RECENSION Khan kollar på Deadwood

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Sedan länge har Deadwood varit min favorit bland världens alla TV-serier. De enda som tagit sig i närheten av det är Rome säsong ett och alldeles nyligen miniserien om Tjernobyl.

Så nu när Deadwood fått en film är det dags att se om serien från start och sedan se filmen för första gången någonsin.

Så varför inte skriva om det på WRNU?
 
Last edited by a moderator:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E01 - Deadwood

Först en liten pitch

Deadwood är en westernserie om den illegala guldgrävarstaden med samma namn i Black Hills i Dakota. Det är en Game of Thrones på mikronivå, där mängder med karaktärers viljor och handlingar flätas samman och påverkar varandra fram och tillbaka. Ibland är vissa mer aktiva än andra, ibland tvärtom. Ingen lag, ingen rättvisa mer än den starkes rätt.

Serien är väl mest känd för den hårdföre och brutale Al Swearengen som sköter stans största saloon, spelad till perfektion av Ian McShane. Välförtjänt Golden Globe i säsong två.

Det serien är nästan lika känd för är att det svärs något kopiöst. Jag tror någon räknade ut att de snittar på 1,5 "fuck" per minut. Och de använder många andra svordomar dessutom.

Själva avsnittet
Woop woop! Serien börjar hårt med en mörk och hemsk scen som ändå sätter seriens galghumor perfekt. Scenen kretsar kring Sheriff Seth Bullock som har sin sista natt på jobbet innan han ska in till Deadwood med sin kompis Sol Starr och bygga ihop en järnaffär. Sälja vaskpannor till guldgrävare är ingen dum affär, direkt.

Men scenen sätter sig perfekt i det att vi får en skitig och full mobb av fem-tio pers med bössor som marscherar mot finkan, kräver att hästtjuven där ska hängas nu och inte i morgon. Den stackars tjuven får stå ut med det, men får också massor med mänsklighet, där han får säga sina sista ord till mobben som vill döda honom istället för att göra det till sin syster som skulle komma morgonen efter. Men hängs, gör han. Handgripligen, när Bullock hjälper honom med fallet genom att lyfta honom och knäcka nacken på honom när fallet från pallen inte räckte.

Vad lär vi oss om serien av det här?
1 - Mobben vann. Det är inte en lyckad scen för Bullock, även om han gjorde vad han kunde. Skurkarna kommer vinna.
2 - Även folk som förtjänar att hängas förtjänar att ses som människor.
3 - Folk gör dumma saker när de är fulla. Och i serien super de i princip dygnet runt.
4 - "No law at all, in Deadwood."

Väl i Deadwood kretsar det mesta kring två farbröder - Al Swearengen som har saloonen the Gem, och Wild Bill Hickock som anländer till lägret med sina vänner Calamity Jane och Charlie Utter. Swearengen är en skurk på i princip alla plan som finns. Han lurar på Brom Garrett, ömfotingen från New York, en värdelös plats att vaska guld på. Han säljer horor och opium, slår sina arbetare och beordrar sin hantlangare Dan Dority att hacka ihjäl folk som har gjort honom arg eller han känner inte längre går att lita på. Förutom att han brukar låta sina anställda hacka ihjäl folk på vägen och plundra deras lik. Ni vet, skurk på alla plan som finns.

Första avsnittet handlar mest om att låta karaktärerna studsa mot varandra när det rasslar in en galning som inte har alla hästar hemma, en man som bara måste få sig lite knull när han precis haft ihjäl en drös folk. Det ena leder till det andra, och vips står han i duell i gryningen mot Bullock och Wild Bill.

Men samtidigt som de goda, vita hattarna har sin klassiska revolvermannaduell på gatan har Dority ihjäl en kompis som sover ruset av sig på sitt hotellrum med en kniv. Så jädra bra när de två bilderna av verkligheten står mot varandra. Wild Bill har knallat rakt ut ur en gammaldags västern-film, men bakom stängda dörrar är det alls inte så det går till.

Gawddemmit vad bra det här avsnittet är. Så många bra repliker. Så många bra ansikten. Så bra ljus och design på alltifrån kläder till kulisser.

Det är också en perfekt representation av vad serien erbjuder framöver. Gillar du inte första avsnittet kommer du nog inte gilla resten av serien heller, med allra största sannolikhet.

