Kass nej. Jag tror att Rangern fick det. Men Kass hade kommit över sitt utseende och lät inte längre det styra henne.

Två sessioner senare dog Kass i strid tillsammans med resten av gruppen i en TPK. Gruppen vägrade låta en anfallande arme av odöda fånga ens en enda flyende bybo vilket betydde att de behövde offra sig själva. Det var en utdragen, brutal strid som de inte kunde vinna. Kass dog näst sist, bara halv-ogre fightern levde längre.

Vi fortsatte spela med en ny grupp i samma kampanj men det varade inte så länge, magin var inte där bara. Men vi han få en quest från en väldigt ful ny ängel som jobbade för Sune.

Låter som en härlig karaktär! Helt klart min favvo hittills.

 

[God45]

Karaktär: Liam Lurfot
Varelse typ: Halfling
Yrke: Summoner
Spel: Pathfinder

Liam var en halfling från en stereotyp halflingby som han hade gett sig av från eftersom hans låtsaskompis en dag blev verklig och åt upp hela byns matförråd. Låtsaskompisen var en jättestor och snäll hund. Den blev större med tiden, eftersom Pathfinder funkar så mekaniskt, och fick fler ben.... och fruktansvärda klor. Men inget av det där spelade någon roll för Liam som var ute på ett magiskt äventyr med sin fantastiska hund kompis. Liam själv trodde att han var en Ranger, för det fanns en sådan i gruppen och han hade också en hundkompis!

Liam var (och nu kan vi snart säga det i kör)sjukt OP. Men det var för att han var en Summoner i Pathfinder, en klass som i sig själv är djupt obalanserad. Men här var det en källa till humor eftersom Liam var en tönt med ett fånigt leende medan hans hund kompis var en lurvig stridsvagn täckt med svärd. Så Liam sprang efter och ropade ”Snyggt jobbat” medan hunden rev sönder ugglebjörnar.

Jag spelade Liam för max glädje och godhet. Jag var trots allt mest ute och äventyrade för att hjälpa folk. Men jag hade en ondskefull motherfucking lönnmördare/sorcerer i gruppen som utnyttjade det till max genom att bara flat out ljuga för Liam. Som när han påstod att killarna som kom för att gripa honom var ”falska paladiner” och Liam med hund spöade skiten ur dem.

Gruppen var i alla fall ute räddade världen från en ond demon och demens kult vilket vi lyckades göra. Liam blev utsedd till greve av kungen vars rike vi räddade och pensionerade sig med sin gigantiska mordhund.

Det jag lärde mig från att spela Liam var att det är okej att vara the straight man i en grupp ibland och låta andra spela de luriga och mer out there karaktärerna.

 

[God45]

Karaktär: Dr. Mega-Oak!
Varelse typ: Muterat ekträd
Yrke: Post-apokalyptisk legosoldat
Spel: Mutant Future

Ja min karaktär var en fucking post-apokalyptisk ent!

Ja mitt muterade och intelligenta ekträd hade en doktorsgrad! Gruppen träffade en odöd doktor och han lärde Mega-Oak behandla sina kött kompisar.

Ja, mitt muterade ekträd hade ett obehagligt ansikte på sidan av stammen som såg ut som mormor trädet i Pocahontas.

Ja, mitt träd slogs primärt med granatkastare och genom att trampa folk till döds med sina rötter.

Ja, mitt träd utvecklade självmordspollen som i filmen The Happening. De användes mest mot banditer men en gång mot ett enormt och skottsäkert bältdjur som kastade sig från en klippa.

Ja, Dr. Mega-Oak samlade på muterade djur som han tämjde och gav bort till barn.

