RECENSION Khan kollar på Deadwood

[Khan]

S01E12 - Sold under sin
Nu är det säsongsavslutning!

Det är mycket som kulminerar snyggt här - framför allt hur säsongen långsamt vridits från att handla om konflikten mellan Swearengen och de andra i stan (Garret, Bullock, etc) till att handla om stan mot politikerna i Yankton. Så när två stora namn rasslar in i stan är det svårt att inte fokusera på just det. Magistrat Claggett och General Crook (!) dyker upp oberoende av varandra. Crook har med sig en stor armé på jakt efter Lakota och Sioux, men magistraten vill bara ha sina mutor och visa Swearengen vem som bestämmer.

Ovanpå det försöker Tolliver hantera situationen, och hans stora rasism mot kineserna i stan har nu kulminerat i att han beordrar sina mannar att sprida osämja och dålig stämning kring dem, än mer än som redan finns. En slug jävel som inte skyr några medel för att tjäna pengar - för blir de av med kineserna blir marken billig, och det är den han vill åt.

Hur som. Den stora bomben med Crook och armén är vad som sätter fart på vår lilla fisktank, och flera personer försöker utnyttja honom för sina egna syften. Tolliver vill att han ska lämna några soldater kvar i stan som pseudo-polis, Bullock vill att han ska sätta Garrets far i skyddshäkte och alla andra försöker tjäna pengar på soldaterna som deserterar i drivor för att bli guldgrävare. Det här är nästan kulmen på vad jag menar med att storyn är skriven som en fisktank för rollspel. Det finns privata agendor för alla i stan, men då och då dyker det upp något nytt som alla måste ta hänsyn till. Riktigt fint skrivet, och det känns så naturligt.

Magistraten tror han kan lita på Addams, men tji fick han. Hehe.
"There's a blood stain on your floor."
"Yeah, I'm... I'm getting to that."

Den stora punchline man trott ska komma - en stor konfrontation mellan Swearengen och Bullock - blir istället en konflikt mellan Bullock och hans rättskänsla. Han klampar in till Swearengen och väljer sig själv till ny sheriff i stan. Ett för viktigt arbete för att ligga på arslet som fick det förra avsnittet. Prelaten Smith lämnar jordelivet, nästan samtidigt som doktorn får reda på att han lagat Jewel så bra att hon kan dansa. Riktigt rörande.

Sedan går han till Garret, och de sista ord han säger till henne innan de hänfaller åt den växande lust de känt sedan de möttes första gången är "I stand before you a married man. Married.". Liiiiiite konflikt att lösa till nästa säsong kanske?

Utvärdering
En galet stark säsong. Det är få trådar som inte hålls reda på, och varje karaktär känns hela tiden som en naturlig fortsättning av var den varit förr. Skådespelarinsatserna har knappt några dalar alls, och den arkaiskt skrivna dialogen är brutalt välgjord.

Upplägget att varje avsnitt är en dag i Deadwood gör det också riktigt fint att följa staden byggas och karaktärernas vardag. Avsnitten börjar med att folk vaknar och dricker kaffe. De slutar mitt i natten när de dricker sprit. Många scener sker när folk äter frukost på Farnums hotell.

Ser fram emot nästa säsong.

 

[Khan]

S02E01 - A lie agreed upon: part 1
Dubbelavsnitt! Säsongsstart! Kaos och katastrof och slagsmål i leran. Detta avsnitt har allt som gör Deadwood bra.

Säsong två tar vid lite drygt ett halvår efter förra säsongens slut. Då var det sensommar, nu är det vår. Tidshoppet märks inte bara på att stan har fått en hel kaskad av nya hus och personligheter, utan också på små detaljer. Det hamras telegrafpålar i backen utanför stan. Swearengen är långhårigare nu. Bara en sån sak.

Alla trådar som var lite uppe i luften förra gången har paddlat framåt i rask takt. Bullock är nu varm i kläderna som sheriff. Han har med sig Charlie Utter som vicesheriff, och Joanie Stubbs har fixat en lokal för sin egen bordell. Garret har en gigantisk guldgruva nu, med Ellsworth som tydlig chef på plats. Ellsworth har också börjat klä sig renare och snyggare, även om han håller hårt i sin gamla hatt. Trixie är inte längre en prostituerad på the Gem, utan lär sig bokföring hos Starr för att kunna sköta nuffrorna på plats där. De bor tillsammans i järnaffären, medan Bullock har byggt ett nytt hus längre bort i stan.

Men självklart är det här ingen må bra-historia den här säsongen heller. Den stora konflikten smälls upp ordentligt - Deadwood mot politikerna i Yankton. De har bestämt sig för att dela in Black Hills, där Deadwood är den största staden, i tre counties. Men alla nya hövitsmän tillsätts av Yankton. Swearengen blir fly förbannad när han får nyheten, förolämpar Bullock i förbifarten, vilket eskalerar i ilska hos dem båda tills det bara finns en sak att göra. Bullock knallar upp till Swearengens kontor, lägger av sig vapen, hatt och sheriffstjärna, och frågar "Will I find you have a knife?" Sedan är det knytnävarna som får tala.