Tror det var det. Återkommer med mer och djupare dyk i serien allteftersom.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E02 - Deep Water

Förra avsnittet kulminerade med att en person av tre hemska jävlar mördades, eftersom han var för dum för att hålla sig borta. Temat med att folk är dumma, lättdistraherade och i allmänhet styrs av drifter snarare än logik och hjärna är konstant genom serien.

Men nu dyker två andra hemska jävlarna upp - de som mördat en hel familj på brutalast möjliga sätt (för att folk ska tro de mördades av Sioux) - men det går sådär för dem. Den ena skjuts ihjäl av Hickock när han går närmare för att skjuta honom själv. Den andra får en kniv i magen av Swearengen. Enklaste sättet att röja undan spåren. Ingen sentimentalitet. Bara kör.

Det blir också en djupt grå nyans av seriens hjältar här. Att Bullock är klassisk actionhjälte 1B är redan uppenbart. Vi har sett goda och rättskaffens män med ett humör de inte kan kontrollera förr. Det visar sig när han försöker förhandla och göra affärer med Swearengen. Go figure.

Men Wild Bill Hickock som förra avsnittet var en rätt igenom sympatisk farbror får här en del tyngd. Han är jagad av sitt förflutna, och att bli en hjälte är jobbigt. Han får aldrig vara i fred. Han kan aldrig leva i lugn. Alla vill ha en relation till honom - särskilt Jack McCall, som vill ge honom vad han förtjänar, men är för feg för att göra det. Så han spelar poker med Hickock och skryter om vinster, skrävlar om det mesta och gör vad han kan för att trycka till Hickock. Det uppskattas inte.

Den lilla flickan som överlevde familjemassakern är centralgestalt i hela avsnittets stora drag. Vem skyddar henne? Vem vågar gå mot hennes beskyddare när Swearengen vill ha ihjäl henne för att sopa igen spår? Avsnittets bästa scen är helt klart när hon skyddas av Calamity Jane, men Swearengen bara går in ändå. "Think I'm scared of you?" "Sure you are." McShanes avslagna, självklara, nästan lakoniska replik mördar. Han äger allt i stunden, rent och rakt och brutalt. Den mannen består av karisma och mustasch. Inget annat.

Det här är också den mest osexiga serie jag sett. Motsatsen till vad CW pysslar med. Alla är skitiga, fula, snuskiga, har blåmärken och så vidare. Känslan är att man vill tvätta händerna efter att ha sett ett avsnitt. Ett fyllo på bordellen The Gem knatar runt med byxorna runt knäna, skorna på, och viftar vilt med pillevinken eftersom han är för full för att fatta vad de håller på med. Det är inte vackert. Ölmagar, och svett finns överallt. Man känner stanken av fotsvett hela vägen ut till soffan. Och det är underbart.
 
Last edited:

Mr Hearst

Veteran
Joined
22 Jan 2018
Messages
8
Även min favorit. Kanske dags att se om serien. Suget ökar efter att ha läst din tråd. Kommer det ngn recension av avsnitt 3, måntro?
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Även min favorit. Kanske dags att se om serien. Suget ökar efter att ha läst din tråd. Kommer det ngn recension av avsnitt 3, måntro?
Det gör det. Ska bara ha tid att skriva också. :p
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E03 - Reconnoitering the rim
Nu är det dags för drama på riktigt! Swearengen får konkurrens när gänget bakom Bella Union rasslar in i stan. Mer överklass-casino än The Gems klassiska saloon, mer stil och dyra cigarrer än slaskig whiskey. Powers Boothe spelar dess ägare Cy Tolliver, som är en perfekt konkurrent till Swearengen. Rik, kompetent, självsäker, en air av "jag kan det här bättre än du". Helt jädra underbart.

Kul grej förresten - enligt en intervju jag såg med Ian McShane var Boothe castad som Swearengen först, men blev långsiktigt sjuk. Så in kommer McShane och gör sitt livs roll, men när Boothe blir frisk igen castas han snabbt in som Tolliver.

När Wild Bill Hickock testar ställets pokerspel gör han det ödesdigra misstaget att först plocka av Jack McCall alla hans pengar, och sedan ge honom en spänn så han kan köpa sig lite mat. Det tas inte väl emot. Brom Garrett får inget guld från sitt prospekterande, och försöker sälja till Farnum. Sedan tror han han blivit lurad, hotar Swearengen med Pinkertons och försöker få Hickock att undersöka saken. Inget av ovanstående var en bra idé.