Ja, det här är kanske den bästa karaktären på listan. Men det är också kanske den bästa döden på listan. Dr. Mega-Oak blev: Tänd eld på med eldkastare, anfallen av en radioaktivt sengångare, ramlade ner i en radioaktiv sjö av olja medan han brottades med sengångaren, tände eld på oljesjön och blev sedan slutligen dödad genom att kampanjskurken sköt honom i ansiktet med en laserkanon. Resten av gruppen lyckades hämnas på skurken, fick tag på macguffinen som räddade vår hemby och vi van kampanjen. Men det var ledset att komma hem utan sin trädkompis.

Vad lärde jag mig av att spela Dr. Mega-Oak? Att det finns inte egentligen roller att fylla i en grupp. Om alla har många jobb är det ok att vara gruppens tank, helare, diplomat, kock, fordon och maskot.

 

[God45]

Karaktär: Nathan Erenhorn
Varelse typ: Människa
Yrke: Nekromantiker/Adelsman
Spel: Trudvang

Jag har tvekar rörande om jag ska ta upp den här karaktären. För jag är fortfarande lite arg. Men den formade väldigt mycket hur jag bygger karaktärer så den får vara med trots att jag egentligen mest vill glömma det här.

Så vi skulle spela Trudvang. Jag följde övertygelsen jag bär i mitt hjärta att vikingar och pseudo-vikingar är idiotiska i rollspel och spelade någon från fantasy Frankrike. Minns inte vad stället heter men det är där de har riddare och förfädersdyrkan? De har en feodal adel i alla fall och de är inte vikingar så jag var nöjd.

Nathan hette egentligen Nathalie. Men när hela släkten dog i böldpest tog hon sin döda brors identitet och gav sig iväg för att bygga ett nytt liv någon annanstans. Detta drevs av motivationerna att alla bönderna på mitt land hade dött av böldpest, skogen hade blivit ockuperad av sällsynt anti-sociala troll och Trudvang världen som jag läste om den i boken var sjukt sexistisk. Min spelledare hävdar att den inte är så sexistiskt men jag håller inte med om detta och vet att research är för nördar. Så jag förklär mig till en man, snor allting jag kan sälja från familjegården och slår mig ihop med en snubbe med praktiska färdigheter (han är en smed!) och en dvärg för att bli handelsmän.

Jag har noll praktiska färdigheter. Men jag är den mäktigaste motherfucking magikern möjlig att bygga som en startkaraktär, jag är 19 tjugondelar immun mot illusioner, min magi är super dold och jag bryr mig inte ett jävla dugg om ifall min magi orsakar katastrofer för andra människor. För det är så de balanserar ond magi. Det får mjölk att surna och spädbarn att dö när man gör necromancy. Jag går "Andra människor är saker." och visslar upp några zombier.

Vi handlar lite, mutar lite folk, mördar en ond snubbe som var taskig mot dvärgar och dvärgarna vill nu vara våra smeder. Det är inte jättekul för spelaren vars spelarkaraktär är en smed att bli bräckad av super smeddvärgar men innan det hinner bli värre blir vi rälsade ut i skogen.

Du vill inte gå ut i skogen i fucking Trudvang. Den är full med magiska illusionstroll. Jag vet inte om den ska vara det men alla spelledare jag haft har gjort skogen fylld med illusions fuck you troll. Så därför är jag fucking immun och jag har en necromancy spell som söker sig till folk som en värme missil. Det känns op men gick att bygga så länge jag satte 0 poäng i någon vettig skill. "Dansa?! Hantverk?! Överleva i vildmarken?! FUCK THAT.".

Nu, ingen har en karaktär byggd för att vara i skogen. Ingen karaktär vill vara i skogen. Ingen spelare vill vara i skogen. Alla enqounters är byggda för att vara fuck you illusionsgrejer. Spelledaren undrar om jag inte vill göra om min karaktär eller vi kan strunta att jag är immun mot illusioner, något jag var tydlig med när jag gjorde karaktären, och jag är djupt odiplomatisk men ger mig. Alla ställer krav på att inte bli rällsade in i dödsskogar mer i kampanjen där vi är handelsmän. Sedan blir vi jagade av en jätte till ett specifikt ställe och flyr till en flod.