Jag tror inte ord kan beskriva hur mycket jag älskar fightingen i den här serien. Det är inte snyggt och cinematiskt. Det är mer realistiskt än jag sett någon annanstans. Det är fulgrepp, brottning, försök att smälla till motståndaren där du kommer åt istället för vacker boxning, och jag tror det bara finns ett exempel (i säsong tre) som är bättre än det här. De välter över balkongkanten ner på gatan, varpå Swearengen drar kniv, men håller sig från att kniva den trasige Bullock av en enda anledning. Det stannar en droska utanför med vilken Joanie Stubbs kollegor kommer, men i den sitter också Bullocks fru och son. Är det för att Swearengen känner igen sig i sonen? Vem vet. Han yttrar i alla fall de bevingade orden:

It can be combative.

Hos Tolliver tar det hus i helvete på ett civiliserat vis när Joanie vill starta eget. Men det går bra.

Swearengen och Bullock återhämtar sig på varsitt håll, och det märks hos Bullock att hans fru, Martha, förstår att något försigått mellan honom och Garret när hon inte var i närheten. Den tråden kommer ligga kvar länge.

Det är skönt att vara tillbaka i stan.

 

[Khan]

S02E02 - A Lie Agreed Upon: part 2

Det är synd om människan. Särskilt Swearengen, som fick rätt mycket pisk i slagsmålet. Scenen där hans lokala barberare bandagerar honom och hur ont det gör för stackarn att klä på sig gör att man nästan glömmer att han försökte sticka Bullock i ryggen alldeles nyss.

Joanie och Maddie gör sig hemmastadda på sitt nya ställe Chez Amis. Här ska bli lyxbordell för hela slanten.

Bullock ställer ett ultimatum till Garret - hon för bestämma om han ska lämna stan med henne eller om de ska bryta deras kärleksaffär. Nu när hans fru är på plats är han oförmögen till att skapa skam för henne genom att vara otrogen med Garret, även om det är Garret han älskar. Vackert spelat, och ett svårt val i en omöjlig situation. Miss Isringhausen, lilla Sophias privatlärare, får vara bollplank. Det går sådär, hon är märkbart obekväm men också intresserad av skvaller och skandal. Rätt skoj. Och kul att se Sarah Paulsen innan hon slog igenom stort med American Horror Story.

Calamity Jane återvänder till stan, och har en fin liten scen med Doc. Hon är fullare än någonsin förr, och har uppenbart problem med alkoholen. MEn hon är för stolt och självständig för att kunna hantera det. Men hänga med Doc är ju okej.

Nu börjar också en av mina totala favorit-grejer i serien. Dority är svartsjuk. Han tror att Addams ska ta hans plats vid Swearengens högra sida. OCh fy fan vad kul det är. Det spårar ur till någon sorts kukmätartävling i det här avsnittet, där Dority börjar spöa på Addams kompis. Addams svarar med att plocka upp en oskyldig förbipasserande och spetsa honom på hjorthornet som sitter på väggen. Herrejävlar vad det eskalerar fort.

I slutändan har vi en fin standoff mitt i natten mellan Swearengen och Bullock (med varsitt posse) där Bullock vill ha tillbaka sheriffstjärnan och pistolen som ligger på Swearengens kontor sedan de slogs på förmiddagen i förra avsnittet. Fantastiskt bra löst - Bullock vill verkligen ha sin stjärna tillbaka för att visa för sin adoptivson att han verkligen är en bra sheriff. Men Swearengen tror det är ett större maktspel på gång, något som handlar om vem som är högsta hönset i stan. Sjukt bra punktering han får när han inser att det verkligen bara är det handlar om det det handlar om.

Hur som.

Bra avsnitt, men det finns två stora saker som är jobbiga och som jag faktiskt skulle vilja göra om. Dels är det mer osmakllig sexposition när Swearengen klädd i longjohn blir avsugen när han håller en monolog. Det kunde lika gärna ha lösts genom att han satt och söp bort smärtan vid sitt skrivbord. Det andra är att Trixie får ett obehgaligt litet tick den här gången. Hon hanterar alla problem genom sex - inte orimligt i och med att det är allt hon känner till efter ett helt liv som prostituerad. Men till denna grad? Verkligen? Har hon inga andra sidor? Och kan hon inte få något replik under hela avsnittet som inte är att erbjuda allt och alla sex? Trist, efter att hon var så välskriven förra avsnittet. Får se hur det går framöver.

I slutändan - efter det här dubbelavsnittet har hela seriens status quo skakats om ordentligt. Och mer ska det bli, när Francis Wolcott dyker upp nästa avsnitt...

 

[Khan]

S02e03 - New Money
Nu är det kris. Och den kanske bästa storyn om Swearengen har dragit igång. Han har njursten. Den är så brutal att han riskerar döden. Han ligger och skakar på golvet i sitt kontor hela avsnittet, och folk står utanför dörren och försöker få reaktioner. Att man kan skapa så mycket drama bara av att plocka bort en spelare ur serien är fantastiskt. Till slut slås dörren in och de förstår vad som hänt, men allt på vägen dit skapar så mycket oro för Dority, Trixie och alla de andra att det är en fröjd att se. Trixie förstår att hon måste se vad hon kan göra mer, och börjar gå i lära för att lära sig redovisning hos Starr. Det går sådär. Men det är enträgna steg framåt.