Swearengen och Tolliver skickar spioner till varandra fram och tillbaka, agenter och dubbelagenter och fan och hans plastmormor. Här hittar man många av seriens bästa scener. Swearengen och Tolliver känner på varandra, undersöker balansen, ser om den andre är ett seriöst hot eller någon man kan använda sig av, samtidigt som de håller ett "helt vanligt" samtal. Två skarpa skådisar med karisma ut genom öronen. Det är en fröjd att se.

En jeppe som också tar mer och mer plats nu är Reverend Smith. Den lokale prelaten är en härligt frälst farbror, som hela tiden ger av en nästan aggressivt trevlig ton. Han ler lite för mycket, tar sina gudsord på lite för stort allvar, och allmänt känns lite off. Ray McKinnons fantastiska prestation som Smith pratas det för lite om, eftersom han är omgiven av giganter.

Det är också en kul grej att varenda person som dör måste tas om hand. Har Swearengens mannar ihjäl någon skickas liket till Mr Wu, ledaren för den kinesiska fraktionen i stan. Hans grisar äter liket. Annars måste Smith ta liken om hand och begrava dem. Det är en chock att se så många begravningar, särskilt den fina detaljen att Bullock är med på dem efter de han haft ihjäl. Det är en grej man nog aldrig såg John Wayne pyssla med.

Det jag gillar mest med det här avsnittet är nog de sista scenerna. Dan Dority följer med Garrett ut om sena kvällen för att undersöka var guldet han faktiskt hittat kom ifrån (det var ju saltat av Swearengen, men ändå) och se om det kommer uppströms ifrån. Uppifrån kullen. Med den stora branten. Balansen mellan honom och Dority här är grym fint gjord. Ljuset, musiken, stämningen, miljön, allt. Allt är banne mig makalöst vackert, trots det tragiska innehållet.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
Bra tråd. Så inspirerande att jag nu ska se om serien jag också.
(Hade glömt för mycket för att komma in i filmen när den kom så nu tar jag allt i ett svep.)
 

CapnZapp

Myrmidon
Joined
3 Apr 2008
Messages
4,015
Så varför inte skriva om det på WRNU?
Absolut. Men varför inte i Kultur-forumet?

(Detta forum är mycket mer relaterat till PR, och framför allt är det fokuserat på rollspel)
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
12,601
Location
Ludvika
Absolut. Men varför inte i Kultur-forumet?

(Detta forum är mycket mer relaterat till PR, och framför allt är det fokuserat på rollspel)
I så fall kommer säker någon snäll moderator att flytta tråden när de får en stund över.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Absolut. Men varför inte i Kultur-forumet?

(Detta forum är mycket mer relaterat till PR, och framför allt är det fokuserat på rollspel)
Ja, mig kvittar det lika. Tänker att det tekniskt sett är recensioner, men om en vänlig själ i moderatorskläder vill flytta tråden är det bara att göra.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
VARNING! Från och med nu kommer det att börja rassla in en och annan allvarlig spåjler i recensionerna, eftersom det liksom inte riktigt går att undvika. Ni är varnade.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E04 - Here was a man
När Dority återvänder med Garrets lik in till Deadwood börjar saker och ting röra på sig ordentligt. Swearengen vill köpa tillbaka Garrets mark, nu när han vet att den faktiskt är full av guld på riktigt. Men änkan anlitar istället Hickock för att undersöka saken, och här blir det ett härligt djupdyk i gråzoner, tunga betänkligheter om eftermäle och annat lattjo.

För det första - E. B. Farnum, som äger hotellet de flesta bor på och är Swearengens hantlangare i allt, börjar få några egna monologer. Han uttrycker sin oro, sin skräck och fasa över Swearengen, hur han försöker få fart på sitt eget rykte och han är hunsad på en nivå som inte går att beskriva. I de här monologerna lyser verkligen en karaktär som hittills bara varit en tramspelle och skrattretande liten lakej åt större spelare. Men han är människa, han också.

För det andra - Hickocks gråzoner. Här är det verkligen dags för Hickock att visa sig vara ett arsel. Fast bara litegrann. Han vill ju inte ut och vaska guld eftersom han vet att han bara kommer förlora guldet på poker, och därmed har förfrusit kulorna i onödan. Men nu när han har ett uppdrag passar han på att klämma folk på pengar. Alla sidor. Först får han pengar av änkan Garret för att undersöka saken. Sedan låter han sig mutas av Swearengen för att lägga fram saken snällt hos henne så hon ska sälja. Det är en vink om att hans hjältegloria nog är rätt solkig trots allt. Alla hjältedåd han gjort neråt Abilene och Cheyenne är antagligen överdrifter. Kanske.