Här kommer idiotiska viking pirater och vill kidnappa oss. Något som hade fått mitt karaktärskoncept att sluta fungera. Så jag går "Då rullar vi initiativ". Spelledaren antyder här hårt att i strid kommer vi alla dö. Jag säger att jag inte bryr mig, bättre att dö än att hemligheten avslöjas. Också bättre att dö i strid än att bli tagna som slavar. Här vill spelledaren börja införa regler om att vi kan slåss medvetslösa. Detta avvärjs när jag påpekar att typen av magiker jag är inte kan stoppas från att kasta formler om hon är vid medvetande efter som hon bara behöver tänka grejer, att jag har en necromancy area of effekt spell som är ruskigt dödlig och att jag kommer kasta den om jag vaknar. Oavsett omständigheterna. Jag tänker inte bli tillfångatagen och jag bryr mig inte om vi alla dör. Spelledare viker sig och sessionen slutar med att vi får använda reglerna och fly från piraterna

Efteråt får jag reda på att planen var att vi skulle bli kidnappade och ha ett episkt fantasy äventyr där vi inte var handlare. Detta gjorde mig mindre glad än jag redan var. Jag fattade inte ens att något sådant skulle kunna vara grejen eftersom det inte var vad vi kommit överens om innan kampanjen. Spelledaren avslöjade också att han inte tyckte att det var "så viktigt" att den rälsade handlingen förstörde alla karaktärernas, men speciellt mig och smeden, grundkoncept. Och han var småsur att jag inte lät oss bli rälsade.

Jag är fortfarande lite arg.

Jag lärde mig att om du ska spelar ett spel med karaktärer som spelar roll i en kampanj så vill du, efter du gjort din karaktär, tala om exakt för spelledaren vad du vill ha ut av karaktären och kolla att det inte krockar med hens planer. Du vill också göra den mest brutet op karaktären om du inte litar på spelledaren så att du åtminstone kan försöka bräcka dig sv spåren med ren mekanisk makt.

 

[God45]

Karaktär: Orwyn, byråkraten
Varelse typ: Fjärdedels gud
Yrke: Äventyrare/Prins/Bard
Spel: D&D

Orwyns pappa var krigar halvguden Wrein. Wrein var en big deal, han hade fått enorm styrka och osårbarhet från gudinnan över våld och var hennes agent i världen. Han hade börjat erövra världen och hade redan tagit en kontinent, den norra. Där hade han skaffat barn med de mäktigaste av de dödliga raserna och skickat sina barn som agenter till den södra kontinenten för att erövra den.

Orwyn var den femte i sin syskon skara. Jag kommer inte ihåg vad hans storasyskon hette men de var i alla fall: Poeten som var hälften drake, Generalen som var hälften Jätte, Mördaren som var en Cambrion och Prästen som var en Halv-gud. Allihop var födda från allianser menade att stärka banden mellan Wrein och folken mödrarna var från och för att skapa mäktiga agenter åt Wrein. Men inte Orwyn, han var barn till Wrein och en kvinna som Wrein helt enkelt bara blivit förälskad i. Så hon blev mördad av en av de andra mammorna, oklart vilken, och Orwyn flyttade till den södra kontinenten för att undvika att bli mördad själv.

Så när Orwyns halvsyskon kom ner med sina onda arméer för att erövra kontinenten tänkte Orwyn ”Fuck this” och gick med i äventyrargruppen som bestämt sig för att stoppa dem.

Orwyn var en bard speciellt tränad för att gå runt i en tung rustning och fortfarande göra hela bardgrejen. Han hade en AC som var runt 40 när 25 ska vara ett galet maximum genom att jag mer eller mindre torterade reglerna. Han var djupt medioker på allt annat. Men killen kunde ignorera en hel del fiender och hålla sin grupp boostad och i fighten länge. Han till och med stack ner någon ibland, dock inte så ofta. Vi började på medel levlarna i D&D så han gick att göra så kul mekaniskt redan från början.