Men det största orosmolnet i serien är ändå Francis Wolcott, en rikeman och prospektör som arbetar åt skurkarnas skurk, George Hearst. En man vars blotta namn räcker för att sätta Tolliver, Swearengen och andra mäktiga män på pottkanten och fundera över sin situation. Wolcott blir snabbt stammis på Chez Ami hos Joanie och Maddie, eftersom han tidigare favoriserat en av Maddies anställda. Och redan här förstår vi att något mörkt gömmer sig bakom Wolcotts propra exteriör. Det kommer utvecklas steg för steg under säsongens gång. Och det är kul att se Dillahunt igen, han som spelade Jack McCall förra säsongen, i en helt annan roll.

Farnum försöker utnyttja Wolcott genom att sälja Wild Bills Hickocks sista brev till honom. Tolliver allierar sig kvickt med Wolcott och börjar köpa upp inmutningar till höger och vänster, samtidigt som han och Farnum sprider rykten om att staten inte kommer respeketera de inmutningarna när stan inlemmas i Dakota - alltså det som är i full gång redan nu. Sälj kvickt eller bli av med allt ändå, så att säga.

Och nu börjar också min favoritfilur i serien dyka upp mer och mer. Även om han haft någon kvick replik hör och där redan förra säsongen är det först nu Richardson börjar bli den han är. Farnums hjälpreda i kök, städ och hotellskötsel. Men också stans kanske största fårskalle. Totalt malplacerad bredvid den elokvente Farnum som vill prata med shakespeare-referenser och långa monologer. Och det är underbart. Efter en lång drapa om situationen i stan frågar Farnum "Do you understand" och Richardson svarar "No." Fyrtiotusen miljarder ord kontras av två bokstäver. Jag skrattade högt.

 

[Khan]

S02E04 - Requiem for a gleet
Stackars Ian McShane får knappt något att göra den här gången. Hans skådespelarinsats består av att ligga i sängen och grymta, samt blinka lite grann då och då. Stackarn.

Men det är sjukt vad han kan lyckas med med bara det. Det är dags för operation, och Doc är klart nervös kring att utföra en operation han inte gjort förr (även om han sett den utföras) och han dessutom vet att bara en av fem brukar överleva den. Men det löser sig ändå. Swearengen får ett brett, böjt järn uppkört genom urinröret, luktsalt under näsan och sedan pressar han ut njursten genom pillevinken. De är så stora att de säger KLONK när de slår i golvet. Aj.

Samtidigt äger en av seriens bästa scener rum. Vi får en enorm inblick i säsongens skurk, Francis Wolcott och samtidigt i Ellsworths bakgrund. Wolcott går och tittar på Garrets gruva, vilket Ellsworth inte ser med blida ögon på. Han lägger näven på pickadollen, svär åt Wolcott och säger åt honom att dra åt helvete. Wolcott svarar med en av internets mest användbara giffar. Har använts många gånger när diskussionerna har eskalerat.

Scenen fortlöper med att visa att de har en historia, visa Wolcotts hänsynslöshet genom ord och att han är skitbra på att peta på andras sår i psyket. Ellsworth blir här en karaktär, en "riktig person" på ett sätt han inte varit förut. Då har han varit Deadwood-bo 1A, någon sorts representation för mannen på gatan i stan. Men här får vi en bakgrund. Ett patos. En förståelse för att han faktiskt har åsikter, tankar och saker han brinner för. Gawdemmit vad bra den scenen är.

I övrigt försöker Joanie och Maddie tjäna pengar på den mysko mr Wolcott, som har en hel del sexuella hangups. Han är en sorts western-version av Patrick Bateman på många sätt. Men den här storylajnen är nog den jag gillar minst hittills. Även om det handlar om kvinnor som kämpar inom sitt lilla utrymme för att få egen agens är den alldeles för... tom? I brist på bättre ord. Joanie interagerar för lite med resten av stan för att det ska kännas. Maddies enda spelyta är inne på Chez Amis. Hon kunde vart grymt intressant att etablera som maktspelare tillsammans med Swearengen, Tolliver och så vidare. Men de är för avklippta från resten av handlingen. Trist, med tanke på vilken jävla powerhouse Maddie är. Och vad hon är beredd att göra för att tjäna pengar. Hon är minst lika ball här, som när hon om några hundra år försöker invadera Jorden med sin borgkub och den där tidsresan.

Isringhausen får sparken, söker tröst hos Addams. Höhö. Men jädrar vad det märks att hon spelar honom. Vad döljer hon?

Och sen är det ju det där där Dority skär halsen av en gammal kompis för att han inte ska störa Swearengen. Och kompisen dör långsamt. Det är en aspekt av serien som jag nog inte nämnt hittills. Döden är skitig. Precis som serien. Det tar tid för folk att dö, folk blir skadeskjutna och går runt med smärta och ärr och helveten efteråt. Ingen dör lika snabbt och enkelt som det blir i klassisk western. Det här är "realistiskt" om man får säga så. Verkligheten är inte trevlig.

 

[Khan]

S02E05 - Complications
I det femte avsnittet går det an med Swearengen. Han är på återhämtning, men fortfarande kass. Seriens format märks lite här, och det är svårt att låta bli att reagera.