För det tredje - Nu byggs det. Det här är en av de saker jag minns mest med Deadwood. Det går från att vara typ fem hus och en massa tält till att bli en äkta stad. Och det sker från avsnitt till avsnitt, lite i taget. Den här gången börjar det med att Starr och Bullock börjar bygga sin affär (där Starr även flyttar in på övervåningen). Redan den här gången bygger de upp hela jädra stommen. Ljudet av byggnation tickar på hela tiden i bakgrunden, även mitt i natten.

För det fjärde - När Hickock hjälper till med byggnationerna kommer det hela tiden fram folk som vill prata med honom, och här ser man hur tungt det är för honom att bli igenkänd hela tiden. Att vara en hjälte, och att hela tiden tvingas leva upp till sitt eget rykte är inga lätta saker. Grymt bra spelat av Carradine.

Det är också grymt snyggt hur hela avsnittet slutar. Vet man det minsta om Hickocks liv vet man antagligen vad som händer här, men det är ingenting de pratar om i avsnittet innan och vinkar om och viftar med. De bara gör. Det blir lika abrupt som det antagligen var på riktigt. Galet. Men sant.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E05 - The Trial of Jack McCall
Här går tre plåttar parallellt - dels har vi rättegången mot Jack McCall, dels har vi krånglet med änkan Garrett och som tredje del har vi början på sjukdom i Deadwood.

Rättegången är helt klart den stora grejen. Här är det också roliga detaljer här och där - flera dräpande repliker och mustiga dumheter. "The jury will adjourn to the whores' room" är en klassiker. Swearengen visar sig vara en slug politisk spelare, inte bara en maffiaboss. Han balanserar långsiktiga mål om att få staden att uppgå i Dakota med kortsiktiga mål om att tjäna pengar och vara Deadwoods starke man. Det är ingen komplicerad rättegångsdramatik, utan själva processen är kort, smidig och välskriven. Twisten på slutet är också klart lattjo. Att mördaren får gå är inget man räknat med, direkt.

Änkan Garret och hennes inmutning är b-plått och handlar om att Trixie, en av Swearengens prostituerade, ska hjälpa henne ta hand om barnet, men egentligen ska få henne så hög att hon tappar omdömet och säljer imutningen.

Och på tredje plats kommer Tolliver och gänget i Bella Union. De fick besök av en gammal vän, Andy Cramed, i förra avsnittet, som blev sjuk. Nu visar det sig att han har smittkoppor och är på dödens rand. Tolliver beordrar en av sina lakejer att dumpa honom i skogen, vilket görs. Tolliver är inte direkt en sympatisk farbror. Här någonstans börjar också skillnaden mellan honom och Swearengen utkristallisera sig. Båda är grymt duktiga på det korsiktiga. Men Swearengen är den som behärskar det långsiktiga.

Det tickar på. Ett bra avsnitt, men inte så mycket att säga om någonting som inte sagts förut. Bullock har en anledning till att vara brutalt indignerad och tappa humöret. Starr är hans trevliga sidekick som försöker dämpa hans utbrott. Som vanligt. Bra avsnitt.

Ska vi prata rollspelstermer börjar det kännas som en fisktank, mer och mer. Flera parallella personer som spelar med/mot varandra i politiskt spel, och då och då slänger SL in en bomb för dem att hantera. I det här läget är det ett mord. Nästa gång lär det bli smittkopporna. Vad kan det bli efter det?
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E06 - Plague
Nu är smittkopporna illa nog att de inte går att hålla undan allmänhetens vetskap. Swearengen samlar Deadwoods företagare och rikemän för att skrapa ihop pengar. Pengarna ska gå till vaccin som finns några dagsritter bort. Tills dess får Doc Cochran hålla till godo med att hantera de som är sjuka i ett karantäntält i utkanten av stan. Han får hjälp av Reverend Smith och Calamity Jane, eftersom prällen är prälle och Calamity Jane redan har visat sig vara duktig på att ta hand om sjuka. Hon hängde med Andy Cramed ute i skogen när han yrade i febersjuka och hon söp och sörjde Wild Bill.

Parallellt med det fortsätter änkan Garret kämpa med sitt beroende. Laudanum är som bekant (knappt) utspätt opium, som hon haft som huvudvärksmedicin. Att stänga av den kranen är svårt, men hon har hjälp av Trixie. Trixie har vänt i lojalitet och försöker lura Swearengen, men frågan är om hon någonsin haft något glatt att säga om honom.