Det som gjorde Orwyn kul som en karaktär var att ingen i hans grupp litade på honom till en början, han var nära släkt med alla bossarna i hela kampanjen för helvetet! Men han visste saker och han helade så de var fast med honom. Att bygga tilliten med gruppen samtidigt som han försökte övertyga sina syskon om att ge sig och mådde skit när gruppen var tvungen att döda en av dem var vad som gjorde karaktären. Det är synd att det gick fruktansvärt fel på slutet

Vi var i alla fall i strid med Mördarens minions i en stad där vi försökt ena en massa olika politiska faktioner och bevis hade planterats om att jag förrådde gruppen. Jag gjorde inte det, och de flesta hade börjat lita helt på mig. Men bevisen var övertygande. Så gruppens trollkarl, en alv som hette Julius, konfronterade mig. Vi var på ett av de där fantasy värdshusen och han kom in på mitt rum och vi började skrika på varandra. Julius bakgrund var att hans folk hade folkmördats av Wrein och det var därför han var med i gruppen. Därför han litade minst på mig även så här många sessioner in. Vi skriker i alla fall på varandra och saker blir mer och mer personliga. Sedan kallar han mig för barn till en av monstrets horor och jag säger fel sak. Jag säger att jag önskar att hans familj också blev mördade så att jag slapp dras med honom. Han kastar Phantasmal Killer (en formell som omedelbart dödar någon med deras egen värsta fruktan), jag rullar jättedåligt och dör.

En karaktär blev just fucking raderas ur kampanjen. Inget initiativ. Jag fick inte en chans att göra något. Orwyn är bara borta.

Jag älskar det. Det är en fantastisk twist i storyn. Spelledaren och de andra spelarna (utom Julius som tänker samma som jag) är chockade och vill hitta en lösning. Jag är ”Fuck no! Spela på. Jag gör en ny karaktär till nästa session.”

Julius lyckas sätta dit Mördaren för det hela och kommer undan. Men det gnager på honom och mot slutet av kampanjen erkänner han mordet. Det var fantastiskt drama.

Vad har jag lärt mig av att spela Orwyn? Att dö kan vara den bästa delen av din storyline! Och Save or Die spells är badass.

 

[God45]

Karaktär: Persuader
Varelse typ: Människa
Yrke: Superskurk
Spel: Risus

Så vi har haft en rad superhjälte kampanjer där vi spelar publicerade superhjältar från DC eller Marvel. Grejen vi gör dock är att vi säger "Fuck canon, du har de här krafterna och skillsen. Men du får designa om allt annat så länge grundkonceptet är samma eller du gör en rolig twist på det. Se det som att vi gör en ny tv-serie eller serie i ett nytt universum.". Fråga Cybot om Marvel kampanjen vi körde en gång, den var kanske det bästa exemplet på den här spelstilen.

Traditionellt är det jag som har kört de här kampanjerna och jag kör dem då i Marvel FASERIP systemet eftersom det finns en massiv databas gratis online med regler för nästan alla superhjältar. Men nu skulle någon annan köra det och valde att göra det i RISUS som det tar 2 minuter att göra vilken karaktär som helst i. Pitchen var att vi skulle vara en grupp nya skurkar ute efter pengar och makt i konflikt med andra superskurkar och superhjältar som försökte stoppa oss. Mina medspelare valde att spela Lady Shiva och Deathstroke. Det är coola, kompetenta och ganska kända karaktärer med vettiga powersets. Jag gick en annan riktning.

The Persuader är en vanlig snubbe i alla sina versioner, och det finns tre där en är från framtiden. Hans/hennes grej är att han har en Atomisk yxa som kan skära genom allt. Och med allt menar jag inte bara stridsvagnar och sten men också koncept och immateriella grejer. Man kan alltså skära av någons syretillförsel eller hacka sig genom dimensioner eller hugga ner någons död. Det är en fantastisk kraft och jag använde den fullt ut. Och över de tre sessioner vi planerade spela var det precis lagom av en gimmick.