I och med att varje avsnitt är en dag i Deadwood, och nästa avsnitt är nästa dag blir Swearengens återhämtning lite för snabb. Av kraftansträngningen att pissa ut njurstenar stora som makadam får han en stroke och tappar nästan helt rörligheten i höger sida av kroppen. Det går långsamt tillbaka över säsongen, men just att han får slaget och totalt säckar ihop, och sedan återhämtar sig på mindre än en vecka? Njae... Även om det är riktigt snyggt med den successiva återhämtningen dag för dag genom senare avsnitt.

EB Farnum slåss med sitt samvete kring att Garret har erbjudit sig att köpa hotellet, vilket ger en del fina scener när han håller monolog och tränar på vad han ska säga till henne. Alltid kul när han får möjlighet att spåra ur och försöka prata överklasspråk som han tydligt inte behärskar.

Men det stora som händer i avsnittet är att SL briserar en bomb - nu har Dakota inkorporerat Black Hills och Deadwood till sig, och Commissioner (som en guvernör, men på county-nivå) Jarry dyker upp i stan. Han meddelar via ett papper som spikas upp utanför tidningens kontor att alla inmutningars giltighet kommer hanteras från fall till fall, vilket spelar Tolliver och Wolcott rakt i händerna.

Men Tolliver får också reda på att Wolcott har en sjuk sida. Vad han gör med kvinnorna på Chez Amis är fortfarande hemligt. Men Tolliver visar tydligt att han vet att det är något förjävligt. Vilket han utnyttjar för att försöka göra ett power play, vilket är hans enda play har jag märkt nu. Han vill ha makt över andra för att använda den på något sätt. Svårt att sätta fingret på, men det märks tydligt att han saknar finessen och bredden i sina plays som Swearengen har.

Garret är för övrigt gravid. Bullock är skyldig. Scenen där Garret försöker få hjälp och råd av Trixie är bra, men scenen på väg dit där hon får sällskap av Richardson är guld värd.

Och nu dyker en av de mest klassiska konflikterna i western-genren upp. Brutalrasism mot svarta. Samuel Fields (mer känd som Little n----- General) har dykt upp och är polare Hoestetler, och super förstås med Calamity Jane. Men Steve, vår lokale uppviglare startar ett upplopp mot Jarry, blir förbannad när Bullock skyddar honom och bestämmer sig för att ge sig på Fields när de inte kommer åt Bullock. Scenen rasisterna jagar rätt på honom i Hoestetlers stall är brutal på ett rent psykologiskt plan. Den stolte Hoestetler bryts så fort de kommer in. Sänker huvudet, gömmer blicken, blir som en slav igen. Det är bara ett decennium sedan kriget. Fy fan. Och värre blir det när de börjar tjära Fields. Kokande tjära. Rakt på huden. Fytusanjävlarvilkenskitplatsvildavästernvar.

Men Bullock och Swearengen börjar bli kompisar, eller åtminstone börjar de nå någon sorts förståelse. Trots tidigare slagsmål och hat. Fascinerande ändå.

Bra avsnitt. Men obehagligt.

 

[Khan]

S02E06 - Something very expensive
Här kommer det som får mig att tycka att Deadwood trots allt gör ett rätt bra jobb med sexism och rasism under förr-i-världen-tiden. Den visar en skitig och hemsk verklighet utan att förhärliga den (Swearengens sexposition undantaget) - men ta det med en nypa salt med tanke på att jag är vit cis-man och allt det där, ni vet. Det förekommer en hel del epitet som jag absolut förstår att folk drar öronen åt sig av och framför allt är det lite för lätt att sätta likhetstecken mellan slentrianmässig antisemitism och humor för manusförfattarna...

Men nu får Mr Wu konkurrens. Mr Lee har rört sig i stan en stund redan, men nu tar det hus i helvete. Som del av Wolcotts och Tollivers planer för stan har det dykt upp en vagn med kinesiska prostituerade, som administreras av Mr Lee. Men det här handlar om den brutalaste sortens människohandel. Kvinnorna hålls inlåsta i bur, och de får inte ens solljus förrän Wu skär upp deras vagns presenning. Herrejävlar. Wu är inte glad. Tollvier, Wolcott och Lee bryr sig inte. Om man trodde de skulle framställas som sympatiska förr går det liksom inte längre.

En annan sak som inte går längre är att dölja att Garret är gravid. På ett möte med Starr för att bygga bank i stan kraschar hon och morgonkräks rätt framför näsan på honom. Ellsworth och Trixie diskuterar saken - och nu är det dags. Ellsworth friar. Det är den enda rimliga lösningen. De har umgåtts länge, de har en god relation, men absolut inte romantisk. Det är en bra plan. Frågan är hur det går.

Isringhausen spårar vidare i sin plan. Addams är skickligt placerad under hennes tumme och kontroll. Via honom får hon en audiens med Swearengen, där hon ger ett tydligt besked. Hon är en Pinkerton, anlitad av Garrets svärfamilj och redo att betala Swearengen stora mängder pengar för att han ska erkänna att Garret anlitat honom för att ha ihjäl sin man. Tjoflöjt. Så jävla skärpt och snabb i sina comebacks. Fantastisk karaktär.

Men sen händer det som vi alla räknat med skulle hända. Wolcott går över gränsen. Han mördar kvinnor inne på Chez Amis. Först Doris. Sedan sin "favorit" Carrie. Sedan Maddie när hon försöker utpressa honom. När Joanie ser vad som hänt rusar hon till Tolliver, den enda hamn hon någonsin har haft. Här är det återigen synd om Maddie som karaktär. Grymt bra skådis, grymt bra karaktär, grymt mycket potential som bara försvinner här för att puffa Joanie vidare (och i någon mån Wolcott och Tolliver, men mest Joanie). Det går sådär.