Men avsnittets ramhistoria är Bullocks. Han reser genom skogen på jakt efter Jack McCall, och blir överfallen av (mig veterligen) seriens enda närkontakt med Sioux. Det är den brutalaste och skitigaste fajten jag sett på länge. Ingen finess, ingen kung fu, inget "vackert" i våldet. Rulla runt på marken, greppa, hamra det du kommer åt på motståndaren med din knytnäve. Att se den stackars sioux-krigaren efter att han fått ansiktet demolerat av Bullock med en sten är vämjeligt. Och det görs med betydligt mer hjärta än vad jag någonsin sett någon annanstans. Inte sentimentalt, men bara rakt på och förklarande. När Utter kommer förbi förklarar han hur det hela antagligen gått till - det finns en sioux-grav precis bredvid, där någon kapat huvudet av den döde, och antagligen trodde Bullocks motståndare att han var skyldig. Fullt rimligt anledning till att vilja hämnas. I den här historien finns inga vinnare, inga hjältedåd, inga svällande musikstycken. Det är bara skit. På alla plan. Utom för Bullock, som tar sig tiden att tillsammans med Utter bygga en sioux-grav och lägga sin motståndare där, så rätt han bara kan enligt sioux egen tradition. Men inte ens det utmålas som rätt och riktigt och "om vi bara kunde förstå varandra", som det skulle göra i en mer sliskigt sentimental western. Det handlar bara om värdighet och att försöka deeskalera den skit som redan finns.

Insåg också att jag inte talat om Doc Cochran någon gång förut. En lite undanskuffad karaktär i serien. Han har inte någon egen stor handling som följer honom och han är inte den som bestämmer de stora dragen i någon historia. Men han är invävd i många av de andras historier, och han är helt klart en viktig del av serien, om än inte den drivande. Bit för bit får man lite bilder av honom och hans bakgrund. Men den stora grejen är att han inte mår bra. Det märks att han släppt på sin moral en del mot vad den en gång var. Inte det att han är ond, men det att han inte dömer folk. Han vet var han bor och verkar. Det för med sig vissa saker. Han spelas av Brad Dourif, som alla nördar känner igen som Chucky från Onda Dockan-filmerna, eller från den där filmen om två torn där han spelade någon sorts blekfis med flottigt hår, tror han var någon sorts hovläkare till knugen i Råhan. Icke-nördar känner igen honom som den unga stammande killen i Gökboet (som han för övrigt fick en oscar för, oscar för sin debutroll för tusan hakar).

Ett bra avsnitt, men det är ramhistorien med Bullock som är centrum. Visst är det kul att se stans informella styre samlas och snacka om allvarligheter, eller putslustigheterna som uppstår när de publicerar det i tidningen sedan, men ändå. Det är kul, men inte drama. Lyfter man ut Bullocks historia till en egen grej är det på riktigt på ett sätt det andra inte är.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E07 - Bullock returns to camp
Nu dyker de upp. Tonårsbrottslingarna Miles och Flora. Fy farao vad bra de är, både som karaktärer och som skådisar. De lyckas spela så oskyldiga att jag själv nästan trodde på dem, trots att jag vet hur det går. Hehe. Och hur de påverkar de andra i lägret är genuint obehagligt. Att se Dan Dority ställa sig liiiite för nära Flora, eller hålla hennes hand liiiiite för länge gör mer för att det ska krypa i skinnet på mig än vad det gör när han mördar folk.

Swearengen vill köpa in Flora till sitt "stall" av prostituerade, men hon rekryteras istället av Tolliver. Hennes bror börjar sopa golv åt Swearengen, å andra sidan. Men vi förstår snart att de har andra planer än att bara leta efter sin försvunna far och tjäna lite pengar på vägen.

Calamity Jane återvänder till lägret och jobbar hårt i pesttältet med farbror doktorn. Garret har lyckats knäcka sitt beroende och bestämmer sig för att stanna i Deadwood istället för att återvända till New York. Nu någonstans är dessutom barnet hennes. Hon har alltid hängt i bakgrunden i avsnitten, men nu är hon (så gott som) officiellt adopterad av Garret.

Swearengen har ju aldrig varit en trevlig typ, som både mördar själv och beordrar andra att mörda åt honom, men nu blir han extra ond och utövar rätt brutal kvinnomisshandel. Inte så brutal att den inte kan visas på TV förstås, men ändå. Att se hur han behandlar Trixie när hon kommer tillbaka till honom och han har förstått att hon lurat honom är inte kul. Men han är ändå nästan hypnotisk i sin ondska, Ian McShanes rena karisma är banne mig fantastisk.