Jag spelade The Persuader som en småtjuv som fick yxan från sin avlägsna ättling i framtiden och joinade upp med de två kompetenta skurkarna för att tjäna pengar. Det var great att låta de andra planera, göra vettiga saker och sedan bars rulla in och skära av polisens spår när de jagade oss. Medan de andra var coola badasses som använde sina delar av bytet för supervillain stuff så festade jag och köpte bilar. Det var en kul everyman/comic relief karaktär. Lite som Fry från Futurama. Plus att jag var bra i en fight, bra på problem lösande och var mer än villig att vara den viktigaste hantlangaren åt de två kompetenta och coola skurkarna.

Kampanjen slutade efter att vi lyckades göra en stor stöt där vi raidade Stålmannens fortress of solitude och sedan höll världen gisslan med en solätare. Mitt råd för framtida superskurkar är att om ni har två personer utan egentliga krafter och snubben som är super fortfarande inte är stark nog att kasta en bil så ska ni inte slåss mot the Justice League. Även om jag lyckades skära mig igen en förvånad Green Lanterns bubbla och slå honom i ansiktet. Vi blev gripna allihop och de stoppade vårt solätande rymdmonster. Men vi flyr nog nästa gång de behöver en grupp c-list superskurkar.

Jag vet inte om jag lärde mig så mycket av att spela Persuader. Förutom att om du gör en färdig karaktär till din egen är det lika bra som att göra något nytt från grunden.

 

[Cybot]

Yeeep. Det var definitivt en...kampanj.
Spelade en version av Tigra. En där Greer Grant är en antropolog som efter att ha blivit besatt av en katt-ande i Borneos jungler slutar sitt jobb och blir en anti-social enstöring. Givetvis funkar inte det i längden när Tigra får uppmärksamhet från både "tafsig/No-means-yes Hank Pym" och en "Jag mördar våldtäktsmän" Carnage/Gwen Stacy. (bara den kombinationen är ett recept för katastrofalt möte).
Efter att ha blivit tvingad ut i public i en mutant-hatande stad ("Jag är inte Mutant" "ja ja. Ta på dig antimutantkragen nu, eller behöver vi bli våldsamma?") så kunde det bara sluta dåligt.

Speciellt om ens teammates är "Vilken sida är jag på?" Mystique och "Hämnd är den enda sanna sidan av rättvisa-sociopaten" Moon knight.
Till sörjan så kan vi lägga till en semi-sympatisk Venom/Eddie Brock, USAvenger och en bunt andra B-listade folk som försöker förhindra att Avengers (aka "Vi jämnar städer med marken"-gänget) får en anledning att komma till staden.

Det var både en awesome och en fruktansvärd kampanj. Rent narrativt skulle jag nog beskriva den som "Apocalypse world fast mindre Apokalyps och mer superkrafter".

 

[God45]

Jag är tillbaks. Låt oss se om jag kan avsluta det här.

Karaktär: Quirinius
Varelse typ: Halv-Janni
Yrke: Tjuv/Magiker
Spel: Wyrms & Warens

En Janni är en typ av magisk ande (tänk Aladdin eller 1001 natt). En halv-janni är alltså hälften ande och hälften människa... det är en kombo som är komplex. Som en halv-janni har du några olika specialförmågor kopplade till de element dimensionerna... och en initiativbonus.

Så här är den mekaniska builden. Jag är en halv-janni för initiativbonusen, jag är en tjuv för en till initiativbonus, jag köper en flytande initiativbonus på level 3 och så är jag beväpnad med ett vapen som ger mig en initiativbonus. Jag är snabbare är blixten, monster som heter quicklings och andra snabba saker. Jag köper sedan trollkars levlar och sätter dem i saker som ändrar slagfältet, buffar och debuffar. Så när ett slagsmål bryter ut får jag gå först och ändra oddsen. Det är guld mekaniskt och det är kul att spela när det är strid. Det enda problemet är... vad ska jag koppla för personlighet till de här statsen? Jag bestämmer mig för att det som bäst reflekterar min build är extrem ångest.