Steve då? Den på sitt sätt dummaste personen i stan. Han får en käftsmäll av Bullock och bestämmer sig för att hämnas genom att... Ja. Göra något obeskrivbart med Bullocks häst. Resultatet är att Hostetler och Fields nu har en fet hållhake på Steve, och ser till att han skriver under en bekännelse på att han knullat sheriffens häst. En rätt bra skrift att ha tillgänglig för att hålla stans brutalaste rasist på avstånd. Och en av de mest bisarra scener i serien hittills. Rolig, knäpp, hämndglad och absurd i lika doser. Och för första gången har stans få svarta makt över rasisterna. Känns ändå rätt bra. Steve är en bra karaktär.

Swearengen själv kan nu sitta upp, ta något enstaka steg och prata som vanligt även om han sluddrar lite. Högerhanden är fortfarande körd, högerbenet likaså. Men helt klart på bättringsvägen. Och jädrar vad han hanterar politiken den här gången. Hjärnan har bara fått en smäll i hur den kontrollerar kroppen, inte i hur den hanterar det politiska läget.

 

[Khan]

S02E07 - EB was left out
Joanie och Utter? Vänner sedan tidigare, om än bara i förbifarten. Men nu är det han som är hennes enda vän sedan det tydligt visat sig att Tolliver lägger sina ägg i Hearsts och Wolcotts korg istället för att vara sin egen agent. Men han får lova att inget säga till någon. Resultatet? I frukostkön på Farnums hotell blir han förbannad över ingenting, och ger Wolcott en uppläxning med nävar och skor. Wolcott kan knappt stå på benen när Bullock sliter Utter av honom.

Sen har vi ju det där med att vi för första gången får se Swearengen och Garret i samma rum. Han hälsar på henne och förklarar hur det hela ligger till med att Isringhausen vill sätta dit henne med hans hjälp, att Pinkerton är inblandade och allt annat. De kläcker en plan tillsammans. Och allt avslutas med att Swearengen säger, angående Sophia i samma rum (ni har väl inte glömt att hans män mördade hennes familj, och att han spenderade stora delar av första säsongen med att försöka mörda henne?), "tell the kid, no hard feelings, huh?". Fantastisk farbror. Den här scenen är helt klart avsnittets höjdpunkt. Ljussättningen är magnifik utan att vara uppenbar, stämningen mellan Garret och Swearengen är tät, hatisk, fylld av rädsla, skrämd, frustrerad och förvantansfull på en och samma gång. Swearengen är helt klart bättre nu, och kan gå (om än med käpp) och det märks att den lilla styrka han kan uppbringa (gå tvärs över gatan och uppför en trappa) är tillräckligt för att fortfarande skrämma vettet ur Garret. Sjukt välspelat. De tär sånt här man njuter av i serien.

Tolliver samlar ihop folk för ett möte - de måste hantera Wolcott. Men inte på det sätt man tror. Här är nog första gången man får se Tolliver skraj. Han vill att hela lägret ska lägga sig platt för Hearst och därmed släppa Wolcotts trippelmord. Det är uppenbart att han tror sig dominera mötet först, ha en total överposition, men långsamt monteras ner till en skrämd farbror som tror han ska gå från hus och hem för att han råkat spela in sig i för stor liga. Grymt bra gjort av Powers Boothe. En eloge till honom, precis som McShane och Parker ska ha det för den förra.

Bullock och Garret pratar allvar om barn, att Bullock eventuellt ska lämna Deadwood och så för att inte komplicera situationen med barn på gång. Här ser vi en fortsättning på Bullocks karaktär. Han vill offra sig för andra, och på något sätt ska uppoffringarna kontra hans dåliga samvete för hans temperament.

I övrigt?

Inte mycket händer. Farnum har börjat sin resa mot total clown nu, och kommer inte ha så mycket att göra resten av säsongen. Merrick fick sin tryckpress demolerad förra avsnittet, och får sin mojo tillbaka nu. Och förstås. Calamity Jane är alkoholist. Så in i helvete. Utter försöker prata allvar med henne, men det märks att hon går ner sig. Inget som påverkar historien stort, men Robin Weigert spelar henne med så mycket hjärta och tragik att det är svårt att inte bli helt tagen. Det syns, både i mask, tal och kläder, men framför allt i hennes ögon hur trasig hon är. Och hon vet det. Men hon kan inte sluta.

Såatte... Helt okej avsnitt. Trots tragik.

 

[Khan]

S02E08 - Childish things
Det tickar på. Wolcott skriver brev till sin chef - George Hearst - och förklarar läget. De äger nu alla stora inmutningar utom Alma Garrets. Men han varnar också för att arbetarna, folk från Cornwall framför allt, är så snabba att organisera sig. Det här är en fin vinkning om vad som komma skall i nästa säsong.

Swearengen visar nu också att det går att sluta med usel sexposition. Han sitter nämligen och pratar med sig själv istället - fast kanaliserat genom ett avhugget indianhuvud. Det han fick seriens fjärde avsnitt, men bara aldrig lyckats göra sig av med än. Samma sätt att leverera monolog, fast utan onödigt sex, åtminstone gränsfall våldtäkt. Klart uppköp.