Bullock och Utter satte dit McCall i avsnittets första scen och återvänder sedan till lägret, enkelt och klart och bra. Men det är också fint att se hur Bullock förändrats av resan. Hans samtal med Starr om hur han inte förstod vad han gjorde och bara slog och slog och slog tills han inte kände igen siouxens ansikte... Det känns verkligen som ett ögonblick som kan förändra en människas liv.

Synd bara att Bullock snart är tillbaka i sina gamla mönster, med ilska och svårhanterat humör så det skriker om det.

Jag ligger lite efter nu, och har sett fler avsnitt än jag rescenserat. Ska försöka komma ikapp innan jag börjar blanda ihop vad som händer i vilket avsnitt för mycket.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E08 - Suffer the little children
Nu får vi oss en närmare bild på flera av de personer som utgör Deadwoods grädda. När kurirerna återkommer med fickorna fulla av vaccin mot smittkoppor har de också med sig info om att det skrivits ett nytt avtal med sioux, alltså kan Deadwood snart bli en laglig del av Amerika. Samtidigt som Doc Cochran distribuerar vaccin, undersöker Bullock, Dority och guldgrävaren Ellsworth Garrets inmutning och hittar stora mängder guld. Som de ska.

Ellsworth har jag inte nämnt innan. Han är en helt vanlig farbror, en lite äldre, rätt hygglig typ som är där för att representera "den vanliga" guldgrävaren. Han dyker in och ut i storyn när det behövs en "vanlig" person att kontrastera allt annat mot. När Tolliver och gänget på Bella Union ska lära någon att spela Craps är det han det blir. När det behövs ett oturligt vittne till ett farligt brott är det han det blir. När vi behöver känna igen någon i juryn på Jack McCalls rättegång är det Ellsworth som får representera det. Jim Beaver spelar Ellsworth med mycket sympati och genuinitet. En för det mesta glad farbror som försöker hanka sig fram och sitter och småpratar med sin hund när han har tråkigt. En riktigt fin karaktär mitt i allt kaos av knivmördare, slagskämpar och hallickar.

Men den stora grejen är den politiska. Swearengen visar att han verkligen bryr sig om den långa tidshorisonten när han kommer fram till att han kan sluta försöka komma över Garrets gigantiska guldhögar, och istället fokusera på hur stan ska växa och alla pengar han kan tjäna när de kan bli en del av Amerika. Men Tolliver som bara tänker på här och nu gör det på det brutalaste sätt.

Just det ja! Den kanske mest citerbara repliken i säsongen kommer nu - när Swearengen dyker ner på golvet för att hjälpa sin städerska Jewel, en grovt CP-skadad (även skådisen) person oftast kallad "the gimp" att tvätta bort gårdagskvällens blodfläck på golvet. Han försöker mjölka henne på information om Trixie, men avslutar med att drämma borsten i golvet och skrika "NOW THAT'S HOW YOU SCRUB A FUCKING BLOOD STAIN!". Används ofta när jag moppar golvet hemma efter något riktigt ingrott och jävligt. Och dessutom totalt talande för serien.

Flora och Miles gör sin kupp mot Bella Union och misslyckas. De jagas ner av Tolliver och hans mannar och sedan blir det en genuint obehaglig scen i avskildhet där Tolliver slår dem sönder och samman, och njuter av det. När Powers Boothe spelar upp sadismen i Tolliver, och den flinande glädje han har av att ha sån total makt över andra vill man inget hellre än att springa åt andra hållet. Halva grejen är hur man får se hur obehagligt även de som är vana vid Tolliver tycker det är.

Joanie Stubbs och Eddie Sawyer är två figurer som hittills tagit lite lagom plats i storyn, och mest knutits till Tolliver som är den som interagerar med resten av stan. Men nu får de en kick och börjar röra på sig. De börjar bli egna agenter istället för att bara lattja runt Tolliver. Sawyer, som hittills varit en totalt perfekt högra hand och wing man, blir så till sig att han i senare avsnitt kommer börja göra drastiska saker. Grymt välgjort.