Så Quirinius mår skit. Han kan se skiten komma, alltid, och han oroar sig för varenda sak som kan gå fel. Han är snabbast i världen på att analysera men får ångest över att välja vad han ska ha till frukost. Killen är ett vrak. Han självmedicinerar kraftigt och önskar att han var antingen fullt mänsklig eller fullt janni.

Resten av gruppen var mer klassiska tuffa typer, så att rulla in som lite comic relief men också person som reagerade med fruktan inför grejer gjorde jobbet lättare för spelledaren.

Det var dömt att inte vara så länge dock. Quirinius hade så få HP att han kunde dödas av dålig andedräkt och prioriterade att slå ut fienderna så snabbt som möjligt istället för sin egen säkerhet. Men det dödade inte honom. Det som fick honom var att en drow skurk lyckades slå honom på initiativet och satte en pil med Save or Die gift i hans hjärta. Han var död innan han träffade marken.

Vad lärde jag mig av att spela Quirinius? Igen lärde jag mig att överspecialisering är dumt. Har du bara ett enda trick är du fucked när det inte funkar. Och det tillfället är ibland drow tjuvar med stridsdroger som ger initiativbonusar.

 

[God45]

Karaktär: Revan Spell-Butcher
Varelse typ: Människa
Yrke: Magiker/Jägare/Tungt kavalleri
Spel: Savage Worlds Fantasy

Jag gjorde inte den här karaktären jag bara spelade honom! Ni kan inte skylla något på mig, okej?

Vi spelade en post-apocalyptisk fantasy kampanj. En fruktansvärd tystnad hade lagt sig över hela världen och den drev intelligenta varelser till vansinne och muterade dem till monster. Vissa platser var skyddade av en ”sång” och vissa karaktärer kunde bli bärare av en sång som skyddade dem. Detta var spelarkaraktärerna. Vi fick göra våra första karaktärer själva men dog de hoppade sången till en slumpad slumpskapad NPC. Min karaktär dog 8 minuter in, äten av ghuler. Min sång hoppade in i Revan Spell-Butcher.

Revan hade den medfödda magiska förmågan att tala med djur och kontrollera dem. Han använde den förmågan till att jaga dem. ”Komsi, komsi lilla hjorten...” och så skar han halsen av dem. Han bar en rustning täckt med taggar och spikar och han var beväpnad med en tung stav som han krossade huvuden med. Han var ondare än satan och hatade alla.

Det är karaktären som han var när han sätts i händerna på mig!

Så vad gör jag? Jag skaffar typ 6 stycken pitbull hundar och en häst. Jag rider sedan runt på hästen skyddad av den och mina pitbulls som jag kan styra och hjälper gruppen. Det här är skrämmande effektivt! Även om hundarna dör som flugor.

På äventyren hittar jag en yx-lans hillebard och rustning till min häst. När jag levlar köper jag en formel som gör att en varelse rör sig snabbare. Det gör att jag kan störta in i någon med min lans och göra en massa extra skada för att sedan på samma runda backa hästen bakom min mur av pitbulls så att ingen kan hämnas på mig. Jag började också samla giftiga djur i krukor som jag sedan kunde kasta som vapen.

Spell-Butcher var en elak kille, han använde djur som ammo och han slogs fult. Men när jag dök upp sent en session och han red in och räddade gruppen jublade folk.

Spell-Butcher blev också äten av ghuler. De omringade oss och har paralyserande klor. Shit happens. Efter honom spelade jag den lika slump genererad dubbla stridsgissel tjejen. Men det var inte samma sak.

Vad lärde jag mig av att spela Spell-Butcher? Att det är roligare att bygga ihop en effektiv strategi av saker som inte borde fungera än att ha en i åtanke från början.