Ellsworth har blivit coachad av Trixie att fria till Garret. Och det gör han. Dagens chock. Men han är kanske den enda genuint goda karaktären i serien, och han är ju bra med Sophia. Såatte... Vad svarar man på det? Det är svårt att se något bättre parti för att dölja hennes graviditet.

Tom Nuttal får en cykel på posten, och på något märkligt sätt är det hans cykeltur några hundra meter längs storgatan som blir dagens höjdpunkt i stan. Mystiskt. Men på den tiden var det ju en ovanlighet, helt klart. Swearengen monologar om hur formidabel Nuttal var i sin ungdom också, och alla indianer han hade ihjäl.

Dessutom dyker Blazanov upp! Stan får en telegrafist och han är ryss med charmig brytning och charmigare mustasch. Merrick får en ny kompis, och de blir ett charmigt radarpar. Lite som Helan och Halvan, fast inte alls.

Doc förfasas över de hemskheter de kinesiska prostituerade utsätts för, med en välsmälld svada rakt mot Wolcott. Utter pratar med Wild Bills grav om hur illa det är med Calamity Jane.

Joanie Stubbs sitter i de ödsliga rummen i Chez Amis, och vet inte vad hon ska ta sig till med livet. I skydd av mörkret kommer Wolcott igen till henne, och jag hade känslan av att hon väntade på det oundvikliga. Men när det väl kom till kritan fick hon ryggrad, och skrämde iväg honom med god marginal. Oväntat, men en fullkomligt realistisk reaktion på en nära döden-upplevelse. Joanie tar sig i mina ögon.

Lite OFF-snack
Det här är en serie som lyckas jonglera stora mängder karaktärer utan att det krånglar. Alla har någon sorts tydlig karaktärsgrej, och en tydlig visuell grej som gör att det är ohyggligt lätt att koppla dem utan problem. Alla ser distinkta ut och låter distinkt som sig själva, både i dialekt, röst och ordval. Den här grejen var för mig GoT:s stora misslyckanden i början - för många jeppar klädda i gråbrunt blaha med skägg och halvlångt hår. Alla pratar likadant och det är i stort sett omöjligt att hålla isär alla av dem. Men här är det hur lätt som helst. Fantastiskt gjort.

Hm. Tror det var det.

 

[Khan]

S02E09 - Amalgamation and Capital
Swearengen hamrar på i sina planer. Det händer för lite, så nu ser han till att det kommer in en artikel i tidningen om att Montana är ordentligt sugna på att annektera Deadwood och Black Hills. Bra plan, eftersom Commissioner Jarry får eld i baken och återvänder redan nästa avsnitt.

Förra avsnittet övertalade Wolcott den nya filuren Mose Manuel att skjuta sin bror. Varför? Girighet. Deras är den sista (utom Garrets) stora inmutningen. Manuel får bra betalt, men eftersom brorsan vägrat är det bara mord som gäller. Nu sitter Manuel på Bella Union och lever det goda livet - lyxmat + avsugning + kasino på en gång. Dekadens på hög nivå. Han är centrat kring vilket hälften av avsnittet kretsar. När han förlorar stort och det blir hätsk stämning mellan honom och Tolliver, kliver Wolcott in och eskalerar situationen. Djupt obehagligt och det tickar på så fort att Manuel drar sin revolver och blir skjuten av Bella Unions vakter. Wolcott är en brutal manipulatör. Han behövde inte Manuel i livet längre, så varför ens bry sig? Han var nu en risk, och då är det bara att avyttra. Kallt, hårt, kalkylerat.

Men avsnittets stjärna är helt klart Bullock Junior. Bullocks brorson är väl egentligen mer intressant för honom än den kvinna han gifte sig med (läs inte in något fel i det, tack) och den unge skådisen som inte kan vara äldre än 12 är ruskigt bra. Introscenen i köket där de två bara sitter och pratar om deras döda far/bror är genuint rörande. När han några scener senare påtar i sin köksträdgård och pratar om att han fick de solrosfrön han sätter av sin döda pappa är också finemang. Eller hans ärliga entutiasm kring att få kolla på Nuttalls cykel. Riktigt bra barnskådis.

Bullock och Starr och Garret ska ju öppna bank också - så det gör de, temporärt placerad i deras järnaffär. Där sköter numera Trixie nuffrorna och jäklar vad det märks att hon kommit upp sig i världen. Ser man henne på bild nu jämfört med i säsong ett är det svårt att tro att det är samma person. Håret, kläderna, bristen på blåmärken... Hon har hamnat på ett klart bättre ställe.

Men sen kommer den stora tragiska händelsen i säsongen - Hostetler och Fields ska kastrera en hingst. Den sliter sig. Den skenar och springer omkull den unge Bullock, som trasig ligger på backen. Där slutar vi.

Fet cliffhanger. Jag gillar't.

Kul grej också - tydligen avskydde David Milch seriens intro. Han tyckte det såg ut som om serien handlade om en häst. Det kan man ju förstå när man ser den. Men att han avskydde den så mycket att han krävde att hästen i avsnittet skulle vara samma som i introt kunde jag aldrig tro.