Det är lite av charmen med Deadwood också. Småroller växer. Mer och mer och mer över tidens gång. Den man trodde bara skulle ha en replik eller två visar sig rassla tillbaka och få agens när de får chansen. Riktigt kul. Många trådar att hålla koll på i storyn, men det blir aldrig för många. Och stan känns som en levande plats, där a leder till b leder till c på ett fullkomligt logiskt sätt, och det största dramat kommer när de där trådarna knyts ihop och man aldrig vet hur det ska gå.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E09 - No other sons or daughters
Nu äre allvar av! Det är dags för stan att skaffa sig ett formellt styre, efter att staten Dakota dykt upp och diskuterar möjlighet att annexera Deadwood och hela det illegala guldgrävarområdet Black Hills. Lösningen? Swearengen samlar de lokala pamparna och lägger korten på bordet. Vi behöver ett styre - borgmästare, hela skiten - men jag skiter i vilket. Alla vet ändå att det inte spelar någon som helst roll. Swearengen sitter på den riktiga makten. Kul scen, kul idé, kul att den slemmiga lilla vesslan Farnum blir borgmästare bara för att han vill och ingen annan orkar bry sig.

I annat fall är det här de små konsekvensernas avsnitt. Eddie och Joanie är helt skärrade och knäckta av Tollivers brutalitet förra avsnittet, och det märks så väl in i de små detaljerna. Sawyer ser ut som om han inte kunnat sova på fjorton dar, den tidigare oklanderliga klädseln är oknäppt, och så vidare. Det är tunga saker han tänkt på. Joanie ger sig ut för att gå och leta reda på ett ställe där hon kan öppna eget.

Calamity Jane jobbar med att montera ner pesttältet nu när det inte behövs längre. Där stöter hon ihop med den stackars prästen Smith, som än mer drabbats av sitt vansinne. Han hallucinerar en doft av ruttnande kött, som han räknat ut kommer från honom själv eftersom han förföljs av den vart han än går. Hans epilepsianfall kommer oftare och oftare. Hans leende är sorgligare och sorgligare för var bildruta han är med i, men en tom glädje kvar däri. När han pratar om att han inte längre känner Guds kärlek och närvaro är det så genuint att jag inte kan jämföra det med något annat. Att den här karln inte fick en Emmy för sitt jobb är en pinsamhet för hela skådespelarskrået.

Små detaljer studsar genom hela avsnittet också - Swearengen får ett nytt piano. Eller det att han under hela avsnittets gång blir lite, lite mer snabbpratad och lättirriterad, tills tittarna (och han själv) inser att han pimplat i sig 25 koppar kaffe under och har fått en sprängande huvudvärk. Starr och Bullock sitter på kvällningen efter stängning och bara njuter av utsikten och pratar strunt. En helt vanlig vardag. Starr försöker lägga in en stöt på Trixie, men det går sådär.

De trådar som tickar på gör det i små doser. Bullock och änkan Garrett försöker hålla på sin viktorianska moral, trots att de uppenbart är ohyggligt dragna till varandra. Ellsworth kommer lite mer in i Garrets guldaffärer. Det rullar på. Ett bra, lite lågmält avsnitt i sammanhanget.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E10 - Mr Wu
Jag har för dålig koll på den amerikanska postkrigshistorien för att veta hur det såg ut med svarta i Dakota på 1870-talet, men jag har reagerat på att det inte finns en enda svart person i hela stan. Det kan vara relevant, eftersom de för det allra mesta bodde i södern vad jag har för mig, men det behöver ju inte betyda att de inte fanns alls långt upp i nordväst. Här dyker den första svarta karaktären upp, om så bara för en scen. Han blir viktigare sen, vad jag minns. Hostetler heter han och är gammal, stolt och har definitivt levt större delen av sitt liv som slav, om man gör matten lite. Det är ju bara tio år sedan slaveriet försvann.

Däremot hänvisas det ofta till Deadwoods ChinaTown, "Chink Alley" som styrs hårt av Mr Wu. Nu är det dags för honom att blanda sig in i storyn på riktigt. Han kan inte engelska, och kommunicerar med Swearengen med papper, kolpenna och tre ord (Swearengen, Wu, Cocksucker). Genom att måla, peka och lite charader lyckas han förmedla att allt opium han skulle sälja till Swearengen stulits på vägen, att hans kurir mördats och att det var två långsmala typer som är de skyldiga. Rätt imponerande får jag säga. Och lagom mycket humor utan att det blir förnedrande för någon inblandad.

