God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,532
Karaktär: Janus
Varelse typ: Albino Drow
Yrke: Anti-Paladin
Spel: Pathfinder
Så kampanjvärlden hade en Lawful Neutral gud dedikerad till handel och kapitalism. Och då såg jag och en annan spelare en möjlighet. En fruktansvärd, fruktansvärd möjlighet. Så han gjorde en lawful good alv paladin vid namn Bifrons dedikerad till den här guden. Och jag gjorde Janus, en albino drow Lawful Evil Anti-Paladin dedikerad till samma gud. Vi var den onda och den goda delen av kapitalismen. Och vi var i samma äventyrargrupp. Det var amazing.
Vi rullar in någonstans där de har mindre teknologi och magi än vad vi har så vi kallar dem vildar. Jag börjar köpa upp folks land, säljer dem whiskey, startar ett casino (dock bara ett shitty sådant) och börjar handla med slavar. Han börjar rättvis handel, startar en skola och börjar sälja helning. Båda börjar konverterna lokalbefolkningen. Resten av gruppen är förfärade. De trodde vi skulle plundra och mörda lite på vägen till monstren, inte den här riktigt sjuka skiten.
Vi äventyrar djupare in i vad vi bestämt är vildmark trots att folk bor här. Och vi mördar folk för att de är i vägen och monster för att de är farliga och allt möjligt för att de har guld. Äventyrar grejer. Men istället för att göra det slumpvis började vi investera i att röja vildmarken. Sätta upp handelsstationer, anställa lokalbefolkningen och resten av grejerna du behöver för att bygga fantasy Fordlandia. Sedan börjar vi ta in legosoldaterna och handlarna hemifrån.
Så istället för att utforska ett hexcrawl har jag och en annan spelare kapat kampanjen och nu spelar vi ut fasorna av kolonialismen (fast med 200% med mer smiting och förgyllda rustningar (ja, vi köpte förgyllda rustningar)). Vi har fått med de andra spelarna genom att muta dem med pengar och slagit i dem lögner om att det här är mer ”culture gaming”. Spelledaren vet inte riktigt vad han ska göra till en början. Men han får snart en briljant plan.
Så Bifrons är ju en Paladin och måste vara god och Janus är en Anti-Paladin och måste vara ond. Så Bifron frestas att vara god och vår gud vill att han släpper arbetarna och skit (de var inte tekniskt sett slavar! Bara fast i orättvisa kontrakt!). Men det är inte det stora problemet. Det hade vi kunnat jobba runt. Janus blir varnad av att hans krafter börjar crapa ut pga för lite ondska.
Janus är vid den här punkten sjukt dekadent. Han går på opium, han knullar varje dag någon ur sitt harem av halv-demoner och odöda, alla hans grejer är förgyllda, han äter allting ur porslin gjort av sina fienders skallar och han känner att livet är fantastiskt. Sure, han är inte så aktivt ond längre men han skapar ändå en massa ondska och är inte det poängen? Men nej, så är det inte. När hans krafter slutar funkar fylls han av kval och inser att kolonin han byggt gör honom svag. Han behöver avsluta den och alla i den på det värsta sättet. Så han tar upp sitt svärd och går till arbetshuset för föräldralösa (en kompromiss mellan Janus och Bifrons) för att fixa det.
När Bifrons backade av de flesta men inte alla medlemmar av äventyrargruppen lyckas sticka ner Janus brinner fucking allt, slavarna och arbetarna har flytt och Janus har mördat sig genom halva kolonin. Det var fantastiskt.
Vad lärde jag mig av att spela Janus? It is better to burn out than to fade away!
Varelse typ: Albino Drow
Yrke: Anti-Paladin
Spel: Pathfinder
Så kampanjvärlden hade en Lawful Neutral gud dedikerad till handel och kapitalism. Och då såg jag och en annan spelare en möjlighet. En fruktansvärd, fruktansvärd möjlighet. Så han gjorde en lawful good alv paladin vid namn Bifrons dedikerad till den här guden. Och jag gjorde Janus, en albino drow Lawful Evil Anti-Paladin dedikerad till samma gud. Vi var den onda och den goda delen av kapitalismen. Och vi var i samma äventyrargrupp. Det var amazing.
Vi rullar in någonstans där de har mindre teknologi och magi än vad vi har så vi kallar dem vildar. Jag börjar köpa upp folks land, säljer dem whiskey, startar ett casino (dock bara ett shitty sådant) och börjar handla med slavar. Han börjar rättvis handel, startar en skola och börjar sälja helning. Båda börjar konverterna lokalbefolkningen. Resten av gruppen är förfärade. De trodde vi skulle plundra och mörda lite på vägen till monstren, inte den här riktigt sjuka skiten.
Vi äventyrar djupare in i vad vi bestämt är vildmark trots att folk bor här. Och vi mördar folk för att de är i vägen och monster för att de är farliga och allt möjligt för att de har guld. Äventyrar grejer. Men istället för att göra det slumpvis började vi investera i att röja vildmarken. Sätta upp handelsstationer, anställa lokalbefolkningen och resten av grejerna du behöver för att bygga fantasy Fordlandia. Sedan börjar vi ta in legosoldaterna och handlarna hemifrån.
Så istället för att utforska ett hexcrawl har jag och en annan spelare kapat kampanjen och nu spelar vi ut fasorna av kolonialismen (fast med 200% med mer smiting och förgyllda rustningar (ja, vi köpte förgyllda rustningar)). Vi har fått med de andra spelarna genom att muta dem med pengar och slagit i dem lögner om att det här är mer ”culture gaming”. Spelledaren vet inte riktigt vad han ska göra till en början. Men han får snart en briljant plan.
Så Bifrons är ju en Paladin och måste vara god och Janus är en Anti-Paladin och måste vara ond. Så Bifron frestas att vara god och vår gud vill att han släpper arbetarna och skit (de var inte tekniskt sett slavar! Bara fast i orättvisa kontrakt!). Men det är inte det stora problemet. Det hade vi kunnat jobba runt. Janus blir varnad av att hans krafter börjar crapa ut pga för lite ondska.
Janus är vid den här punkten sjukt dekadent. Han går på opium, han knullar varje dag någon ur sitt harem av halv-demoner och odöda, alla hans grejer är förgyllda, han äter allting ur porslin gjort av sina fienders skallar och han känner att livet är fantastiskt. Sure, han är inte så aktivt ond längre men han skapar ändå en massa ondska och är inte det poängen? Men nej, så är det inte. När hans krafter slutar funkar fylls han av kval och inser att kolonin han byggt gör honom svag. Han behöver avsluta den och alla i den på det värsta sättet. Så han tar upp sitt svärd och går till arbetshuset för föräldralösa (en kompromiss mellan Janus och Bifrons) för att fixa det.
När Bifrons backade av de flesta men inte alla medlemmar av äventyrargruppen lyckas sticka ner Janus brinner fucking allt, slavarna och arbetarna har flytt och Janus har mördat sig genom halva kolonin. Det var fantastiskt.
Vad lärde jag mig av att spela Janus? It is better to burn out than to fade away!