 

[Khan]

S02E10 - Advances, none miracolous
Tyvärr. Ert barn kommer inte klara sig. Det budskap alla önskar sig aldrig få höra. Lägg på det de otroligt komlicerade relationer som ligger och gror mellan föräldrarna, barnet och deras plats i stan. Deras scener var geniunt plågsamma att se. Men på ett bra sätt.

Hostetler och Fields bestämmer sig för att jaga rätt på hästen. Ett sätt att både komma bort från en trolig lynchmobb och ett sätt att göra någon sorts sonande av sin del i pojkens död. Men inte före att Fields får rädda den alltför stolte Hostetler från att ta livet av sig.

Swearengen pysslar med annat idag också - det är äntligen dags att köpa ut Isringhausen. Men inte utan att försöka rekrytera henne. Han tar avsked med orden "I wish I had five like you". Fan vad bra hon är, och vad synd det är att hon lämnar serien nu.

Men Commissioner Jarry är åter i stan. Han försöker ta sig in i politiken och diskutera saken med Swearengen och Tolliver, men det går sisådär. Eftersom det är Bullock som representerar Montanas intressen måste han få tag på honom på just den tidpunkt när det absolut inte är läge att en halsstarrig viktigpetter ska prata med den vars temperament lättast kokar över. Yikes, för att säga det milt.

Men nu kommer också Andy Cramed tillbaka! Den gamle bluffmakaren, småtjuven och lurendrejaren som tog smittkopporna till stan förra säsongen har blivit frälst av sin nära döden-upplevelse och är numera prelat i grannstaden. Känns som en klockren karaktärsutveckling på en jeppe som vart med om det han har.

En av seriens mest "realistiska" grejer ligger i att det alltid tar tid för folk att dö. Inte bara pojken Bullock förvägras en direkt död. Mose Manuel, som sköts förra avsnittet, transporteras bort till Chez Amis, och där får doktorn operera honom assisterad av Joanie och Jane. Oväntat, men fascinerande. Han ligger alltså med en kula i bröstet i smärta i flera timmar. Nästan död, fast ändå inte. Jisses. Vilda Västern var inte vackert. Det här är också ett sätt serien i någon mån är en anti-västern på. Det är inte "ett skott, omedelbar död" som det så ofta är, på samma sätt som det inte finns uppenbara vita och svarta hattar, även om det är mer ljust på vissa delar av gråskalan än andra.

Pojken Bullocks långsamma död lägger en sordin över hela lägrets stämning, och slutscenen där folk till och med på Swearengens saloon, van att vara fylld av snusk och sprit, blir tung och deprimerande och somber. Sorgset. Men fantastisk musik.

 

[Khan]

S02E11 - The whores can come
Det är dags för begravning. Bullock junior ska läggas till sista vilan.

Men Wu har annat för sig! Han försöker lägga upp en plan för Swearengen. Lee måste väck, hans gäng måste dödas. Men Swearengen backar honom inte. Varför? Han vill inte stöta sig med Hearst, Lee är ju backad av honom. Men i enrum med sina underhuggare visar det sig att det är en del av ett spel. Komplicerat, knepigt, men det visar Swearengens långsiktiga mål och att han faktiskt bryr sig om saker utöver honom själv och sin girighet. Han vill stan väl. Det vill inte Lee, därför vill han ha bort honom egentligen. Hm... Hur göra? Mycket bra scen där de pratar allvar och bollar hela de tpolitiska spektrat från reguljära val till knivar och pickadoller. Ballt.

Hjärtskärande spel från Anna Gunn och Timothy Olyphaunt (paret Bullock) när de pratar med prelaten Andy Cramed om hur begravningen ska gå till. Och djupt tragiska diskussioner mellan de två när de diskuterar om de ens ska stanna i stan.

I övriga scener ser vi Blazanov leverera telegram och behandlas som en vandrande möbel av de han betjänar. Farnum fortsätter sin utveckling mot en ren clown, med start när Wolcott erbjuder sig att köpa hotellet. Swearengens prostituterade drillas hårt i proper ordning och nykter sammanhållning av Trixie, för att de ska sköta sig på begravningen. Doc kollar hur det går för Mose Manuel, som bisarrt nog överlever.

Till begravningen kommer nästan hela stan. Ett folkhav byggs upp framför Bullocks hus, båda kända och okända i folkmassan. Swearengen är det enda kända ansiktet som inte syns där, även om han försöker följa det hela från sin balkong. Begravningsscenenen är lång, och allvarlig. Somber, kan man säga. Men ja, allt annat hade väl varit opassande. Fint, men inte bättre än en genomsnittlig tragisk begravning på film.

Men nu säger också änkan Garrett ja till Ellsworths frieri. Det går inte fort i hockey på 1800-talet. Men nu är det på allvar. Det som väger över är hur bra han är med lilla Sophia. Fint.

Avslutningsvis kidnappas Wu av Swearengens mannar så han inte gör något dumt, Tolliver har en tung diskussion med Wolcott om vad han gjort och varför. Men Wolcott avslutar med att säga att Hearst själv är på väg till stan. Och allra avslutningsvisat är det dags för lite mer sexposition där Swearengen får en avsugning och monologar. Klart negativ.

På det stora hela är det inte ett dåligt avsnitt, men inte så fantastiskt som det kunde vara. Men det är många storyknutar som löses upp här, eller åtminstone nästan. Paret Bullock kommer närmare varandra, och verkar faktiskt bry sig om varandra, är väl det främsta. Men det mesta löses nästa gång.