Dessutom dyker Silas Addams upp nu, i egenskap av utsänd från Yankton. Hans uppdrag är att hämta mutor åt pamparna på statsnivå, men han är inte någon korkad och outbildad brevbärare för det. Det är tydligt att han är smart, betrodd och vet vad han håller på med. En duktig person på att känna av det politiska spelet och att förstå vilken häst man ska satsa på. Det är osäkert var han står just nu, men han navigerar mellan sin uppdragsgivare och Swearengen med bravur. Bra karaktär. Jag har klara minnen av att han hamnar i klinch med Dority sen, om vem som ska vara Swearengens favorit. Som två barn som slåss om pappas uppmärksmhet.

Swearengen visar sig återigen som en totalt brutal person när han behöver vara det. Han dränker den ene opiumtjuven i hans badkar, trots att han jobbat åt honom förr. Men samtidigt har han karisman, en total närvaro som bäst kan beskrivas som självklart självförtroende. Han kan gå runt i stan utan pickadoll och ändå känna sig totalt trygg. Tror det är den bästa detaljen att nämna för att få fram det.

Prällen Smiths fall ned i hjärntumörens grepp tickar fortfarande på. Och det blir än mer tragiskt idag. Hans sista scen med Starr och Bullock där han tror sig vara ansatt av demoner som tagit hans vänners skepnad eller förvänt synen på honom... Alltså, det här är så jädra gripande. Steg för steg mot kaos och katastrof för prelaten, men att se honom få några ögonblicks respit när Starr och Bullock når fram till honom genom tumörens tvivel och ångest... Återigen, att han inte fick en Emmy är skam.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
S01E11 - Jewel's boot is made for walking
Aha! Nu dyker det upp en skurk i serien. Det är änkan Garrets far, som man först tror ska vara där för att vara trevlig och ge lite nyheter om att hennes svärfamilj tror att hon är skyldig till mordet. Men sen visar det sig att han är en man som aldrig kan ta av sig spenderarbyxorna. Han dyker upp med stor skuld, efter att hans dotters bröllop med Garret fått den förra stora skulden att försvinna. Nu vill han armbåga sig in i Garrets guldaffärer, kanske till och med ta över helt. Bara för att bekosta hans dyra livsstil och spelberoende. Bra konflikt, särskilt eftersom han direkt tar sig innanför Garrets adopterade dotter Sophias murar.

Sophia är det lilla barn vars föräldrar mördats i första avsnittet, och som sedan studsat runt till olika förmyndare för att i slutet landa hos Garret. Här stannar hon och blir någon sorts pseudoadopterad dotter. Hon dyker upp då och då och är en konstant i serien, även om hon mest bara är med utan att prata eller spela roll utöver att vara någon Garret är rädd om.

Hur som.

Det stora i avsnittet är Jewel, den i trasor klädda, gravt CP-skadade städare som rasslar runt på the Gem. Hon har hittat en bok om proteser och stödskenor till ben, som hon får hjälp med av doktorn att förvandla till verklighet. Riktigt snyggt gjort, och en bra minihistoria för farbror doktorn. Kul att det i serien fick plats med representation. Det är inte många kvinnor i serien, och det är som sagt inte någon svart med förrän förra avsnittet. Men det är gott om kineser i bakgrunden hela tiden, och det är en person med CP på riktigt som spelar Jewel. Bara det, liksom.

Sen argumenterar en total egoistisk katastrof in sig som sheriff i stan, vilket de egentligen inte tänkt ha. Han orsakar kaos och mord i Chinatown, vilket i sin tur får Bullocks blod att koka. Bullock har problem med temperamentet, vilket som sagt är tråkigt. En person som står och kämpar med "att göra det rätta eller vara arg" har vi sett så många gånger förr. Men Timothy Olyphant gör det bra.

Trixie och Starr har börjat flörta med varandra, och nu kulminerar det hela i en romans. En ärlig sådan, vad det verkar. Men det tar hus i helvete när Swearengen förstår vad som hänt. Bra scener och bra spel och fullkomligt logisk progression av handlingen utan att man riktigt kunnat sätta fingret på att det var så det skulle gå från början.

MEN!

Nu kommer också ett inslag jag verkligen ogillar. Långt innan Game of Thrones var mer än en blinkning i D&D:s ögon körde Deadwood på en och annan scen med sexposition. Och med tanke på att Deadwood har världens mest osexiga sexscener såatte... Att höra Swearengen dra monologer samtidigt som han blir avsugen är genuint obehagligt och framför allt onödigt. Informationen som studsar fram här kunde lika gärna lagts fram över för mycket alkohol i konversation med Dority eller i konversation med sig själv. Totalt onödigt, och hittills det enda jag hade velat lyfta bort från serien.

Nu vet ni det.
 
Top