 

[Khan]

S02E12 - Boy the Earth talks to
Hearst är här. En jovialisk farbror i mysig mustasch som babblar på om hur han älskar att ta upp guld ur marken. Hans enda tråkighet är att han är lite stressad över att Wolcott inte lyckats köpa loss även Garretts inmutning. Men allt annat har han allt gjort bra, den gode Wolcott. Tänk så fint.

Hearst och Swearengen verkar vara på samma nivå, snackar gott om hur det var bättre förr och alla äventyr de haft förr i tiden. Men problemet just nu är att Wu smitit ut under natten, trots att han kidnappats. När han var lös hade han ihjäl en av Lees män, och Lee sköt en av Wus män. Mycket bra spel, särskilt från Keone Youngs (Wu) håll, med ilskan hela vägen in i själen. Men nu är han återinfångad till Swearengen. Och det är ingen kul sits.

Som tur är för Wu lyckas den resonable Hearst balansera vad stan behöver med vad han själv vill ha (just nu) och har inget emot att låta Wu sköta hans lokala affärer istället för Lee, när han får reda på vad Lee har gjort med de fruktansvärda förhållandena för de kinesiska prostituerade som finns i stan. Slutet gott, allting gott. Nu är det bara att klä upp sig, plocka fram yxor och knivar, och mörda skiten ur Lees gäng. Wu understöds av Swearengens män. Bra skit.

Men som alltid i serien är våldet inte vackert eller glorifierat. Det är inte coolt att hugga ner folk med yxa och kniv. De hugger Lees män i ryggen när de spelar mahjong, och springer därifrån innan de ens fattat vad som hänt. Lee själv är hög på opium när de öppnar hans dörr, så det är ju enkelt att avyttra honom. Kaos, fart, och förvirring bland de drabbade. Inte episka actionfilmsklyschor eller balla elgitarrer från Doom. Bara kaos och snabbhet. Samma princip som alltid - dekonstruera western-myten och spela fult. Det tjänar man mer på.

Hearst köper också loss hotellet från Farnum. Hundra tusen dollar - en omöjlig summa att förstå för serien än så länge. De tjugotusen som de blåste Garret på i första avsnittet var en summa mer enorm än något annat. Nu får han fem gånger så mycket för att allt ska fortsätta som vanligt, bara det att Hearst har sina rum permanent och slipper betala för dem. Farnum reagerar som en total clown, vilket tyvärr är hans roll ett bra tag framöver. Trist, men sant.

Tolliver och Hearst samtalar, och det går inte så bra för Tolliver som han tror det ska. Han kastar bollen om att Wolcott är en seriemördare till Hearst, som tar den men inget lämnar i utbyte. Senare får vi se hur det går för Wolcott när han diskuterar det hela i enrum med Hearst. Där visar det sig att Hearst är blind när han vill vara det. Så länge han får sitt guld struntar han i allt annat , och även om han hade alla bevis för att Wolcott mördat tidigare har han inte sett det eftersom han inte tjänat något på det. Nu tar han sin hand ifrån Wolcott. Wolcott lägger sin hand på ett rep och går ut på balkongen. Sen går det som det går.

Swearengen löser det hela med commissioner Jarry kring att göra stan en del av Dakota, för att få fart på de legala valen. Blir det en riktig stad har han det lättare att roffa åt sig varenda slant i hela stan.

Samtidigt förbereds det bröllop i all hast för Garret och Ellsworth. Av alla ställen väljer de att ha det i hotellets lobby. Men vad vet jag, det kanske är romantiskt för dem? Sedan stor fest på gatan med musik, glädje och sång. En bra avrundning på säsongen, även om prelaten Andy blir så hånad av Tolliver att han sticker kniven i honom med orden "God is not mocked, you son of a bitch!" Jobbigt. Lite jobbigt att Addams, Johnny och Dority springer runt och knivar folk samtidigt också. Samma kontrast som i första avsnittet igen - där ju de knivade en kompis när han sov samtidigt som de vita hattarna hade en pistolduell i gryningen med skurken. De romantiska delarna av western direkt underminerade av de skitiga och brutala.

Sammanfattning och sånt
Säsong två har en del riktigt bra delar - Swearengens sjukdom och konflikten runt Lee framför allt - men på det stora hela är det inte lika välsvarvat som säsong ett eller tre. Topparna är högre, men genomsnittet är lägre, om man kan säga så. Men det är bra. Skådespeleriet är fenomenalt rätt över banan. Dialogen likaså. Men det finns tråkiga saker vi inte kan ignorera med - all sexposition framför allt. Även om storylines vävs in och ut i varandra snyggt är det ofta flera av dem känns som om de står på artificiell paus för att "det passar bättre nästa avsnitt". Typ. Det är lite svårt att komma ifrån. På det stora hela är det dock fortfarande riktigt, riktigt bra TV. Rekommenderas.

 

[Froste]

Väntade på att det skulle komma för säsong 3 också, men eftersom det verkar vara klar-recenserat så skulle jag vilja lägga rekommendation på att efteråt se UnDeadwood som är critical role-folket som kör ett äventyr i Deadwood, kanske inte allas kopp te, men jag tyckte det var nice, och passande =)